Törstar efter vatten - Amandas blogg

Mod

2009-09-12T12:09:00.002+02:00

Bloggerskan har tyvärr fullt upp med det verkliga livet för närvarande, men hoppas på ert tålamod.

En person sa till mig igår:
Hela kristendomen är en stor risk - tänk bara på Jesus på korset.
Jag tror att du har fått kallelsen att vara modig, Amanda.

Utan att nämna några exempel vill jag säga hur oerhört viktigt det är med ärlighet, pålitlighet och mod, i stort och, som i mitt fall, smått. Dessa egenskaper önskar jag oss alla, och mest mig själv.

Kan jag se mitt eget seende?

2009-08-25T18:56:00.004+02:00

Vad är en människa?
Ond eller god? Båda, tror jag. Vad tror du?
Egoistisk? Skapande? Reflekterande? Kärleksfull? Styrd av sitt öde?
Fri eller ofri? Det är svårt. Jag tänker att hennes naturliga tillstånd är att vara fri, men att hon ibland - ofta? - blir berövad något av sin frihet. Har hon alltid någon valmöjlighet kvar eller inte?

Ensam?

Medveten? Knappast är hon fullt ut medveten om sin egen människosyn i alla fall. Den är svår att få grepp om. Fast nu har jag en vecka på mig att fånga in den och formulera den på ett mångsinnligt och för mig utmanande sätt. Som ni märker är jag inte klar.

Om jag har tålamod och ger en person lite tid och försöker förstå den så kanske den visar sig lättare att stå ut med än väntat, rentav härlig och intressant. Det är min lärdom från denna vecka och väl något av en människosyn. A minute to learn, a lifetime to master.

En hyllning till oss Svenska kyrkans unga

2009-08-12T15:45:00.006+02:00

Nyss hemkommen från Stora årsmötet är alla mina tvivel på Svenska kyrkans unga för en stund bortblåsta. Visst kan jag vara kritisk och tycka det är intressant att fundera över rörelsens form och roll, innehåll och framtid - det har sin tid. Nu är tiden för att hylla denna ungdomsrörelse, som verkligen är en rörelse i ordets rätta bemärkelse.

Var annars
- begärs sluten omröstning när man ska välja justerare och orsakar debatterna två och en halv timmes försening innan man ens hunnit inrätta utskot - men lär man sig sedan och har ett jätteeffektivt möte trots all formalia och ständigt långa talarköer?
- får presidiet teckningar med texten streck i rabatten, skräck i debatten, Shrek i debatten, näck i rabatten (det sista kanske borde orsaka klagomål från dem som vill censurera medlemstidningen för våra yngre medlemmar)?
- samsas unga troende med diametralt olika ståndpunkter i och erfarenheter av kristen tro?
- firas det gudstjänst, pratas med kyrkopolitiker och delas intima erfarenheter i workshops?
- samlas det in långt över tretusen kronor till bistånd, mycket tack vare att projektledaren till stort jubel hoppat med kläderna på från högsta höjden i badhuset?
- har man coacher som iklädda indianfjädrar, pippiperuk och vikingahorn glatt och tålmodigt förklarar allt som pågår för vilsna deltagare?
- håller ungdomar ett extremt formellt årsmöte och utskottsmöten enligt konstens alla regler, kombinerat med en ohejdad leklust och brinnande engagemang?
- hålls det pläderingar med utgångspunkt i en ny bekantskap som gjorts under tre timmars nattliga samtal över en virkhärva?
- är den som inte tror självklart välkommen och den som tror får frågor och chans att berätta?
- får anläggningspersonalen till tack en kåsa och en profilgnuggis "att glänsa med på beachen"?
- går man fackeltåg under spontan lovsång, helst till fyra olika sånger samtidigt?
- hålls fina och livliga diskussioner om alltifrån gudstjänstformer, böneval, ekumenik, till det ideologiska medlemsskapet, vad det innebär att vara en öppen gemenskap, huruvida förbundsstyrelsens praxis går emot stadgarna, om det komplexa i tillämpning av tobakspolicy och eventuella rökrutor, hur barnen ska tas tillvara, hur rättvisemärkt ska synas, varför vi inte vet vad riks pysslar med, om hur jämlik och gräsrotsförandkrad demokrati bäst garanteras?
- avslutar avgående ordförande (Maria Wingård) ett tårögt tacktal med psalmversen "Sporra mig helige Ande, gör du mig trygg och fri, ge mig tjänst och ansvar, låt mig till glädje bli".
- håller en sjuttonåring ett personligt tal om sin kallelse inför tvåhundra ungdomar?
- får man en aning om alla de unga runtom i landet som på olika nivåer i rörelsen får just en kallelse, uppdrag att växa i och utföra frivilligt, uthålligt och med glädje, får från jämnåriga och i bästa fall även från moderkyrkan inflytande och förtroende?

Om Svenska kyrkans unga vore...
en smak? - rättvisemärkt choklad (och bröd och vin förstås, men det finns ju i Svenska kyrkan och alla andra kyrkor också)
en känsla? - en varm kram
ett synintryck - vitt ljus, en kombination av alla möjliga (profil)färger
en lukt? - svett?
ett ljud? - en bön, ett gapskratt eller en debatterade tonåring

Visst kan man hitta sådant på andra håll också, och inte finns det alltid i Svenska kyrkans unga, men jag är glad över att det finns där för alla oss som var där i helgen och det är långtifrån säkert att det funnits utan denna organisation. Det finns något man går miste om ifall man skippar föreningslivet och exempelvis låter kyrkans ungdomsarbete alltmer ske endast genom de anställda, som håller kurser, besöker skolor och bedriver öppen kaféverksamhet.

Jag är särskilt stolt över beslutet att ta kontakt med andra kristna ungdomsförbund och undersöka ifall det går att ha ett gemensamt riksmöte eller liknande.

Det är löjligt med distriktsrivalitet, men - Lunds stift hade klart roligast. Våra distriktsträffar ägnades mestadels åt lek, såsom sardingömme och "positiva leken" som innebär att man rusar upp och ner för trappor, sjunger, stojar, kramar funktionärerna och gör diverse uppdrag och hälsar varje förslag med ett rungande "JAAA vad roligt!!!". När vi var som bäst i tagen kom ett osäkert litet påpekande från ett annat distrikt (som ägnade sin träff åt att älta utskottsyrkanden eller något lika tråkigt): "Ursäkta, men vi har distriktsträff här..." Det är väl heller ingen slump att hälften av mötespresidiet samt vår nya vice ordförande kom härifrån.

PS. Kolla in bilder, film och referat här. DS
PPS. Jag kom på en sak nu (det var inte syftet med inlägget) - är det någon som händelsevis vill bli stödmedlem för endast 200 kronor om året (eller varför inte vanlig medlem eller vuxenmedlem - det är gratis, endast ett ideologiskt ställningstagande) så går det också att göra via hemsidan i länken ovan. Vi har bara tolv stödmedlemmar i hela landet nu så det skulle vara kul med fler och inte svårt att öka mycket procentuellt. Vi lundastiftare funderar på ett utskick till alla föräldrar och även stiftsfullmäktigefolket kan vänta sig en inbjudan. Som medlem får man vår tidning och stödjer vårt syfte:
Svenska kyrkans unga är en demokratisk rörelse av barn och unga i Svenska kyrkan. Vi vill med Kristus i centrum och med dopet som grund verka i hela Guds skapelse och vara en gemenskap i församlingen där vi får växa i tro och ansvar.

En stilla undran

2009-08-01T23:45:00.006+02:00

Kanske är det som att svära i kyrkan, för det är onekligen en infekterad och enormt laddad symbolfråga för båda (alla) sidor, men jag börjar bli lite smått trött på debatten om samkönade (eller som någon språkvårdare påstod: enkönade) äktenskap - inte minst på hur debatten förs och i synnerhet då på kristnas bloggar. Det är bland annat därför jag inte har tagit upp det så mycket här. Alla argument är så sönderidisslade att kvar finns bara urvattnad välling och allt hårdare ord och jag har inte känt att jag haft så mycket att tillföra. Samtidigt vet jag att det är något som djupt berör många människor ända in i själen, ja även mig!!! Ändå, varje gång ett ämne totalt överskuggar en debatt måste man våga ställa sig frågan vilka andra, kanske lika viktiga, frågor som blir bortglömda - detta sagt trots att jag vet att båda sidor kommer att hävda att det inte går att prioritera bland bibelord respektive mänskliga rättigheter, men är det inte just en prioritering som görs?.

Mer har jag inte att säga för tillfället, men jag vill i alla fall inte undanhålla läsarna vad jag skrivit senaste dagarna på Kims blogg angående detta, men kanske framförallt angående ekumenik och samtal i allmänhet. Apropå det så är ett samtal som jag ser det något dynamiskt och i ett samtal brukar jag relatera till den jag pratar med både genom att lyfta fram likheter och genom att balansera och lyfta fram det perspektiv som saknas. Det kan därför bli olika betoning beroende på vem jag talar med, men endast så blir det dialog. Oj, nu låter det som att jag har en jättemedveten samtalsmetodik. Det kan jag väl inte påstå. Nåväl. Jag vill gärna undvika monolog ut i tomma intet/för en osynlig publik även här på bloggen så jag blir glad om du som läser detta ger ifrån dig ett litet livstecken eller kanske rentav en synpunkt.

En ungdom har sagt sitt

2009-07-28T16:18:00.005+02:00

Jag har blivit intervjuad för en tidskrift om mission. Två killar flög (!) ner från Stockholm bara för att träffa mig. Jag har gått och gruvat mig för den här intervjun i månader och haft gott om tid att fundera över tänkbara frågor och svar. Nu blev det ett riktigt bra samtal (eller mest monolog från min sida kanske), tyckte jag, om Svenska kyrkan, mission, att vara ung i kyrkan, att vara prästdotter, tro, Brasilien med mera. Resultatet kommer i höst.

Just detta att vara ung är en intressant sak. Jag raljerade lite över det att de ska ge ut ett särskilt nummer om ungdomar och betonade att jag inte representerar alla unga och vill varken bli lyssnad på eller nonchalerad på grund av min ungdom. Jag blir heller inte riktigt klok på ifall Svenska kyrkan lyssnar till oss unga eller inte. Ibland tycker jag att ungdomar helgonförklaras i kyrkan men när det verkligen gäller är det inte lika aktuellt att ta med oss. Allt jag vill är att bli behandlad som en person, inte som en ung människa, så må det vara på gott eller ont.

Frivillig fascination

2009-07-23T12:26:00.004+02:00

Apropå mitt föregående inlägg....

Det är väldigt svårt att göra ingenting - ibland lätt, men svårt att låta tiden gå utan dåligt samvete. Nu har jag klarat av det mesta på den långa lista som jag gjorde häromdagen direkt när vi kom hem från New York. Ska bara sy en gardin också, vilket är kul. Nu tittade jag precis på litteraturlistan till Sydafrika-studiecirkeln. Vad motigt det känns med sju obligatoriska titlar, förutom fyra frivilliga och några fackskrifter. "Listan får gärna fyllas på om du hittar något intressant". Tack, så snällt!

Annars tycker jag om att läsa. I sommar har jag bl. a. läst Kejsarn av Portugallien och Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf och Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Jag tänker inte skriva någon recension av dem. Det är så skönt att bara läsa för nöjes skull, att tänka, känna, undra, förundras, förvirras och fascineras utan att behöva samla ihop tankarna och redovisa dem. Hur som helst kan jag verkligen rekommendera alla tre. Gösta Berlings saga är inte lika lätt att sträckläsa som de andra, men den är läsvärd.

Någon sa att på semestern ska man bara läsa deckare. Jag tycker inte det är så roligt med deckare. Däremot är det roligt med sådant man läser frivilligt. Antagligen är flera av studiecirkelsböckerna också jättebra, liksom den som jag har läst sedan tidigare och nämnt här: Gud har en dröm av Desmond Tutu. Hade det inte varit för den här studiecirkeln hade jag kanske aldrig läst alla dessa andra: Gräset sjunger av Doris Lessing, Priest and partisan av Michael Worsnip, några av J.M. Coetze, Att trotsa tystnaden av André Brink, Afrika på export av Karin Gregow m.fl. Just nu känns det dock smått oöverstigligt och obligatoriet tar död på mycket av glädjen. Jag behöver faktiskt inte redovisa eller recensera något, men jag tänker åtminstone läsa. Någon som har läst någon av dem och har ett tips om var jag ska börja?

PS. New York var verkligen en spännande stad. Jag kanske lägger upp ett par bilder. DS

Att göra ingenting

2009-07-04T23:11:00.004+02:00

Jag hörde en berättelse som handlade om någon som brukade "hjälpa Gunnar". Vad gjorde Gunnar? Ingenting!

Denna sommar ska jag försöka öva mig på att göra ingenting, eller i alla fall inte lika mycket som förra sommaren, då jag flyttade och gick fem veckors kurser och var en vecka på O-ringen och däremellan förberedde brasilienresan m m och hade en lång lista med olika kolumner för saker att köpa, personer att kontakta, böcker att läsa o s v. Det ska bli skönt men kanske svårt att vara i alla fall lite mer ledig. För ett par veckor sedan, när terminen var slut och jag hade ett par lediga dagar innan sommarjobbet började, var jag sjukt rastlös och nervös. Du kan väl rensa rabatterna, tyckte mamma. Frestande... men jag stod emot och sa att jag övade mig på att göra ingenting.

Samma dåliga (?) ursäkt tänker jag ange för att det antagligen inte blir så många blogginlägg den närmaste tiden. Internet är både avkoppling och stressfaktor. Idag har jag varit med om två fina konfirmationer och därmed avslutat mitt sommarjobb. Imorgon ska jag till stugan med syster Klara och kusin Lovisa. Jag återkommer så småningom. Glad sommar!

Konsten att tänka själv

2009-06-13T14:40:00.004+02:00

Jag vill här dela med mig av några tankar från Jespers blogg, kring Existens-programmet om barn och religion. (Hoppas det går bra, Jesper).

JESPERS INLÄGG:
Existens
Jag fortsätter tankarna kring “Humanisterna” och “GudFinnsNogInte”… Jag såg Existens igår och det handlade om huruvida det ska vara tillåtet eller är okej för föräldrar att föra vidare sin tro och religion till sina barn. Ett riktigt stolpskott från “Unga Humanisterna” var där och gjorde bort sig. Jag blev så upprörd att jag fick andas långsamt och länge… Se avsnittet på SVT-Play och se vad som sägs. Måste dock säga att programmet som helhet var balanserat vilket var skönt.
Rent generellt tänker jag så här… Det är inte religionen som eventuellt förstör ett barn och skapar ångest hos barnen. Det ligger helt och hållet på föräldrarna och föräldrar kan förstöra sina barn för livet oavsett om de är troende eller inte. Jag är mot alla fanatiska tolkningar av både religion och annat. Humanisterna gör samma fel själva som de anklagar religionen och religiösa ledare för.

AMANDAS KOMMENTAR:
on 13 juni 2009
Programmet byggde på ett antal teser:
1. Barnkonventionen ska tolkas så att “barns rätt till en egen religion” betyder “barns rätt att uppfostras helt ateistiskt”.Är detta en självklar tolkning? Är detta objektivt?Ska vi prata om objektivitet, så finns det ju värderingar bakom barnkonventionen också. Varför inte strunta i dem också och i alla auktoriteter och påbud när vi ändå är igång? Föräldrar har uppfostrat sina barn religiöst under hela mänsklighetens historia. Jorden snurrar fortfarande.
2. Religiösa barn/barn till religiösa föräldrar lider av skam- och skuldkänslor
Vilka belägg lades fram för detta i programmet? (S.k. Humanister brukar ju vilja utgå från vedertagna fakta, eller?) Barn i extrema sekter kan jag tänka mig, men generellt?Jag skulle tro att alla människor ibland känner skam och skuld, ibland i onödan och ibland för att det faktiskt finns anledning. Som jag ser det tar kristendomen dessa frågor på allvar och hanterar dem på ett ärligt och befriande sätt.
3. Barn och unga väljer kyrkan bara för att det inte finns ett kommunalt dagis eller fritids.Visst, det stämmer nog ibland, men inte alltid. Jag tycker det är att nedvärdera barnen. Ska vi avskaffa föreningsfriheten också och bara tillåta statliga instutitioner med godkända läs ateistiska värderingar? Oj, vilken tankefrihet.
4. Barn kan inte tänka självaNähä? Varför inte låta en religionspedagog eller -psykolog uttala sig? Om de nu inte kan tänka själva så kan vi ju skippa barnkonventionens artiklar om att de ska ha rätt till en tro och till egna åsikter. Något känns ologiskt.
5. Man blir kristen för gemenskapens skull.Hm. La ni märke till att kristet uppfostrade Mirjam i programmet sa att det var ensamt att vara kristen i byn, inte att det skulle vara ensamt att vara ateist? Visst kan det finnas en underbar gemenskap i kyrkan, men det kan också finnas en minst sagt oförstående attityd i omgivningen. Var ligger då felet?

Mina föräldrar är kristna (och kritiskt tänkande akademiker) och jag var kristen som barn. Jag tvivlade allvarligt på detta i 8-årsåldern och framåt. Senast då kunde jag alltså tänka själv. Jag hade glädje av att vara kristen som barn (för barndomen är inte bara en nollställd period i väntan på att bli 15 eller 18) och nu av att ha en lång process bakom mig (ja, naturligtvis framför mig också, men ni förstår nog vad jag menar). Jag skulle inte vara kristen nu om jag inte hade egna övertygelser och erfarenheter att bygga det på. Tro det eller ej, men jag kan tänka själv och jag har inte ångest.

Jag tror, som också antyddes i programmet, att media, reklam, och en ibland onyanserad samhällsdebatt är ett större hot mot tankefriheten hos barn och vuxna. Vad som är anledningen till ångest vågar jag inte gissa, men om man ser sig omkring finns det många anledningar att gråta och att ta skuld på allvar istället för att fly verkligheten eller låtsas att allt är bra. Vad jag märkte var inte ångesten större i religiösa Brasilien, tvärtom. Jag hoppas att tv-tittarna kan tänka själva och inte sväljer allt med hull och hår.

Tack för mig.

PS. På den här bloggen är det fullt tillåtet att tänka själv, så var så goda att presentera olika tankar och åsikter. DS

Där två eller tre är samlade...

2009-06-12T13:49:00.009+02:00

Jag har en liten bok som heter (Re)construindo comunidade - cartas aos presbiterios (på svenska: Att (återupp)bygga församling - brev till kyrkoråden), skriven av Christian Möller och tysk i original. Där hittade jag detta klockrena citat, i översättning:

Där två eller tre tyska protestanter är församlade dyker det strax upp ett "problem" mitt ibland dem.

Detta stämmer antagligen även på de brasilianska protestanter som läser den portugisiska översättninge, för att inte tala om hur det passar i Sverige. Egentligen stämmer det väl på alla mänskliga relationer.

Protestant är ju förresten ett intressant ord - själva definitionen är att protestanter är sprungna ur en protest, en konflikt. Jag gillar bilden av hur Luther står och spikar upp sina 95 teser på kyrkporten, naivt övertygad om att folket och påven ska bry sig om hans synpunkter. Jag har själv testat denna metod att lösa (eller skapa?) ett problem, med varierande framgång.

Jag minns ett tillfälle i gymnasiet, när jag var topp tunnor rasande över att skolan inte lyckades ordna så att jag fick fortsätta läsa tyska. Då skrev jag ett jättelångt och inte särskilt vänligt brev till rektorn och lade fram mina synpunkter. Man skulle kunna säga att jag använde all min retoriska förmåga och balanserade oerhört nära gränsen till att vara direkt oförskämd. Jag tyckte själv att jag var ganska saklig och välformulerad.

Dagen därpå läste jag igenom mitt mail och ville inget annat än att sjunka genom jorden. Just denna dag skulle jag delta som representant för elevrådsstyrelsen i en antagningsintervju tillsammans med rektorn. Det hela blev inte bättre av att jag hade besökt studievägledaren och fått veta att det trots allt visat sig vara möjligt för mig att läsa tyska.

Då mötte jag rektorn i korridoren. Jag öppnade munnen för att ta tillbaka allt, när han allvarligt säger att han har förstått mina tankar och att de tittar på möjligheterna att utöka språkmöjligheterna (typiskt tomma ord, skulle jag ha hävdat en annan gång, men denna gång var jag tacksam). Jag berättade att det hade visat sig att jag kunde läsa tyska, men att jag fortfarande är upprörd över att jag inte kunnat göra det i tvåan och att språk prioriteras så lågt. Min rektors agerande hedrade honom verkligen den gången. Detta var inte enda gången rektorn och jag hade liknande och värre diskussioner. Som tur var talade vi samma språk och hade ömsesidig respekt.

Det är inte alltid man har samma tur. Så hur löser man då konflikter av olika slag?
Tiga och lida? Raka puckar? Gå bakom ryggen? Öppet eller diskret?

Det skulle kunna vara en intressant diskussion.

Vad Christian Möller föreslår? "Kanske hjälper det, att varje gång man är frestad att uttala ordet 'problem' tänka: 'Problem, ja, men tillsammans med Gud är allt möjligt.' "

Vackra ord, skulle jag ha fnyst åt min rektor.

Valdag

2009-06-07T11:45:00.002+02:00

Valdagen är inne och jag ska alldeles snart springa bort till skolan och rösta för första gången i mitt liv. Det känns stort.

Vad jag röstar på tänker jag inte berätta men Jesper och jag har haft en intressant diskussion på hans blogg.

För mig är det frågor som miljö och så människor som far illa såväl i Europa som också utanför, som känns mest angeläget just nu. Jag försöker gå efter vilka som har hårda siffror och goda resultat att visa upp.

Jag läste häromdagen i Sydsvenskan om en kvinna vars hela familj förts bort av talibaner i afghanistan. Åtta år senare ringde dottern, nu 23, upp mamman i Sverige. De vill återförenas i Sverige men det tycker myndigheterna är helt onödigt.

– Jag säger att jag mår bra, för jag vill inte belasta henne med min svaga hälsa. Hon säger att hon mår bra, förmodligen av samma anledning. Jag har lovat att hon ska få komma till mig.
– När man ser mig utifrån så tror man nog att allt är som det ska vara. Jag försöker hålla mig välklädd. Det är ingen som ser att jag är alldeles tom inuti. En mor kan leva utan mat och kläder, men det är svårt att leva utan sitt barn.
Miriam Nadi lider av sömnsvårigheter, svajande minnesfunktioner, ångest, depression och har återkommande mardrömmar om döda barn. Hon säger att det känns som om hon håller på att bli galen.

Kanske verkar det sentimentalt att bry sig om sådana här känslor. Hur skulle det se ut om vi blev så blödiga? Jag är mer rädd för hur det är nu, när kyligheten råder. När tsunamin hade drabbat svenska folket på semester fick vi i månader höra tårdrypande berättelser om döda och aldrig återfunna famijemedlemmar och regeringen ställdes till svars för att man inte tog hem alla svenska turister fort nog. Det är tydligen skillnad på folk och folk.

... och så går det jämnt ut i slutändan

2009-05-28T22:44:00.005+02:00

Jag vill gärna tipsa om sajten CheatNeutral.com där vi hittar sådana här solskenshistorier:

Steve and Lisa met while on holiday in Spain, and quickly fell head over heels for each other. That Christmas, at his office party, Steve got drunk and unavoidably repeatedly cheated on Lisa with Cheri, a co-worker. He paid Cheatneutral just £2.50 and we invested his money in Alex, a single man with no prospect of finding a partner. In return for the payments, Alex agreed to remain single.
Thanks to Cheatneutral, Steve was able to come clean about his cheating to Lisa, and when he presented her with the Cheatneutral certificate they realised they wanted to get married. Their wedding is taking place in the summer. Steve continues to regularly cheat on Lisa and Cheatneutral continues to fund projects like Alex with his offset payments.

Detta är givetvis en komisk parodi på och seriös kritik mot individuell utsläppshandel.

Min ene lärare Hornborg skulle ha sagt:
- Allt är inte utbytbara värden. Det är en svaghet i det kapitalistiska systemet och en av anledningarna till att man kan dölja det ojämna utbytet i världssystemet.

Enligt en vetenskaplig artikel, "Climate Change, Social Justice and Development", som en klasskompis refererade häromdagen, vilar neoklassisk ekonomi på en skruvad form av utilitaristisk etik som hävdar lyckomaximering och att olycka på ett ställe kan kompenseras med lycka på ett annat.

Förvandling del 3: Kärlek

2009-05-19T17:35:00.007+02:00

Jag har blivit månadsgivare med en blygsam summa till Svenska kyrkans internationella arbete. Därför dyker det nu och då upp små tack- och/eller tiggarbrev. Idag fick jag ett tackbrev. Hela brevet går ut på att beskriva hur värdefulla mina bidrag är. Särskilt lyfts mikrolån fram. "Många har sett livet förändras och känt hoppet om en tryggare värld återvända." är understruket med blått och i marginalen står det med slarviga, blå bokstäver: "Dina gåvor ger hopp!"

Mina gåvor ger hopp. Varför är jag inte glad? Varför känner jag mig inte duktig, god, tillfreds? Varför blir det plötsligt tungt att andas?

På humanekologin hade vi seminarium idag. Hela denna delkurs, "Världssystemens politiska ekologi" handlar om spänningen mellan centrum och periferi, att centrum troligen är ekonomiskt överflöd och ekologiskt övergött på bekostnad av att periferin - och denna spänning kan även finnas inom ett enda land - är fattig och tillika ekologiskt utarmad. Idag var det ett par som refererade en vetenskaplig artikel om att utländska investeringar och företag orsakade mer utsläpp i fattiga länder än inhemska. (Dessutom räknas ju inte dessa utsläpp med i ägarlandets statistik, och de flesta fattiga länder omfattas inte av Kyotoprotokollet.). Det är väl knappast en nyhet, det kan väl vem som helst räkna ut, tyckte de. Jo, men det är en het fråga politiskt, sa jag.

En annan artikelförfattare dömde ut idén om att handla med utsläppsrättigheter, eftersom det inte löste problem, bara rättfärdigade dem.

Dessa våra tiders avlatsbrev! Bistånd och trädplantering skadar naturligtvis inte, självklart är det bra, nödvändigt, ska inte minskas under dåliga förevändningar! Men vi får inte tro att det är nog, att det rättfärdigar allt.

-När man tror att man är på rätt väg, då är man verkligen illa ute, sa en gång pastor Eric i Brasilien, han som lärde mig om Luther, om nåden och tron allena, om att få kärlek och förlåtelse från Gud och ge den vidare, hellre än att förtjäna den.

Jag har hört sägas, apropå Sydafrika och Israel, att även förtryckaren behöver försoning. Förtryckaren måste för sin egen skull hindras från grymheter.

Trots allt, eller just för att allt annars verkar så mörkt, kan jag kanske glädja mig åt den tanzanska kvinnan på bilden, hon som fått mikrolån till en ko. Trots att det är tungt att andas. Trots allt. Nåd.

Idag fick jag brev från nämnda Eric i Brasilien. Jag blev så glad! Att ha en vän som känner en och bryr sig på andra sidan jorden, det är fantastiskt. Jag behöver den världsvida kyrkan. Gåvan till mig ger mig hopp.

Dagens fynd

2009-05-12T23:34:00.006+02:00

Jag skulle hänga in mina sommarkläder i garderoben. Då hittade jag ett par fina Lee-jeans på en galge och frågade mina syskon vems de var, men ingen ville kännas vid dem och jag var säker på att de inte var mina. Det enda som övertygade mig att de inte var min brors var när han påpekade att det stod "woman" på lappen. Kunde någon kompis ha glömt dem här? Jag provade dem motvilligt och upptäckte att de passade precis.

Jag måste ha köpt de här jeansen och sedan glömt bort dem. Jag mindes inte att jag någonsin hade ägt ett par Lee-jeans. Om jag tänker efter noga har jag nu ett svagt minne av att ha köpt och använt dessa, kanske för ett år sedan.

Tro nu inte att jag har mängder av jeans så att dessa har försvunnit i mängden. Tvärtom, jag har nyligen köpt ett par nya efter att ha gått i andra kläder ett par månader då alla mina gamla jeans var trasiga. Jag tycker egentligen att jeans är ganska intetsägande klädsel, om man inte har något snyggt till, men det passar till de flesta tillfällen å andra sidan. Senast idag tänkte jag att jag borde skaffa ett par till.

Jag vet inte vad detta säger om mig, att jag är ovanligt tursam eller ovanligt disträ. Kanske ska jag bli förvirrad professor när jag blir stor?

Friluftsliv

2009-05-11T23:09:00.004+02:00

I helgen var jag på friluftsläger med Svenska kyrkans unga. Här är några ögonblicksbilder.

Fredag kväll, efter sen kvällsmat, har jag fått i uppdrag att organisera städningen kring vindskydden. Jag är slavdrivaren som uppbådar de sista viljan min grupp för att få in veden och husgeråden under tak. Gladast är han som håller ficklampan åt oss andra, tills han får en annan uppgift och plötsligt är bokstavligen uppslukad av mörkret.

Sen kväll i vindskyddet. Jag ligger och pratar med de brasilianska stipendiaterna. Den ene blir chockerad när han inser att det faktiskt inte finns någon dusch alls och att ingen av oss kommer att duscha på två dygn. Detta blir hans första kväll som han går och lägger sig utan att ha dusch. Mina erfarenheter av att brasilianare är besatta av att duscha - ibland med rätta, med tanke på klimatet, bekräftades. Det hände mer än en gång att jag konfronterades med hörsägen att tyskar inte duschar ens varje dag och frågan om svenskar var likadana. Nu kan du duscha, säger jag i vindskyddet, med en gest mot ösregnet. Vi skrattar.

Tidig morgon i vindskyddet. Jag vaknar och fryser, fryser, fryser. En halvtimme ligger jag kvar i sovsäcken, men måste sedan gå upp till dasset, som är upplyst av fotogenlampa. Rejält nerkyld kryper jag ner i sovsäcken igen, tar fram ylletröjan, som jag haft som kudde, ur örngottet och tar på mig den och ett par raggsockar och drar mössan längre ner över öronen, provar olika sätt att ligga i sovsäcken, sover mycket ytligt de närmsta timmarna. Det ska visa sig att vindskyddet, där jag sov ytterst, gått sönder i sidoväggarna så det är inte konstigt att vi fryser denna stormiga natt.

Middagstid på kanotfärd. Tidsplaneringen har kraschat rejält och gruppen rör sig långsamt i sicksack och motvind och med tilltagande dåligt humör. Ändå har Bruno och jag rätt kul.

Sen eftermiddag, när vi äntligen kommit fram till rastplatsen vid ån och fått mat har vi bibelstudium och pratar om den helige Ande och ifall gudstjänstdeltagande är meningsfullt. Jag tolkar till portugisiska. Några av oss fortsätter samtalet efteråt.

Lägerbål med chokladpudding, andakt och marshmallows.
Skymning rår över skogar och vatten, snart har dagen nått sitt slut.
Inom kort härskar mörkret och natten och vår lägereld dör ut.

En annan tidig morgon, då jag fryser något mindre, men likaså är uppe, lyssnar jag till den rika fågelsången och ser den skira dimman över sjön. Obeskrivligt.

Söndag eftermiddag. Jag pratar med Helena i telefon och ber henne göra klart vårt tal. Vi är samspelta vid detta laget. Lundagänget är lite försenat hem och köper lunch på McDonalds drive-in och äter i bilen. Det blir en kontrast till den långsamma matlagningen över öppen eld.

Söndag kvart i fyra: Jag kommer hem, packar upp, duschar, byter om, packar ihop, får vägbeskrivning och äter en banan. Andas! säger pappa, när Helena och jag står i dörren och ska ut till bilen.

Halv sex är vi i Kirsebergskyrkan i Malmö, sitter på golvet och antecknar vem som ska säga vad, hälsar på prästen, får veta att de har tagit fel kabel till sin projektor, övar med kantorn, springer iväg till kopiatorn, får mikrofoner. Klockan sex sitter vi ner och gudstjänsten börjar.

Det blev ett tal om vår resa med utgångspunkt i dagens tema: "att växa i tro" och det kändes som att vi fick kontakt med gudstjänstdeltagarna, som applåderade uppskattande efteråt. En fantastisk gospelkör sjöng och jag kände att det var ännu en kultur jag mötte i denna kyrka.

Det mesta går, men det kan vara onödigt att tänja på gränserna. Vad som är bra med friluftsläger är att det inte är ett dugg effektivt, men ändå känner man att man lever.

Kyrka och kyrkopolitik

2009-05-11T21:30:00.004+02:00

Jag har funderat en del kring vad som är intressant att läsa i en blogg och vad jag vill skriva om. Jag skriver gärna personligt och utlämnande, men inte om vad som helst, och jag aktar mig noga för vad jag skriver om andra personer.

Något som kunde ligga nära till hands är kanske att skriva om kyrkopolitik, inte minst nu, när jag jobbar med kyrkovalsregistreringen. Det har ju varit en del skriverier både i vanliga media och på olika bloggar kring äktenskapsfrågan, Jonas Gardells bok o. s. v. Jag utesluter inte att skriva om det, men jag har hittills medvetet stått över, för jag vill själv bestämma dagordningen för min blogg. Den som vill kan ändå hitta alla argument, framförallt för- och emot-debatter, men även nyanserade inlägg, ett musklick bort. Jag är utless på det hela. Jag är också rädd för att bli för tvärsäker, att bli ännu en som står och gapar ut en åsikt. Sanningen är den att jag är ofta vilse.

Visst har jag skrivit mycket både om IECLB i Brasilien och om Svenska kyrkan, när jag har haft något som jag har velat berätta eller reflektera kring och det kommer jag att fortsätta att göra.

När jag satte titeln till min blogg "Törstar efter vatten" hade jag inte en tanke på kyrkan som sådan. Törsten gäller Gud.

Som hjorten törstar efter vatten, så törstar min själ efter Gud.

Jag tänker mig kyrkan som en samling kring de livsnödvändiga vattenkällorna, kring den treenige Guden.

Det är vackra och kanske orealistiska bilder, men man kan ana dem ibland.

Vad jag ser är en kyrka som kämpar med papper och pengar och personal.

Häromdagen hörde jag någon fråga en av de brasilianska stipendiaterna som besöker Sverige, ifall han vill jobba i kyrkan i framtiden.
- Jag jobbar redan i kyrkan (aktiv i musik, mission och diakoni m m vid sidan av tredubbla universitetsstudier). Det är annorlunda, för i Brasilien är de flesta volontärer.

Jag vill inte romantisera det här med volontärarbete alltför mycket, och jag tror inte att det kommer fler volontärer springande så fort ekonomin blir sämre, men det är viktigt att se att frivilliga är en del av församligen. De är viktiga inte främst för kyrkans ekonomi utan för kyrkans identitet.

En gång läste jag i en frågespalt en präst som sa att det var tråkigt, när folk inte ville döpa sina barn för då blev barnen kanske inte medlemmar sedan och då skulle det bli svårt ekonomiskt för Svenska kyrkan. Det var nästan så man kunde börja gråta. Sedan när ska dopen gå med vinst - sådan vinst? Är inte dopet själva kyrkans identitet? Döper inte kyrkan för att vattnet verkligen är något livsnödvändigt, döper för barnens skull?

Jag menar inte att kyrkopolitik är oviktig eller ointressant, även om debatten ibland kan bli tjatig. Jag minns hur jag, inför att säga "något litet spontant" om Svenska kyrkan på fem minuter på ett prästmöte i Brasilien, satt uppe halva natten och läste kyrkomötesmotioner och statistik på internet. Jag är extremt insatt i de organisatoriska bitarna och även en del i aktuella frågor, ställer själv upp i valet och vill absolut uppmana alla röstberättigade att läsa på och att gå och rösta.

Med kyrkovalsjobbet följer en del sekretess och neutralitet, men jag kan väl säga så mycket som att i Svenska kyrkan är det inte Svenska jag betonar. Däremot hävdar jag stenhårt allas (åtminstone alla döpta medlemmars) lika rätt att rösta och kandidera.

Min arbetskompis och jag skrattade åt att Lunds kyrkliga samfällighet sagt ifrån att Torns församlings valsedlar minsann inte fick skickas direkt till Stångby utan skulle gå via samfälligheten, liksom de andra församlingarnas alla listor. Som min kompis uttryckte saken: "De tänker väl: Förenkla! Nej, för helvete, ta inte mitt jobb!".

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var så kul med ett kontorsjobb.

Här lämnar jag öppet för tankar från läsarna.

Med fåglarnas hånfulla kvittrande

2009-05-06T22:58:00.006+02:00

Hemtentan är inlämnad. Jag har så svårt för att komma igång och att koncentrera mig på skrivandet, så det slutade även denna gång med att jag satt och kämpade sista eftermiddagen, kvällen, ja även natten mot tisdag. Trots föresatser om att bättra mig blir jag sämre för varje gång.

På jobbet däremot går det så bra att koncentrera sig och vi tre tjejer som sköter registreringen jobbar effektivt och pratar samtidigt. Idag påpekade vår chef att vi inte får glömma att röra på oss lite någon gång i timmen. Det som är bra med denna typ av jobb är att det inte är stressigt på samma sätt utan det är bara att jobba liksom och det är avgränsat och regelbundet. Otroligt skönt. Jag går (nästan) aldrig in på mailen där. Däremot när det ska skrivas hemtenta letar jag aktivt efter undanflykter.

Klockan fyra på morgonen började fåglarna kvittra. Det var vackert och uppmuntrande. Jag är sällan vaken så tidigt (sent) annars. Jag hade hellre vaknat i ett tält än vakat med en hemtenta, eller varför inte upplevt känslan av att vara morgonpigg och gå upp och plugga i ottan. Nu kändes det inte som att jag kunde njuta av fågelsången fullt ut. Jag har aldrig hatat jordbrukshistoria så bittert som då.

Efter en kort natts sömn var jag på plats på jobbet och därefter föreläsning nästa dag, höll humöret uppe, fortfarande under det senaste dygnets motto "Det som måste gå måste gå". Sedan sov jag ett par timmar när jag kom hem. Halv åtta vaknade jag och rusade in på toaletten för att borsta tänderna - försenad till jobbet! Jag såg mina syskon och undrade:
- Är ni fortfarande hemma?
- Var skulle vi annars vara?
- Är det morgon eller kväll?
Efter att ha insett hur det låg till lade jag mig och läste en stund tills jag blev hungrig och undrade om vi inte skulle äta kvällsmat.
- Vi har ätit för länge sedan. Vi väckte ju dig, men du verkade trött.

Historien upprepade sig nästa morgon. Halv åtta vaknade jag återigen med ett ryck och rusade in i badrummet. Jag hade ett svagt minne av hur mamma hade stuckit in huvudet genom dörren vid sjutiden och undrat om jag skulle iväg och hur jag tvärsäkert hade svarat nej och lättat somnat om.

Men jag var på jobbet precis när domkyrkan slog åtta slag. Märkligt nog får jag hela tiden nya chanser.

- Tack gode Gud att jag vaknade i tid!

PS. Vi har två uttalade marxister till lärare på denna delkurs, Världssystemens politiska ekologi, och har redan haft högläsning ur Manifestet. DS

Storasyster

2009-05-02T11:31:00.005+02:00

Jag blev nyligen tillfrågad att kandidera till en styrelse. Eftersom jag redan har suttit och sitter i styrelser och har en del andra föreningsuppdrag, som ledare m m, så tvekade jag att ta på mig något ytterligare. Ändå är det ju vi som redan har en del att göra som brukar ta på oss ännu mer. Det lät så kul, det är ju sådant här jag kan och gillar. Dessutom kändes det lite grand som en plikt och ett ansvar, att jag behövdes, så självklart ställde jag upp.

Döm om min förvåning när jag inte blev invald! Jag blev nästan förolämpad - och orolig, för hur skulle nu föreningen klara sig utan MIG som tar ansvar och ser till att saker blir gjorda och att vi inte bara rusar på utan att veta varför? De röstberättigade kanske inte förstod sitt eget bästa, lyssnade inte tillräckligt på auktoriteten, d v s valberedningen? Hur ska jag nu stå ut med att inte ha full kontroll över situationen och att få vara, som valberedningen sa "en offensiv kraft i anfallet"?

Jag överdriver denna historia lite nu för att karikera en obotlig storasyster som jag själv. Dessutom är jag äldst av tre och dotter till två äldstabarn, vilket gör mina storasysterdrag ännu mer utpräglade, enligt beteendevetaren Elisabet Schönbeck som skrivit boken "Äldst, yngst eller mittemellan - Din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig" (Forum).

Äldstabarn:

är länken mellan föräldrar och syskon
är otroligt ansvarstagande
styr och ställer
håller tillbaka sina känslor
når ofta toppen (om de överlever hjärtinfarkten)
blir ofta chefer
har goda betyg och fortsätter till högre studier, är "booksmart" (till skillnad från småsyskonen som är "streetsmart")
är konservativa
fäster vikt vid auktoriteter och traditioner
bör bilda familj med ett småsyskon, vilket de oftast också gör
blir ännu mer extrema om deras föräldrar är storasyskon, något syskon är sjukt, de har flera, helst två, småsyskon eller bara bröder

"En som är storasyster till två bröder och som ledde hela svenska folket under tsunamikatastrofen var Fritidsresors informationschef Lottie Knutsson. Det är nog heller ingen slump att Margret Thatcher, Gro Harlem Brundtland och Hillary Clinton är just storasystrar till bröder. --- Det är väl ändå bara en lillasyster som mitt i allt kaos skulle få för sig att gå på teater i stället för att ta sitt ansvar just när en tsunami slagit till."

Naturligtvis finns det för- och nackdelar med alla syskonroller. Småsyskonen satsar t ex ofta på humor, utseende, moderna karriärer eller att sticka ut genom att göra tvärtom. De är äventyrliga, avslappnade och har god självkänsla. Många artister är småsyskon. Maud Olofsson är för övrigt den medlande mellansystern till bröder.

Föräldrarnas och mor- och farföräldrarnas syskonrelationer spelar också in. Författarinnan beskriver exempelvis hur olika hon själv (storasyster) och hennes man (lillebror) uppfostrade barnen: "Jag prioriterade läxläsningen medan min man satt högst uppe i ett träd och ropade efter pojkarna."

I ett exempel ur verkligheten har en storasyster alltid ordnat födelsedagskalas åt föräldrar och syskon. När hon själv fyller femtio är det ingen som ordnar något och det blir ingen fest. Elisabet Schönbeck säger att det finns en risk att den som alltid ordnat något antingen plötsligt exploderar eller ser det som sin plikt eller i längden blir bitter "framförallt... om alla under middagen påpekar hur fräsch, utvilad och vältränad lillasystern, som kom för sent för att hjälpa till, ser ut, samtidigt som de välment undrar hur det är fatt med storasyster: Du ser så trött och sliten ut. Du verkar så allvarlig, är du sur för någonting?"

Schönbeck menar att platsen i syskonskaran påverkar oss mer än något annat, mer än könet och mer än relationen till förälrar. Det låter kanske väldigt ytligt och generaliserande, men det finns mycket studier bakom och givetvis även många olika faktorer som samverkar med syskonplaceringen på olika sätt (ex. åldersskillnad, kön, antalet syskon, rang- och könskonflikter, sjuka syskon och speciella händelser, även flera generationer bakåt) och mängder av kombinationer presenteras i boken. Om teorin ska stämma som bäst ska det vara 3-4 år mellan syskonen. Annars blir det fråga om pseudotvillingar, funktionella ensambarn eller familjer i familjen.

Jag hörde Elisabeth Schönbeck på ett föredrag för ett år sedan och fastnade redan då. Syskonteorin är ett fantastiskt hjälpmedel att förstå sig på sig själv och sin familj, t o m samhället. Dessutom är boken skriven humoristiskt med glimten i ögat. Läs den du också!

Förresten, vilken är din plats i syskonskaran?

Vi unga i den världsvida kyrkan uppmärksammas

2009-04-28T16:58:00.004+02:00

Det skadar inte med mer uppmärksamhet åt att man kan söka utbytesprogrammet "Ung i den världsvida kyrkan" och åt stipendiaternas tankar kring kyrka och samhälle i olika länder.

Just nu finns det en intressant artikel om Bruno och Carlos, brasilianarna som nu besöker Lunds stift, på www.svenskakyrkan.se och där även länkar till information om utbytet, till en artikel om Helena och mig samt till våra bloggar.

Ifall du har hittat hit via Svenska kyrkans hemsida vill jag hälsa dig välkommen till min blogg. Dagboksinlägg och reflektioner från Brasilien finner du under äldre inlägg daterade augusti-november, men även en del andra inlägg relaterar till internationella frågor. Skriv gärna en fråga eller kommentar!

För övrigt är jag just hemkommen från styrelsemöte med Rådet för Hela världen Svenska kyrkans internationella arbete i Lunds stift, där jag representerar Svenska kyrkans unga. Just nu handlar det om att försöka skapa, förstå och göra det bästa av den framtida förändrade organisationen och behålla och skapa engagemang hos frivilligt kyrkfolk. Vi planerar även en liten studieresa till Sydafrika i höst, där vi ska kolla in hiv-arbetet, försoningsprocessen, missionshistoria, lokala kyrkor m m och kanske t. o. m. träffa Desmond Tutu. Innan dess ska vi också ha en studiecirkel för att förbereda oss. Efteråt är det tänkt att resan ska utmynna i inspirationsbesök hos församlingar i stiftet, vilket förhoppningsvis bidrar till engagemang.

Ett spännande distriktsårsmöte

2009-04-26T19:59:00.012+02:00

I helgen var jag på distriktsårsmöte (DÅM) för Svenska kyrkans unga i Lunds stift.

Ordförandevalet blev olidligt spännande, nästan dokusåpastil, fast något schysstare, och slutade med att vi fick en ny distriktsordförande.

En intressant sak är att mötet, där de flesta ombud var över femton, nästan totalt ignorerade tankar kring att barnen också borde få ett extra arrangemang ifall tonåringarna får det. Att den lilla grupp barn som var där pratade för sin sak hjälpte inte, utan de ansågs bara gulliga. Det finns en viss risk att det även inom Svenska kyrkans unga blir de äldre som styr. Å andra sidan blev flera nya 16-17-åringar invalda i styrelsen.

Jag önskar att det internationella engagemanget kunde bli mer konkret och engagera fler i SKUL.

Jag tyckte det var jättekul med mötet, lade sex yrkanden om framförallt verksamhetsplanerna och var uppe i talarstolen mest hela tiden. Klara och jag upplevde en rolig och intensiv helg med förutom möte även disko, andakter och andra aktiviteter. Dessutom utkämpade vi israeliter (ombud) en stor strid mot filistéerna (styrelsen, presidiet, funktionärerna m fl) där vi försvarade förbundsarken och försökte sno filistéernas avgudabilder och vi försökte ta varandras liv (svansar). Faktiskt helt i enlighet med Bibeln blev det vi i Juda stam som vann. Jag har nu lärt mig att på hebreiska ropa (men inte stava) "Öga för öga, tand för tand!". Tänk vilka nyttiga kunskaper, förutom mötesteknik, man får i Svenska kyrkans unga...

Framtidsvisioner efterlyses

2009-04-19T22:38:00.007+02:00

Vi har grupparbete på humanekologen och temat är visioner för framtidens samhälle. Tanken är att vi ska "göra en internetsökning" (!) på detta ämne. Det kan handla om försörjningsfrågor och jordbruk men vår lärare säger sig inte vilja begränsa oss till det eller begränsa våra idéer genom närmare instruktioner.

Just nu känner jag att ämnet är för vitt och att det är svårt att klämma fram visioner och innovationer på beställning.

En sak jag tänkte på vid besöket på Nationalmuseum är att vi borde satsa mer på hantverk och konsthantverk - välgjorda, närproducerade, variationsrika kvalitetsvaror. Över huvud taget behövs ju mer fokus på vad som är bra och hållbart och inte bara på vad som är billigt för stunden. Det tänker jag även på när jag läste i Sydsvenskan idag om hur Majblommorna tillverkas i Kina. Majblomman är inte unik - som en expert påpekade så finns det i stort sett ingen kinesisk fabrik som följer arbetstidslagstiftningen. Hon hade själv jobbat med inspektioner men menade att det inte var vägen framåt. Det funkar inte att bara säga att det ska vara billigt och sedan ställa massor med krav på arbetssituationen. Genom billig produktion blir det mer pengar till att hjälpa fattiga barn i Sverige. Det tycks svårt att tänka på helheten - vilket är vad vi humanekologer förväntas göra.

Vad har läsarna för visioner för morgondagens samhälle i stort?

Att läsa vid universitetet

2009-04-19T19:12:00.004+02:00

Filip, som själv går i sexan, påstår att det är slappt att läsa vid universitetet, "särskilt din kurs - du är ju nästan jämt ledig". Jag försökte förklara att vi har mycket litteratur, men det imponerade föga. "Du får ju läsa hemma!". Min plan var att ta studierna på allvar och börja i tid denna delkurs, till skillnad från de förra (Jag har fått VG på de förra hemtentorna, dock haft panik medan jag skrivit dem). Jag gjorde också upp en ambitiös läsplan för den första tvåveckorsperioden innan påsk och lyckades nästan hålla mig till den. Sedan blev jag sjuk och nu, med tre dagar kvar tills hemtentan lämnas ut, har jag missat de flesta föreläsningarna, läst knappt två av totalt fyra böcker (varav tre engelska) och inte påbörjat grupparbetet.

I fredags var jag i Köpenhamn på Nationalmuseum med klassen. Våra kunniga och extremt engagerade lärare guidade oss runt under dryga tre timmar och berättade om föremål från olika ursprungsfolk. Bland annat fick vi höra om hur hundarna har/hade det hos inuiterna på Grönland. De åt människornas avföring och hängdes när de skulle avlivas för att håret då blev fluffigt och lämpade sig till ytterkläder. Otroligt vackra och välgjorda kläder var det, verkligen motsatsen till "slit och släng". Nationalmuseum är värt ett besök, där finns massor av spännande föremål att förundras över och ett minimum av tråkiga informationsskyltar. Vår lärare Thomas var sedan tidigare särskilt förtjust i en jättestor kinesisk guldfiskskål med guldfiskar målade på. "Jag har letat överallt efter en sådan här att köpa. Tänk att ha en sådan med guldfiskar i och så en stor kinesisk lampa över!" Enligt Thomas är guldfiskar ursprungligen framavlade för att vara vackra uppifrån. Han är lika hänförd när han guidar på Botaniska trädgårdens växthus och är verkligen både antropolog och biolog. På en annan avdelning visade han tyger från söderhavsöarna och berättade att han hade sitt hem tapetserat med sådana, som han fått under sina fältstudier. Det hade varit intressant att se hur det ser ut hemma hos honom.

Grundaren av Nationalmuseum hade en dansk präst till far och en grönländsk mor. Antagligen var det mest mammans förtjänst att han lyckades köpa och få en mängd inuitprylar men jag blev ändå styrkt i min tes att prästbarn är ett ovanligt företagsamt släkte.

Jag nämnde för en kurskamrat att jag ännu inte hunnit hämta ut en kursbok jag beställt från biblioteket. "Gör det, så kanske jag kan få tillbaka den sedan", tyckte hon. "Jag hade lånat den, men sedan hade någon reserverat den".

Imorgon börjar halvtidsjobbet på stiftet, vilket jag ser fram emot. Redan på tisdag ska jag vara ledig för att åka med klassen på utflykt igen, denna gång till Kulturens Östarp, en bondgård som sköts med gammaldags metoder. Vår andra lärare har jobbat där. Under veckan som kommer ska jag även gå på konsert och spex och slutligen åka på Svenska kyrkans ungas distriktsårsmöte över helgen. Det lär med andra ord inte bli mycket tid över att läsa kurslitteratur. För en stund sedan höll jag på att läsa "Det skånska kulturlandskapet" och hade gjort misstaget att lägga mig på sängen. När jag var kommen till kapitlet "Efter 1900-talets mitt: Vidare mot stadslandskapet" somnade jag.

Hört på bussen

2009-04-16T18:12:00.005+02:00

-Asså, om man inte kommer alls får man streck och då kan man ju inte söka vidare till andra skolor och sånt sen vet du. Men om man får IG så kan man det. Så jag tänker satsa på att få IG. Då måste man gå på några lektioner då och då.
---
- Nu måste jag hem och räkna matte. (suck och stön)
- Asså, seriööööst! Tvingar dina föräldrar dig?
- Ja och min lärare också.

Stackars kille!? Man kan ju hoppas att han får IG åtminstone...

Sa du oktober?

2009-04-14T17:15:00.003+02:00

Klockan är nio på morgonen och jag vaknar av att mobilen ringer. Det är en Inger från Oxie som undrar om jag vill komma till Öppet hus.
- Det var Gunilla Kristiansson som tipsade om dig. Vet du vem hon är? Du var i Hässleholm, eller hur?
- Ehh, ja, jo det stämmer.
Inger pratar på. Min hjärna har inte vaknat än. Hon är frivillig i församlingen och gör upp programmet. 29 oktober vill hon boka in mig.
- Till hösten alltså? Sa du oktober?
- Ja, kan du då?
- Ja du... Får jag återkomma? Jag skulle inte tro att jag har något planerat då, men det är inte säkert. (När var det jag skulle till Sydafrika? tänker jag förvirrat.)
- Ja, när tror du att du kan lämna besked?
- I slutet på veckan kanske. Alltså, jag ligger sjuk, får jag fram ynkligt.

Glad påsk!

2009-04-13T22:55:00.004+02:00

Påsk
Jag hoppas att ni, kära läsare, har haft en roligare påsk än jag, som har tillbringat hela helgen i sängen med feber. För att få omväxling har jag också spenderat en del tid i tv-soffan framför lättsmälta filmer såsom Sound of Music. Läst har jag också gjort - förutom Det skånska kulturlandskapet som jag pliktskyldigast har ägnat mig åt har jag börjat på Vänner kallar jag er - en resa till Ekumene av biskopen Jonas Jonsson. Den handlar om den internationella ekumenikens utveckling under 1900-talet. Låter det torrt och tråkigt? Det är faktiskt intressant och personligt skrivet med många anekdoter som denna:

Under 1950-talet ledde han (Franklin Clark Fray) samtidigt både sin egen kyrka, Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet och det Nationella kristna rådet i USA. Det gick en historia om honom att han kom till himlen och kände sig sysslolös. Då gick han till Gud fader och bad om något att göra. Han fick uppdraget att skriva ett utkast till stadgar för den himmelska gemenskapen, som fram till dess hade levt i oinskränkt frihet utan fastställda ordningar. Efter två dagar kom Fry tillbaka med ett komplett förslag. Gud fader läste omsorgsfullt, sköt upp glasögonen i pannan och sa: "Det här ser bra ut, men jag har en fråga. Varför föreslår du mig till vice ordförande?"

Av någon anledning känner jag mig besläktad med denne Franklin. Boken fyndade jag för 27 kronor (äntligen en billig bok) på Arken förra helgen, när jag var i domkyrkan.

Recept på en lyckad klosterhelg i Domkyrkan

10 Svenska kyrkans unga-människor
1 del PRAT - Det här är inget tigarkloster/retreat, utan här får och ska man prata om allt mellan himmel och jord.
1 del UPPTÄCKTSFÄRD - undersöka tornet, baksidan av det astronomiska uret (se bara till att du inte rör urverket, för då kan vi glömma alla fina fraser om hur viktiga vi unga är - alla vet ju att det astronomiska uret är tio gånger mer värdefullt)
2 delar LEK! - Endast fantasin sätter gränser! Halv två på natten lekte vi dunkgömme mellan pelarna. Någon påpekade efteråt att Laserdome också hade varit häftigt, men där gick vår gräns. Prova predikstolen är också ett måste. Visst får man leka i domkyrkan! Det måste man om man ska kunna vara allvarlig där.
3 delar BÖN! - Obs: Här gäller det att följa receptet noga, inget utrymme för improvisation. Exakta instruktioner finner du i Tidegärden. Se bara till att hålla tungan rätt i mun när du bläddrar fram och tillbaka och att göra pauserna lagom långa. Då blir det gudomligt vackert. Vi läste tidegärdens psaltarpsalmer så det stod härliga till, ibland överröstade av en överförfriskad organist som inte hade mycket till övers för våra övningar.
ev. 1 liten del SÖMN - något varmt och mjukt att ligga på är att föredra. Bry dig inte om att de små soldaterna på det astronomiska uret fäktas högljutt en gång i timmen, för sova i domkyrkan gör man inte varje natt - och då kan man ju lika gärna vara vaken.
Smaksätt efter behag med glass och sol på torget.

Tjuvlyssnat

Det är natt mot söndag och jag ligger i min sovsäck nere i kryptan (gravkällaren under kyrkan). Klockan är runt fyra och studenterna börjar gå hem från nationsfesterna. En ende killes skrålande överröstar allt. Det hörs bra här nere. Jag är ändå så trött att jag i stort sett sover, när ett par studenter sätter sig vid det lilla fönstret och pratar. Jag kämpar för att hålla mig vaken och fantiserar om hur jag skulle kunna skrämma dem. Så är det något som fångar min uppmärksamhet. En av flickorna läser Gud som haver. De är lite fulla, det är mitt i natten och kyrkobyggnaden inspirerar henne. Över de andras sorl hörs denna bön, något ironiskt framfört, delvis på skämt, men upprepad flera gånger med ett omisskännligt stråk av - längtan.

Långfredag

2009-04-10T19:40:00.006+02:00

I radio ringde det in en kvinna och talade om att hennes son hade begått självmord. "Det kan man väl få säga nu när det är långfredag" sa hon. Han var läkare och hade skrivit ut överdoser åt sig själv, vilket hon tyckte borde förbjudas. Hur hanterar du det? "Jag jobbar, dygnet runt jobbar jag."

På gymnasiet hade vi pratat om teodicéproblemet (hur en god och allsmäktig Gud kan tillåta ondska) på en religionslektion. Efteråt var det en klasskamrat som frågade mig om jag visste ifall Jesus hade gett något svar på teodicéproblemet. Nej, sa jag, jag vet inte, jag vet bara att Jesus själv frågade på korset "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?".

Likaså på gymnasiet skrev jag en hemtenta om den kristna försoningstanken. "Påsk förstår man inte, den firar man. Bön förstår man inte, den lever man i. Det är för mig att tro, att förtrösta på Gud."

Utan att egentligen associera till radioprogrammet berördes jag, vid kvällens konsert med Jesu sju ord på korset, av hur Jesus ber Johannes ta hand om hans mor. Överger han henne eller ej?

Trivial pursuit - generationsklyftor

2009-04-07T20:35:00.005+02:00

Filip, 12: "Vilken godsak har varit med i McDonalds utbud ända sedan starten -67?"
Farfar, 87: Ja... det är ju de här... med köttfärs emellan...
Farmor, 87: De har namn efter en tysk stad.
Farfar: Hamburgare!
Amanda, 19: Det ska nog vara en speciell sorts hamburgare.
Farfar: Jaha...
Filip: Big Mac.
Farfar: Jaså. Jag har aldrig ätit där.

Farfar är å andra sidan väldigt kunnig inom andra, kanske viktigare, områden, som exempelvis historia och inte ett dugg förvirrad trots att han är gammal.

Nyligen träffade jag en student som inte visste var Bornholm ligger. Sådana luckor är väldigt vanliga i vår ålder åtminstone, verkar det som. Det tycker jag är löjligare (och orande).

Bildning kontra beställning

2009-04-02T18:14:00.006+02:00

Jag har hittills inte kommenterat så mycket politik här på bloggen, men nu måste jag få protestera mot ett ovanligt dumt förslag i den studiesociala utredningen om att korta tiden för studielån från sex till fyra år. Visst har vi ett jämförelsevis generöst system för studiemedel och -lån (obs: största delen är lån), visst kan det verka lyxigt att finansiera studenter som aldrig verkar bli klara med någon examen och visst kan man försöka jobba vid sidan av, men varför inte vara stolta över våra studier, varför försämra? Ett annat förslag i utredningen var att höja studiemedlet med minst 400 kronor, men det tyckte inte Lars Leijonborg att vi har råd med. Att förkorta antalet studiemedelsberättigade terminer tyckte han däremot var ett bra förslag. Hur kan man som Lars Leijonborg kalla denna försämring för en morot? Var och en ser väl att det är en piska, ett slag rakt i ansiktet på ambitiösa studenter.

Dispens kan sökas för studenter som läser en utbildning på mer än fyra år och det borde vara ganska många eftersom de flesta utbildningar efter Bolognareformen är antingen tre eller fem år. Dock blir det ju svårt för den som ändrar inriktning eller av andra anledningar läser något utöver sin huvudinriktning.

Över huvud taget verkar nuvarande högskolepolitik gå ut på att detaljstyra utbildning och forskning så att den passar företagen, snabbt leder till anställning och ökad BNP. Detsamma gäller tydligen kulturpolitiken.

Humanekologi är typiskt ett ämne som inte leder spikrakt till en yrkesexamen. Däremot är det ett synnerligen viktigt ämne - något som alla borde läsa, påstår vår lärare och det ligger något i det - och vår institution har nyligen fått Linnéstöd till sin forskning. Jag valde att läsa denna kursen för att jag tyckte att den var intressant och allmänbildande och jag tror att det i förlängningen kan vara till nytta i framtida yrkesliv men även som privatperson och medborgare. Vi är många som läser en enstaka kurs på universitetet innan vi börjar en yrkesutbildning, eller under tjänstledighet. Jag tror att det är svårt att värdera kunskap, folk som är allmänbildade och inte bara kan ett enda ämne. Tvärvetenskap pratar vi mycket om på humanekologen.

Låt mig citera ur min kursbok "Vete, vapen och virus - en kort sammanfattning av mänsklighetens historia de senaste 13 000 åren" (för övrigt en läsvärd och lättläst bästsäljare, rekommenderas!) ur kapitlet om teknikhistoria:

I själva verket har många eller flertalet uppfinningar gjorts av människor som drivits av nyfikenhet och experimentlusta, utan att det funnits någon efterfrågan på den produkt de haft i åtanke. När den väl konstruerats har uppfinnaren tvingats hitta ett användningsområde för den. Först sedan den varit i bruk länge har konsumenter kommit på att de "behövt" den. Andra produkter har uppfunnits i ett visst syfte men så småningom kommit att användas för andra, oförutsedda ändamål. --- Ett gott exempel är Thomas Edisons fonograf --- När han 1877 hade konstruerat sin första fonograf skrev han en artikel där han föreslog tio sätt att använda den. Att spela in döende människors sista önskan var ett förslag, ett annat att spela in bokuppläsningar åt blinda, ett tredje att ange tiden och ett fjärde att lära ut rättstavning. Att spela in musik var inget som Edison trodde på. --- När andra företagare skapade jukeboxar genom att låta en fonograf spela ett musikstycke mot ett mynt i ett myntinkast, protesterade Edison mot denna användning som han tyckte var degraderande och tydligen inte seriös nog. Först ett tjugotal år senare gick han med på att huvudsyftet med fonografen var att spela in och spela upp musik.

En framsynt högskolepolitik är en angelägenhet för hela samhället, inte bara för oss studenter. Var med och skriv på uppropet på sabbaintestudiemedlet.nu !

En betraktelse utifrån ett brasilianskt perspektiv

2009-04-01T16:52:00.008+02:00

Miljö och globala frågor
Jerusalemdagen var väldigt bra. En av föreläsarna, en israel, påpekade bl. a. att sydafrikaner som besöker Israel påstår att situationen där är värre än vad apartheid någonsin var. Jag träffade även tjejen från Kristna freds som föreläste på vår Sidakurs i sommar och en tjej från IM. Roligt att det var åtminstone lite olika människor. I söndags var jag i Vallkärra kyrka och eftersom vi var ganska få - åtta stycken inklusive prästen och kantorn - hade vi samtalspredikan i äkta befrielseteologisk anda och talade om försoning i Ronja Rövardotter och Mellanöstern. Vi manifesterade Earth Hour hemma på kvällen och för att göra det ordentligt drog vi ur huvudströmbrytaren. Det ledde till att vi blev utan telefon och internet några dagar, men det positiva med det var att jag kunde jobba mer effektivt med hemtentan. I måndags var Helena och jag hos konfirmander i Tomelilla. Så blev det skrivande i sista minuten återigen. Nu är tentan inlämnad, paniken borta och när jag cyklade hem från introduktionsmötet till nästa delkurs kändes det att våren hade kommit. Jag tänkte att det är härligt att bo på landet i en by med porlande bäck, hästhagar och en gammal ringlande bygata. När jag kom hem såg jag att jag fått brev från Brasilien, via Uppsala, från det befrielseteologiska seminariet om miljöfrågor som vi deltog i första helgen. Kul! Kanske blir det någon gång av att jag berättar mer om erfarenheterna från det seminariet som var så intressant att jag blev inspirerad att läsa humanekologi.

och annat i kyrkan?
Bruno, en av brasilianarna som är här i Lund nu, skriver om sina intryck från Sverige och Svenska kyrkan på sin blogg. Ni som kan portugisiska kan läsa här, men för er andra har jag översatt:

I lördags gjorde vi sushi i min värdfamilj. Det var jättekul och gott! På söndagen assisterade vi vid gudstjänsten "Mysterium" som också var super, det var en bra kör och allt var toppen. På måndagen var jag på en miniorgrupp... Eftersom barnen var mellan 6 och 9 talade de inte engelska än, men de var ändå jättebra med mig!! På måndagkväll var Carlos och jag i Lund på en middag som folk där ordnade för att hälsa oss välkomna. Maten var jättebra och personerna öppna och vi hade också en sorts "minigudstjänst" där två flickor som hade varit i Brasilien (Helena och jag med andra ord) i samma utbytesprogram sjöng en sång på portugisiska och så.
---
Om Svenska kyrkan:
Jag har förstått att det finns många tillhöriga, men också att det blir fler och fler som undviker att gå i kyrkan och så, majoriteten av de aktiva medlemmarna är gamla och kvinnor. Jag har också förstått att kyrkan är involverad i många projekt (de flesta sociala eller om globala frågor och miljö) , men tron verkar många gånger inte så viktig. Trots att man talar mycket om "en enda kropp" och enhet tycks det mig att ofta (inte alltid!) är detta en ursäkt för att var och en får tro vad den vill, utan att behöva ändra sitt sätt att tänka (enligt Romarbrevet 12:2 som lyder, min anmärkning: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.) Saken är att vi bör blanda tron och gärningarna, inte utesluta den ena för den andra, utan att gärningarna existerar av tron och att tron stärks av gärningarna.
De flesta som jobbar i kyrkan är avlönade: musiker, lärare etc. som i Brasilien är volontärer. Detta har positiva och negativa aspekter. Jag har förstått det positiva som att de har mycket mer arbete kring globala frågor som jag sa, och dagiset, och det ger en bra organisation av kyrkan. Men det negativa är att det begränsar volontärtjänsten och kanske är det ett av motiven för den stora medlemsflykten från kyrkan. Arbetet blir ett uppdrag för de som har betalt för att utföra det.

Ur barns och spenabarns mun får man höra sanningen, sägs det, eller från gäster. Dessa är frågor som jag också har funderat mycket på under min utbytestid och jag tror tyvärr att det ligger en del i vad Bruno säger. Jag ska inte kommentera det mer nu, utan låter texten tala för sig själv och lämnar öppet för läsarna att fundera och lämna kommentarer.

PS. Jag kan via min kompis Elisabeth, en tysk katolik som är volontär i Lajeado, berätta att Lajeado har haft karneval och att det var precis som på teve. Folk där fastar inte, vilket hon tycker är konstigt eftersom hon själv gör det. Jag visste inte att ni lutheraner - min beskrivning var kanske något osaklig - fastar!!!!! skriver hon. DS

Jobba och sjunga

2009-03-27T10:44:00.005+01:00

Jag fick precis reda på att jag har fått Lunds antagligen mest attraktiva jobb. Det handlar om att hjälpa till att föra in åtta-nio tusen personnummer och namn i ett datasystem inför kyrkovalet. Oj, vad roligt det ska bli! Nåja, det är i alla fall bra att ha ett jobb.

Imorgon ska jag delta i Jerusalemdagen i S:t Peters klosters församling. Det är ett stort, ekumeniskt arrangemang. Denna gång ska jag inte prata utan bara lyssna, vilket jag ser fram emot. På kvällen blir det Qyijama - uppståndelsemässa Kärlek till Livet med musik från Mellanöstern i Domkyrkan klockan 18. Jag ska sjunga i kören, även det roligt eftersom jag inte har sjungit i kör sedan i våras. Välkommen dit!

Mycket gnäll och lite glädje

2009-03-25T15:11:00.005+01:00

Jag har nyligen upptäckt hur mycket böcker egentligen kostar, när det inte handlar om storsäljare på rea utan om utländsk facklitteratur. Innan jag blev student hade jag aldrig hört talas om att böcker kunde kosta 500 kronor, ibland över 800 kronor.

På Geobiblioteket får man bara ha boken i två veckor ifall någon annan har beställt den sedan. Det finns inte särskilt många exemplar av våra kursböcker heller.

Den värsta hittills är "Living in the environment", en tjock amerikansk tegelsten, grundbok i miljöfrågor. Den författaren måste tjäna pengar som gräs. Han är inne på femtonde upplagan och har till och med gett ut en något tunnare, svartvit, pyttelite billigare variant "for price-conscious students as you". Det är precis som läkemedelsföretag som säljer både märkesvaran och kopian. Den billigare kostade "bara" 500 (i studentpris!) på Akademibokhandeln, mot dryga 700 för originalet. Jag köpte slutligen originalet på internet för ca 500. Den boken fanns nämligen inte att låna på biblioteket.

Vi har fyra delkurser med 3-4 böcker i varje. 270 kronor för en bok är billigt. Det är inte det att jag inte har råd att köpa böcker, men det är bara så tråkigt att lägga tusentals kronor på det, speciellt när vissa inte ens är roliga böcker.

Igår var jag ute på stan och letade efter några böcker till nästa kurs, så att jag för en gångs skull skulle ha dem i tid. Det var nämligen en bok som kostade över 800 på internet (alternativt 460 men då skulle det ta över en månad att få den). Akademibokhandeln sa att de skulle sluta sälja kursböcker (jag förstår varför) och hänvisade mig till AF-borgen. Ett hopp tändes att det kanske skulle vara billigare där. Det fanns ett enda exemplar kvar. Den kostade 570. Jag var för snål för att köpa den. Gjorde jag rätt? Nu står mitt hopp till att jag ska ha tur och få ett av de fyra ex som finns på biblioteket eller att jag ska hitta någon begagnad. Eller så får jag gå tillbaka till AF-borgen och se om boken är kvar.

Näst efter att köpa böcker är det tråkigaste med studentlivet att läsa dessa böcker. Just nu har jag tre (varav två engelska) böcker och en hemtenta som kallar på min uppmärksamhet. I nämnda "Living in the environment" har jag läst 300 sidor och har 400 kvar, plus supplementen. Det aktuella kapitlet handlar om det industrialiserade jordbrukets för- och nackdelar. Sedan har jag en ytterligare en oöppnad bok som handlar om detsamma. Jag börjar inse att jordbruk inte är mitt huvudintresse. I och för sig är det väldigt intressanta diskussioner kring miljö- och utvecklingsfrågor men pliktkänslan dödar glädjen (och disciplinen) effektivt.

Ett kul avbrott var i alla fall välkomstmiddagen för brasilianarna som Helena och jag arrangerade i måndags. Flera timmar ägnade vi samt Gustav och Ylva åt att laga svenskt smörgåsbord och tre efterrätter till femton personer. Lite svårt var det att vara "värdinna" och umgås och samtidigt sköta disk och sådant. "Välkommen till vuxenlivet" var det någon som sa. Jag är jättedålig på att prata och uträtta saker samtidigt. Som tur var fanns som sagt en fantastisk kompis som hette Ylva som ställde upp 100 % och även Kristina tog hand om en del. Brassarna är jättetrevliga. Vi åt, pratade, skrattade, lekte tidningsleken... Vi avslutade med en musikandakt med flöjt och sång inne i kyrkan och det blev väldigt stämningsfullt.

Något väldigt positivt är att jag ska få åka till Sydafrika! Det blev en glad överraskning på mitt första styrelsemöte med Rådet för Hela världen Svenska kyrkans internationella arbete i Lunds stift. Det är en studieresa på två veckor i höst, samt studiecirkel innan dess, och vi ska lära oss om hiv, mission, försoning m m. Det ska bli väldigt spännande. Jag kan med andra ord se fram emot ännu en turné med informationsuppdrag i stiftet nästa vår.

Mitt bidrag för att sänka medelåldern i kyrkorådet

2009-03-22T18:16:00.007+01:00

Idag var jag på nomineringsmöte för listan "Vår församling" i Torn. Väldigt intressant! Vi har bara en lista och den är inte partipolitisk. Tjugo personer kunde tänka sig att stå med på listan och något färre var med på mötet. Efter att vi presenterat oss och varandra (kyrkokören gav en konsert i en annan församling samtidigt så flera därifrån var inte närvarande), röstat och räknat rösterna två gånger, stod det klart att jag hamnade på FEMTEPLATSEN. Inte illa! Tio personer kommer in i rådet som ordinarie (troligtvis de tio översta, men det kan ändra sig något ifall folk kryssar mycket), fem suppleanter och så har vi fem reserver som vi använder ifall någon slutar.

Jag har inte direkt varit så aktiv i Torns församling. Jag har deltagit i tre gudstjänster, pratat om Brasilien två gånger och skrivit i församlingsbladet två gånger. (Det kryllar väl inte precis av 20-åringar som är mer aktiva än så här). Men jag sa förstås att jag varit/är engagerad på andra håll.

Det blev lite diskussion om gudstjänstlivet. Familjemässorna är i församlingsgårdens stora sal och det är inte tillräckligt mycket "högtid" för nattvard, tyckte någon, som f ö inte trodde att folk ville ha nattvard så ofta. Sedan är det ju ett dilemma att vi har fem kyrkor att fördela gudstjänsterna mellan. En sjätte kyrka är avstängd och i den byn finns det följaktligen inte en kotte som vill engagera sig i församlingslivet.

De flesta var 40-talister, men det var faktiskt ett par kvinnor i 30-årsåldern som kom med i topp-10 och en majoritet kvinnor, så det är inte bara "gamla gubbar".

Fasta

2009-03-16T22:30:00.009+01:00

Det pratas en del om att fasta och även jag har mina planer som lyckas till hälften och som jag inte vill berätta om. Eller så säger jag att jag inte vill berätta om dem för att jag ska framstå som ännu mer medveten. Just det!

Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda.

Jag undrar om inte den bästa fastan vore att avstå från att göra något vettigt och fromt alls under en tid, att inte plugga, inte göra tusen informationsuppdrag, inte gå på möten, inte planera sin framtid, inte leta upp bästa receptet på äppelkaka, inte söka jobb, inte skriva seriösa blogginlägg, inte ha dåligt samvete, inte göra andras jobb, inte vara så hemskt duktig, inte verka vara så hemskt duktig - inte berätta om allt man gör, inte låta bli att berätta om allt man gör...? - och definitivt inte fasta.

Vad är jag beroende av? Vad vill jag? Vad är viktigt?

Här kan ni läsa Martas och några andra Krissares (?) djupt allvarliga och hejdlöst humoristiska fasteblogg.

Student

2009-03-16T22:07:00.004+01:00

Jag har just svarat på en jättelång enkät från Studentkortet. De lockade med fina priser och naiv som jag är tror jag att det kanske spelar roll vad jag svarar. "Vilket av följande bemanningsföretag har du hört talas om?" "Vad anser du om följande bokförlag?" "Hur lång var din senaste resa?" "Hur anmälde du adressändring sist du flyttade?"

Sista frågan som man skulle fylla i för att ha chans att vinna priser var "Vilken är den vanligaste missuppfattningen om studenter?".

Det bästa jag kom på - vilket knappast är en vinnarmotivering, antar jag - var:

att vi är intresserade av reklam

Vilka missuppfattningar finns det om studenter? Att vi är fattiga, super mycket, är i ständig jakt på extrajobb... Vad är missuppfattningar och vad är sant?

Förvandling del 2: Tro

2009-03-15T15:46:00.004+01:00

Medan vi ber bör vi inte heller låta oss förföras av vanligt förekommande dikotomier mellan profant och heligt, gärningar och kompletation. Det är farligt att bedja, för en verklig andlighet undergräver orättvisa. Förtryckande och orättvisa regeringar borde hindra folk från att be till Gud, borde hindra dem från att läsa och meditera över Bibeln. Dessa aktiviteter kommer nämligen att tvinga dessa människor att arbeta för etablerandet av Guds rike... Dessa aktiviter tillåter oss inte att njuta i ett andligt ghetto, isolerade från livets hårda verklighet där utanför.
/ur Gud har en dröm av Desmond Tutu

Tro är för mig ett substantiv och ett verb som betyder "tillit" respektive "att lita på". Observera att jag inte i första hand menar "gissa, anta". Framförallt tänker jag på att lita på Gud, den treenige Guden.

Nu äntligen ska jag presentera Kamrat Jesus. Han är huvudpersonen i en barnbok, givetvis från 70-talet, som ledarkåren till sin stora fröjd hittade på Svenska kyrkans ungas lägergård Solgården. Man undrar verkligen hur den hamnade där. Vi hade jätteroligt under läsningen och var alla ivriga att befria de oskyldiga barnen från denna bok för att istället ta hem den till den egna bokhyllan. Tyvärr vann jag inte striden men jag minns en del av innehållet.

Kamrat Jesus är, vilket kanske hörs på namnet, kommunist. Han och hans vänner förbereder Revolutionen. Författaren gör sitt bästa för att ta ner Jesus på jorden genom att bland annat berätta om hur han och Maria Magdalena tillbringar en sista natt tillsammans, kramandes i ett par buskar och som sagt, hur Petrus och han "som goda kamrater" kissar i kors mot ett träd. Ett annat intressant stycke är när ett par lärjungar frågar om de får ha platsen närmast Jesus. Jesus svarar irriterat att när revolutionen har kommit ska ni alla få var sin tron, "blir ni nöjda då?". Här någonstans, när man jämför med beskrivningen av att den siste ska bli den främste, börjar man ana att författaren har en egen tolkning. Stormandet av Jerusalem planeras grundligt, men misslyckas tyvärr eftersom vännerna har smugglat in för få vapen. Kamrat Jesus är inte felfri. Han erkänner storsint mot slutet att han har gjort några grundläggande fel, bland annat:
- att han har predikat icke-våld. Han bättrade sig snabbt på den punkten, men tydligen inte fort nog.
- att han har lärt ut att man ska lita på Gud. Det ska man inte, för som alla vet så har Gud aldrig hjälpt fattiga och förtryckta.

Slutligen förklarar författaren att Jesus "kanske" korsfästes, men ingen vet eftersom beslutsfattarna pratade grekiska och ingen förstod så svåra språk på den tiden. Uppståndelsen nämns inte med ett ord.

I förmiddags hade Helena och jag ett föredrag och efteråt var det en man som ville diskutera några reflektioner han hade fått. Vi hade bland annat talat om betydelsen av tro och gemenskap och berättat om en kvinna trots små yttre möjligheter verkligen ställde upp för andra. Han hade massor av funderingar, men bland annat menade han att var och en har ett personligt ansvar. Han gillade inte riktigt kommunism eller socialism som lade ansvaret på kollektivet. Jag svarade att den enda risken är väl att det trots allt framstår som frivilligt att ställa upp, och att de som saknar något som är en rättighet blir beroende av enskildas välvilja.

Kan vi lita på varandra? Det leder oss tillbaka till frågan om tillit.

Min resa i Brasilien var en övning i tillit, till obekanta människor och till Gud. Det var dock ingen helt blind tillit, utan för det mesta grundad på någon sorts information, och för det mesta, men tyvärr inte alltid, visade sig föremålen för min tillit vara mer än värda den. En sådan tillit stänger en inte inne i något ghetto. Att tro så är inte att vara beroende, utan att vara fri - fri från bland annat den förlamande tron och misstron på sig själv.

Detta låter kanske högtravande och jag vill verkligen inte att ni ska tro att jag redan kan detta med tillit och tro. Vem gör?

Vad ska man ha kristen tro till? Ja, den är, som Desmond Tutu säger, en underskattad kraft för samhällets förvandling (om än kanske inte med exakt de metoder som Kamrat Jesus förespråkar). Som om inte det vore nog har den också ett oändligt egenvärde som grund för vår personliga försoning och förvandling: "Våga vara den du i Kristus är" sv ps 87.

-----
Överflödig information inifrån Amandas ghetto:

Ni har väl inte missat veckans viktigaste nyhet: Kyrktuppsfrämjandet och tidningen Land presenterar nomineringarna till Årets kyrktupp! Vilken värld lever vi i? Det är detta jag ska fördjupa mig i ifall jag blir invald i kyrkorådet. Kyrktupparna får bli min hjärtefråga. Äh, det är väl skönt att inte bara ha allvarliga frågor och nyheter jämt.
Jag har blivit tillfrågad att ställa upp i kyrkovalet, genom att stå med på församlingens enda nomineringslista. Nu får jag väl äta upp att jag har sagt att unga borde finnas representerade i kyrkopolitiken. Jag tycker absolut inte att man ska välja oss unga bara för att vi är unga, men det borde ju finnas några under femtio åtminstone. Vi får se hur det går - fortsättning följer.
Jag tycker att rätt låt vann i Melodifestivalen. Den kommer väl inte att gå så långt i Moskva, men jag gillade operalåten eftersom jag uppfattade den som en parodi på sin egen genre och Malena hade distans till sig själv.

Engagemang

2009-03-05T23:47:00.009+01:00

Jag är ledsen att jag inte har skrivit något på länge. Jag har inga bra ursäkter, eftersom jag förra veckan hade det väldigt lugnt. Det var ett förrädiskt lugn som infann sig i väntan på att mina kursböcker skulle anlända. Ofta tänker jag att livet som student är rätt slappt och härligt, åtminstone min kurs med rätt få schemalagda timmar. Igår var vi förresten i Botans växthus, där vår lärare, som har jobbat där, entusiastiskt guidade i två timmar. Dessutom har jag numera inte ett tiotal olika fritidsuppdrag som konkurrerar om min tid - jag saknar det inte alls!

Men så, då och då, vaknar jag upp och inser att jag har en del att göra ändå och att en föreläsningsfri dag inte nödvändigtvis betyder en vilodag. Som igår, när min tegelstenskursbok "Living in the environment" anlände och jag insåg att jag hade en och en halv veckas läsning att ta igen. (Nästa gång ska jag fixa litteraturen innan kursen börjar. Nästa gång...) Eller idag, när jag hade hämtat de andra två böckerna, varav den ena jag ska ha seminarium om imorgon. (Den heter förresten "Vete, vapen och virus - en kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13 000 åren", en något anspråksfull titel. Författarens tes är att folks olika välstånd beror på geografiska faktorer och inte på rasbiologi, kanske inte i sig så märkvärdigt men han menar att detta inte har förklarats så noga förut. Tyvärr har jag inte lyckats ta mig igenom riktigt hela boken än, så det får bli ett senare inlägg...). På fritiden har jag trots allt en del uppdrag. Jag räknade efter att jag har berättat om Brasilien vid åtta tillfällen hittills, oftast tillsammans med Helena, och nu i mars blir det sju tillfällen till. Nu planerar vi också välkomstfest för brasilianarna Bruno och Carlos. Sedan är det Svenska kyrkans unga och första mötet med "Rådet för Hela Världen Svenska kyrkans internationella arbete i Lunds stift" (Smidigt namn, eller hur?). Kort sagt, väldigt mycket kyrka. Å andra sidan ger uppdragen ofta respons och glädje och inspiration tillbaka. Som sagt, häromdagen var det en som heter Örjan, gammal fölkhögskollärare, som jag under en stor del av min uppväxt sett i kyrkan och serverandes soppa och hållandes tal vid fasteinsamlingar, en av eldsjälarna i internationella gruppen och själva sinnebilden av Lutherhjälpen för mig, som sa att vårt föredrag hade varit "fullkomligt suveränt". Det var jätteroligt att höra. Egentligen borde de som jobbar uthålligt ha mer uppmärksamhet. Jag tänker på min mormor som i decennium efter decennium var engagerad som syföreningstant och missionsombud, och även som kyrkvärd, körsångare, kyrkorådsordförande, barntimmeledare o. s. v. På söndag är det internationella kvinnodagen. Låt oss då uppmuntra alla kvinnors kapacitet och drömmar, oavsett om det är inom det traditionellt manliga eller kvinnliga området. Det blir så lätt antingen-eller. Det finns en risk att målet antingen tycks bli att kvinnor ska sträva efter manliga positioner, vilket jag inte har något alls emot i och för sig, men det tråkiga är att de "kvinnliga" områdena fortsätter ha låg status. Eller också så helgonförklarar man kvinnorna på något sätt.

Ett exempel på det första är t ex att både flickor och pojkar väljer träslöjd, men nästan bara flickor syslöjd. Inget stort problem i sig, men det symboliserar vår kultur. Ett exempel på det andra kan vara att man istället försöker lyfta fram kvinnornas arbete, t ex i syföreningar, vilket är bra förstås. Enda risken är ifall det blir, som min kursbok om genus och miljö hävdade, att vissa ekofeminisminriktningar upphöjer kvinnans fantastiska förmågor och engagemang och då lämpar över ansvaret för att rädda världen på henne. DN berättar om ungas framtidsdrömmar och oro i artikeln "Unga vill leva Svenssonliv" där det verkar som att intresset sträcker sig i första hand till den egna personen, möjligen till familj och nära vänner. Ett annat påstående från undersökningen säger: "Flickor är överlag ängsligare än de mer sorglösa pojkarna. Fillippa Skaffloth tror att det beror på att killarna vet att flickorna redan engagerat sig".

Av en annan engagerad kvinna fick jag en pakistansk almanacka som visar foton från ett projekt som hjälper misshandlade kvinnor. De finns i Brasilien också, för övrigt i alla samhällen. Jag kanske redan har berättat om mitt besök hos polisens kvinnofridsavdelning och på jourhem i Brasilien. Socionomen där menade att vi män och kvinnor måste lära sig att förstå varandra, " för vi är biologiskt olika", påstod hon. Jag har också minnesbilder från när jag uppmärksammar ojämställdhet under mitt föredrag på damföreningen i Lajeado. Någon pratar om ifall mannen hjälper till hemma och jag påpekar att det bör inte handla om att "hjälpa till" utan om att "ta sitt ansvar". Efteråt påpekar pastora Sheila vilken bra poäng det var och gillade att jag tog upp frågan. Pastora Sheila gav mig också en liten studiebok som hon medförfattat och som, översatt, heter: "Vill mig väl, vill dig väl - att skapa fredliga relationer" och är en studiecirkel för damföreningarna, just om bibliska kvinnor och misshandel. Jag minns hur hon kommer fram efter gudstjänsten och ger mig den boken och hennes rynka mellan ögonbrynen när hon viftar med sin bibel och säger "Ingen ska få slå Bibeln i huvudet på oss!".

Senare var jag med vid ett tillfälle med en sådan studiecirkel. Självklart ingick sånger också i materialet. En typisk sång, för att bygga upp självkänslan, var:
Vem är jag, vem är jag, vem är jag?
Jag är Guds glada avbild
Vem är jag, vem är jag, vem är jag?
Jag är huset där min Gud bor.

Den här helgen blir det humanekologsittning på fredagen, Taizédag i Malmö S:t Pauli på lördagen och på söndag ska jag till Trelleborg och hålla fem konfirmandpass á 40 minuter.

Sedan, det lovar jag, ska jag ta mig samman och försöka skriva något läsvärt.

Förvandling del 1: Hoppet

2009-02-14T00:28:00.004+01:00

Häromdagen hade jag ett pass om internationella frågor med lägerledarkåren i Svenska kyrkans unga. Vi gjorde bland annat värderingsövningen "Heta linjen" där man får placera sig mellan ytterligheterna ja och nej. Ett påstående att ta ställning till var "Det finns hopp för framtiden".

Finns det hopp för framtiden? Det är en öppen och intressant fråga som alltid ger olika svar.
Jag minns inte exakt hur utfallet blev denna gång, men det var ett par som ställde sig allra längst ut på kanten vid "ja" och som motiverade detta:

- Om vi inte hoppas på framtiden, finns det heller inget hopp för framtiden. Vi måste hoppas.

Dagen innan hade jag varit på en stor internationell temadag och bland annat lyssnat på en humanekolog och ekonom från min egen institution. Hans budskap, hans historiskt grundade slutsats och hans förhoppning var, att efter varje kris som är tillräckligt stor, kommer något nytt och bättre, något gott. Efter första världskriget, mellankrigstiden med depression och andra världskriget med alla sina fasor, vändes slutligen eländet till åtminstone något gott, nämligen att FN bildades och de mänskliga rättigheterna fastslogs och välfärden gick stadigt framåt. Han ville få oss att diskutera i s. k. bikupor, två och två, exempel på denna förvandling. Min granne var en ganska pessimistisk dam, som inte kunde komma på något exempel. - Ta Mellanösternkonflikten, den har ju inte lett till något gott alls. - Nej, sa jag, nej det har den verkligen inte. Men när vi en gång, kanske långt, långt in i framtiden, har löst denna konflikt, då har vi åstadkommit något fantastiskt. Vi blev avbrutna, men jag la senare till: - Brasilien! När det var militärdiktatur i Brasilien grundades massor av stora folkrörelser som arbetade för befrielse på olika sätt och som fortfarande lever kvar.

Inom mig la jag också till: Korset. Tänk att en gammal kyrktant inte tänker på det. Hela kristendomen handlar ju om att efter vinter kommer vår, efter död kommer liv.

Som tack för Helenas och mitt föredrag den dagen fick jag en bok, som jag verkligen rekommendera för den är läsvärd rakt igenom - vågar jag säga, efter att ha läst halva hittills - och så fin och inspirerande. Boken heter Gud har en dröm - en vision om hopp i vår tid och är skriven av Desmond Tutu, f. d. ärkebiskop i Sydafrika, känd för sitt arbete med försoningskommissionen efter apartheids avskaffande.

I förordet skriver Tutu:
Den mest osannolika människa, den mest otroliga situation kan bli "förklarad" - den kan förvandlas till sin strålande motsats. -- Somliga säger att denna syn är optimistisk, men jag är inte optimist. -- Jag ser mig själv som realist och den hoppets vision jag vill skänka er är grundad på verkligheten. -- Ja, det finns mycket ondska i världen, och vi får inte vara blåögda och låtsas något annat. Men detta är inget definitivt; detta är inte ens det mest framträdande inslaget i Guds värld.

Vidare skriver han om hur skulden gör både offer och förövare omänskliga och om den svåra, men enda möjliga, utvägen i försoning. Detta är inga tomma klyschor från ännu en livscoach utan detta är, som jag ser det, djupaste sanning.

Förvandlingen sker tyvärr inte av sig själv. Tutu betonar: Gud har sannerligen bara oss.

Vi måste hoppas. Faktum är att alla vi stipendiater, som varit ute i världen och sett både det ena och det andra, kanske mer glädje än vad folk här hemma förstår, vid en liknande värderingsövning om hopp alla svarade tveklöst ja på att vi hyser hopp för framtiden.

Jag har just suttit och letat upp ett femtiotal sånger till ett läger med tema "Kärlekens väg". Här är ett par:

Här kämpar vi mot alla odds
Här kämpar vi mot all logik
Här kämpar vi med glädjen
Här kämpar vi med sorgen
Här kämpar vi för världens fred

Det ger oss hopp
Det ger oss glädje
Det ger oss styrka
Det ger oss kraft
Det ger oss modet att våga leva
i denna osannolika värld

och sv. ps. 87b, vers 3:
Skuld och rädsla trycker dig inte mer
Nu är du fri att
älska och tjäna
dem som du möter
Kristus som bor i dem.

PS. Nästa vecka ska jag åka skidor i fjällen, därefter vara lägerledare och samtidigt skriva min första hemtenta på universitetsnivå. Därför blir det inget nytt inlägg på ett tag, men kom tillbaka, för i nästa del kommer jag att berätta om Kamrat Jesus, han som kissade i kors med Petrus... DS

Informationsservice

2009-02-05T11:27:00.004+01:00

Telefonsamtal med Svenska kyrkans informationsservice:

- Jag vill beställa några broschyrer för det internationella arbetet.
- Vilken församling ringer du ifrån?
- Ja... Torns församling, men jag har varit stipendiat så jag reser runt i andra församlingar.
- Så du beställer som privatperson då? (Alltid detta tjatande. Jag hatar ordet privatperson, som om kyrkan vore något företag. Att ringa från en församling betyder att man är anställd. Rent geografiskt ringer ju annars alla från en församling och medlem är jag också. Skrammelbössor får "privatpersoner" inte beställa vet jag sedan tidigare, men det är förstås bra ur kontrollsynpunkt.)
- Det kan man väl säga.
- Har församlingen beställt något material tidigare?
- Det vet jag inte, men, som sagt, jag kommer inte att använda dem i den här församlingen.
- Nej, men jag tänkte att om de har så kan du ju ta därifrån.
- Hm. Nej, jag tror inte de har gjort det.

- Jaha, först vill jag ha den här svartvita broschyren, A5. Vet du vilken jag menar?
- Ja, det vet jag.
- Tvåhundra sådana.
- Nu är det så att man får bara beställa 100 st.
- Jaha, då får jag höra av mig snart igen för redan nästa vecka (var inte riktigt sant, insåg jag sedan, för det är inte förrän i slutet av månaden) ska jag träffa hundra konfirmander och nu på söndag ska jag träffa femtio ungdomar och...
- Oj, då ska jag höra efter med lagret om vi kan göra ett undantag.
- Jättesnällt. Sen är det den här lilla röda, du vet...

Det känns väldigt affärsmässigt, detta. Nu kan Helena och jag fortsätta glädja vår omgivning med broschyrer, broschyrer, ännu flera broschyrer - och jag får fortsätta kliva över kartonger i garderoben.

Jag blir så trött

2009-02-04T23:33:00.007+01:00

Google låter kompisarna hitta dig
Med en nymobiltjänst kan man se exakt var kompisar eller familjemedlemmar - som man avtalat med - befinner sig.

Varför?

Om man mot förmodan behöver veta i vilket kvarter kompisen är just nu så kan man ju ringa eller sms:a för att fråga. Den här övervakningen känns onödig, möjligen skadlig för förtroende och integritet men framförallt allmänt tröttsam.

Jag ser framför mig oroliga mammor som följer sina barns varje steg - eller svartsjuka pojkvänner som följer sina flickvänner. Försök att slappna av, lita på varandra och låta varandra behålla några hemligheter.

Vi behöver inte mer onödig information. Vi behöver hjälp att sålla bland alla intryck och att prata med varandra på riktigt och på djupet.

Rättvisa - vad är det?

2009-02-03T19:34:00.013+01:00

Till skillnad från mig, fick Emma Gustafson, möjlighet att vara med på World Social Forum i Amazonas. Läs hennes krönika! Fantastiska Emma träffade vi i Fortaleza, där hon är Svenska kyrkans utsända medarbetare (missionär). Hon påpekar i krönikan att konferensen ägde rum i Belem, det portugisiska namnet på Betlehem, vilket i sin tur betyder Brödets hus. Emma berättar om 74-åriga syster Dorothy, en amerikansk nunna som, i sin kamp för jordlösa bönder i Amazonas, blev mördad av en storgodsägare. World social forum talar om för världen att det är en nödvändighet att dela lika på den brödkaka som mänskligheten fått att hushålla med, skriver Emma.

En annan åsikt har dagens insändarskribent Christoffer Hellström, liberal, i Sydsvenskan. Han skriver:

Idén bakom att löneskillnader är orättvisa kallas egalitarism... Det är dock inte orättvist att en person tjänar mer än någon annan... Eftersom individer är olika produktiva, förnuftiga etcetera är det rättvist att de också är olika rika och har det olika bra.

Vad är rättvisa? Det är inte bara en politisk, utan också en filosofisk eller religiös fråga, en väldigt svår fråga. Är rättvisa att alla har det lika bra? Är rättvisa att alla blir lika behandlade utifrån de regler som råder - även om reglerna i sig är orättvisa och definierade av dem som är gynnade?

Min åsikt är inte att alla människor ska tjäna lika mycket pengar. Jag håller med Hellström om att det egentligen är orättvist och framförallt orealistiskt. Men det finns rättvisa respektive orättvisa löneskillnader, anser jag. Det bortser han helt ifrån. Finns det egentligen någon som tror att alla löneskillnader är sakliga? När Brasiliens svarta tjänar 56 % mindre än de vita så tycker jag sannerligen att Hellström har bevisbördan på sin sida.

Välstånd växer inte på träd, utan måste produceras. Det är den som producerar något som har det moraliska ansvaret - inte en "behövande".

I så fall kan jag upplysa Hellström om en intressant sak jag just läste i min kursbok "Gender and environment" av Susan Buckingham-Hatfield: Kvinnor är ansvariga för 80 procent av världens jordbruksproduktion men äger bara 1 % av marken, liksom vi, enligt vad jag lärde mig på SIDA, bara äger 1 % av världens tillgångar i stort.

Att välstånd växer på träd, och att träden är till för att huggas ner och förädlas och att odlaren automatiskt har ägorätt till marken, är annars en tanke som varit dominant de senaste 200-300 åren. Det kallas för naturerövrarperspektivet och är nära släkt med utvecklingsoptimism. Detta har inte lett till något särskilt bra för vår mänsklighet och vår natur, vilket man började inse på 60-talet. Den uppmärksamme läsaren ser här en koppling till storgodsägarna respektive indianerna i Amazonas. Vilket skogsbruk varade längst? och: Vilket ägande var rättvist?

En rik är inte rik på en fattigs bekostnad och inte heller blir en fattig fattigare av att någon annan blir rikare. Den rikes framgång är inte den fattiges fodran.

Så kunde det kanske rent teoretiskt vara, om det fanns obegränsade (natur)resurser, men så är det nu inte. Jag vill inte påstå att det alltid är så, eller att det är enkelt att reda ut orsak och verkan på en individuell nivå, men åtminstone till viss del är de rika rika på bekostnad av de fattiga. Här kan vi nämna handelsregler, kolonialism, billig arbetskraft i Kina, jordens ändliga resurser, hur miljöförstöring helst drabbar fattiga, färgade kvinnor o. s. v. Det är inte så att ett visst mått av kunskap alltid leder till en viss lön, utan vi ingår i ett mycket mer komplicerat sammanhang. Sedan har vi ju de mänskliga rättigheterna. Dem måste vi gemensamt arbeta för att garantera varandra. Annars fanns det ju ingen anledning att komma överens om dem.

Detta får egalitalisterna att förespråka en omfördelning av rikedomen, och till följd av detta välfärdsstaten.... Den bakomliggande premissen bakom egalitaristernas moralsyn är altruismen...att uppfyllas andras behov, som om man vore en kontraktsbunden tjänare... Det är min tid, energi och kunskap som gått åt till att förvärva det jag äger, och varför ska andra ha rätt att offra mig för sina behov genom att ta från mig?

Hellström nämner inga som helst undantag. Enligt den nyliberalism som han förespråkar har lågproducerande, oförnuftiga och sjuka människor endast sig själva att skylla och den starkare individen har ingen som helst skyldighet att bistå någon annan. Tydligen vill han helt avskaffa välfärdsstaten och alla skatter eftersom det innebär att han personligen skulle offras. Han anstränger sig verkligen för att få det att låta som att det är honom det är synd om.

Sanningen är dock, tyvärr, den att den materiella välfärden är en ändlig resurs, vilket miljöhoten vittnar om. Den brödkaka som mänskligheten fått att hushålla med, som Emma uttrycker saken, räcker inte hur långt som helst. Däremot räcker den faktiskt till att försörja alla människor, om den fördelades mer lika.

I Sydsvenskan hade valt att, mycket effektfullt, illustrera insändaren med en bild på en åldrad tiggerska i Moskva. Det var en s. k. eländesbild. Här har jag valt ett par andra bilder. Människor som lever i fattigdom är inte bara "behövande offer". De rättighetsinnehavare och inte sällan en outnyttjad resurs, som gärna försörjer sig själva om förutsättningar ges. Jämställdhet mellan exempelvis män och kvinnor gör världen som helhet rikare för oss alla.

Dessa mentalsjuka personer på en institution i Brasilien är inte särskilt produktiva. Vilket människovärde har de? Har naturen något värde?

Jag vill gärna höra läsarnas funderingar kring dessa frågor.

PS. Jag har tackat ja till att bli Svenska kyrkans ungas representant i Lunds stifts internationella råd. Jag anar att det blir tufft, inte minst i den känsliga förändringsprocess som det internationella arbetet är inne i, men också intressant. Jag hoppas kunna vara en kontaktlänk mellan oss unga och rådet och att kunna vara med och påverka. DS.

Global festival

2009-01-29T19:25:00.003+01:00

Helena och jag är i tidningen! Idag var det en stor artikel i Sydsvenskan som berättar om den kommande internationella festivalen i Löddeköpinge, ett helt fantastiskt arrangemang. Tänk er ALLT man möjligen kan göra och det man bara kan drömma om i en församlings internationella arbete och tänk er att man storsatsar och gör allt detta på en enda vecka, att man ordnar barnteaterföreställningar, paneldebatt om klimatfrågor med sydafrikanska präster, lokale LRF-representanten m fl, att biskopen, en ekoteolog, Röda Korset och Mellanösternföljeslagare kommer, att man bjuder in sjundeklassare, förskolebarn, konfirmander och vuxna och ordnar kvinnofrukost, konserter och temagudstjänster och manifesterar på shoppingcentret och serverar krav- och rättvisemärkt mat Och som grädde på moset kommer, som sagt, Helena och jag att hålla två, små valbara workshops på lördagseftermiddagen den 22 mars.

Igår höll vi workshop med vår egen ungdomsgrupp i S:t Hans vilket naturligtvis var väldigt trevligt. Min gulliga syster påstår att det är lika roligt att höra oss berätta varje gång. Härligt med sådant oväntat beröm. Klara påpekar här att det inte alls var oväntat.

Apropå tidningar måste jag snart knåpa ihop något till Torns församlingsblad (som självklart har det fyndiga namnet Kyrktorn). Häromdagen blev jag också tillfrågad av pastor Valdeci att skriva något till Lajeados församlingsblad i Brasilien om hur jag upplevde tiden där. Det ska bli roligt.

Världssociala forumet

2009-01-27T17:03:00.003+01:00

World social forum inleds, parallellt med World economical forum som hålls i Schweiz, i dag i Brasilien, närmare bestämt i Amazonas. Dit kommer cirka 150 000 deltagare från olika civila organisationer, och ett 80-tal finans-, utrikes, miljö- och handelsministrar med flera. Årets konferens handlar om ursprungsbefolkningars rättigheter, ockuperade nationer, finanskris, klimathot och tillgången till mat och rent vatten.

Jag har svårt att tänka mig ett bättre värdland än Brasilien för detta evenemang. Brasilien är ett land där vi kan hitta exempel på de flesta sociala problem och miljöproblem, och en koncentrerad form av världens extremer och orättvisor, men också ett land som har en fantastisk styrka när det gäller sociala folkrörelser.

Sibeli, vår brasilianska kompis, som var stipendiat i Sverige förra våren, sa att hon inte ville att Brasilien skulle bli som Sverige, där hon menade att vi var nöjda och inte längre kämpade.

Åh, jag önskar att jag vore med i Amazonas!

Inspiration

2009-01-26T00:04:00.005+01:00

Ikväll var Caroline och jag inspiratörer hos Svenska kyrkans unga i Petersgården. Det var en nystartad, liten ungdomsgrupp, med väldigt sympatiska medlemmar i framförallt 16-17-årsåldern. På frågan "varför är du här?" enades de om fem anledningar (utan inbördes rangordning):

glädje
gemenskap
Andakt är mysigt, kul att sjunga o. s. v.
Man kan dela tankar om tro.
Man kan diskutera saker.

Vi dissekerade syftesparagrafen och kom fram till att den passade dem som hand i handske:

Svenska kyrkans unga är en demokratisk rörelse av barn och unga i Svenska kyrkan. Vi vill, med Kristus i centrum och med dopet som grund, verka i hela Guds skapelse och vara en gemenskap i församlingen där vi får växa i tro och ansvar.

Efter dessa och andra övningar påstod i alla fall flickorna (det var bara flickor - varför är det ofta så i kyrkan?) att de hade blivit inspirerade av oss. Det var ju skönt att höra.

170 sidor kvar i filosofiboken och ingen brasilienartikel så långt ögat når. Nu går jag och lägger mig. God natt.

Filosofi i lugnet före stormen

2009-01-24T18:54:00.006+01:00

Att jag inte har skrivit något på sistone beror på att jag har varit fullt upptagen bl a med att läsa den första av kursböckerna, Miljöfilosofi. Helena och jag har också fortsatt förbereda informationsuppdrag och vi har bokat in ett par planeringstider till nästa vecka. I nästnästa vecka ska vi komma igång rejält, med två ungdomsgrupper i Kävlinge på torsdagen, stor inspirationsdag (upptakt för fasteinsamlingen med hundratals vuxna) i Hässleholm på lördagen och lägerledarkårens utbildningshelg fredag-söndag (jag åker ifrån den en stund på lördagen) där jag ska prata på söndagen. Med denna vetskap har jag därför försökt göra upp ett ordentligt lässchema och hade tänkt vara ledig imorgon - förutom inspiratörsuppdrag i Petersgårdens ungdomsgrupp på kvällen. Dock ligger jag en dag efter så jag får nog ägna morgondagen åt att skriva till församlingsbladet "Kyrktorn". Inspirationen är inte på topp.

Jag gör mitt bästa för att skaffa mig en riktigt stressig vår och det ser ut att lyckas över förväntan.

Idag hade jag tänkt göra gympapremiär på Gerdahallen, där jag har köpt terminskort. Redan på väg på cykeln, kom jag på att jag glömt skorna och så insåg jag att jag förresten inte har några gympaskor för dem lämnade jag i Brasilien, eftersom de ändå var så slitna. Jag ska köpa gympaskor på måndag och sedan finns det inga ursäkter kvar. Gerdahallen är närmsta granne med min instutition.

Kursen har drygt tre tretimmarsföreläsningar i veckan och så lite grupparbete, så just det är inte så tidskrävande.

Miljöfilosofi är inget man skummar igenom och tar till sig snabbt, men det är väldigt intressant! Den behandlar frågor som

Är det människans plikt att bevara naturen - varför? Är det tvärtom vår plikt att "kultivera" naturen - varför?
Vad betyder det att något har värde? Hur kan man hantera värdekonflikter?
Vilka varelser har moraliska plikter respektive rättigheter? Enbart människor eller även djur och kanske växter och berg och hav?
Vad är ett problem och hur skiljer man mellan problemet och det som hindrar lösningen på problemet? Hur är förhållandet mellan fattigdom och miljöförstöring?
olika sorters etik och deras inverkan på natursynen
Är människan centrum (antropocentrism) så att naturen bara har egenvärde eller instrumentellt värde i förhållande till människan eller har naturen ett eget egenvärde? Exempelvis, har den sista människan på jorden rätt att förstöra naturen efter behag? Har skönheten hos en urskog värde även om ingen människa vandrar där?
Hur har kristendomen påverkat västvärldens natursyn? Vilken natursyn finns hos Calvin, Augustinus, Jesus, östkyrkan och gnosticismen? Vad innebär människans herradömes- eller förvaltarskapsattityd gentemot naturen?
Vilken natursyn fanns hos de gamla grekerna, hos Marx, hos Linné och Descartes? Vilken skuld har teknikoptimismen, upplysningen och tanken att all natur är enbart mekanik?
Hur kan man se till att de negativa resultaten av en "förorening" hamnar hos "förorenaren"?

Åsikter man stöter på är exempelvis den hos Francis Bacon, 1561-1626, den moderna filosofins fader, som var teknikoptimist och menade att kunskap var makt:

Människans herradöme över tingen ska inte utövas som en brutal våldtäkt mot naturen utan genom att människan utnyttjar sin tankeförmåga och överlistar naturen "som när man förför en kvinna".

Ibland känns det som att vi inte har kommit mycket längre än så.

Humanekologi

2009-01-20T00:24:00.003+01:00

Humanekologi verkar lovande än så länge kan jag meddela. "Jag vet att många universitetslärare säger det om sina ämnen, men i det här fallet tror jag faktiskt att det finns fog för det: Alla borde läsa humanekologi".

Imorgon börjar första delkursen som heter Naturuppfattningar i tid och rum. Vi ska bland annat läsa Kerstin Ekman och se på Tarzan.

Om någon därute tvivlar: Det ÄR ett seriöst och viktigt ämne, som handlar om "mänskligt liv och mänsklig verksamhet i olika ekosystem och skilda kulturer i nuet och i det förgångna med syfte att nå ökad förståelse för samspelet mellan människa och miljö. För att nå en helhetssyn krävs ett integrerat synsätt mellan samhällsvetenskap, humaniora, naturvetenskap och teknik."

Bloggande

2009-01-18T16:26:00.004+01:00

Jag har storstädat i min länklista och tagit bort alla bloggar/resedagböcker som inte uppdaterats sedan vi stipendiater kom hem. Fortfarande finns det dock mycket läsvärda och roliga iakttagelser och reflektioner från andra länder i texterna ni hittar här:

Brasilien:
Jenny (har en ny blogg)
Elin
Helena

Filippinerna:
Sigrid
Emelie
Liv

Tanzania:
Anna-Maria
Catharina
Sofia

Costa Rica:
Johannes

De bloggar som fortfarande uppdateras blir nu lättare att hitta till vänster, kolla där!

Själv har jag inte uppdaterat på flera dagar, vilket tydligen är en dödssynd för bloggare. Å andra sidan har jag fått flera fina omdömen om det jag har skrivit så jag fortsätter väl i samma stil. Jag tänker inte känna dåligt samvete ifall jag inte bloggar hela tiden. Det är inte mitt mål att skriva varje dag, utan jag skriver när jag har lust och när jag har något, förhoppningsvis intressant, som jag vill dela med mig av. Ha tålamod!

Inspirationen tryter, men jag har förstått på andra bloggar att det finns två viktiga teman som bloggare alltid bör ta upp (förutom världshändelser antar jag) så jag snor de frågorna:

Vad har jag gjort de senaste dagarna/timmarna/minuterna?
De sista dagarna i frihet har jag ägnat åt

några av sakerna på måste-listan d. v. s. återigen planerat informationsuppdrag om Brasilien med Helena samt Svenska kyrkans unga-inspiratörsuppdrag med Caroline - vilket inte betyder att någon av dessa förberedelser är fullbordade...
sådant som jag har tänkt göra i ett par års tid och som nu inte längre finns några ursäker för att skjuta på - läs: framkalla kort och sätta in i album, faktiskt ganska kul när jag väl kommer igång. Jag har arbetat mig igenom två år och har nu våren och sommaren 2008 kvar. Brasilienbilderna får jag ta någon annan gång...
att fika med Annika, baka med SKUiSH (Svenska kyrkans unga i S:t Hans) m m

Imorgon är det upprop på humanekologikursen jag ska läsa i vår. Det blir spännande!

Vad har jag köpt/funderat på att köpa de senaste dagarna/timmarna/minuterna?

Igår köpte jag ett nytt armbandsur för halva priset (expediten lurade på mig en onödigt dyr försäkring också innan jag han blinka, men det var ändå ett bra köp). Min förra lade av i somras och 20-kronorsklockan som jag köpte inför resan höll nästan tre månader vilket väl får anses som över förväntan. I samma veva köpte jag också ett fotoalbum, tyvärr inte på rea, och en almanacka. Egentligen var almanackan onödig eftersom min varar till och med sommaren men jag hade kladdat så mycket i den och ville ha något nytt nu inför terminsstarten. Å andra sidan var den på rea och vi kan ju låtsas att jag hade planerat detta, att köpa almanacka en bit in i januari.

Slut på rapporten.

Detta leder mig osökt in på en predikan jag hörde i Brasilien och som handlade om att vi har gått från att fokusera på vad vi gör via vad vi äger till vad vi ger för intryck (parecer på portugisiska, finns inget riktigt bra verb på svenska tycker jag). Att ge ett visst intryck är väl i stort sett vad hela bloggkulturen handlar om.

Ha det så bra!

Nu är glada julen slut, slut, slut

2009-01-12T17:28:00.005+01:00

Igår klarade vi av vårt andra informationsuppdrag hos en konfirmandgrupp. Vi passade på att även delta i familjemässa och julgransplundring, vilket var väldigt trevligt. Konfirmanderna tröttnade på dansen efter en liten stund men Helena och jag fortsatte glatt tillsammans med barn och föräldrar. Detta påminde mig om när jag, fem år gammal, ramlade vid en julgransplundring i Åsaka bygdegård vilket ledde till att jag slog i ena framtanden så kraftigt att jag fick dra ut den och hade en glugg i flera år. Så illa gick det inte den här gången.

Därefter ledde vi en konfirmandlektion med föredrag, bildvisning, andakt m m med de sju lagom ointresserade konfirmanderna. Det blev väl ingen braksuccé direkt men gick inte dåligt heller. Ett intressant ögonblick var även när vi hade värderingsövning där konfirmanderna fick ta ställning till påståendet "Uteliggare får skylla sig själva". Efter att en flicka förklarat varför hon höll med, protesterade en annan och berättade att hennes pappa var uteliggare och att han hade haft en svår barndom. Det var inget vi hade räknat med! Jag vill verkligen ge en eloge till denna modiga, lojala tjej. Jag framförde en reflektion kring att förutom rättvisa, i form av regler och vad folk har förtjänat eller inte så finns det något som kallas för nåd...

Förresten undrar jag varför en svensk församling anno 2009 inte har någon projektor. I Brasilien fanns och användes projektorer med powerpoint på de flesta ställen jag var. Det är viktigt för brasilianarna att hänga med i den tekniska utvecklingen. Som väl var hade Helena och jag hört oss för i förväg och valde att visa bilderna direkt i datorn, eftersom vi ändå var så få.

Ledarna var glada för vårt besök och, eftersom vi hade talat oss varma för Svenska kyrkans unga, föreslog de att vi kunde samordna en återträff i vår lokalavdelning. Vi fick också ett par böcker som tack och jag kan redan rekommendera den ena av dem: Mästaren och de fyra skrivarna av Ulf Nilsson. Det är en ramberättelse om romarpojken Titus och hans möte med de fyra evangelisterna som berättar (bibelcitat) om Jesus och förklarar en del. Den passar nog från ca 11-12 år (eller yngre med högläsning), perfekt för konfirmander men kan även vara givande för vuxna. Titus tillför inte så värst mycket dramatik, men däremot gör han det mycket mer lättläst och begripligt för den ovane och man kan på detta sätt ta sig igenom alla fyra evangelierna i rekordfart. Jag återkommer när jag har läst ut boken.

Ursäkta röran

2009-01-07T23:34:00.002+01:00

Jag förstår mig inte riktigt på det här med att blogga (syftar speciellt på det tekniska, som egentligen är extremt enkelt) så nu vill jag bara uppmärksamma att jag har publicerat ett nytt inlägg men att det är en bit ner, under första januari när det ursprungligen skrevs.

Summering

2009-01-06T20:22:00.008+01:00

Helena och jag skämde inte ut oss alltför mycket idag - möjligen då när jag missade att jag skulle spela flöjt på sista psalmen och rusade fram lite försenad. Och så missade vi två tåg eftersom jag snodde in skosnöret i cykeln. Annars gick det bra... Talet, som vi höll istället för predikan, blev bra. Vi hade också två latinamerikanska psalmer, "Santo, santo" från El Salvador, finns översatt i den brasilianska psalmboken, och brasilianska "Gud kallar oss" som finns översatt till svenska. Dessutom hade vi ett par andra psalmer som passade på det internationella temat (89 och 398) dessutom ett par julpsalmer och en skönsjungande solist. Bland andra en pensionerad präst som hette Brita och som arbetat i södra Afrika, för övrigt första kvinnliga prästen i vårt stift, berömde oss, och vid kyrkkaffet, då vi hade ett bildspel i bakgrunden och broschyrer framme, var det många som ville prata och fråga och var intresserade. Det var jättekul. Det här upplägget skulle vi kunna ha på fler ställen.

En halvtimme innan gudstjänsten börjar står det en tvekande man i kyrkporten och undrar vad det är för föredrag, vad vi ska berätta om Brasilien. Helena och jag pratar med honom lite. Han ger intryck av att vara alkoholist (men inte full). Hur som helst slutar det med att han och hans kamrat som han kallar in från trappan, kommer in och att vi ger dem en förhandsvisning av bildspelet. Sedan frågar de om de kan sitta på stolarna där, vid sidan. Det går väl bra, säger vi. Vi kan väl ta ett par kakor redan nu, eller hur? Jag ler och går, låtsas inte om det. De stannar i alla fall hela gudstjänsten och en bit in i fikat. Detta är väl mission - inte att tvinga in folk i kyrkan men att bjuda in, att alla verkligen ska känna sig välkomna.

I slutet av talet, som hade rubriken "Guds mission - vår passion" (en slogan från IECLB-kyrkan), anknöt vi till de vise männen som ju borde få vara litegrann i centrum en dag som denna.

De vise männen var ju ute och reste och sökte och följde stjärnan. Till sist hittade de vad de sökte - Jesusbarnet - i ett stall, där de minst hade väntat sig det.

På vår resa hittade vi också något värdefullt i ett fattigt område i norra Brasilien där människorna delade med sig av sin sista mat till varandra. Där finns Gud! men Gud finns även här, i Malmö.

Herodes, som ju var beredd att offra alla Betlehems oskyldiga spädbarn bara för att kanske få tag i Jesus som kunde hota hans makt, han kan ses som symbol för vår rädsla att mista makt, vår rädsla att inse vårt medmänskliga ansvar. Målet är kanske inte att alla ska bli lika rika som Herodes, inte "glans och guld och prakt" som Jessica sjöng, men att om vi vågar möta det sårbara, t ex det lilla barnet, och själva blir sårbara så kan vi lära oss något om livet.

Osökt kommer jag att tänka på de oskyldiga barnen i Gaza. Visst är det svårt för Israel när Hamas skjuter raketer hur som helst och visst är Hamas hemska (jag gjorde ett tappert försök att föra deras talan när vi hade rollspel i gymnasiet, så jag vet hur vidriga de är, men också att det går att försvara det mesta om man verkligen försöker se ensidigt på det) och framförallt är det svårt att veta hur man ska kunna göra några diplomatiska förhandlingar när palestinierna inte har någon egentlig företrädare - men ändå, detta, detta blodbad, massaker, det kan jag inte försvara.

I förmiddags fick mamma ett sms från en norsk läkare via ystadmusikern Gitte Pålsson. Läkaren var i Gaza och jobbade och han skrev ett nödrop, som också trycktes i Kvällsposten:
De bombet det sentrale grönsaksmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadade, 20 drept, alt kom hit til Shifa. Vi vasser i död, blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldrig oppleve noe så fryktelig. Nå hörer vi tanks. Fortell videre. Alt. GJÖR NOE! GJÖR MER! Vi lever i historieboka nå, alle!

På en annan sida i Kvällsposten skriver riksdagsledamoten Annelie Enochson (kd) att allt är Hamas fel, att de använder barn som sköldar. Det är möjligt. Men det rättfärdigar inte detta våld mot barnen. Staten Israel har rätt att försvara sig, påstår hon. Annelie E hyllar Angela Merkel (kd) som har sagt att "Tyskland står arm i arm på Israels sida". Hur har hon mage att säga något sådant i denna situation? Man borde väl åtminstone beklaga de civila offren. Även Obama har lovat att ge Israel sitt fulla stöd, naturligtvis för att vinna de amerikanska judarnas röster. Hade det låtit likadant om tyska eller nordamerikanska eller svenska barn hade drabbats?

Tyskland har väl sina historiska skäl att skydda judarna nu, men det är tråkigt att en del kristna försvarar Israel liksom av gammal vana. Jag tycker att kristna ska stå på de utsattas sida, inte på ett visst folkslags. "Ty nu är ingen längre jude eller grek..."

Jag påstår inte att allt är Israels fel eller att det finns en enkel lösning. Men allt kan ju knappast vara palestiniernas fel heller, än mindre deras barns. Och någon gång måste ju alla parter inse att denna konflikt aldrig kommer att lösas genom våld, våld och mera våld. Det är väl det enda man kan vara helt säker på.

Nedräkning

2009-01-04T22:19:00.004+01:00

Snart är det dags för Helenas och mitt första offentliga informationsuppdrag. Det blir en internationell temagudstjänst i Malmö S:t Pauli kyrka trettondedag jul kl 16.

I helgen har vi funderat på vad vi ska säga, vilka psalmer och bilder vi ska ha etc. Men tro det eller ej, vi skrev faktiskt ned vårt tal (som nu ändrats lite) i god tid, redan innan jul. Ni som känner oss måste förstå att detta betyder att vi verkligen har blivit engagerade i dessa frågor.

Trettondedagen är också avslutningen på kyrkans julinsamling för det internationella arbetet. Vår lilla kolakampanj gav femtonhundra.

Helena, jag och Klara

2009 - året vi slipper gud, hopp och vattenånga?

2009-01-01T23:58:00.012+01:00

Många har förhoppningar och spekulationer inför det nya året. Några spår att internet ska ta över fullständigt:

DN:s bokblogg har låtit Christer Sturmark, Alexander Bard och Björn Ulvéus praoa. Vad som på ytan verkar som ett dåligt skämt tycks ha ett allvarligare syfte. Det är otydligt vem som står bakom texten eftersom DN:s litteraturbloggare anges som skribent men det är trion som har skrivit under och som är dess vi-röst. Hur som helst är det pinsamt att i en stor morgontidnings litteraturblogg:
- stava fjäska med två s
- stava Nietzsche på två olika sätt, inget av dem rätt
- använda okända ord som ex. "gratoskt" och "uppenbarligtvis"
- använda internetförkortningar såsom "iofs" och "wtf" (!)
o. s. v.

Ateisterna som brukar skryta med att företräda vetenskap kan ju förresten tala om för mig vad "artärvener" är för något.

Jag undrar hur de har lyckat "fjässka" sig till sin prao. Men jag ska inte klaga för nu är det tydligen inte frågan om att kunna något. Tvärtom skryter skribenterna med att vara okunniga, vara "människan": vi som inte vet något eller kan något, annat än att möjligen göra en och annan grovt inkomstbringande trudelutt och berätta om hur värsta grymma vi kommer att bli typ på lördag. Det är ju ganska enkelt. Om historien tar slut behöver man inte kunna så mycket och det är vi bäst på.

Krönikan handlar om att dessa okunnigas tid kommer, nämligen i januari 2009, i och med internetåldern. Krönikörerna riktigt längtar efter den tid när vi inte längre behöver "fjässka" för "föråldrade stuckaturer", när alla tryckta medier försvinner och allt som finns kvar är "informationsgrejset", internet. De talar precis som vissa kristna som spår att den yttersta tiden ska komma snart, med skillnaden att deras frälsare heter internet och det de vill bli frälsta från är Gud eller snarare troende människor.

Det första som måste göras är att bestämma att det inte finns någon gud.

Jaså! Varför måste det bestämmas? Vilka ska bestämma det? Naturvetenskapen kan ju knappast slå fast att det inte finns någon gud, lika lite som den kan bevisa att det finns någon. Jag antar att det är politikerna som ska slå fast detta, liksom en gång i vissa diktaturer. För varför bry sig om historia - Förbundet Humanisterna erkänner inte humanistiska vetenskaper alls. Förbundet Humanisterna vill ju faktiskt ta bort religionsfriheten ur grundlagen. Det förvånar och skrämmer mig att folk inte reagerar på detta. Själv tycker jag det är minst sagt tragiskt att sådana här odemokratiska värderingar, okunnigheter och rena kränkningar trycks i DN.

Det retar oss mycket att det finns människor som tror på något så uppenbarligtvis gratoskt som en gubbe med skägg på ett moln.

Blotta existensen av troende människor retar tydligen något fruktansvärt. Ja, varför inte gasa ihjäl oss direkt?

Jag, och många troende med mig, ser verkligen inte Gud som en skäggig gubbe på ett moln. Jag skulle för den delen aldrig få för mig att förlöjliga någon som har en mer konkret gudsbild.

Vi är redo att leda er in i en tid utan varken gud, hopp eller vattenånga.

Lägg märke till den retoriska likheten med den klämkäcka gospellåten: "Do you wanna see yourJesus? Yeah, I´m ready for the journey, I am ready to go"

Så gulligt att ni är redo, men jag betackar mig för detta ledarskap och själv hoppas jag på helt andra tider.

Jag tror nämligen att utan Gud, hopp och vattenånga skulle ingenting finnas. Inte ens internet!

PS. Vill ni läsa något klokt, läs istället dessa äldre, men välskrivna

"Rädda humanismen från humanisterna" där en vetenskapsjournalist, ordf. i Svenska humanistiska förbundet som verkar för humanistisk bildning d v s inom humaniora (filosofi, språk, historia, teologi m fl ämnen) ifrågasätter att humanism används som synonym till en snäv politisk ateism. eller:
"Kristen humanism - en tro som vill samtala" från Förbundet för kristen humanism och samhällssyn, som resonerar kring fundamentalism och menar att kristna kan och bör bejaka vetenskapen.

Julstök i Lund

2008-12-21T02:00:00.007+01:00

Jag vet som sagt inte om någon läser detta, men kan ju ändå skriva en rad eller två.

Tiden går härligt långsamt här i Lund medan jag pysslar med diverse nyttiga och onyttiga saker i väntan på jul. En hel del sega sovmorgnar och lata dagar har det ju blivit men jag har också träffat några kompisar, virkat en basker, bakat pepparkakor med familjen och som exempelvis idag har jag putsat fönster i hela huset och julstädat i mitt rum, samt varit på glögg hos Helena. Jag har skrattat hela kvällen bland annat tack vare "Hipp, hipp". Det är verkligen värdefullt att ha lite rekreationstid i ordets bästa bemärkelse.

Helena och jag har spånat lite på våra informationsuppdrag till våren. Dessutom har vi fått ett litet infall som har resulterat i det s k kolaprojektet. Detta går ut på att vi har ägnat en hel eftermiddag åt att koka kola och ischoklad samt nu går runt i husen och skramlar bössa:"Svenska kyrkans julinsamling till internationellt arbete, skänk minst 20 kronor och du får en påse julgodis." Det fungerar förvånansvärt bra, men 34 påsar återstår fortfarande så vi måste sätta in ett par stötar till innan jul.

Det känns förstås lite konstigt att vara "hemma" igen. Snarast känns det som att vara nyinflyttad. Det är intressant att se hur olika folk reagerar på ens berättelser. Men jag mår bra.

Jag vill önska eventuella läsare och hela världen en god jul med orden från pastor Eric med familj i Brasilien:

En betydelsefull jul där Kristi födelse är motivation för att förnya vårt hopp, vår tillgivenhet och vår förmåga att se på varandra med vänlighet!

Andra advent - Hur nära är Guds rike egentligen?

2008-12-07T20:41:00.008+01:00

Jag kan redan nu varna för att detta blev ett långt inlägg. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska avsluta bloggen eller ej, men jag kunde inte låta bli att skriva idag.

Var på högmässa i Håstads kyrka härute på landet. Jag hade aldrig varit där förut och det var en fin kyrka. Vi var dock inte så många - nio totalt. Torns församling har 2 500 medlemmar och fem kyrkor (samt en stängd). De har oftast bara en gudstjänst per söndag och sällan samma plats eller tid. Jag kan inte låta bli att jämföra med Lajeado församling, där det firades minst fyra gudstjänster varje söndag, kl. 9 och kl. 19 i centrumkyrkan och på 1-3 s k predikopunkter. Av 3000 medlemmar kom omkring 300 (10%) varje söndag. Deras strategi var att utöka och satsa, inte att centralisera och "effektivisera". Vad är "effektivitet" i en kyrka? kan man ju fråga sig. Om församlingssammanslagningar bara leder till färre gudstjänster och färre gudstjänster leder till färre deltagare(detta är ett dokumenterat resultat) vad är vinsten - pengar? Pengar till vad? Å andra sidan är kanske förutsättningarna lite annorlunda i Brasilien och det är ju inte så kul med en gudstjänst om det knappt kommer någon.

Hur som helst var det en fin liten stund och jag slappnade verkligen av, troligen för första gången på länge. I nattvarden kände jag så stark gemenskap med vännerna i Fortaleza och stor sorg över att de ibland saknar mat för dagen. "Ett enda bröd och en enda mänsklighet". Låt oss aldrig glömma detta! Jag blev riktigt ledsen och samtidigt lättad över att jag äntligen reagerade, att jag inte är en stålmänniska. Det vore mera skrämmande.

Igår var jag på en liten kurs med SKUL (Svenska kyrkans unga i Lunds stift) och där var en som pratade bl. a. om profeten Amos, som förmedlade många tänkvärda ord "Jag gitter inte höra ditt psaltarspel. Men må rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar." Föreläsaren Joakim sa att en del kristna inte tyckte att goda gärningar behövdes. Sedan pratade han och jag lite om Brasilien, där det finns både traditionell lutherdom (som liksom Paulus menar att ingen blir rättfärdig enbart genom gärningar, däremot enbart genom tro) och befrielseteologi, som ju handlar mycket om socialt ansvar. Måste det innebära motsättningar?

Pastor Eric förklarade sin syn med att han inte förtvivlat måste göra goda gärningar för att bli älskad och förlåten av Gud. Han är redan älskad och kan tack vare det ge kärlek vidare. Jag tror vi blir galna om vi tror att vi ska kunna leva rättfärdigt. Eller också kommer vi att förneka vårt ansvar (vilket inte är vad lutheranerna gör, tvärtom!). Vi behöver Gud, vi behöver förlåtelse. Tack vare det orkar vi ta nya tag och verkligen kämpa, av glädje och kärlek. Så tänker i alla fall jag. Det är idealet. "Kluriga frågor" hade vi på mitt konfirmandläger och detta är verkligen en sådan. Den som försöker dölja sig bakom Luther eller Paulus för att inte bry sig om sina medmänniskor missbrukar nog deras namn lite. För övrigt hette ju delar av Svenska kyrkans internationella arbete, det med mest social betoning, fram tills nu Lutherhjälpen. Det är inget hånfullt i det hoppas jag.

SKUL-dagens huvudattraktion var för övrigt att biskopen, Antje Jackelén var där och talade om mötet mellan kristen tro och naturvetenskap, som hon kallade "en trovärdighetsfråga för kyrkan och en ödesfråga för mänskligheten". (Läs gärna mitt inlägg från i somras, Mysteriet med pizzan). Som väntat ett bra föredrag där hon klargjorde skillnaderna mellan kreationister (de som protesterar mot evolutionsteorin med bibliska argument) och intelligent design-anhängarna (de som "vetenskapligt" försöker bevisa att det finns en intelligent skapare, något som dock inte tillhör vetenskapens område att kunna bevisa). Själv ogillade hon båda dessa - "vi importerar tyvärr bara det dåliga från USA" - och tror själv på både kristendomen naturligtvis (vari hon inte lägger att världen måste ha skapats på sex dagar) utan att känna behov av vetenskapliga bevis, och på evolutionsteorin "en av de allra bäst bevisade vetenskapliga teorierna". Hon sa att det fanns fyra sätt att se det:
1. Naturvetenskap eller religion, man måste välja. Det är detta de bråkar om i USA.
Såväl medier som argsinta ateister älskar förstås denna fundamentalisternas konflikt.
2. Naturvetenskap och religion, i skilda världar. "Människor vill inte ha splittrade liv."
3. Naturvetenskap och religion, i dialog med varandra.
4. Naturvetenskap och religion, integrerade.
Själv föredrog biskopen alternativ 3. Förresten sa hon att utbildning och demokrati traditionellt har ansetts positivt i vår lutherska tradition och vi måste hålla fast vid det.

Någon frågade hur principen om "survival of the fittest" stämmer med kristendomen. På detta svarade hon att denna teori kan missbrukas och har genom historien lett till exempelvis rasbiologi - ett exempel på när kristen etik behövs som komplement. Om någon behöver exempel på när evolutionsteorin har varit bra (och det behöver tydligen vissa för i USA har denna stackars teori, tillsammans med preventivmedel och dagis, fått skulden för skolskjutningarna i Columbine!) så finns det till exempel många välfungerande mediciner som bygger på denna princip.

Åter till Fortaleza. Där hade det ju kunnat vara den starkaste som överlever och så är det antagligen ofta. Men mitt i detta finns en fantastisk solidaritet. Folk ger bort sin sista mat till grannen. Gör vi det, eller måste vi ha känt hungern själva? Räcker det att som jag ha delat middagsbord och nattvardsbord? Jesus sa att det är lika svårt för en rik att komma in i Guds rike som för en kamel att passera ett nålsöga. Det verkar tyvärr som att han hade rätt även i det.

Nene, 23 år har inget stort hus och inget jobb. Men hon har framtidsdrömmar, medvetenhet och i hennes lilla rum finns det plats både för en adoptivson och för ett fint litet altare. Hennes egenskapade mosaiktavla har texten Fred - kärlek - tro.

Är det någonstans Guds rike är nära så är det väl just där.

PS. Jag läser just nu "Mina drömmars stad" av P A Fogelström. Läs den, för att den är bra och för att den delvis speglar inte bara Stockholm 1860-80 (f. ö. tiden när Svenska kyrkans mission startades, långt innan staten brydde sig om utrikes- eller ens inrikesbistånd) utan också Fortaleza 2008. Jag får fruktansvärt många associationer. DS

Hemkommen?!

2008-11-20T16:18:00.003+01:00

Vill bara meddela att jag är lyckligt hemkommen till Lund, sedan i tisdags morse.

Resan gick bra, förutom att den varade i 24 timmar och att min ryggsäck fastnade i München (kom dock hem med bud senare). Min första natt hemma sov jag tretton timmar, vilket verkligen kunde behövas för att kompensera den dåliga sömnen pa flyget, samt natten innan avresan då jag hade sovit mellan två och fyra och dessutom för natten till lördagen då vi hade sovit mellan fem och sju (det var förresten den natten då vi halv fyra på natten blev utelåsta från lägenheten, Emmas tjänstebostad, och handlingskraftiga Jenny till slut löste problemet genom att sparka in dörren).

Vi har varit en fantastisk grupp vi fyra och haft jättekul ihop de tva sista veckorna. Vi är en sådan grupp som flera dagar i förväg skriftligt planerar och samordnar vad vi ska säga på utvärderingen med Edson, som förbereder ett hyllningsmedley till Edson, som gör succé med våra svenska sånger t ex trestämmiga Vårvindar friska och som när olyckorna är framme alltid lyckas reda upp situationen tillsammans. Häromdagen diskuterade vi våra egenskaper.
Jenny är den som framföralla står för humorn i gruppen och som är en social och driftig ledartyp. Ganska envis. Hon är vår uppslagsbok när det gäller det amerikanska presidentvalet. Hon har gjort vissa djupa insikter under resan, som t ex att allt inte kretsar runt Stockholm.
Helena är framförallt väldigt omtänksam och klok, reflekterande och en lojal vän. Ibland händer det små misstag, typ som det här med badrumsdörren som gick i kras, men då är hon alltid lika positiv.
Elin är gruppens klippa som alltid tänker ut vart vi ska, vad vi ska förbereda, hur vi ska ta oss dit, vad vi ska ha med oss, vad som är smart att göra sedan och hur vi ska undvika misstag. Den som alltid har med sig kontanter och pappersnäsdukar. Hon är också väldigt klok och insiktsfull och engagerad i största allmänhet och kan många överstämmor.
Jag blev utsedd till musikalisk och den allmänt kunniga, som kan berätta och förklara saker. De andra påstår att de hade en bild av mig som någon slags ordentlig idealperson, men att den bilden bit för bit har fallit sönder och att jag har blivit mera mänsklig.

Det första vi lade märke till, redan i München, var kylan. Det är grått och regnigt även här i Lund. Det finns saker som muntrar upp, som att få träffa familjen igen, som när pappa möter mig på Kastrup, (glömde dock ryggsäcken med mina ytterkläder, men man kan ju inte vänta sig för mycket) Klara lagar sin specialar-choklad och mamma gör mina favoriträtter. Filip kände jag knappt igen, för han är plötsligt en lång och gänglig tolvåring med 43 i skor. Han har vuxit ifatt Klara men det är fortfarande en knapp decimeter kvar till mig!

En annan kul sak var att vi var hela familjen på Malmöoperan och tittade på Jesus Christ Superstar. Ola Salo gjorde rolltolkningen som Jesus fantastiskt bra. Maria Magdalena spelades av en operasångerska som jag tyckte var lite för sval. Jag vill att hon ska sjunga sin "Hur visar jag min kärlek" (I don´t know how to love him) så att man förstår djupen av hennes hjärtas kval. På tåget hem hörde jag vi ett par tonårsflickor som undrade: var det verkligen hans mamma? De sa ju Maria, men man håller väl inte på och gullar sådär med sin mamma heller.

Judas är ju den egentliga huvudrollen i musikalen. Jag identifierar mig verkligen med hans längtan efter en personlig relation till Jesus och hans skepsis inför de mer masshysteriska uttrycken för hängivenhet inför honom.– Det är ju inget ovanligt. De flesta identifierar sig starkt med Judaskaraktären, vilket jag tror beror på att många vuxit upp med Jesus som sin bäste vän. Sedan möter de uttryck för kristendom som de inte förstår eller skräms av. De frågar sig då hur Jesus kunde bli symbol för så mycket konstigt. Om man vill kan man se hela musikalen som en plädering för rätten till en personlig relation med Jesus. Ola Salo i Kyrkans tidning 2008-11-13.

Imorgon bär det av 6.28 till Sigtuna för en veckas uppföljningskurs.

Jag läste ett citat i Sydsvenskan:
Att färdas hem är att färdas mot en hägring

Under samma himmel

2008-11-14T18:51:00.005+01:00

Detta blir det sista inlägg jag gör härifran Brasilien. Kanske fortsätter jag att skriva lite hemifran. De sista dagarna har varit väldigt innehallsrika och jag kan inte berätta om allt. Vi har tillbringat tva dagar och en natt hos familjer i den s k vilan, ett fattigt omrade, lite bättre än en favela, men fortfarande med manga sociala problem.

Vi bodde hos var sin familj, lekte med barnen pa gatan och gjorde hembesök med pastorn och var ¨svenska kör¨ hos gamla och sjuka.

En familj som vi var inne som hastigast hos var verkligen ett skräckexempel. Mamman hade framtänderna utslagna p g a hustrumisshandel. Pappan misshandlade henne och alla sju barnen varje gang han var pa permission fran fängelset. Äldsta dottern lag och sov i hängmattan eftersom hon skulle jobba pa natten som prostituerad.

Igar var vi i Igreja Universal. Det var en upplevelse. Lite som att befinna sig i en mardröm. Och att tvingas latsas vara trevligt intresserad och försöka halla masken (annars hade vi kanske blivit utkastade, var pastor sa inte ens att han var pastor) när pastorn, som paminde om Hitler som ropade till massorna eller en vuxen som dumförklarar en trearing, säger den ena hemskheten efter den andra. Han talade utifran berättelsen om Hanna och Samuel att man maste uppoffra sig. Makarna i ett äktenskap maste uppoffra sig. Det är väl sant i och för sig. Men mannens uppoffring bestod i att komma hem till en lagad middag efter jobbet, kvinnans i att lata bli att träffa föräldrar och väninnor, i att ha tvätten klar och maten redo. Vad kommer att hända annars? fragar han och säger själv svaret: Det blir problem, eller hur, det blir probleeeeem! Amen. Man maste ocksa enligt honom uppoffra sig till Gud, d v s offra pengar och värdesaker till Igreja Universal. Da blir allt bra. Och blir det inte det sa kan man ju alltid trösta sig med att det är var plikt att vara lyckliga. Var pastor Marcos sa efterat att de säger i Jesu namn hela tiden men teologin bygger nästan bara pa Gamla testamentet. De talar inte om nad, papekar jag. Nej, sa han, nad tjänar de inget pa.

Den unga kvinna jag bodde hos visade upp en tidning hon fatt av Emma. Det var en svensk kyrklig tidning Hela jorden och min värdinna Nênê var pa bild. Hon hade deltagit i en befrielseteologisk kurs där Emma undervisat om Esters bok och de hade talat om vald mot kvinnor.

Slutsats: Jag tror mer pa befrielse- an pa framgangsteologi.

Nene är väldigt fascinerande. 23 ar gammal och har ¨adopterat¨ en numera femarig pojke vars mamma inte kunde ta hand om honom. Det är inte svart att ta hand om honom, men svart att vara arbetslös. Detta är ett exempel pa hur solidariska folket i vilan är med varandra.

När vi gick hem häromkvällen med en stor skock barn som följe fragade Nene: Är himlen likadan i Sverige, är den ocksa bla? Under samma himmel är rubriken pa Svenska kyrkans ungas tidnings sida för rättvisefragor och internationella utblickar. Elin sa att den viktigaste erfarenheten fran stipendiattiden är att även brasilianska barn verkligen är vara syskon.

Jag vet inte hur jag ska avsluta denna text eller sammanfatta tiden i Brasilien. Jag kan inte säga annat än TACK.

PS. Igarkväll när jag kom ut fran ett av husen i vilan sag jag tre 4-5-aringar som höll pa att elda. Ingen vuxen sa langt ögat nadde. Hade det varit svenska smabarn hade jag avbrutit det hela direkt men jag sag ju att de kunde detta. Sa jag övervakade bara lite nervöst och papekade att det var bättre att elda trä och papper än plast. Lille Lucas tar en brinnande pappersbit ur elden och lägger den en bit ifran. Detta är min eld. Pastor Marcos har sagt att han ogillar orden pa flaggan: Ordning och framgang. Inget av det finns nu och framgangen kanske inte heller kommer med ordning. Brasilianare är sa kreativa, sa han. DS

Brasilien - landet som har allt

2008-11-08T22:51:00.005+01:00

Tiden i Brasilien gar mot sitt slut. Vi kör hart de sista tva veckorna i Fortaleza, fast var pastor har planerat in lite ledighet ocksa, för han har haft hand om utbytesstipendiater innan (svenskar i Costa Rica 06) och vet att man blir trött och tankfull när slutet närmar sig.

Jag vill rekommendera Elins blogg (se länken till vänster) där hon har skrivit lite intryck fran staden och där det finns en film som visar vart krabbätande för den som är intresserad...

Rika och fattiga
De första dagarna tog vi det ganska lugnt: En heldag pa stranden följdes av en planeringsdag som följdes av en dag da vi akte stadens ringlinjer med buss samt promenerade pa stranden. (Eftersom vi fortfarande var röda var det ända inte läge att ta pa bikinin igen). Man blir ganska trött av denna värme.

Fortaleza lever av turismen. Det är ocksa en stad som har enorma ekonomiska klyftor, klasskillnader, mer än i söder.

Vi har besökt en vila, en urbaniserad favela. Folk bor i enkla kommunala radhus men är fortfarande fattiga. Det var en upplevelse att komma in där och prata med folk och krama alla barnen. Nästa vecka ska vi troligen sova över där en natt. IECLB har sin kyrka strax intill och arbetar mycket i detta omrade.

Olika kyrkor och religioner
Igar (och idag) träffade vi Emma Gustafson, utsänd medarbetare (missionär) fran Svenska kyrkan. Hon har ocksa varit stipendiat en gang i tiden samt varit projektledare för Shysst konsument inom Svenska kyrkans unga m m. Det var väldigt intressant och inspirerande att prata med henne. Vi ska sa smaningom flytta in i hennes lägenhet, i nästa vecka när hon atervänder till Sverige för en tid. Vi träffade ocksa hennes gäst Maria Carlander, som gör fältstudier om befrielseteologi. Tillsammans besökte vi den ekumeniska organisationen CEBI som ger ut böcker och haller kurser med befrielseteologiska bibelstudier. Befrielseteologi är stort här och i hela Latinamerika, men det minskar och var mycket starkare under militärdiktaturen. CEBI ser tva olika huvudteman i Bibeln: befrielse av förtryckta och försvar av livet. Här finns frihet att tala om sadant som är tabu inom kyrkorna: homosexualitet, kyrkliga hierarkier...

Pa kvällen besökte vi en ceremoni inom umbanda. Umbanda är nagot typiskt brasilianskt. Det är inte en kyrka, utan en afrikansk blandreligion. Manga som deltar är (ev. sekulariserade) katoliker och judar. Det var väldigt spännande att se. Deltagarna var alla klädda i vitt och dansade till trummor, vildare och vildare, mer och mer paverkade av alkohol och trans. Andarna inom umbanda star för olika förtryckta grupper, bl. a. svarta, indianer, barn, prostituerade m. fl.

Pa onsdag ska vi besöka Igreja universal en evangelikal pingstkyrka med brasilianskt ursprung. Enligt en man jag just pratade med, som studerat religioner i Brasilien, är detta den andra sidan av myntet av umbanda. Även här söker folk lycka - pengar, kärlek, hälsa - och uppskattar de snabba svaren. (De langsiktiga, langsamma svaren inom befrielseteologin gar inte hem lika bra tyvärr).

Denna man tillhörde själv Igreja de Cristo - Kristuskyrkan. Här finns hur manga kyrkor som helst. Inom hans kyrka levde man mer eller mindre i egenskapsgemenskap eller kollektiv och man fokuserade mycket pa sociala budskap.

Katolska kyrkan är förstas den största. Fast de flesta katolska medlemmarna är egentligen inte särskilt troende.

IECLB, den lutherska kyrka som vi besöker, är som sagt extremt liten här. De enda lutheraner som finns är den medelklass som flyttat in fran söder. Pastorn här har en projektanställning pa tre ar (varav tva har gatt) och försöker bygga upp en större församling - annars kommer den att läggas ner.

Idag var vi med pa söndagsskolan (fast pa en lördag) med cirka trettio barn fran vilan och även pa en konfirmandlektion. Barnen är jättehärliga och de älskar oss, as tías, tanterna och vi älskar dem. De behöver manga saker, men det mest uppenbara är att de behöver ömhet och vi kramar dem sa mycket vi bara orkar. Det var var fint pa konfirmandtimmen när pastorn berättade en fabel och vi pratade om fred och om kvinno- och barnmisshandel i deras vardag och om att göra goda val. Samtal om sadant hade jag i Lajeado ocksa, men här var det pa riktigt. Här var kyrkan mitt ibland de utsatta människorna. Och sa sjöng vi en psalm om saligprisningarna. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de ska bli mättade...

Fortaleza

2008-11-05T00:09:00.002+01:00

Igar anlände vi alla fyra (Helena och jag akte flyg hela dagen) till Fortaleza där vi ska vara de sista tva veckorna tillsammans. Elin och jag bor tillsammans hos Doris.

I Fortaleza finns det 2,5 miljon invanare (4 miljoner om man räknar in ytteromradena). Hur manga medlemmar finns det i IECLB, fragade jag.
- Fjorton... (tusen tänkte jag) .... familjer. Femtio personer.

Idag har vi varit pa stranden hela dagen och blivit solbrända, bade positivt och negativt solbrända. Härligt var det i alla fall. Stora vagor badade vi i, mycket fisk och skaldjur at vi...

Fortaleza är som sagt en väldigt stor stad och har väldigt varmt klimat (Elin och jag sov i hängmattorna igar och vaknade upp med massor av myggbett) och sa är det mycket fattigare och ännu större klyftor och en helt annan kultur över huvud taget, sa det blir nog intressant. Fortsättning följer.

Avsked.... fest och förtvivlan

2008-10-28T14:31:00.004+01:00

Igar var det avskedsfest för mig i pastor Eris prästgard. Min värdfamilj (som jag inte bott hos de senaste tva veckorna, eftersom jag blivit inbjuden att bo hos pastorsfamiljerna, vilket har varit väldigt kul - det känns som att jag har fatt en hög extra föräldrar och smasyskon) var där, liksom alla tre pastorsfamiljerna, kyrkoradet, nagra körsangare med flera. Det känns otroligt att de ordnar en fest för mig, en till, för jag hade ju födelsedagsfest ocksa. När jag säger det säger de bara att de beklagar att det inte blev nagon mottagningsfest ocksa, att de hade tänkt det, men blev överrumplade av mitt ankomstdatum. Pastor Eric höll tal. Jag fick ett vackert halsband och delade själv ut presenter fran Sverige, som blev uppskattade. Det var en enkel fest med korv och bröd där alla gäster (utom jag) delade pa kostnaden, men jag tyckte bara det var kul att man kan fixa nagot sa oproblematiskt. Varför gör vi inte det i Sverige?

Det är trakigt att jag maste aka redan nasta vecka (inte hem, utan till Fortaleza i norra Brasilien tva veckor). Tre manader, varav tva har i stan, är egentligen väldigt lite. Det hade nog varit intressant att stanna ett par manader till, eller att senare i livet aterkomma och stanna ett par ar. Fast kommer det att hända?

Jag kommer verkligen att sakna alla härliga personligheter här.

Fast mest av allt är jag förstas glad för den här tiden, som, vilket jag sa pa festen, har betytt mycket och varit som en enda stor present för mig.

Nu när det närmar sig ser jag faktiskt ocksa fram emot att fa komma hem igen och att leva i Lund, inspirerad av den här tiden.

PS
Att festen var redan en vecka innan avfärd har nog att göra med att pastorerna bara är lediga pa mandagar. Att ordna en fest för mig är typisk fritid för dem. Eller rättare sagt, nagon egentlig fritid finns inte. Pastorernas arbetsvillkor och deras familjers levnadssätt är ett kapitel för sig. Vi har till exempel

pastora Sheila som far betalt för halvtid men arbetar heltid: morgon, eftermiddag, kväll. (Jag ska försöka ändra detta till nästa ar, säger hon.) Hon och pastor Claus, som är skolpastor, har bara fredagskvällen ledig tillsammans under veckorna. Deras flickor är sex respektive 1,5 ar och barnpassningen och hushallsarbetet skulle, enligt P. Sheila, aldrig fungera utan hembiträdet/barnsköterskan som kommer varje eftermiddag. Det är dyrt, beklagar hon, men, som hon säger, hon är inte hemmafrutypen. Hon är imponerad av den svenska föräldraförsäkringen (här har man bara fyra manader för mamman, eller tva, om man som hon blir övertalad av kyrkoradet att börja jobba igen eftersom församlingen star utan pastor.) men tvivlar pa mäns förmaga att passa barn och hushall samtidigt. A andra sidan är väl hennes man den som är mest engagerad i hemmet. Dessa bägge är för övrigt ocksa de, enligt mitt intryck, mest liberala pastorerna, som beklagar att homosexuella pastorer här inte kan leva öppet och säger att IECLB ligger langt efter. Att en pastor i en kyrka, där kvinnliga pastorer förekommer, maste acceptera sina kollegor jämför pastor Claus med att de maste acceptera barndop (vilket vissa pastorer här inte har gjort, därav splittring). Abort kan de tänka sig bara i vissa undantagsfall men de är medvetna om problematiken med illegala aborter. Abort är förbjudet i Brasilien.
pastor Valdeci som säger att han är i tjänst dygnet runt. Hans fru säger att det hon inte gillar med att vara prästfru är flyttarna. De flyttade 200 mil sist och hon har varit rätt deppig. Pa samma gang miste hon sitt jobb och hon säger att det är sa trakigt att bara ga hemma. Nu ska hon dock börja jobba pa handikappinstitutionen jag beskrev och sova där tva nätter i veckan medan pastorn sköter hemmet.
pastor Eric och Kimberley som har flyttat ända fran USA. Kimberley är väl den mest traditionella prästfrun, jobbar lite med engelsklektioner och kyrkomusik, och samtidigt den till synes lyckligaste. Det är inte enkelt att säga hur folk bör leva sina liv. Det är pa sätt och vis beundransvärt att som pastorerna här jobba ¨sa mycket som behövs¨. Jag önskar bara att alla människor hade samma frihet att, inklusive hänsyn till andra, välja livsstil.

PPS

Hela skolans gymnastiksal fylldes med vatten (och fisk) och vattnet steg ännu högre än sa. Skolan ställdes in och manga hem blev översvämmade. Nu har det börjat sjunka undan. Faktum är att flodens vattenniva, p g a regn längre upp vid floden, pa tva dagar steg med 26 (!) meter. Sexariga Juliana har manga bra kommentarer: - Gud sa ju att det aldrig mer skulle bli en sa stor översvämning!

Rosa ar ocksa en vacker farg

2008-10-26T17:55:00.013+01:00

Pa det hela taget har det varit en fantastisk upplevelse att vara har i Brasilien. Valdigt kul har jag haft och jag har lart mig mycket. Vissa saker har jag dock lart mig den harda vagen. Exempelvis att tvatta. Jag brukar inte tvatta hemma men det har hittills gatt bra att gora det bade i Harnosand och hos familjen Bellin och hos p Valdeci har i Brasilien. Min metod gar ut pa att tvatta vitt i en maskin och allt annat i en maskin. (Redan det tycker jag ar lite radikalt, for mamma brukar sortera sa noga med varenda farg separat, men det kanns krangligt nar det bara ar mina klader) Igar var maskinen redan igang men pastora Sheila lovade att lagga i kladerna senare. Jag hade alltsa sorterat sa att jag hade en pase med vitt och en med fargade klader. Det brukar ga bra att blanda, sa jag, och syftade pa att blanda de fargade kladerna med varandra. Att man tvattar vitt for sig tyckte jag var sjalvklart. Tyvarr blev det ett litet missforstand och ni kan ju rakna ut vad som hande. P. Sheila brukar tydligen blanda in det vita ocksa, for hon vet vilka klader som fargar av sig. I detta fall var det antagligen bland annat min illroda sjal som var boven. Handtvattas separat star det i tvattradet. Synd att jag inte laste det. Nu ar nastan alla mina tidigare vita klader bebisrosa. Det var nog min hittills tyngsta stund har i Brasilien nar jag insag det. (Moljligen undantaget diverse katastrofer vid Iguazuresan, men dem forsoker jag fortranga.) Det ar inte roligt och det hjalper inte att tanka i stil med...

Vad kul att fa anledning att kopa lite nya klader.
Jag har rad att kopa nya klader.
Jag har fatt sa mycket gratis har i Brasilien, billigt leverne, presenter, upplevelser.
att de fattiga familjerna i favelan inte har rad att kopa nya klader
Jag har fatt en ny udda stil.
att man inte ska fasta sig vid materiella saker, visdomsord i stil med "Samla inte dina skatter pa jorden dar mal och mask forstor..."
Jag har i alla fall inte blivit ranad.
som sexariga Juliana sa: Rosa ar ocksa en vacker farg.

Pastor Claus sa att en olycka kommer sallan ensam. Dagens handelse i Lajeado ar namligen att den arliga oversvamningen ar har. I formiddags hjalptes vi at att utrymma hela kallarvaningen i forsamlingshemmet. Den kommer att bli vattenfylld fran golv till tak, liksom skolans gymnastiksal och en del hem brukar bli. Da, pa formiddagen, sag jag inget vatten men nu har det redan bildats sma sjoar inne i stan. Det har regnat en hel del och ny ar det dels floden och dels de underjordiska kanalerna som ar oversvammade och lacker. Vattnet stiger med en halvmeter i timmen.

En kvall i rosa
Igar kvall latsades jag vara tolv ar igen, nar jag var barnledare pa pyamasparty i prastgarden. Det var barn-/ungdomsgruppen med ett par ledare i 20-arsaldern forutom mig som hade overnattning. Flickor och pojkar hade separata fester. Det var kul haromsondagen nar de unga ledarna visade de fardiga inbjudningskorten for pastor Eric och fragade om det var okej att flickorna sov hos honom och att alla at lunch dar sedan pa sondagen - och att han passade pojkarna i forsamlingshemmet.

Flickorna holl verkligen igang med morkerkurragomma o s v och klockan tva satte de pa en film. Den enda smolken i bagaren var att jag hade lovat spela flojt i kyrkan pa sondagsmorgonen klockan nio.

Bilder fran Iguazufallen och fagelparken

Forsta dagen osregnade det men nasta dag var det fint vader. Vattenfallen var jattevackra uppifran och helt obeskrivligt maktiga nerifran, nar vi stod pa en bro i floden och blev genomblota igen av allt stank.

Pa tal om att bli tolv ar igen sa kom jag till att tanka pa en barnvisa vi sjong med juniorkoren.
Den fina latta fjarilen flog ut fran Herrens hand
med stank av guld pa vingarna och purpurroda band
och alla varldens konungar i alla varldens slott
kan inte skapa fjarilar, det kan var Herre blott
det kan var Herre blott

PS. Mamma har lost gatan med psalmversen: Det var nr 298, Gud ditt folk ar vandringsfolket. Nu har jag en ny: Hela jorden ar full av din harlighet, hela jorden ar full av din harlighet, hela jorden ar full av din harlighet - lovad vare Gud! DS

Att bli beskriven

2008-10-25T23:04:00.004+02:00

Jag har nu, antagligen langt efter en del andra, last artikeln om Helena och mig i Amos lundadel. Det var lite nervost nar vi blev intervjuade, for man vet aldrig hur en journalist kan vrida pa det man har sagt. Och sa undrade jag om jag sagt nagot vettigt over huvud taget. Jag vet att inte alla citat ar exakta, men det var anda en sann bild och ratt fin artikel sa jag har pustat ut. Bara en sak konkret sak kan jag beklaga: att folk ca femton ar efter bildandet av Svenska kyrkans unga fortfarande kallar oss Kyrkans ungdom.

"Sedan ar det det har med spraket" sa jag, och visst kan jag inte uttrycka alla kanslor i ord har, men det gar anda pa nagot satt. Idag pa restaurangen till exempel holl Juliana, 6 ar pa att satta i halsen, och da reagerade jag instinktivt och ropade Hon satter i halsen pa svenska. Mamman fattade. Annars gar det bra med portugisiskan nu, synd att jag inte ska stanna langre.

Aven i forsamlingsbladet har i Lajeado har det varit en liten artikel om mig. Amanda ar en ungdom pa nitton ar, dotter till ett par praster i Sverige. Kort och gott. Och sa stod det om utbytet och om vad jag hade gjort, att de tackade Gud for mig och onskade mig valsignelse i resten av livsresan. Det var fint skrivet.

ps. Helena och jag ar lyckligt hemkomna fran Iguazufallen, som var jattevackra. Jag ska lagga in bilder en annan dag. ds

Kokt potatis och folkdans - nagra tankar kring kultur

2008-10-19T22:46:00.013+02:00

I fredags kvall var jag pa kyrkomotets kulturkvall. Det var ganska trevligt. Vi holl till i ett stort talt pa en skolgard. Som vanligt var det buffé, och som vanligt bestod den av farska rodbetor, tomater, kokt blomkal, potatissallad, ris, spagetti och olika sorters kott och korv m m. Denna gang fanns det aven kottgryta och kokt potatis. Det var langesedan jag at det och det var faktiskt riktigt gott. Vi fick som gava olglas som blivit over fran surkalsfestivalen i juni. Som jag kanske har namnt ar detta en bygd med ett starkt tyskt kulturarv. Det visade sig ocksa sedan vid folkdansuppvisningen da det var en hel del tysk dans, men aven annan.

Dar fanns ocksa en fotoutstallning om militardiktaturen. Ett av manga problem under diktaturen var att det var forbjudet att lasa tyska bocker och att ha gudstjanst pa tyska (eller for den delen pommerska, som en av prastfruarna har som modersmal) och eftersom de allra flesta pastorerna i IECLB pa den tiden var tyskar sa hade kyrkan stora problem och hade hemliga samlingar i hemmen. Hela diktaturen praglades av censur, vald och liknande hemskheter som i andra historiska diktaturer t ex Sovjet och Spanien. Diktaturen pagick 1968-85 och anda talar folk forvanansvart sallan om den.

Det var inte sa manga unga pa kulturkvallen, men jag pratade med en som hette Patricia och som jobbade pa stiftskansliet och var dotter till vice stiftspastorn. En av norskorna sa att i Norge ar det manga fler unga som deltog i kyrkopolitiken, bade i ett speciellt ungdomsformote och i det riktiga kyrkomotet, dar alla partier ar tvungna att ha nagon under 30 ar. Kollade faktiskt motionerna till arets kyrkomote innan jag skulle prata om Svenska kyrkan pa stiftets prastmote och det fanns nagot sadant forslag men jag vet inte hur det har gatt med det. Det basta vore ju om vi unga kunde komma in pa samma villkor som de aldre vuxna, men det verkar ga lite trogt. Det ar snarast som att vi inte har samma villkor som aldre nu.

Har kanner jag mig som barn, ungdom och vuxen om vartannat. I teoretiska diskussioner forsoker jag halla igang sa gott det gar, men med praktiska fragor blir man lite mer hjalplos i Brasilien. Forresten ar mina vanner har otroligt omtanksamma. Idag exempelvis, nar jag satt med orkestern och vantade pa lunchpaus, dok pastor Valdeci upp och fragade "Har du atit nagot?". Nar jag svarade nej strackte han fram tva stora muslikex.

Jag bor med pastor Valdecis familj den har veckan. Igar kvall var vi pa konfirmation i grannstaden, dar han hjalpte till med gudstjansten eftersom de inte hade nagon pastor for tillfallet utan "bara" en katekumen/pedagog. Medan vi vantade diskuterade Rosi (mamman) och jag jamstalldhet och kyrkor. Hon ogillade starkt alla pingstkyrkoliknande inslag och lovsanger som vissa medlemmar vill ha i IECLB. Daremot alskade hon den "mycket vardefulla" lutherska teologin, gamla psalmer (t ex O store Gud, som vi sjong pa konfirmationen), traditionella gudstjanster och att fira reformationsdagen, 31 oktober "en mycket speciell dag for mig" med pompa och stat, t ex trombonparader pa stan. For att smalta in lite har jag i alla fall skaffat mig en pin med lutherrosen och en med IECLB:s logotyp, se bildbevis nedan:

Konfirmanderna var kladda och kyrkan pyntad precis som till brollop. Sjalva konfirmationsmomentet (de hade nog haft nagon redovisning en annan dag) bestod av ett par fragor om ifall konfirmanderna ville leva enligt kristen tro, samt forbon for konfirmanderna tva och tva. Sedan var det nattvard, da en konfirmand i taget skulle ha halvcirkel med sin familj och faddrar. Det var tretton konfirmandfamiljer och nagra ytterligare kyrkbesokare och det drog minst sagt ut pa tiden. Vi hann sjunga igenom nastan hela psalmboken och lyssna pa manga korsanger. Vi satt pa laktaren hos koren och de sjong fint. Den sa kallade organisten spelade dock fruktansvart illa, i otaktoch det hordes konstiga pip fran elorgeln. Jag har forut tankt att det funkar kanske anda utan utbildad musiker men jag ar beredd att andra mig. Hela konfirmationen holl pa mellan 20 och 22 och sedan var vi pa middag. Konfirmanderna har laser 2-3 ar och konfirmeras nar de ar 13. De lar sig en hel del teori och ett par av dem overraskade mig lite nar de skrev i utvarderingen att de roligaste hade varit att lasa om kyrkans historia.

Idag var det kyrkomotets avsluningsgudstjanst klockan nio pa morgonen. (Passande nog var det just den har natten som vi andrade till sommartid och missade en timma - ar nu bara fyra timmar efter Sverige, nar ni har andrat till vintertid ar vi bara tre timmar efter.) Den varade ocksa tva timmar och uppfyllde alla Rosis onskemal om hogtidlighet, men var ganska fin. Pa eftermiddagen var det upptraden - det var da jag spelade med skolorkestrarna. Bland annat var det en trubadur som (ironiskt hoppas jag) sjong "Gud ar gauchu"=fodd i denna delstaten Rio Grande do Sul". Det ar ju just det som missionen de tjatade om handlar om, att kristendomen och IECLB inte bara angar den tyskattade medelklassen har i soder.

Portugisiskkunskaperna, atminstone forstaelsen, gar framat och jag har i eftermiddag, medan jag solade pa terassen, tagit mig igenom halften av en liten bok som vi fick pa motet, ett officiellt uttalande (eller egentligen bara bakgrund och policy for hur man ska diskutera pa ett respektfullt satt) fran Lutherska varldsforbundet om samlevnadsfragor. Det sager bland annat (pa tal om att egentligen inte saga nagot) att samlevnadsfragorna inte ar det centrala i Bibeln/kristendomen, utan att vi kan leva med att det finns olika asikter har i varlden.

Imorgon aker Helena och jag till Iguazufallen - utsikten ar forhoppningsvis (och enligt Elin och Jenny) sa vacker att den kompenserar fjorton timmars enkel resa med buss. Antagligen blir det inga fler blogginlagg forran pa fredag. Ha det sa bra darhemma!

Guds mission - var passion

2008-10-17T18:59:00.008+02:00

Detta ar temat for kyrkomotet, hogsta beslutande organets, nationella konferens som ager rum i grannstaden Estrella dessa dagarna. Det ar ocksa rubriken for kyrkans, IECLB:s, nya missionsplan for de narmsta aren.

Lagg marke till tva skillnader mot Svenska kyrkan:

1. Kyrkomotet har ett tema, inte bara diskussioner om olika motioner etc.

2. Detta tema ar mission.

Jag var med och dekorerade kyrkan infor invigningsgudstjansten onsdag kvall. Pa altaret hade vi en bat, en riktig eka i naturlig storlek. Ovanfor hade vi ett segel, framfor det ett stort kors och i foten pa korset en jordglob. Detta bildade samtidigt IECLB:s symbol: korset, jordgloben och fyrhorningen som ska paminna om nagot brasilianskt byggnadsverk. Textilierna pa altaret och i talarstolen var roda med fisknat. Vi tog in stubbar som vi prydde med hemgjorda ljus och med grona blad. Pa ena vaggen hade vi ett stort fisknat, dar de senare hangde upp symboler for varje stifts missionsarbete. Allt detta skulle alltsa symbolisera mission. Jesus sa namligen till ett par fiskare nar han ville att de skulle bli hans larjungar: "Kom, jag ska gora er till manniskofiskare".

Helena var ocksa med. Invigningsgudstjansten, som borjade klockan atta pa kvallen, var hogtidlig och varade en timma och femtio minuter. Mycket tid gick at till de inledande halsningarna fran alla "viktiga" personer inom kyrkan och fran internationella gaster (Helena och jag behovde dock inte tala), vilka alla sa samma artighetsfraser och hogtidliga ord. Kyrkan var fullsatt, med 150 ledamoter och diverse andra. Nattvarden gick till pa ett satt som jag aldrig har varit med om forut: Bankraderna vande sig mot varandra tva och tva och ett antal praster m fl delade ut vin och brod som vi skickade mellan oss. De har manga fina psalmer har och alla taket lyfte nastan for alla sjong med. Det var fint.

Vi skolkade, pa uppmaning av en av pastorerna, fran det mesta av sjalva motet. En sak som vi sag var en powerpointpresentation om "Guds mission - var passion" som presenterade hela Bibeln under rubriken Guds passion genom skapelsen, Jesus, den helige Ande och solidaritet.

Helena: Vad sager de nu?

Jag: Att Jesus helade manniskor och uppvarderade barn och kvinnor.

Helena: Vet inte folk har redan det?

Bra fraga. Tankvart. Ar det onodigt eller nodvandigt att tala om varfor det ar viktigt med mission for folk som redan ar engagerade i kyrkan?

Helena, en representant for Norska kyrkans

internationella avdelning och jag

Det basta pa motet var att vi traffade tre norskor som vi kunde prata svenska med, medan de pratade norska forstas. Med dem diskuterade vi mission. Bland annat fanns det en prast som hette Mona, fran Norska missionssallskapet. Hon jobbar pa ett teologiskt institut som utbildar missionarer har i Brasilien. Vi fragade henne hur man i praktiken bedrev mission och da berattade hon hur de gjorde i nordostra Brasilien dit de akte 50 personer med buss och under en manad gjorde hembesok och hade gudstjanster i parker i en viss stad, for att sedan bilda en liten ny forsamling. De som blev kristna hade oftast, enligt Mona, varit katoliker till namnet innan, men med sa stor inblandning av naturreligioner och sa liten inblandning av Jesus att de knappast kunnat kallas kristna. Bland indianer daremot, har jag tidigare hort, arbetar IECLB, inte med sadan traditionell mission. I sodra Brasilien gick det lite trogare pastod Mona eftersom har var det "mer som i Europa". Fast de jobbar en del med cellgrupper har. Cellgrupper, sma samtals- och studiegrupper som traffas i hemmen, ar nagot som Helena och jag tycker att vi borde ha mer av i Svenska kyrkan.

Med en annan norska pratade vi om hur hela synen pa mission haller pa att omvarderas i norra Europa, nar vi inser att kristendomen minskar dar medan den okar i de sydliga landerna. Man vill ha diakoni och mission som en helhet, att mission innebar hela kyrkans uppdrag, och ska ske inom kyrkan och inte i speciella organisationer och bade hemma och i andra lander. Och sa diskuterade vi Norska kyrkans framtid och dess egen onskan att skiljas fran staten. Ar ni inte radda att tappa medlemmar? undrade jag. Nej inte sa farligt, sa hon, vi var livradda nar vi sag att Svenska kyrkan skulle skiljas fran staten, men ni tappade ju faktiskt inte sa manga medlemmar som man hade befarat.

Hon papekade att manga lutherska kyrkor i syd identifierar sig med vara frikyrkor. Pastora Sheila har papekat det "Det var precis som nar vi var natt och jamnt tolererade av den katolska statsreligionen".

Apropa katoliker foljde jag igar kvall med pastor Valdeci till katolska kyrkan, dar han holl ett foredrag om ekumenik, vilket han definierade som narmande och samarbete mellan (men inte hopslagning av) kyrkor. IECLB och katolska kyrkan och nagra andra brasilianska kyrkor har ekumenik men manga andra t ex pingstrorelsen vill inte vara med. Vi diskuterade en del om hur vissa vaxande (pingst)kyrkor har erbjuder kortsiktiga losningar och hur de saknar socialt engagemang: Livet handlar inte om oss tillsammans utan bara om Gud och MIG.

ps. Kan nagon tala om for mig vilken psalm detta ar: "Da ska lovsang, da ska lovsang stiga stark som havets bruuuuus..."? Den finns pa portugisiska ocksa: Fonte da celeste vida. ds

Hur jag hamnade pa mentalsjukhem i Brasilien

2008-10-15T04:10:00.005+02:00

I mandags morse: Jag vaknar jag av väckarklockan klockan atta, eftersom jag sedan ska ga till gymmet klockan nio, dagens enda inplanerade aktivitet. Tio över atta när jag fortfarande ligger i sängen kommer Suzi (min värdinna)och säger att pastor Valdeci har ringt och ska ringa upp igen. Tjugo över ringer han och berättar att jag ska följa med hans familj till Pella Bethania, som vi hade pratat om att jag eventuellt skulle besöka pa tisdagen, och sedan själv stanna över natten. ¨Ska vi säga klockan nio?¨. Strax efter nio har jag ätit frukost, duschat etc. samt packat mina saker och aker iväg tillsammans med pastor Valdeci och hans familj. Är det nagot man behöver vara - eller bli - i detta utbytesprogrammet i Brasilien sa är det flexibel och beredd pa överraskningar.

Allt vad ni har gjort mot dessa mina minsta broder, det har ni gjort mot mig

Pella Bethania är en kyrklig, men självständig social institution ute pa landet. Den har den stora floddalen Rio Taquari pa ena sidan och pa andra sidan akrar, sjö och hagar. Kyrkan, boningshusen, tvättstugan, huvudbyggnaden m m ligger i en stor park full av fruktträd och blommor. Otroligt vackert! När jag var där var det dock mest ösregn och aska, paminde om svensk sommar faktiskt.

Stället är nästan självförsörjande pa jordbruk. I skafferiet räknade jag till 160 ägg, vilket nätt och jämnt blir ett var till alla som bor och arbetar där. Institutionen grundades 1892 och var da främst barnhem. Idag bor där 22 barn mellan tio och arton ar. De har problematiska familjer. Man har kapacitet att ta emot 85 stycken, men efterfragan har minskat eftersom fler tas om hand hemma pa olika sätt via kommunerna. Den största delen av institutionen bestar numera av de 120 vuxna och äldre, varav de allra flesta har nagon form av mentalsjukdom, utvecklingsstörning och/eller fysiskt funktionshinder.

Himmel eller helvete? Det fanns kulturaktiviteter varje dag, fantastisk utemiljö och fin stämning. Kanske uppvägde det delvis renoveringsbehovet och personalbristen och kanske behöver det, när man befinner sig i en svar situation p g a handikapp eller ¨svara hemförhallanden¨ inte vara det sämsta att bo pa institution. Asyl kallades det, och det var verkligen en asyl, en tillfällig eller permanent oas för dessa människor, som kanske inte direkt fick sa mycket rehabilitering, men de fick ett hem. Flera av de totalt 48 (inklusive personal i kök, jordbruk och tvättstuga) anställda bodde pa omradet och jag tyckte att de behandlade folk med mycket kärlek och respekt.

Det är inte lätt detta med tilltal. Jag har lättare att vänja mig vid att tilltala andra med titlar - det kan t. o. m. vara praktiskt eftersom man slipper lära sig namnen - men det är ovant att själv bli titulerad. Barnen kallade mig senhora som kan betyda fru eller fröken för man säger sa till alla vuxna kvinnor. Senhora tem filhos? Har frun barn? (Ska man känna sig hedrad eller?) Nej! jag är bara nitton. Jasa! Sa smaningom kallade de mig istället tia = tant. Jag visade bilder fran Sverige för flickorna, rensade feijão (bönor) med ett par av dem och lekte ta´n.

Tänk er...

att sitta i ett rum, ett litet smutsigt rum i stort behov av renovering, som är möblerat med tva sängar, tva stolar, klädskap och handfat, att sitta där pa sängkanten och smaprata med en utvecklingsstörd kvinna. Att sitta där och bara tiga tillsammans. Att känna att jag har just nu all tid i världen att bara sitta här och betyda mycket för henne. Och fundera pa hur hemskt det vore att bo här bland dessa smutsiga kläder. Och fundera pa att hon har vuxit upp här. ¨Mina föräldrar är döda, de är i himlen, detta är mitt hem nu.¨. Och inse att det hon saknar är möjligen mänsklig uppmärksamhet, men materiellt gar det att leva sahär.

att prata med en förestandarinna som ensam dygnet runt har hand om 22 personer med olika sorters handikapp. Hon bor i korridoren tillsammans med sin man, sedan 23 ar. Barnen är gifta. Paret har hus i staden ocksa, men det är ju sa fint här. Hon städar, serverar mat, ger omsorg och mediciner. Är frun sjuksköterska? fragar jag. Nej, jag har bara gatt fem ar i skolan, men det här är sadant man lär sig genom praktik. Det är inte lätt, men om man gillar det sa. De är min andra familj... Man far göra sitt bästa med det man har. Och om frun fick önska nagot, vad saknas har? En fläkt vore bra, det blir sa varmt här om sommaren. Är hon hjältinna eller offer? Och hur ska man se pa Rosis, pastor Valdecis frus som kanske ska börja jobba pa Pella Bethania, lönesamtal: Äsch, lönen bryr jag mig inte om.

att sitta hos en annan kvinna, en alert dam, som spelar polka pa dragspel. Sedan kommer förestandarinnan och dansar i korridoren tillsammans med en liten kvinna som har Downs syndrom. Vi skrattar. Och jag känner plötsligt att jag upplever Livet.

Jag hade sa gärna stannat en vecka, men det kunde jag tyvärr inte denna gang.

Pa hemvägen över gropiga grusvägar sag jag solnedgangen spegla sig i vattenfyllda risfält med blagra moln vid horisonten. Jag har sällan sett nagot sa vackert.

PS. Ni som vill kan förresten läsa ett par texter jag skrev i somras för höstnumret av Torns församlingsblad DS

Apropa oberoende

2008-10-11T15:32:00.002+02:00

Jag har senaste veckan hallt mig lite uppdaterad genom att läsa pa DN:s hemsida. Där hittade jag en intervju med Nina Björk 11 oktober. Rubriken är Finns det fria själar?

Nina Björk verkar vara rätt klok tycker jag, kanske inte i första hand för sina asikters skull, men för sin förmaga att vrida och vända pa saker och att ifragasätta sig själv och andra.

Här i Brasilien är jag väldigt beroende av andra, vilket kan vara hemskt frustrerande. Samtidigt litar folk pa mig ocksa. Jag känner att det är en väldig styrka egentligen, att kunna känna tillit. Hur fri är egentligen den människa som bara litar pa sig själv?

Jag kommer ihag ett citat fran en bok jag läste och skrev om pa gymnasiet, namligen Malarens döttrar (minns ej författarens namn).
- Inte väljer vi vara liv - livet HÄNDER en och man far vara glad om man kan halla huvudet ovanför vattenytan.

Ända är det ju vad vi strävar efter, att kunna välja vara liv. Det talade vi ocksa om pa Sida, att fattigdom handlar inte bara om ekonomiska tillgangar, utan ocksa om att sakna inflytande över sitt liv. Det är väl klart att vi vill välja vara liv?

Man bör dock komma ihag att ens människovärde inte bestar i förmagan att välja ett bra liv, till exempel i min alder när manga känner press av att behöva välja en framtid, sasom en utbildning, ett yrke, en ideologi, en familj, en livsstil:

Var det liberalismen som tog livet av Benedictsson? - Jag tror inte att ideologi förklarar ett enskilt självmord. Men det hon gjorde var ganska nytt i mänsklighetens historia, särskilt för kvinnor: att koppla ihop varandet med görandet. Så om man då misslyckas med sin stora befrielse, då är man kanske värdelös?
-----
Som att man säger till sina barn att de inte måste vinna, att det räcker att göra sitt bästa. Men varför måste de göra sitt bästa? Tanken att människovärdet är lika med förmågan och viljan att anstränga sig kommer ju från Locke och Mill. /Nina Björk

Folk säger ocksa till sina barn: Tänk pa de fattiga barnen som inte kan ga i skolan! Att ha beslutsangest inför högskolan eller riksdagsvalet är väl ända ett litet problem jämfört med dem som skulle vilja läsa vidare men inte kan, eller som lever i en korrupt stat eller i en diktatur, eller den som inte kan välja vem den vill gifta sig med?

Däremot påstår jag saker i ett samhälle som lever enligt tron att vi är suveräna varelser, och den ene får inte lägga sig i den andres val. Men det är en odemokratisk tanke. Bristen på moraldiskussion är odemokratisk. / Nina Björk

Vara livsval paverkar även andra - vilket kanske väcker tanken om ett visst moraliskt ansvar för sina handlingar. Problemet är ju bara det att det är vi själva som väljer etiken/moralen. Den som exempelvis inte vill bry sig om miljön slipper - än sa länge.

Det vore kanske enklare, som en brasilianska här uttryckte det, (se mitt förra inlägg) om ¨pappa¨ bestämmer. Eller storebrorsstaten. Fast jag tror i alla fall att det bästa vore om folk kunde ges förmagan att fatta egna beslut, utan att glömma bort empatin.

Kanske har detta dilemma ett till synes enkelt svar:
Frihet under ansvar

Glädje och förskräckelse

2008-10-10T14:44:00.004+02:00

Igar hälsade jag pa ett socialt projekt, en fritidsgard i den fattigaste stadsdelen, som jag varit pa innan. Det var jättekul. Där var bara 5-10 pojkar i 13-14-arsaldern, verkligen underbara killar. Vi gjorde örtsalt, blaste ballonger, pratade om framtidsdrömmar m m - de ville resa och bli alltifran volleybollproffs och filmstjärna till gospelsangare och antropologitekniker - tänk vilken kraft som fanns i dessa barn, man undrar om de far chans att utveckla sina potentialer - och sa lärde de mig att dansa samba och göra lite capoeira, de svarta slavarnas självförsvarsdans.

Pa kvällen följde jag med till ett bibelstudium i nagon stadsdel. Där blev jag väldigt upprörd när en kvinna sa (apropa barnuppfostran och splittrade familjer tror jag att det var) att hon kanske var lite gammaldags, men att det faktiskt vore bättre om mannen fortsatte att vara familjens överhuvud, sa att barnen visste vad de skulle rätta sig efter. Jag vet inte hur jag ska kommentera detta - ni förstar antagligen själva ungefär vilka argument som talar emot denna till synes enkla lösning.

En sak bara: Vi lärde oss pa Sida att jämställdhet är inte bara bra för kvinnorna, utan det leder till utveckling av hela samhället.

Idag ska jag aka till nagra turistplatser pa landet och sedan ha konsert med skolorkestern ikväll. Imorgon ska jag pa konfirmandläger med 40 tolvaringar.

Halvtid - och mitt nya liv har börjat

2008-10-07T03:05:00.009+02:00

Jag hade bara tänkt nämna hemsidan i förbifarten, men det blev ett helt inlägg, se nedan. Vad jag egentligen hade tänkt skriva är:

Det är bara en knapp manad kvar och det är nu det börjar bli roligt och det finns sa mycket kvar som jag vill göra och sa mycket folk jag vill vara med.

Tänkte att jag skulle berätta nagot om min vardag här. Alla dagar är olika, men jag ska berätta vad jag har gjort de senaste dagarna - kanske ger det en liten inblick.

Lördag

Efter kursen, som jag har beskrivit redan, at jag kvällsmacka hos Bruni. Bruni är en snäll kyrktant som jag har bott hos de senaste dagarna. Familjen Bellin har nämligen haft fullt upp med aktiviteter och släktbesök kring Julias debu - den stora, traditionella femtonarsfesten för Lajeados (rika) flickor, som föregatts av minst en manads danskurser, utseendenoja och fotografering. Den stora finalen var i lördags kväll med en bal da debutanterna var klädda i vita balklänningar som paminde starkt om brudklänningar. Jag var inte med pa detta, men ska delta i uppföljande debutantbal senare. Istället var jag hemma hos en tjej pa cellgrupp för ungdomar. Vi var atta med mig. De flesta var i 25-arsaldern och studerade juridik, psykologi eller arkitektur. De var väldigt avundsjuka pa att svenska studenter far betalt för att studera, medan de maste betala. Detta är ocksa anledningen att de har bibelstudium pa den kanske lite konstiga tiden lördagkvällar: de andra kvällarna har de föreläsningar och pa dagarna jobbar de. Jag at kvällsmat igen med dem och vi diskuterade mäns deltagande i hushallsarbetet, som är minimalt här. Annas pappa lagade visserligen mat eftersom hennes mamma kom hem sent, men Anna var rätt missnöjd med hans kokkonster. Sedan sjöng vi och pratade om den bibeltext som jag redan hade studerat tre ganger under veckan - tala om att vara kyrklig - nämligen liknelsen om de tva sönerna. Ute ösregnade det och det var rätt mysigt att sitta där och prata och dricka chimmarrão - har jag berättat om Rio Grande do Suls speciella te? Annars far det bli ett eget inlägg. När vi var klara med den mer seriösa biten at vi chokladsmet och fortsatte prata. Sedan var vi storasysterns imponerande syateljé i källaren. Ett par av tjejerna skulle sälja kläder pa universitetet. Strax efter midnatt, och efter lite krangel med att fa igang bilen, var det slut och jag fick skjuts hem till Bruni.

Söndag
Söndagen var valdag. Den tillbringade jag pa alfakursens dagläger med att (förutom att äta och sjunga som vi alltid gör) lyssna pa langa föreläsningar med rubrikerna Vem är den helige Ande? och Vad gör den helige Ande? Pa kvällen var jag pa gudstjänst, som jag beskrev i förra inlägget.

Jag är lite skeptisk till alfakursen som har pedagogiska listor som svar pa livets alla fragor. Idag diskuterade jag med ett par av pastorerna när man (som de uttryckte det i kursen) blir Guds barn - är det redan och för alltid i barndopet eller maste man, som kyrkoradsordföranden pastod i sitt föredrag igar, bekräfta med en tro? Kanske har IECLB har en lite annan, men en fullständigt luthersk försäkrade pastor Eric, syn än vad Svenska kyrkan har, vad vet jag.

Mandag
Jag var en sväng hos pastor Eric och Kimberley pa morgonen. Det var da vi diskuterade teologi, när pastor Valdeci kom. Dessförrinnan pratade vi om rasism i Brasilien, om Sveriges historia, statare, industrier och utvandring till Amerika. Kimberley kommer fran Minnesota. Jag skulle vilja kunna mer om allt.

Det later antagligen som att jag är hemskt seriös hela tiden, inser jag. Bara för att bekräfta det: Senare pratade jag om befrielseteologi (se förra inlägget) och olika slags kyrkor och gudstjänster med pastor Valdeci. Han tyckte att jag borde besöka Igreja Universal (en extrem pingstkyrka) för att det vore intressant. Pa tisdagar driver de ut onda andar. Jag tror att jag tar en annan dag. Rosi sa att de pratar mer om demoner än om Jesus i den kyrkan. Pastorn tyckte förresten det var förfärligt att vi inte firar Reformationsdagen (31 okt) i Svenska kyrkan. Jag har ju redan skämt ut var kyrka genom att inte alls känna igen lutherrosen, som används flitigt här. Vad som däremot imponerar är var langa historia, med uraldriga kyrkobyggnader och utlandsmission sedan 1870. Du menar 1970? fragar pastor V.

Jag at lunch hos p. Valdeci med familj. Vi tittade pa film fran deras förra hemstad S:ta Maria, där de flesta talar pommerska (=lagtyska?) och, atminstone pa filmen, dansar ringdanser i folkdräkt. Sedan deltog jag i Gustav Adolfsskolans (ja, den är uppkallad efter var svenske kung) orkesterrepetition. De hade en väldigt hög orkesterdisciplin om man säger sa. Pa fredag är det konsert.

Pa eftermiddagen akte vi till tva prästgardar i grannstäderna för att uppvakta nyfödda barn, bland annat en Amanda som jag har träffat redan. Tyvärr var ingen hemma, sa vi fick lämna presenterna genom det öppna fönstret respektive pa pastorsexpeditionen.

Efter kvällsmat hos p. Valdeci atervände jag till familjen Bellin. Pastorsfamiljen hade föreslagit att jag skulle stanna där nagra dagar, men jag ville gärna komma ¨hem¨ emellan, sa det far bli senare. Nu har jag packat upp, hälsat pa familjen innan de stack till Lions, och skrivit alldeles för langa blogginlägg.

Imorgon tänker jag besöka kulturhuset/muséet pa förmiddagen och pa eftermiddagen hälsogruppen (ekologisk odling, kostrad och läkeväxter) i grannförsamlingen.

Jag följer Elins uppmaning i kommentaren till ett tidigare inlägg: Fullt ös medvetslös, mera fart underbart...

Slutligen: Mitt nya liv, som man brukar kalla det (inte andedop den här gangen) har inletts. Jag har börjat pa gym! I morse var jag där första gangen. Äntligen atminstone ett hälsosamt inslag bland alla bilturer och efterrätter.

Hemsida och diakoni

2008-10-07T01:30:00.007+02:00

Jag trodde inte att församlingen hade en hemsida, men det fick jag veta idag att den har. Det hade aldrig hänt i Svenska kyrkan att man hade väntat en manad med att visa hemsidan, som väl allting kretsar kring? Kolla alltsa gärna pa Lajeado evangeliska församlings hemsida. Texten är tyvärr pa portugisiska, men klicka runt lite sa hittar ni bilder. Jag kommer att dyka upp sa smaningom. Liten ordlista:
Encontros do casais = hemgrupper (en nystartad verksamhet med bibelstudiegrupper i olika stadsdelar), träffas en gang per manad
centro communitario = församlingshemmet
culto infantil = barngudstjänst/söndagsskola
encontros familias = hemgrupper där barnen ocksa är med
ensino confirmatorio = konfirmationsundervisning (obligatoriskt, tva ar för 11-12-aringar)
juventude = ungdom
música = musik, bestar av keybord, gitarr, sangsolister och körer.
mordomia cristã = kristet förvaltarskap, en grupp som studerar bibeln och informerar om interna och externa kollektändamal
OASE - ordem auxiliadora de Senhoras evangelicas de Lajeado = Evangeliska kvinnors hjälporden i Lajeado, lokalavdelning av kyrkans stora kvinnorörelse, paminner lite om syförening fast man syr mindre och leker mer
obreiro e obreira = praktiska samlingsord för vigda män resp. kvinnor, kan i IECLB vara pastorer, diakoner, katekumener och missionärer, fast i Lajeado finns bara pastorer
presbiterio = kyrkorad
notícias = nyheter. Klicka pa pilen vid 16/9 sa ser ni stiftsbarndagen.
secretaria = kansli
terceira idade =tredje aldern (äldre eller rentav gamla människor). Pa programmet finns enligt hemsidan bland annat överraskningsutflykter och hemlig kompis.
visitação hospitalar = sjukhusbesöksgrupp

Utöver detta finns bland annat ett tiotal cellgrupper som träffas varje vecka, minst fyra gudstjänster (tva platser, morgon resp. kväll, ca 200 deltagare totalt) varje söndag, alfakurs inklusive aktiviteter för medföljande barn. Här finns 3000 medlemmar.

Jag papekade för pastor Valdeci att inom de fyra omraden som Svenska kyrkan ska arbeta med - gudstjänst, undervisning, mission och diakoni - sa är Lajeado församling väldigt bra pa de tre första men sämre pa diakoni. Han tyckte att de borde bli bättre och undrade vad vi hade för lokal diakoni i Sverige. Sa diskuterade vi befrielseteologi, som han varit lite skeptisk till innan för att det nästan bara handlade om socialt arbete, men nu hade det blivit lite mer andlighet ocksa och han gillade den. P. Valdeci pastod dock att befrielseteologin nu haller pa att försvagas i hela Latinamerika till förman för pingströrelsen som, som han sa, uppmanar folk att bara vänta pa att Jesus ska göra nagot.

Apropa skillnaden mellan andlighet och samhällsansvar - om det nu alls behöver vara en motsättning, det tycker jag inte - var det en märklig känsla igar när vi hade gudstjänst mitt under sammanräkningen av rösterna i kommunalvalet. När biltutorna och fyrverkerierna väsnades som värst gjorde pastor Valdeci en diskret paus i predikan och bläddrade i Bibeln. Naturligtvis maste han redogöra för hela Filipperbrevet när nu den ena texten var där.

I alla fall vet jag att kyrkfolket bryr sig om politiken och röstar. Förresten är det röstplikt. Vinnaren i valet, en högerkvinna, hade bara 300 rösters marginal trots att det var 50 000 väljare. Nu är det slut pa flaggviftningen, tevereklamen, dörrknackningarna, flygbladen och bilradiorna.

Miljö med mera

2008-10-05T00:12:00.007+02:00

Jag är just hemkommen fran en kurs som handlade om miljö. Det var en ¨baskurs i teologi¨ i stiftshuset i en näraliggande stad för alla möjliga personer, inriktad främst mot sadana som inte redan hade nagon konkret uppgift i kyrkan, bade ungdomar (den yngsta 14 - konfirmationen här är vid 12) och vuxna tillsammans. Tolv träffar ingick, under tva ar. Det verkade vara en bra idé. Kul att i vissa fall barn och föräldrar gick kursen ihop. De har olika tema varje gang inom de tre omradena Bibeln, historia och systematisk teologi (tillämpning). Det sista var det den här gangen. Pa fredagkvällen pratade en f d katolik, numera luthersk präst, om varför han konverterat. Idag handlade det som sagt om miljö och en agronom pratade om ett par miljörörelsers arbete med ekologisk odling.

Pa lunchen erbjöd sig en av deltagarna att visa mig skofabriken där hon arbetar. Produktionen var inte igang idag men hon visade allting. Väldigt intressant att se hur det gick till fran läder till färdig sko. Hon var 33 ar och hade tva barn, varav äldsta dottern var 15 och ocksa deltog i kursen. Mamman verkade väldigt stolt över sitt arbete där hon varit i 18 ar (sedan hon själv var femton) och nu var chef över 48 andra pa sin avdelning.

Under veckan har jag gjort lite nytta genom att halla föredrag om Sverige för fyra konfirmandgrupper (tva at gangen) och tva OASE-grupper. OASE är föreningen för evangeliska (äldre) kvinnor. Vid den ena OASE-gruppen fick jag en fin rosenbukett som tack och jag lyckades ocksa fa igang lite funderingar kring jämställdhet. Jag hade (efter mycket besvär med att fa tag i bilder och cd-skivor) tva olika power-pointpresentationer förberedda, men det blev i alla fall spontant och varje gang sökte jag efter samma ord. Som avslutning hade vi allsang med svenska versionen av afrikanska¨Vi ska vandra i Guds kärleks ljus¨, som ocksa finns pa portugisiska.

En annan dag ska jag (kanske) skriva nagot djupare kring miljöfragor. Har en hel anteckningsbok full med referat fran seminariet i Porto Alegre. Men redan nu vill jag uppmuntra er att skriva under Klimatuppropet som drivs av Svenska kyrkan, Naturskyddsföreningen och FN-förbundet. Även Sveriges kristna rad har ställt sig bakom det och uppmanar alla medlemmar i alla medlemskyrkorna att skriva pa. Det är bara att sätta igang med andra ord. Tanken är att Sveriges regering ska börja jobba mer intensivt med att hejda klimatförändringarna, samt att vi ska stödja andra (fattigare) länder där folk drabbas av dess konsekvenser.

Kravmärkt

2008-10-01T15:03:00.008+02:00

I leksaksaffären
Vi letar efter födelsedagspresent till Lidia, 8.
Expediten (sneglar pa mobiltillbehören): Jag vet inte, har hon redan mobil?
Suzi: Não, ela é filha do pastor! Nej nej, hon är prästdotter.
Fullaste allvar! Ah, vad jag skrattade.

Att vara filha do pastor i Brasilien är ganska gött pa sitt sätt. Ingen mobil far man tydligen, men en massa andra presenter - efter oss kom ett lämmeltag med femton personer pa väg till Lidia i prästgarden. Stackars barn.

Att vara prästdotter i Brasilien är lite som att vara kravmärkt. Den som väljer kravmärkt (tror att den) vet vad den far: nagot exklusivt, präktigt, giftfritt, ofarligt - gärna i en trakig förpackning.

Därför framhaller folk gärna detta, när de presenterar mig.

Det hörs ju samtidigt redan pa ordet kravmärkt hur jobbigt det kan vara.

Sadant som hemma kanske ses som fördomar är här snarare uttalade dogmer och levande seder. Jag spelar med och när det misslyckas och blir pinsamt tänker jag att det är mitt uppdrag att chockera.

Brasilien är ett mindre sekulariserat land, där det inte är märkligt att vara kristen (ifall det nu är självklart att vara troende som prästbarn, vilket det definitivt är här). Det blir inte samma krav fran andra hallet att vara självständig och lagom rebellisk. Oavsett om man är troende kristen eller nagot annat bör man i Sverige alltid säga: Jo mina föräldrar är visserligen präster men detta har, tack och lov, inte paverkat mig. Vilket naturligtvis är ren lögn.

Pa prästmötet i stiftet
Okänd fragar:
- Är du präst?
- Nej.
- Studerar du teologi?
- Nej. (Vad gör jag här?)
- Vad studerar du da?
- Inget, har precis gatt ut gymnasiet.
- Hur gammal är du?
- Ska fylla nitton.

Pastor Markus: Du är alltsa guia leiga - lekmannaledare (i konfirmander och Svenska kyrkans unga)?
- Ja...
- Men hennes föräldrar är präster, bättrar pastor Eric pa.

Jag har ett harmoniskt förhallande till det faktum att mina föräldrar är präster, och det kan ibland vara en intressant upplysning, som i bästa fall ger rimliga positiva förväntningar pa erfarenheter och kunskaper.

Men det känns fel saväl att behöva hantera folks missnöje och misstänksamhet mot religion och kyrka, som att sola sig i glansen fran vad som här är ett statusyrke.

Det jag inte gillar är själva idén bakom (liknelsen med) att kravmärka människor. När ska vi komma ihag det allmänna prästadömet och, framförallt, när ska vi inse att vi alla är lika värdefulla individer?

Du vet väl om att du är värdefull

att du är viktig här och nu

att du är älskad för din egen skull

för ingen annan är som du

Somriga varfester

2008-09-29T17:03:00.017+02:00

Fredag - födelsedag

Alla tre prästfamiljerna och nagra till var här pa kvällen, även Helena som var pa besok över helgen. Vi firade Rosis och min födelsedag, samt ett par av barnen som fyllde ar samma vecka:

Rosi, Lidia, Christian, Amanda

¨Säg till dina föräldrar att det är juice i ananasen!¨

Alla barn (utom minsta Isadora) samlade. Julia i blatt och Christian till vänster hör till min värdfamilj, tillsammans med Suzi och Alair. Rebeca F. till höger och Lidia i grönt är döttrar till Rosi och pastor Valdeci. Lilla Juliana är Isadoras storasyster, dotter till pastora Sheila och pastor Claudio, och de övriga är Camila, Rebeca N. och Lucas, barn till pastor Eric och Kimberley Nelson. Verkligen en bunt härliga ¨crianças¨.

Isadora i Camilas famn

Lördag - ungdomsgrupp och varbal

Ungdomsgruppen, inklusive ledare, hade denna dag högst blandade aldrar. Nagra yngre saknades eftersom de var pa konfirmandutflykt. Helena och jag visade bilder och berättade om Sverige och Svenska kyrkan, framförallt om konfirmander och unga. Med fragestund inräknad blev det visst tva timmar, men det radde som vanligt ingen stress.

Varbalen visade sig mest locka gifta medelalders och äldre par, men Helena och jag lyckades roa oss trots allt och maste ha utgjort ett vackert danspar. Vi var överens om att Svenska kyrkan ocksa borde ha stora salar, energiska damföreningar (män ocksa för all del) och baler med fyra-femhundra gäster.

Söndagsutflykt

Helena, pastorsfamiljen Nelson, min värdfamilj och jag hälsade pa pa en bondgard pa landet. Det var ett smaskaligt jordbruk där man skördade rödbetsfälten för hand. Vädret motsvarade svensk högsommar - helt perfekt, enligt Helena och mig.

Det hela blev inte sämre av att bondgarden hade bade jordgubbar och egen glassfabrik. Helena och jag gjorde dessutom under helgen tva besök i den fina glassbaren pa stan, där man kan fa exempelvis tva chokladdoppade jättekulor för 20 kronor.

Vardag

2008-09-24T14:51:00.005+02:00

Livet gar sin gilla gang här i Lajeado och jag börjar känna mig hemma. Det finns inte sa mycket att berätta, vill bara meddela att jag lever och mar bra.

I förrgar var jag pa pizzeria med min värdfamilj och pastor Erics familj. Det var jättetrevligt och jag kände hur mycket jag gillade dem allihop.

Igar var jag med pa fortbildning med religionskunskapslärare fran trakten. I Brasilien har man sedan tio ar bytt ut kristendomskunskapen mot allmän religionskunskap. Men fortfarande fokuserar man mer pa kristendomen i de lutherska och katolska skolorna. Jag är dock inte speciellt orolig för deras elever, tror att de lär sig minst lika mycket om andra religioner som svenska elever gör. Min asikt om den svenska religionsundervisningen i skolan är att den alltför ofta uteblir och att eleverna inte far nagon allmänbildning alls, varken om kristendomen eller andra religioner. Det finns tonaringar som inte vet vad en synagoga är eller att islam är en religion. Ska man skratta eller grata - eller kanske ändra pa nagot?

En intressant iakttagelse var att se hur engagerade religionslärarinnorna (30 deltagare och bara kvinnor) var och att religion för dem inte bara var damming historia utan att religionsämnet var nagot som angick barnen själva, en chans att utvecklas och att bearbeta livsfragor genom exempelvis arbeta med musik och teater i undervisningen.

Ett irritationsmoment (kanske i-landsproblem, Jesper?) var igar när jag, redan trött efter kursdagen, försökte köpa ett fickminne. Det skulle beställas och jag behövde ha passet med mig. Efter att ha gatt hem och hämtat passet och tillbaka igen, konstaterade de i och för sig vänliga expediterna att det tyvärr inte räckte med passet, utan jag var tvungen att ha nagot ytterligare, som jag knappt förstod vad det var, antagligen ett kort som bara brasilianare har. Slutligen kom vi fram till att jag ska ga dit en annan dag, tillsammans med en brasilianare som har detta dokument, och köpa i hans eller hennes namn.

Pa kursen igar var det en präst som undrade om jag ville berätta om Svenska kyrkan pa stiftets prästmöte som jag ska följa med pa imorgon. ¨Bara nagot litet, spontant. Du behöver inte förbereda dig¨.

Jag ser fram emot helgen da jag, om allt gar enligt planerna, ska fira min födelsedag, ha Helena pa besök samt ga pa varbal.

Bilder

2008-09-17T20:56:00.011+02:00

Idag har jag lite ont i halsen och har skjutit upp det planerade besoket pa ett universitet. Istallet har jag lagt in nagra bilder i texterna nedan och här är ytterligare nagra:

Brasilienresenärerna

Amanda, Elin

Jenny och Helena
Min värdfamilj

Alair, Christian, Julia och Suzi Bellin

och andra trevliga brasilianare

med Juliana och Isadora i knät, pa stiftsarsmötet

Rebeca, Kimberley, Lucas, pastor Eric och Camilla

Allvar och glädje - gott och ont

2008-09-14T20:13:00.017+02:00

Det har gatt i ett sedan jag kom till Lajeado. Exempelvis var jag i torsdags ute tolv timmar i strack for att besoka fem olika projekt. Efter en kort natts sömn var jag i fredags uppe med tuppen (ja, grannen har faktiskt tupp, fastän detta är ett villaomrade - jag hör honom gala envist just nu) och halv sju bar det av till ungdomskonferensen.

Jag har sagt det redan, men jag upphör inte att fövanas över trafiken. Det tycks vara normalt att ligga i 100 i ett villaomrade, eller i 80 pa en 40-vag. Jag ser folk som springande korsar motorvagen, eller som cyklar pa vanster sida av den. Det absolut värsta är dock att se smabarn pa 3-4 ar, lekandes ensamma i motorvagens dike, d v s i favelans utkant. De är max. en halv minut fran en säker död. Hur kan var och en tillata detta för sig sjalv, hur kan man leva i detta? Jag blir ledsen av att se det.

Trots den tidiga timman och den farliga färden hade pastor Eric och jag ett intressant samtal i bilen. Vi talade engelska, vilket nästan känns som mitt modersmal, atminstone i jämförelse med portugisiska (men aven portugisiskkunskaperna gar stadigt framat). Bland annat diskuterade vi kvinnomisshandel och sexuella övergrepp. Pa torsdagen hade vi nämligen besökt polisens kvinnofridsavdelning och dessutom ett jourhem för misshandlade kvinnor. Jag hade ocksa hälsat pa i ett barnhem, där det fanns en flicka i tolvarsaldern. Hon hade blivit sa svart sexuellt utnyttjad att hon blivit förstandshandikappad.

sovrum pa barnhemmet

Saväl den kvinnliga polisen som socionomen pa kvinnohuset talade om den patriarkala maktstrukturen som den framsta orsaken till att kvinnor blev misshandlade. De menade att man maste andra pa barnuppfostran sa att kvinnor och män förstar varandra (trots att de, enligt dessa, är olika av naturen). Det höll vi med om. Pastor Eric sa nu att han även ville ha ett teologiskt perspektiv pa det, om människans ondska i allmänhet och sa diskuterade vi vad som händer med förövaren, mannen. Jag berättade om mordet pa Engla, och om mediernas bevakning kring det.

Senare kom vi in pa olika kyrkor, som finns här och i Sverige, och jag fragade varför han var lutheran. Förutom att han pratade om kristendomen i allmänhet och om ett par andra punkter som var viktiga. kom vi aterigen in manniskosyn. En del kyrkor predikar om frälsning som kan fas för pengar. Skräckexemplet Assembly of God, som är stort i trakten, havar in massor av pengar som troligen gar raka vägen till ägaren (ja, just ägaren, som samtidigt är den andlige ledaren) av dessa kyrkor, radiostationer o. s. v. Den som vill kan ansöka om att fa driva en sadan kyrka som ett franchesiseföretag. Det lät inte klokt. Men även Katolska kyrkan har, enligt pastor Eric, kvar avlatsbreven i förtäckta former. Han menade att man inte heller kan, eller behöver, utföra goda gärningar för att förtjäna frälsning. (Detta ar alltsa den lutherska tanken om ¨frälsning genom naden och tron allena¨). Goda handlingar kan vi istället göra eftersom vi först har blivit älskade av Gud. Pa det sättet kan vi älska andra och vi gör det da inte för att fa nagot igen. Detta var en viktig skillnad, tyckte han. (En del pastar att var enda drift är egoism, även när vi gör bra saker för andra. Jag hoppas att det inte är sant.) Detta skiljer sig kanske lite fran Ivone Gabaras asikt att om alla bara respekterade de manskliga rattigheterna m m skulle vi inte behova nagon religion. Fast dit är det langt. Problemet är väl att som det ser ut nu finns det inte bara frid och fröjd i varlden, inte bara godhet.

Den konferens vi besökte hette CONAJE - Conferencia nacional de Juventude Evangelica. Det var mostvarande Lilla arsmotet i Svenska kyrkans unga. Skillnaden ar dock att Juventude Evangelica (Luthersk ungdom) inte ar ett sjalvstandigt ungdomsförbund, utan ¨bara¨ ungdomar inom kyrkan och de vet inte hur manga som deltar i ungdomsgrupperna, men pa deras stora kongress i somaras hade det varit 600 deltagare. Det var nu ca 15 stiftsrepresentanter - ungdomar och ungdomspastorer - närvarande, samt Helena och jag. Mangsidiga Edson hade hand om detta ocksa. Pa lordagen traffade vi aterigen Pastor Presidente Walter Altmann, och diskuterade ungdomsarbetets framtid. Jag tycker det är bra att ha ett relativt självständigt barn- och ungdomsförbund, men jag var samtidigt imponerad av hur ungdomar och vuxna arbetade tillsammans. Tydligen ar det inte lika populärt med ungdomsgrupper nu som i pastor Altmanns ungdom. Det finns manga andra aktiviteter. Helena och jag reagerade pa att ungdomssamlingarna, bade i Lajeado och i Porto Alegre, ligger pa lordagskvallar.

Manga hade valt ett religiost tema pa maskeraden...

Min lördagskväll tillbringades för övrigt pa stan, där min nya kompis Gisela och jag glodde pa folk. Tolv tusen ungdomar hade köpt biljetter till arets stora händelse i Lajeado: maskeradfesten, Festa fantasia.
Detta är Brasilien, sa hon. Detta ocksa.

Kommentera mera

2008-09-11T04:06:00.003+02:00

Jag kommer nog inte att kunna skriva pa ett par dagar, for jag ska nu
- aka pa studiebesok i favela och till olika projekt (imorgon)
- delta i nationell ungdomskonferens i São Leopoldo (fre-lor)
- delta i en stor barndag har i Lajeado (sondag)

Under tiden kan ni som eventuellt laser denna blogg, garna passa pa att skriva nagon kommentar: ev reaktion, fraga eller bara saga hej och visa att ni finns.

En kyrka i denna del av varlden

2008-09-10T16:21:00.005+02:00

Det har blivit dags att avsloja det ni alla sa lange har velat veta: fakta om kyrkan jag kommit till. (Sluta inte lasa, det ar intressant.)

Lajeado forsamling
Den forsamling jag befinner mig hos bestar av tretusen medlemmar (i en stad med 100 000 invanare, varav de flesta ar katoliker) och har tre pastorer: pastor Eric, pastor Valdecir och pastora Sheila. En av prastfruarna, Kimberley, ar avlonad kyrkomusiker pa deltid.

Det brukade komma dubbelt sa manga till gudstjansterna forut, men forsamlingen har just genomgatt en djup kris. Den forre pastorn brot sig namligen ur, tillsammans med halva forsamlingen, for att bilda en ny kyrka, som inte hor till IECLB. De nuvarande pastorerna kallades in akut och borjade for ett halvar sedan.

Vilken dramatik! Detta var inte forsta gangen forsmlingen delades: Nagot liknande skedde 1995. Det har ocksa hant i andra forsamlingar.

Vad ar det da for forsamling, den nya? fragade jag. - Ja, den ar val mer evangelikal, sa pastor Valdecir, men jag vet faktiskt inte, for jag har aldrig varit dar. (Det i sig sager ju nagot om hur frostig relationen ar).

IECLB
IECLB star for Igreja evangelica de confissão luterana no Brasil, d v s Den evangeliska kyrkan av luthersk tro i Brasilien.

Historia
Frona till denna kyrka saddes pa 1820-talet nar tyska invandrare kom till sodra Brasilien och bildade enstaka protestantiska forsamlingar, som var olika sinsemellan (lutherska, calvinistiska m fl inriktningar).
Protestanterna motarbetades, eftersom endast katolicismen var officiell religion i Brasilien. Praster utbildades i Tyskland. Invandrarna arbetade hart, men deras liv innebar en fortryckning av ursprungsbefolkningen.

Pa 1860-talet borjade missionarer fran vackelserorelser i Tyskland att arbeta i Brasilien och det var nu de forsta synoderna (stiften) bildades.

Vid slutet av andra varldskriget uteblev naturligtvis stodet fran Tyskland och synoderna maste skaffa en egen prastutbildning.

Kring 1950 bildades IECLB som en hel kyrka (inte bara forsamlingar eller stift). Den arbetar garna med ekumenik och dess ordforande, som jag for ovrigt traffade i Porto Alegre och som ar fodd i Lajeado, ar moderator i Kyrkornas varldsrad.

Exempel pa dagens verksamhet
I Porto Alegre fick vi traffa en kvinna som arbetade pa kyrkokansliets diakoiavdelning, med inkludering av handikappade (framforallt utvecklingsstorda), vilket IECLB har sysslat med sedan -92.

De har ett lutherskt teologiskt seminarium, som jag har besokt, i São Leopoldo. Fram till 1998 var namligen inte teologi erkant som akademiskt amne har, sa kyrkorna maste ordna egna skolor.

Ett tidigt arv ar ocksa de evangeliska (lutherska) privata grundskolorna. Jag ska besoka en sadan i oktober, tillsammans med rektorn Hertha. Problemet med dem tycker jag framforallt ar att de har avgifter, sa att inte alla barn kan ga dar. I Gustav Adolfsskolan (som grundades med svenska medel) har i staden har man dock over halften fattiga barn. Hertha tycktes verkligen ha ett stort engagemang for dessa barn och for att bedriva en god undervisning, nar det nu tydligen inte fungerade val i de allmanna skolorna.

I forsamlingarna ar kvinnororelsen OASE ett viktigt och dominerande inslag.

Kyrkan har inte enbart egen social verksamhet, utan arbetar tillsammans med de sociala folkrorelserna och forsoker engagera sina medlemmar dar. Men det kan ibland ga lite trogt, och IECLB kan fortfarande vara en lite sluten medelklasskyrka for europeiska attlingar. Man jobbar pa en forandring.

Pa en gudstjanst jag var pa, uppmanade prasten oss att diskutera i smagrupper (apropa dagens texter om kungar och apropa att det ar en nationell festvecka) om Brasiliens problem, ett exempel pa att kyrkan engagerar sig i samhallet.

Ur laten ¨vackra och ledsna Brasilien¨ (oversatt):
Aven nar vi lider, sjunger och ler vi.
Jag ar fran framtidens land, men framtiden kommer aldrig.

Lägesrapport

2008-09-10T03:13:00.005+02:00

Jag vet inte hur manga intressanta tankar och fina formuleringar som har cirkulerat i mitt huvud, och delvis i min dagbok, dessa fem langa dagar som jag har saknat internet. Det finns sa mycket att skriva om men nu när jag har chansen vet jag inte var jag ska börja.

Värdfamiljen här har naturligtvis internet; datorn hade bara passat pa att fa virus lagom till min ankomst. Det är nämligen en ganska förmögen familj jag har kommit till. De har fem teveapparater (familjen bestar av fyra personer. Min egen familj har fortfarande bara en och den är tio ar gammal. Men jag är inte överdrivet intresserad av statusprylar eller tevetittande) tva bilar, swimmingpool, ett fint hus skyddat bakom höga staket, och hembiträde tva dagar i veckan. Jag har eget rum och hembitädet Liseti bäddar min säng och viker mina underkläder. Ska man skratta eller grata? Detta far bli ett eget inlägg sa smaningom.

Värdfamiljen bestar, som sagt, av fyra personer: Suzi, Alair och barnen Julia (15) och Christian (8). De är väldigt ömtänksamma och trevliga. Jag har ocksa traffat de tre prastfamiljerna och deras sammanlagt sju härliga barn.

Fredag
Jag var ensam hemma med hembiträdet. Det ösregnade och var kallt. Det enda materiella jag saknar hos min värdfamilj är treglasfönster, en smart uppfinning som tyvärr inte har natt Brasilien trots att här kan vara relativt kallt, omkring atta grader denna dag. Jag hade nagon romantisk idé om att jag skulle till ett varmt land jag skulle till, sa jag tog inte med sa mycket varma klader. Här har folk skor, atminstone inneskor, inomhus och vinterjackor utomhus, till och med under, vad jag tycker är, soliga sommardagar. Dock har jag lanat lite klader har och ska kopa egna. Förresten blir det varmare; vädret växlar med 15-talet grader fran dag till dag.

Lördag
Jag steg upp i ottan för att följa med till synodens (stiftets) arsmöte i en stad 30-40 minuter bort. (Trafiken är ett kapitel för sig. Landsvägarna kunde varit finare underhallna, och folk tycks inte tolka Para(stopp)-skyltarna lika bokstavligen som i Sverige, eller inse nyttan av att använda bilbälte även i baksätet. Christians favoritplats är i själva verket bagageutrymmet).
Arsmotet var ungefär som arsmöten brukar vara, exempelvis som i orienteringsklubben eller elevradet, men med nagra skillnader:
1. Det var pa portugisiska;
2. Det varade hela dagen: 8-17.
3. Det handlade om nagot jag inte var alls insatt i eller som direkt angick mig. (Annars brukar det vara jag som har skrivit verksamhetsberättelsen).
4. Jag hade ingen rösträtt och ingen egentlig uppgift.
Det var saledes lite drygt. Men jag tillbringade delar av förmiddagen i kyrkan med barnen som var med. De var sa söta. Bland annat övade vi en liten flicka, som redan hade örhängen, i att ga.

Trots allt gjorde jag nagra intressanta iakttagelser:
- Alla pastorerna och andra vigda (det finns ocksa nagra diakoner, missionärer och katekumener) hade rösträtt, utöver dem endast en ordförande eller motsvarande fran varje församling. Detta diskuterade jag lite med pastor Eric. Pastorerna utgjorde, enligt honom, 25 % av deltagarna. Det finns alltsa fler församlingar än pastorer.
- Det är ett evigt titulerande, kanske ett tyskt arv. Pastorerna tycks ha hög status, men de kallas t o m av kollegor och nära vänner, och i inofficiella sammanhang för, pastor(a) NN. Förresten kallar frun i min värdfamilj ofta sin man marido (make) och föräldrarna kallar sa gott som alltid sina barn filho och filha (son, dotter), vilket ju passar bra om man har en av varje. Juliana, sex ar, presenterar sig för mig: Meu nome e Juliana; Eu sou filha de pastor Claudio e pastora Sheila.
- När vi skulle diskutera i smagrupper talade nagra om problemet med sma församlingar. De menade da sadana med omkring 20 (!)medlemmar, egen kyrka och gudstjanst nagon gang per manad.

Pa lordagskvallen var barnens kusin Anna här: en 26-arig kvinna, utbildad och arbetande arkitekt, som fortfarande bor hemma, kanske p g a ekonomin. Hon bekräftade att familjen Bellin var rikare än manga andra. Julia kommer inte att behöva arbeta för att försörja sig under sina studier, hennes familj har ju pengar, men de flesta har det inte. Vissa har inte mat.

Söndag
I ett svagt ögonblick hade jag kommit överens med prästfrun Kimberley att jag skulle ga pa bada gudstjansterna: kl 9 (!) och kl 19. Den första var lite mer traditionell medan den andra hade en overheadsanger och lite mer spontanitet. Bada var pa portugisiska och ingen hade nattvard.

Daremellan var jag pa lunch med ett hundratal kyrkpersoner pa en s k predikopunkt, ett laduliknande hus som fungerar som bade kyrka och samlingssal i ett bostadsomrade.

Mandag
Den f d rektorn, Hertha, för en av stadens lutherska skolor, och jag for till São Leopoldo, en oväntat trevlig utflykt. Hon hade tyska som modersmal och vi kunde prata om politik och natur och allt möjligt.

Tisdag
Idag var jag i Porto Alegre pa bussutflykt till Porto Alegre med klubben for ¨kvinnor i den tredje aldern¨. Det bästa var att prata med Gisela, 27 ar, som följde med sin mormor och att jag fick chans att träffa Helena.

Fran det ena till det andra

2008-09-04T18:55:00.003+02:00

Jag har inte kunnat komma at bloggen pa nagra dagar. Det finns mycket att berätta, men jag skulle nu vilja börja med att skriva nagot om den brasilianska maten. Vi blev verkligen positivt överraskade, eftersom vi trodde att det skulle vara ris och bönor mest hela tiden. Den karakteristiska böngrytan feijão finns alltid med, men vi har för det mesta ätit nagon typ av buffé. Bland annat har vi flera ganger varit pa en lunchrestaurang där man för 9 reais, motsvarande 36 kronor, far fri tillgang till exotiska frukter, sallader, grönsaker, ris, pasta, potatissallad, kött och fisk av olika slag, kyckling, omelett och goda bananpiroger m m. samt en tallrik fran det dignande efterrättsbordet.

1: En rolig figur pa konstmuseet
2: Exempel pa brasiliansk mat
Igar var vi pa avskedsmiddag pa en charruscheria, en speciell typ av grillrestaurang. Där at vi buffe och till det kom personalen med olika sorters grillat kött: far, fläsk, nöt, hönshjärta, korv etc. Dessutom var det en show med musik och dans, typisk fran bygden: region Rio Grande do Sul. Vi tyckte att det var som en blandning mellan Österrike och Vilda Västern. Showen var ganska masuchistisk, och tydligen är det brasilianska samhället ocksa sadant fortfarande. (Det finns en film fran upptradandet pa Elins blogg!)

Apropa jamstalldhet och välfärd kommer jag aldrig att glomma Lasis (var guides) uttryck när jag - pa portugisiska! - berättade om den svenska föräldraförsäkringen. Que coisa boa! - Vad bra! I Brasilien far mammorna stanna hemma fyra manader, papporna sex dagar.

Vi har haft en fantastiskt bra introduktionsvecka. Edson, som har hand om oss, älskar vi verkligen. Han är katekumen (d v s ung. församlingspedagog) och arbetar pa kyrkokansliet pa avdelningen för kristen utbildning. Han är musiker ocksa, har varit redaktör för psalmboken, skrivit sanger till den och till en cd som vi fick igar: Frön till frihet. Efter seinariet har vi haft lektioner onm brasiliens kultur och om kyrkans historia, besökt den teologiska högskolan där vi även handlade i bokhandeln (bl a psalmböcker och en barnbok av Edson naturligtvis)
och besökte avdelningen för mission - eller snarare diakoni - bland indianer, ett arbete som Svenska kyrkan stödjer, samt varit pa konstmuseum och pa kulturhuset i Porto Alegre, besökt ett daghem och ett fritidshem som kyrkan driver - med statliga bidrag - i favelan m m. Helena ska troligen arbeta med barnen där.

Nu ska vi spridas ut och jag kommer verkligen att sakna Edson, Sibeli, Helena, Jenny och Elin. Vi har haft väldigt kul ihop.

Nu sitter jag i prästgarden hos pastor Eric med familj i Lajeadro, kom nyss med bussen hit där jag ska vara drygt tva manader. Snart ska jag vidare till värdfamiljen. Fortsättning följer.

Halsning fran Brasilien

2008-08-31T03:30:00.007+02:00

Vi ar framkomna till Brasilien och till Porto Alegre dar vi ska stanna en knapp vecka. Vi deltar nu i ett seminarium; nationellt seminarium for befrielseteologi och folkbildning (popularutbildning) med tema Terra - eco sagrada. Det handlar om ekologi och jord. Har ar omkring femtio personer, mestadels katoliker, varav nagra nunnor, munkar och praster, och nagra lutheraner och de flesta arbetar i folkrorelser med sociala fragor eller ekologi. Jag ar definitivt yngst.

I morse nar jag vaknade horde jag fagelsang utanfor fonstret, brus fran badrummet samt avlagsen sang och gitarrspel - fransiscanernas morgonbon. Huset, som tillhor munkarna, ar lyhort och daligt isolerat. Har ar rakallt och jag avundas alla brasilianare som har polotrojor, jackor och helskor.

t v: Ivone Gabara
t h: Elin diskuterar med en annan föreläsare, Arno Keiser (agronom)
Vi har bland annat lyssnat pa en kvinna som heter Ivone Gabara, en mycket fascinerande person. Hon ar katolsk nunna, men synnerligen liberal och kritisk till kyrkan. Hon har doktorerat i bade filosofi och teologi och hon kallar sig befrielseteolog och ekofeminist. Har talar hon om vikten av en reformerad kristendom, och om vad naturen ar och vad Gud ar. Bland annat sager hon att Gud ar ett verb och hon kritiserar kyrkan och religionen sasom patrialkalisk. Dessutom fragar hon sig varfor monogami ar norm... Ivone Gabara ar inte pavens favoritnunna precis, utan har en gang blivit alagd tystnad och omskolning tva ar. Jag ska skriva mer om innehallet en annan dag.

Sibeli
Vi lar oss mer och mer portugisiska, men det ar langt kvar tills vi riktigt forstar en teologisk forelasning. Tack och lov har vi Sibeli som tolk. Hon var stipendiat i Svenska kyrkan i varas, och ar valdigt skarpt och bra pa engelska. Hon arbetar pa dagarna och laser till socionom pa kvallarna.

Ikvall har vi haft upptraden. Vi svenskor framforde En vanlig gronska trestammigt och med en instrumental vers - flojt. Manga andra upptradde ocksa med sang, teater och poesi. Allt var konstnarligt, en del egenskrivet och mycket handlade om ekologi, om kvinnors villkor, fororenade floder och kampen for en annan varld.

Vi vaxlar forresten alla forelasningar och diskussioner med danslekar och psalmsang. Har finns manga sanger som handlar om ekologi och om feminism, exempelvis en med refrangen eu molher! - jag ar kvinna.

Avsked - avfärd

2008-08-24T18:35:00.011+02:00

Jag är nu hemma fyra dagar innan dagen D.

I lördags hade jag en liten avskedsfest. Tanken var att vi skulle grilla men eftersom regnet vräkte ner från det att jag vaknade tills jag somnade långt senare, så fick vi grilla i ugnen istället. Kul var det i alla fall. Tack, ni som var där!

Även i kyrkan har det varit avsked. Helena och jag var i hennes hemkyrka S:t Hans igår där det blev en liten förbön för oss i gudstjänsten. Det var väldigt fint. Marta (en Svenska kyrkans unga-kompis som var stipendiat för ett par år sedan och nu läser teologi) predikade utifrån dagens tema "enheten i Kristus" om att använda sina båda ögon och sina båda öron och därefter sin enda mun, när man möter andra. Detta påminde mig mycket om situationen på Sida-kurserna och förstås om vår resa till Brasilien.

Idag blev vi intervjuade och fotograferade för att vara med i tidningen Amos lundasidor. Även i Torns församlingsblad ska jag vara med, fast där är det jag själv som har skrivit, vilket onekligen känns lite tryggare. För övrigt betar jag sakta av min "att göra"-lista och äter födelsedagstårta (i förväg) med familjen.

På onsdag är det dags att åka till Brasilien. De första två-tre dagarna ska vi alla fyra - Jenny, Elin, Helena och jag - vara i Porto Alegre och delta i en ekumenisk kyrkokonferens. Därefter ska jag alldeles ensam flytta till Lajeado, tolv mil från Helena. Förresten "Jag är aldrig ensam, Du går här bredvid".

Ilska

2008-08-15T19:55:00.005+02:00

Teori...
Första lektionen hade vi en föreläsning om Sida och det civila samhället. Det var många fina ord om hur Sida arbetar och prioriterar (eller rättare sagt, det är riksdag och regering som prioriterar). Det mesta lät toppen. Sidas mål är att "skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Områden som Sverige särskilt prioriterar är fred, demokrati, ekonomisk och social utveckling samt miljö. Sverige vill arbeta i dialog med "samarbetsländerna" och ha ett sydperspektiv.

Vi fick också veta rolig (?) insidesinformation om att de politiska partierna har sina favoritländer i utvecklingssamarbetet. Rwanda är fp:s favorit medan Bolivia är kd:s och Tanzania sossarnas.

Riksdagen har antagit en mycket medveten och radikal "politik för global utveckling", PGU, där alla politikens delar ska syfta till hållbar utveckling för hela världen; där jordbruks-, utrikes, försvars- och handelspolitik ska synkas med biståndspolitiken. Detta är för att förhindra det jag beskriver nedan.

... möter verklighet

Så långt, allt gott och väl. När vi kom till lektionen om sydperspektivet ställdes allt på ända. För det första konstaterade vi att "sydländerna", de fattiga länderna, står i beroendeställning till de rika. Som vi tidigare har konstaterat, på workshopen om demokrati med filosof Göran Hemberg, är den internationella politiken anarki, eller möjligen skendemokrati. De fattiga länderna har inget inflytande över den internationella politiska agendan och knappast heller över själva besluten. (Jag behöver väl inte nämna att FN:s säkerhetsråd saknar permanenta representanter för Asien, Afrika och Latinamerika.) Däremot förväntas det att de fattiga länderna följer internationella överenskommelser, tackar och tar emot västvärldens bistånd och ser till att genomföra milleniemålen.

Alla som är någotsånär insatta i utvecklingsfrågor vet att exempelvis klädsändningar inte är en bra långsiktig lösning, eftersom kläderna kanske inte passar klimatet eller kulturen, inte är hela och snygga, men framförallt eftersom alltihop missgynnar den lokala produktionen och handeln. Man hoppas ju då att svenska staten, som utformat den fina PGU, och andra stater i västvärlden agerar mera medvetet. Tyvärr är det kanske medvetet - medvetet egoistiskt. För vad gör Sverige och andra stater? Jo man skickar ner pengar till u-länderna bara för att i nästa sekund sätta upp villkoret att för dessa pengar ska de (t ex) köpa kläder från svenska företag. Det är inte långsiktigt utvecklingssamarbete - det är ett skrämmande HYCKLERI!

Ni trodde kanske, liksom jag, att pengaströmmen gick från nord till syd, att vi försöker hjälpa sydländerna i sin utveckling. Men faktum är att för varje enstaka krona som skickas söderut kommer 28 (!) kronor i retur. Västvärlden går med andra ord fortfarande med rejäl vinst på sydländernas bekostnad.

Statligt bistånd

Västvärlden lovade 1970 att skänka 0,7 % av BNP i bistånd. 38 år senare håller fem stater (Sverige, Norge, Danmark, Luxemburg och Nederländerna) det löftet. Snittet ligger på 0,3 %vilket motsvarar 103-106 miljarder USD. 2003 låg det på 53-58 miljarder, så det har ökat. Men observera att i biståndet inräknas återuppbyggnaden i Irak, skuldavskrivning i Nigeria m. m.

G8-länderna lovade för ett par år sedan att bättra sig och dubblera sitt bistånd. Hade de hållt löftet skulle biståndssnittet totalt ha höjts till 0,56 %, alltså fortfarande under målet. Nu har de dock inte hållt sitt löfte.

Som sagt får "givarländerna" en del tillbaka i form av ökad, påtvingad export och liknande. Dessa återflöden motsvarar 30 % av Sveriges bistånd, 60 % av Frankrikes och 80 % av USA:s.

Notera dessutom att enligt Sveriges reviderade PGU ska vårt flyktingmottagande här hemma bekostas av biståndsbudgeten.

Det statliga biståndet innebär slutligen en ofattbar maktposition och skapar beroende hos mottagarländerna.

Vi väljer själva vilka länder vi vill stödja. Två tredjedelar av USA:s bistånd går till Israel och Egypten. Vi ska också koncentrera oss, enligt den nuvarande regeringen, framförallt på Afrika och Europa. Afrika prioriterar vi för deras skull. Europa prioriterar vi för vår skull.

"Remittances"

Arbetskraftsinvandrare skickar hem mellan 4 och 9 gånger så mycket som det totala västerländska biståndet är värt. I den reviderade PGU tar man hänsyn till detta och funderar på att minska transaktionskostnaderna för dessa. Det är ju snällt av oss. Fast det viktigaste skälet är att vi vill kontrollera att pengarna inte når terrorister.

EU

Om EU hade minskat sina handelshinder med 50 % skulle det i sig ha motsvarat 150 miljarder USD i bistånd.

Existensminimum ligger på 1 USD per dag. EU stödjer sina kor med det dubbla.

Korruption och ekonomisk brottslighet

På detta sätt försnillas en triljon USD varje år.

Detta förlorar Afrika 160 miljarder USD per år på. Jämför med Afrikas totala bistånd som är på 30 USD.

Utveckling trots allt

Det är förstås inte helt mörkt. Indien, som har fler fattiga än hela Afrika, har en positiv utveckling. 77 % av världens flickor går faktiskt i skolan. Om detta kan jag bara säga som min mamma: Undrens tid är ej förbi.

Slutligen kan jag bara hålla med inställningen på Sida civil society center, om att det oberoende, engagerade civilsamhället har en viktig roll. Eller som det står i broschyren från Kristna freds:

Tvivla aldrig på att en liten grupp eftertänksamma, engagerade medborgare kan förändra världen. I själva verket är sådana de enda som någonsin lyckats.

Det är detta vi 80 praktikanter tar fasta på, i vårt uppdrag utomlands och hemma.

Blandade bilder

2008-08-13T22:19:00.017+02:00

Praktikantkurs
Praktikantkursen har börjat vilket innebär...
...ännu mer nytt folk
... inspark med buffé och lekar
...intressanta föreläsningar och diskussioner, hittills om demokratins utmaningar, fattigdomens orsaker och historiska perspektiv
...mycket nya kunskaper, perspektiv och tankar - oro och förvirring, hopp och fascination
Vill ni läsa någon mer seriös reflektion kring praktikantkursens innehåll så vill jag tipsa om Jennys fina blogg. Själv tänkte jag visa några bilder:

Portugisiska

Portugisiskklassen fr. v: Helena, Elin och Jenny (mina brasilienkompisar), vår lärarinna Regina, Erika och Susanna, som ska till Mocambique med Erikshjälpen och så jag.

Jenny och Elin löser DN:s kryss på lunchen. Vi är SÅ kulturella. Vi förökte oss också på portugisiska korsord men det var lite svårare.

Höga kusten
I helgen var vi ett gäng från "ung i den världsvida kyrkan" som var i Johannes stuga på Höga kusten. Vi åt surströmming (!) umgicks och turistade.

uppifrån och ned:

- Catharina

- Elins flätning av mitt hår

- Liv framför Höga kusten-bron

- Ulrika

- 3/4 av Costa Rica-gruppen: Johannes, Stine och Toni

- Emelie

- Johannes, jag och Liv vid en av hyrbilarna

Söndag i Härnösand

2008-08-04T22:04:00.007+02:00

Nu har jag ätit pizza! I lördags var Jenny, hennes kompis Emelie och jag på pizzeria och åt oss proppmätta.

I går var vi på högmässa i domkyrkan.

Anna-Maria och jag

Biskopen Tony Guldbranzén var där, om inte en kändis så i varje fall en B-kändis. Hur som helst var det en vacker kyrka (som ni ser på bilden) och en fin gudstjänst. Ett blandat gäng var i pingstkyrkan och även i baptist- på kvällen men jag trivdes väldigt bra i domkyrkan faktiskt.

Eftermiddagen ägnade vi åt bad i simhallen och så spelade vi Rappakalja. Erika vann en förkrossande seger. Hon hittade på konstiga förklaringar men vi gick ändå på dem gång på gång.
- "Lärarinna i amerikanska södern som kämpade för att få ha sexualundervisning"
- haha, måste vara Erika! säger Jenny.
- Nähä, varför tror du det, om du bara visste vad pryd jag är! säger Erika och försöker med pokerfejs att själv fundera på om hon ska gissa på den. Jag är så lättlurad ibland...

Idag är det måndag, så det har inte hänt något särskilt, med andra ord har vi mest pluggat och ätit. Dessutom har vi i portugisiskklass 1 börjat se "Människornas stad" - väldigt bra!

Mysteriet med pizzan

2008-08-02T14:46:00.003+02:00

Som sagt är vi många (olika) kristna här på Sida. Idag var vi ett tiotal, PMU-gänget m. fl., som hade en lång slapp lördagsfrukost där vi avhandlade såväl kyrkosyn som livets uppkomst. Det var mycket intressanta diskussioner. Vi var överens om att Gud låg bakom, och att det var det viktigaste, men hur gick det till? Är evolutionsteorin vetenskaplig? Är bibeln vetenskaplig och finns där en eller flera skapelseberättelser egentligen? Är vetenskapen sann och strävar den ens efter sanning?

En, som jag tycker, intressant vetenskapsman, är Linné. Läs gärna om honom på Uppsala universitets skolsajt: http://www.linnaeus.uu.se/on-line. Han är Sveriges genom tiderna störste vetenskapsman och han var även kristen (prästson) och företrädde vad som kallades fysikoteologin och som handlade om hur fantastisk naturen är och att dess komplexibilitet och hur allt passar ihop (som i ett ekosystem) i sig är ett bevis (det teleologiska gudsbeviset) på en Skapare, på Gud. Genom naturstudier skulle man även lära sig mer om Gud. Fysikoteologin var en föregångare till, och den linneanska traditionen i England en grogrund för, Darwins evolutionsteori, där Linnés uttryck om naturens ekonomi och allas krig mot alla översattes till ekologi och naturligt urval och gavs en vetenskaplig grund. Linné försökte med flera fantastiska teorier få ihop hur Bibelns skapelseberättelser kunde underbyggas vetenskapligt, men tvivlade dock på att jordens bibliska åldersbestämning var rätt. Charles Darwin resonerade mycket om Guds eventuella existens och kom till slutsatsen: "Jag kan inte låtsas kasta det minsta ljus över sådana dunkla problem. Mysteriet med alltings början och slut är olöslig för oss och jag för min del måste nöja mig med att förbli agnostiker." (Enligt en teori, som ett par här på Sida hävdade, blev Darwin på sin dödsbädd kristen och tog tillbaka hela sin evolutionsteori, men Wikipedia hävdar att denna teori som tydligen kallas "Lady Hope Story" är falsk.)

Visst går det för en modern människa att tro på skapelseberättelserna i Bibeln. För det fanns minst två - vitt skilda - strategier representerade här på Sida idag. Några ytterligare ståndpunkter - att helt förneka bibeln eller att helt förneka vetenskapen - fanns inte representerade i diskussionen.

Den ena strategin är att man tror att vetenskapsmännen gör sitt bästa och antagligen har hittat åtminstone något som liknar sanningen i evolutionsteorin.... men att det för den skull kan vara Gud som ligger bakom det hela. Jag förstår logiken i evolutionsteorin och förnekar den inte. Jag vet att naturvetenskap bygger på utbytbara teorier, men antar att denna är relativt väl underbyggd. Det enda problematiska för mig är möjligen det faktum att evolutionen bygger på djungelns lag, vilket kanske kan vara svårt att få ihop med kristendomen. Däremot slipper den som väljer denna strategi, att handskas med det intryck som många - men tydligen inte alla - har av att det finns flera delvis motstridiga skapelseberättelser i bibeln.

Den andra strategin är att misstro evolutionsteorin, kanske inte bara på grund av bibeln utan även för att man anser att den rent vetenskapligt inte är tillräckligt väl underbyggd och man kan då istället fokusera på hur pass väl naturvetenskapligt och historiskt underbyggd de bibliska skapelseberättelserna och syndafloden enligt vissa är. En SMU-are här sa envist att om man slänger in bröd och ost och skinka i ugnen, så inte blir det en pizza, inte ens om man väntar tiotusentals år. Argumentet om tid kan inte täcka bristerna i evolutionsteorin, menade likaså en annan (pingstvän). Å andra sidan är det väl mer troligt att det gick till så än att det inte var något alls i ugnen från början och sedan blev det en pizza, kan jag tycka.

Fast det - att det först finns ingenting alls och sedan en pizza- påminner ju faktiskt om hur det enligt såväl big bang-teorin som Bibeln gick till från allra första början - att det inte fanns någonting och sedan (samtidigt?) plötsligt fanns det någonting. Bibeln förklarar detta med att Gud skapade någonting: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker, och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: 'Ljus, bli till!' och ljuset blev till..."

Strävar vetenskapsmän alltid efter sanning eller finner de, som någon här menade, det de är inställda på att söka efter? Motsvarande fråga kan man ställa om teologer - och om oss alla. Ett sätt att söka sanningen är väl att lyssna på olika argument. Jag tyckte att vi hade ett givande samtal.

"Sanningen ska göra er fria."

PS. Pizzan kostar från 35 kronor här i stan, så det blir nog minst en sådan innan månaden är över. DS

Sommar på Sida

2008-08-01T22:51:00.004+02:00

Jag befinner mig nu på Sidas kursgård (Sida civil society center) i Härnösand tillsammans med 70 andra unga stipendiater som ska åka utomlands för olika organisationer och inte minst samfund - en salig blandning av Svenska kyrkan, SMU (missionskyrkans ungdom), PMU (pingstmissionen), ELM (evangelisk-luthersk mission) Erikshjälpen, Framtidsjorden, Läkare utan gränser m. fl.

Här pluggar jag portugisiska dagarna i ända. Vi är sex elever i klassen och vår lärarinna är brasilianska, så vi får veta en hel del om Brasilien. Det är en intensivkurs på två veckor och vi gör snabba framsteg tycker jag. Efter en vecka kan vi nu böja verb såväl i presens som i futurum, imperfekt och gerundium, en hel del annan grammatik och vi gör knappt annat än pluggar glosor.

Fast lite annat gör vi ändå: Jag har exempelvis varit på simhallen, badat utomhus, sprungit och promenerat, gått på stan (halva reapriset på Wedins skor!) och varit på kvällsmässa i domkyrkan tillsammans med fjorton andra härifrån (Vi höjde deltagarantalet med 300%).

Vi har det väldigt lyxigt här, det är typ hotell- eller konferensstandard. Maten, som vi får på Vårsta diakonigård, är jättegod. De har ett fantastiskt salladsbord men också ljuvlig sockerkaka, plommon, godis... Läsk ingår vid varje måltid om man så vill. Jag har ett eget dubbelrum med badrum, internetuppkoppling och städning en gång i veckan. Nu i helgen måste vi dock klara oss själva så Elin och jag har varit på Tempo. Jag köpte pyttipanna. Lagom till helgen har vädret slagit om från strålande sol till råkyla och regn.

Nu är det fredag kväll och vår portugisiskgrupp har precis sett "Guds stad", en film om gängkriminalitet och drogmaffior i en kåkstad i Brasilien, tyvärr baserad på en sann historia. Där finns exempelvis en scen där en pojke säger "Jag är inget barn, jag har stulit och dödat och knarkat, jag är en man!"

Det finns olika verkligheter här i världen.

Nytt hem, nygammal stad

2008-07-18T15:53:00.009+02:00

I förrgårsgår flyttade vi in i vårt nya hem i Vallkärra. Jag tycker det är ett jättefint hus. Kaoset och tröttheten börjar minska och jag har nästan vant mig vid de illröda väggarna i mitt rum.

Redan i fredags flyttade vi en del böckerna, det mesta porslinet och en hel del annat med hjälp av ett par vänner. Vi hade runt hundra bokkassar och tanken var att de skulle packas upp under helgen. Själv var jag hos farmor och farfar då! I måndags var mamma och Klara här och packade upp porslin medan pappa och jag var i Ystad och packade ner "det allra sista". Sedan flyttade en flyttfirma resten i tisdags.

Det är en inte så spännande men rätt idyllisk by vi har kommit till. Vi bor granne med en hästhage.

Igår cyklade vi för första gången sedan vi kom ner till stan allihop. Jag stötte genast på två jag känner från Svenska kyrkans unga. Lund är kanske inte så stort ändå... och inom SKUL är det en hemskt stor andel som kommer från eller pluggar i Lund. Min kompis Marta sa att om jag - som hon - vore född här skulle jag märka hur (alltför) litet det är.

Vid närmare eftertanke är jag faktiskt född här och döpt i domkyrkan men jag stannade bara fyra månader så jag hann inte bekanta mig med stället så noga. Därefter har jag varit här:
- när jag har hälsat på mina kusiner, som tyvärr bor i Norge nu
- ett antal första maj när jag var liten och lyssnat på studentsångarna på Lundagård
- på diverse utflykter till domkyrkan, bl a kyrkospel och en kontraktsdag för rätt många år sedan då mina syskon och ett par kompisar från Ystad och jag som de enda barnen över huvud taget naturligtvis hamnade på omslaget till stifsbladet
- på universitetets naturvetardagar för gymnasister
- och besökt mamma på stiftskansliet eller Klara på hennes skola
- på shoppingturer och andra utflykter
m m
Denna våren har jag också varit här som inspiratör för Svenska kyrkans unga och på ett par möten för stipendiet.
Det är med andra ord bara precis mitt i stan jag hittar.

Imorgon åker vi till O-ringen och sedan är jag bara hemma ett dygn innan jag ska till en månads kurs i Härnösand och därefter ganska snart vidare till Brasilien. Lund får helt enkelt vänta.

Nattlig promenad

2008-07-17T22:51:00.002+02:00

Klara vill att jag ska följa med henne på promenad. Klockan är snart elva.
- Det är ju beckmörkt, säger jag.
- Måste det vara ljust för att man ska gå på promenad?
- Måste det vara mörkt? kontrar jag eftersom hon även igår kväll ville ha med mig ut efter mörkrets inbrott, vilket inte lyckades den gången.
- Man går inte på promenad för att se sig omkring utan för att röra på fläsket, konstaterar Klara.
Övertalningen lyckades. Nu måste jag gå.

Bloggvänner

2008-07-17T22:47:00.002+02:00

Jag har nu lagt in några länkar till andra läsvärda bloggar. Hittills är det några andra stipendiater och så min syster som skaffade blogg igår med viss hjälp av mig. Förhoppningsvis blir listan längre så småningom.

Film

2008-07-07T00:30:00.000+02:00

Ikväll såg Klara och jag en film som hette "1939". Den var väldigt bra. Romantisk, vacker och samtidigt rätt realistisk och sorglig, om en flicka från landet som flyttar till storstan och blir servitris, gifter sig med en snobbig direktörsson och om hennes hos maken impopuläre väninna (ensamstående mamma - Helena Bergström) och vän (kommunist som sattes i arbetsläger), allt utspelat i Stockholm under kriget. En hyllning till äkta vänskap.

I fredags såg jag en annan film som hette "Jiddra inte med Zohan" på bio. Den var tyvärr inte lika bra. Absurd komedi om militärhjälte och kvinnotjusare förvandlades till pinsam moralkaka i slutet, när israelerna och palestinierna hastigt blev sams till ljudet av smörig bakgrundsmusik. Biosällskapet var trevligt däremot.

Sommardag

2008-07-03T00:36:00.001+02:00

Idag har jag spelat i sommarkyrkan. Det var två deltagare i andakten förutom vi tre som höll i den. Dessa två var dels vår nya diakonissa och dels en ung kille som var i kyrkan för att som han sa "klinka lite" på orgeln (fast han spelar fantastiskt). Några fler var där på avstånd i början, men många turister har en tendens att "rymma" från kyrkan när andakten börjar. Vi låter oss dock inte nedslås. Dagens devis får bli "Där två eller tre är samlade i mitt namn..."

På eftermiddagen var jag med mamma och Klara i Mossby och badade och solade. Äntligen kändes det som att jag hade ledigt och kunde njuta av sommaren. Jag provade GB:s nya glass, Cornetto Frutti Disc, och kan meddela att den var god, men den slår inte de andra smakerna.

Kvällen har ägnats åt flyttpackning och jag har röjt bland pärmar och tidskriftssamlare. Varför har jag sparat alla Lyckoslanten? och Behöver jag spara en sudokotidning från 2005? är frågor man ställer sig. Svaret på den sista frågan är "ja, den kanske kan vara kul att fortsätta med nu?!" Jag har ju så mycket dötid att slå ihjäl....

En ganska vanlig söndag

2008-06-29T13:22:00.000+02:00

Igår var vi jag hos farfar och farmor i Limhamn, för det var farfars födelsedag - han fyllde 86. Det var en hel del folk där, bl. a. våra kusiner från Norge.

Min farbror berättade att han känner en teolog i Porto Alegre. Hon forskar kring religionspsykologi och olika kristendomsinriktningar i Brasilien. Det lät intressant. Dessutom talar hon engelska, bara en sådan sak. Kanske ska jag ta kontakt med henne.

Vår kusin Lovisa följde med oss hem till Ystad. Idag har vi varit i kyrkan och nu sitter Klara och Lovisa och spelar Uno medan jag pysslar med lite skrivbordsarbete. Jag försöker vara ordentlig och har skaffat en pärm där jag har sorterat in alla de papper och broschyrer jag har fått i utbytesprogrammet hittills.

Imorgon startar sommarkyrkan, där jag ska spela flöjt två veckor framöver.

Flygeln

2008-06-26T01:27:00.002+02:00

Igår blev vi av med vår kära gamla flygel. Tyvärr får den inte plats i vårt nya hus och egentligen är det ju ingen av oss som kan spela på den.

I går eftermiddag satt jag dock och spelade länge och jag lyckades lära mig "Flickan i Havanna" med både ackord och melodi samtidigt. Ja, jag lärde mig den t o m utantill. Mina syskon blev nog rätt trötta på den. Annars kan jag bara spela melodier och det har jag faktiskt gjort en del. Nu lärde jag Filip läsa noter med g-klav - han spelar ju trombon annars så han läser basklav - och han lärde sig "Den blomstertid" i sista stund.

Mina föräldrar fick köpa flygeln av några släktingar när de och lilla jag hade flyttat från en etta till en prästgård på 300 kvadrat. Då var den bra att fylla ut matsalen med - och vi har faktiskt spelat på den också! Inte minst har våra gäster spelat på den. Senast när vi hade fest för pappa och Filip sjöng vi "En vänlig grönska" a capella i sommarkvällen och sedan spelade vi och sjöng ännu mera. Det var vackert.

Det var kul att se hur de bägge männen som hämtade flygeln bar sig åt. Först blev vi väldigt imponerade när de vant plastade in den och tog av benen och så vidare och rullade ut den smidigt på en liten vagn. "Nu är vi klara - inne" sa de. Men sedan stod de där på gatan och tittade på bilens släpkärra som var alldeles för liten. Flygeln måste stå på högkant men där var taket i vägen. Det var nämligen ett ramverk av stål med presenning över men om de skulle ta av det skulle ju flygeln förstås välta. På något sätt lyckades de justera taket och få in den i alla fall.

Flytten har börjat.

Imponerande stipendiater

2008-06-25T22:01:00.001+02:00

I förra veckan var jag på en första kurs i Sigtuna. Då fick vi stipendiater träffas för första gången. Jag måste säga att det var en fantastiskt härlig grupp. Alla verkade så positiva och mogna och sociala och allting och det var jättebra stämning i gruppen.

... och detta skriver jag inte för att någon av de andra stipendiaterna kanske läser här.

Tillit - eller värdet av att vara galen

2008-06-25T02:22:00.001+02:00

Ibland måste man släppa behovet av fullständig kontroll.

Ibland skulle man bli galen och frustrerad av att kräva fullständig kontroll och inse att man inte får det.

Ibland inser man hur glad man blir och hur man utvecklas när andra människor litar på en och visar en förtroende.

Ibland inser man att förmågan att känna tillit till andra är en ovärderlig egenskap.

Ibland, som när jag ska flyga till ett vilt främmande, ett land där det finns verkliga faror, tillsammans med halvt främmande människor (nåja, nyfunna vänner) utan att riktigt behärska språket eller kulturen eller egentligen ha en aning om vad jag ska göra där.... blir tillit - milt uttryckt - bra att ha.

Jag har hört en liknelse om att tro är som att kasta sig ut från en avsats och blint lita på att Någon tar emot en.

Studenten

2008-06-23T22:45:00.002+02:00

En liten tillbakablick på min studentdag:

Dagen började med champagnefrukost med klassen.

Sedan fotograferades vi. Jag har ännu inte sett resultatet, men jag satt och balanserade längst ut på en bänk.

Vi hade avslutning i aulan och med lärarna.

Så åt vi lunch på en restaurang, smyckade traktorsläpet...

Tack och adjö, ÖP! Det var drygt 25 som gratulerade mig vid trappan, jättekul. Jag kände mig verkligen i centrum.

Efter rundturen med vagnen (cd-spelaren gick sönder när vi körde över ett gupp, men annars gick det bra) fick jag skjuts hem i Arnes fina bil. Gästerna var tyvärr inte uppmärksamma när vi kom så vi fick backa ut en gång till.

Sedan hade vi förstås mottagning hemma med god mat, många presenter och mycket trevligt folk - dock inte fler än att det blev tre fiskpatéer och en massa kyckling över. (Inte lika kul när det är fiskpaté för fjärde middagen i rad)

På kvällen/natten var jag på Öja.

Hyllnings(?)sång

Moster Karin och hennes familj hade knåpat ihop en sång till mig. Såhär går den (melodi: Kung Louis sång):

Amanda vår
hon har gått tolv år
i skolans kloka värld
Du har nått opp
till studentens topp
Nu har du blivit lärd
Otroligt vad du orkat med
tänk att kunna allt du kan
När du ut i livet går
kan du vara nöjd minsann

Refräng: Åh obidou
Det vill vi fira ju
en student du är, som sitter här, nu-u-u
Vi hyllar dig
vår fantastiska tjej
Vi skålar för det liv som väntar dig

Man undra kan
hur du allting hann
varje dag full utan slut
Orienteringen, flöjtspelningen
och sen till orkestern ut
Konfirmandledare och ungdomsgrupp
och stiftets ledarkår
Så ungdomskör och tentor du gör
Var kommer energin ifrån?

Refräng

På kvällen sen
men på morgonen
är du trött och tyst och tvär
Du drömmer dig bort
är väl pappas sort
men det är inte till besvär
Vi undrar nu vad din framtid blir
Kanske om miljön mer lär
Men nu du far till Brasilien
Vi önskar dig allt gott där

Refräng

Tack så mycket, alla som uppvaktade mig!

Ung i den världsvida kyrkan

2008-06-22T03:17:00.000+02:00

Som sagt ska jag delta i Svenska kyrkans utbytesprogram "Ung i den världsvida kyrkan". Det betyder att jag kommer att tillbringa tre månader (sep-nov) i Brasilien.

- Oj vad spännande, vad kul! säger alla här. Men vad ska du göra där? säger alla sedan.

Tja, det är ganska oplanerat än så länge. Vad jag vet ska jag egentligen inte göra så mycket, mest bara vara, ”vara närvarande”, ”dela vardagen” etc.

Svenska kyrkan har ju sedan långa tider (faktiskt sedan 1870-talet) kontakt med kyrkor i u-länder. Från början grundade ”vi” kyrkor, skolor och sjukhus och spred kristendomen. Idag när det finns livskraftiga kyrkor handlar det istället om vänskapsrelationer och att lära av varandra. Bland annat har Svenska kyrkan ett ungdomsutbyte med kyrkor i Costa Rica, Tanzania, Brasilien och på Filippinerna. Det kommer hit ungefär sexton ungdomar (18-30 år) från dessa länder under vårterminerna och under höstterminerna åker sexton ungdomar härifrån ut till olika länder. Det är med andra ord Svenska kyrkan som har sexton stipendiater och sexton gäster, medan de andra har fyra var.

Syftet är att utveckla relationerna mellan kyrkorna, att ge nya perspektiv, att skapa möten, gemenskap och engagemang…

Jag är i alla fall väldigt entusiastisk och engagerad redan, nyss hemkommen från en introduktionskurs på Sigtuna folkhögskola. Nu väntar en massa praktiska förberedelser (jag har en hemskt lång ”att göra”-lista) och sedan kurser på SIDA i Härnösand. Däremellan ska jag och resten av familjen flytta samt springa O-ringen och så ska jag försöka träffa några kompisar och lite släkt.

Törstar efter vatten

2008-06-22T02:19:00.001+02:00

Bilden visar altartavlan i kapellet på Sigtuna folkhögskola, där jag precis var på introduktionskurs för stipendiet "Ung i den världsvida kyrkan". Jag tyckte mycket om denna målning och jag kände igen motivet från en sång vi sjöng när jag var på ungdomskörfestival i våras:

Som hjorten törstar efter vatten

så törstar min själ efter Gud

Tystnaden och natten

bär om källor bud.

Jag tänkte uppkalla min blogg efter denna vers. Man vill ju gärna ha något lite poetiskt och originellt, dramatiskt och intresseväckande – med andra ord inte bara ”Amandas blogg”.

Den som vill kan ju också se symboliken i det hela, exempelvis kopplingen till kristendom i allmänhet och till Svenska kyrkans internationella arbete i synnerhet.
Då menar jag exempelvis...
· Livsfarligt vatten
exempelvis hotande översvämningar på grund av miljöförstöringen, översvämningar som antagligen kommer att drabba redan utsatta områden och folk hårt.
· Livsviktigt vatten
att vatten är en mänsklig rättighet som tyvärr många människor saknar
kyrkans fastekampanj 2008 ”vatten för livet"
· Dopvattnet
som visar hur man efter drunknandet lyfts upp till ljuset och livet igen
som gör oss till en del av den världsvida kyrkan
som påminner om en törst inte "bara" efter vanligt vatten eller ens efter överflöd utan också efter livets vattenkälla -kanske rentav efter Gud?!
"Den som dricker av det vatten jag (Jesus) ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv." (Joh 4:14)

Sedan kan man också se det som att jag över huvud taget har en törst på livet, och framförallt då just nu på BRASILIEN!

Det var nämligen med tanke på att jag ska åka på kyrkans utbyte och vill berätta om det som jag startade den här bloggen. Annars har jag tyckt att det är lite löjligt med bloggar och jag är inte heller så teknikintresserad precis. Å andra sidan är det redan olikt mig att åka till andra världsdelar plötsligt.

Vi får väl se om jag har tagit mig vatten över huvudet.

PS. Skriv gärna kommentarer och hälsningar , t ex att den här inledningen var alldeles för högtravande. DS