Vill bara meddela att jag är lyckligt hemkommen till Lund, sedan i tisdags morse.
Resan gick bra, förutom att den varade i 24 timmar och att min ryggsäck fastnade i München (kom dock hem med bud senare). Min första natt hemma sov jag tretton timmar, vilket verkligen kunde behövas för att kompensera den dåliga sömnen pa flyget, samt natten innan avresan då jag hade sovit mellan två och fyra och dessutom för natten till lördagen då vi hade sovit mellan fem och sju (det var förresten den natten då vi halv fyra på natten blev utelåsta från lägenheten, Emmas tjänstebostad, och handlingskraftiga Jenny till slut löste problemet genom att sparka in dörren).
Vi har varit en fantastisk grupp vi fyra och haft jättekul ihop de tva sista veckorna. Vi är en sådan grupp som flera dagar i förväg skriftligt planerar och samordnar vad vi ska säga på utvärderingen med Edson, som förbereder ett hyllningsmedley till Edson, som gör succé med våra svenska sånger t ex trestämmiga Vårvindar friska och som när olyckorna är framme alltid lyckas reda upp situationen tillsammans. Häromdagen diskuterade vi våra egenskaper.
Jenny är den som framföralla står för humorn i gruppen och som är en social och driftig ledartyp. Ganska envis. Hon är vår uppslagsbok när det gäller det amerikanska presidentvalet. Hon har gjort vissa djupa insikter under resan, som t ex att allt inte kretsar runt Stockholm.
Helena är framförallt väldigt omtänksam och klok, reflekterande och en lojal vän. Ibland händer det små misstag, typ som det här med badrumsdörren som gick i kras, men då är hon alltid lika positiv.
Elin är gruppens klippa som alltid tänker ut vart vi ska, vad vi ska förbereda, hur vi ska ta oss dit, vad vi ska ha med oss, vad som är smart att göra sedan och hur vi ska undvika misstag. Den som alltid har med sig kontanter och pappersnäsdukar. Hon är också väldigt klok och insiktsfull och engagerad i största allmänhet och kan många överstämmor.
Jag blev utsedd till musikalisk och den allmänt kunniga, som kan berätta och förklara saker. De andra påstår att de hade en bild av mig som någon slags ordentlig idealperson, men att den bilden bit för bit har fallit sönder och att jag har blivit mera mänsklig.
Det första vi lade märke till, redan i München, var kylan. Det är grått och regnigt även här i Lund. Det finns saker som muntrar upp, som att få träffa familjen igen, som när pappa möter mig på Kastrup, (glömde dock ryggsäcken med mina ytterkläder, men man kan ju inte vänta sig för mycket) Klara lagar sin specialar-choklad och mamma gör mina favoriträtter. Filip kände jag knappt igen, för han är plötsligt en lång och gänglig tolvåring med 43 i skor. Han har vuxit ifatt Klara men det är fortfarande en knapp decimeter kvar till mig!
En annan kul sak var att vi var hela familjen på Malmöoperan och tittade på Jesus Christ Superstar. Ola Salo gjorde rolltolkningen som Jesus fantastiskt bra. Maria Magdalena spelades av en operasångerska som jag tyckte var lite för sval. Jag vill att hon ska sjunga sin "Hur visar jag min kärlek" (I don´t know how to love him) så att man förstår djupen av hennes hjärtas kval. På tåget hem hörde jag vi ett par tonårsflickor som undrade: var det verkligen hans mamma? De sa ju Maria, men man håller väl inte på och gullar sådär med sin mamma heller.
Judas är ju den egentliga huvudrollen i musikalen. Jag identifierar mig verkligen med hans längtan efter en personlig relation till Jesus och hans skepsis inför de mer masshysteriska uttrycken för hängivenhet inför honom.– Det är ju inget ovanligt. De flesta identifierar sig starkt med Judaskaraktären, vilket jag tror beror på att många vuxit upp med Jesus som sin bäste vän. Sedan möter de uttryck för kristendom som de inte förstår eller skräms av. De frågar sig då hur Jesus kunde bli symbol för så mycket konstigt. Om man vill kan man se hela musikalen som en plädering för rätten till en personlig relation med Jesus. Ola Salo i Kyrkans tidning 2008-11-13.
Imorgon bär det av 6.28 till Sigtuna för en veckas uppföljningskurs.
Jag läste ett citat i Sydsvenskan:
Att färdas hem är att färdas mot en hägring
torsdag 20 november 2008
fredag 14 november 2008
Under samma himmel
Detta blir det sista inlägg jag gör härifran Brasilien. Kanske fortsätter jag att skriva lite hemifran. De sista dagarna har varit väldigt innehallsrika och jag kan inte berätta om allt. Vi har tillbringat tva dagar och en natt hos familjer i den s k vilan, ett fattigt omrade, lite bättre än en favela, men fortfarande med manga sociala problem.
Vi bodde hos var sin familj, lekte med barnen pa gatan och gjorde hembesök med pastorn och var ¨svenska kör¨ hos gamla och sjuka.
En familj som vi var inne som hastigast hos var verkligen ett skräckexempel. Mamman hade framtänderna utslagna p g a hustrumisshandel. Pappan misshandlade henne och alla sju barnen varje gang han var pa permission fran fängelset. Äldsta dottern lag och sov i hängmattan eftersom hon skulle jobba pa natten som prostituerad.
Igar var vi i Igreja Universal. Det var en upplevelse. Lite som att befinna sig i en mardröm. Och att tvingas latsas vara trevligt intresserad och försöka halla masken (annars hade vi kanske blivit utkastade, var pastor sa inte ens att han var pastor) när pastorn, som paminde om Hitler som ropade till massorna eller en vuxen som dumförklarar en trearing, säger den ena hemskheten efter den andra. Han talade utifran berättelsen om Hanna och Samuel att man maste uppoffra sig. Makarna i ett äktenskap maste uppoffra sig. Det är väl sant i och för sig. Men mannens uppoffring bestod i att komma hem till en lagad middag efter jobbet, kvinnans i att lata bli att träffa föräldrar och väninnor, i att ha tvätten klar och maten redo. Vad kommer att hända annars? fragar han och säger själv svaret: Det blir problem, eller hur, det blir probleeeeem! Amen. Man maste ocksa enligt honom uppoffra sig till Gud, d v s offra pengar och värdesaker till Igreja Universal. Da blir allt bra. Och blir det inte det sa kan man ju alltid trösta sig med att det är var plikt att vara lyckliga. Var pastor Marcos sa efterat att de säger i Jesu namn hela tiden men teologin bygger nästan bara pa Gamla testamentet. De talar inte om nad, papekar jag. Nej, sa han, nad tjänar de inget pa.
Den unga kvinna jag bodde hos visade upp en tidning hon fatt av Emma. Det var en svensk kyrklig tidning Hela jorden och min värdinna Nênê var pa bild. Hon hade deltagit i en befrielseteologisk kurs där Emma undervisat om Esters bok och de hade talat om vald mot kvinnor.
Slutsats: Jag tror mer pa befrielse- an pa framgangsteologi.
Nene är väldigt fascinerande. 23 ar gammal och har ¨adopterat¨ en numera femarig pojke vars mamma inte kunde ta hand om honom. Det är inte svart att ta hand om honom, men svart att vara arbetslös. Detta är ett exempel pa hur solidariska folket i vilan är med varandra.
När vi gick hem häromkvällen med en stor skock barn som följe fragade Nene: Är himlen likadan i Sverige, är den ocksa bla? Under samma himmel är rubriken pa Svenska kyrkans ungas tidnings sida för rättvisefragor och internationella utblickar. Elin sa att den viktigaste erfarenheten fran stipendiattiden är att även brasilianska barn verkligen är vara syskon.
Jag vet inte hur jag ska avsluta denna text eller sammanfatta tiden i Brasilien. Jag kan inte säga annat än TACK.
PS. Igarkväll när jag kom ut fran ett av husen i vilan sag jag tre 4-5-aringar som höll pa att elda. Ingen vuxen sa langt ögat nadde. Hade det varit svenska smabarn hade jag avbrutit det hela direkt men jag sag ju att de kunde detta. Sa jag övervakade bara lite nervöst och papekade att det var bättre att elda trä och papper än plast. Lille Lucas tar en brinnande pappersbit ur elden och lägger den en bit ifran. Detta är min eld. Pastor Marcos har sagt att han ogillar orden pa flaggan: Ordning och framgang. Inget av det finns nu och framgangen kanske inte heller kommer med ordning. Brasilianare är sa kreativa, sa han. DS
Vi bodde hos var sin familj, lekte med barnen pa gatan och gjorde hembesök med pastorn och var ¨svenska kör¨ hos gamla och sjuka.
En familj som vi var inne som hastigast hos var verkligen ett skräckexempel. Mamman hade framtänderna utslagna p g a hustrumisshandel. Pappan misshandlade henne och alla sju barnen varje gang han var pa permission fran fängelset. Äldsta dottern lag och sov i hängmattan eftersom hon skulle jobba pa natten som prostituerad.
Igar var vi i Igreja Universal. Det var en upplevelse. Lite som att befinna sig i en mardröm. Och att tvingas latsas vara trevligt intresserad och försöka halla masken (annars hade vi kanske blivit utkastade, var pastor sa inte ens att han var pastor) när pastorn, som paminde om Hitler som ropade till massorna eller en vuxen som dumförklarar en trearing, säger den ena hemskheten efter den andra. Han talade utifran berättelsen om Hanna och Samuel att man maste uppoffra sig. Makarna i ett äktenskap maste uppoffra sig. Det är väl sant i och för sig. Men mannens uppoffring bestod i att komma hem till en lagad middag efter jobbet, kvinnans i att lata bli att träffa föräldrar och väninnor, i att ha tvätten klar och maten redo. Vad kommer att hända annars? fragar han och säger själv svaret: Det blir problem, eller hur, det blir probleeeeem! Amen. Man maste ocksa enligt honom uppoffra sig till Gud, d v s offra pengar och värdesaker till Igreja Universal. Da blir allt bra. Och blir det inte det sa kan man ju alltid trösta sig med att det är var plikt att vara lyckliga. Var pastor Marcos sa efterat att de säger i Jesu namn hela tiden men teologin bygger nästan bara pa Gamla testamentet. De talar inte om nad, papekar jag. Nej, sa han, nad tjänar de inget pa.
Den unga kvinna jag bodde hos visade upp en tidning hon fatt av Emma. Det var en svensk kyrklig tidning Hela jorden och min värdinna Nênê var pa bild. Hon hade deltagit i en befrielseteologisk kurs där Emma undervisat om Esters bok och de hade talat om vald mot kvinnor.
Slutsats: Jag tror mer pa befrielse- an pa framgangsteologi.
Nene är väldigt fascinerande. 23 ar gammal och har ¨adopterat¨ en numera femarig pojke vars mamma inte kunde ta hand om honom. Det är inte svart att ta hand om honom, men svart att vara arbetslös. Detta är ett exempel pa hur solidariska folket i vilan är med varandra.
När vi gick hem häromkvällen med en stor skock barn som följe fragade Nene: Är himlen likadan i Sverige, är den ocksa bla? Under samma himmel är rubriken pa Svenska kyrkans ungas tidnings sida för rättvisefragor och internationella utblickar. Elin sa att den viktigaste erfarenheten fran stipendiattiden är att även brasilianska barn verkligen är vara syskon.
Jag vet inte hur jag ska avsluta denna text eller sammanfatta tiden i Brasilien. Jag kan inte säga annat än TACK.
PS. Igarkväll när jag kom ut fran ett av husen i vilan sag jag tre 4-5-aringar som höll pa att elda. Ingen vuxen sa langt ögat nadde. Hade det varit svenska smabarn hade jag avbrutit det hela direkt men jag sag ju att de kunde detta. Sa jag övervakade bara lite nervöst och papekade att det var bättre att elda trä och papper än plast. Lille Lucas tar en brinnande pappersbit ur elden och lägger den en bit ifran. Detta är min eld. Pastor Marcos har sagt att han ogillar orden pa flaggan: Ordning och framgang. Inget av det finns nu och framgangen kanske inte heller kommer med ordning. Brasilianare är sa kreativa, sa han. DS
lördag 8 november 2008
Brasilien - landet som har allt
Tiden i Brasilien gar mot sitt slut. Vi kör hart de sista tva veckorna i Fortaleza, fast var pastor har planerat in lite ledighet ocksa, för han har haft hand om utbytesstipendiater innan (svenskar i Costa Rica 06) och vet att man blir trött och tankfull när slutet närmar sig.
Jag vill rekommendera Elins blogg (se länken till vänster) där hon har skrivit lite intryck fran staden och där det finns en film som visar vart krabbätande för den som är intresserad...
Rika och fattiga
De första dagarna tog vi det ganska lugnt: En heldag pa stranden följdes av en planeringsdag som följdes av en dag da vi akte stadens ringlinjer med buss samt promenerade pa stranden. (Eftersom vi fortfarande var röda var det ända inte läge att ta pa bikinin igen). Man blir ganska trött av denna värme.
Fortaleza lever av turismen. Det är ocksa en stad som har enorma ekonomiska klyftor, klasskillnader, mer än i söder.
Vi har besökt en vila, en urbaniserad favela. Folk bor i enkla kommunala radhus men är fortfarande fattiga. Det var en upplevelse att komma in där och prata med folk och krama alla barnen. Nästa vecka ska vi troligen sova över där en natt. IECLB har sin kyrka strax intill och arbetar mycket i detta omrade.
Olika kyrkor och religioner
Igar (och idag) träffade vi Emma Gustafson, utsänd medarbetare (missionär) fran Svenska kyrkan. Hon har ocksa varit stipendiat en gang i tiden samt varit projektledare för Shysst konsument inom Svenska kyrkans unga m m. Det var väldigt intressant och inspirerande att prata med henne. Vi ska sa smaningom flytta in i hennes lägenhet, i nästa vecka när hon atervänder till Sverige för en tid. Vi träffade ocksa hennes gäst Maria Carlander, som gör fältstudier om befrielseteologi. Tillsammans besökte vi den ekumeniska organisationen CEBI som ger ut böcker och haller kurser med befrielseteologiska bibelstudier. Befrielseteologi är stort här och i hela Latinamerika, men det minskar och var mycket starkare under militärdiktaturen. CEBI ser tva olika huvudteman i Bibeln: befrielse av förtryckta och försvar av livet. Här finns frihet att tala om sadant som är tabu inom kyrkorna: homosexualitet, kyrkliga hierarkier...
Pa kvällen besökte vi en ceremoni inom umbanda. Umbanda är nagot typiskt brasilianskt. Det är inte en kyrka, utan en afrikansk blandreligion. Manga som deltar är (ev. sekulariserade) katoliker och judar. Det var väldigt spännande att se. Deltagarna var alla klädda i vitt och dansade till trummor, vildare och vildare, mer och mer paverkade av alkohol och trans. Andarna inom umbanda star för olika förtryckta grupper, bl. a. svarta, indianer, barn, prostituerade m. fl.
Pa onsdag ska vi besöka Igreja universal en evangelikal pingstkyrka med brasilianskt ursprung. Enligt en man jag just pratade med, som studerat religioner i Brasilien, är detta den andra sidan av myntet av umbanda. Även här söker folk lycka - pengar, kärlek, hälsa - och uppskattar de snabba svaren. (De langsiktiga, langsamma svaren inom befrielseteologin gar inte hem lika bra tyvärr).
Denna man tillhörde själv Igreja de Cristo - Kristuskyrkan. Här finns hur manga kyrkor som helst. Inom hans kyrka levde man mer eller mindre i egenskapsgemenskap eller kollektiv och man fokuserade mycket pa sociala budskap.
Katolska kyrkan är förstas den största. Fast de flesta katolska medlemmarna är egentligen inte särskilt troende.
IECLB, den lutherska kyrka som vi besöker, är som sagt extremt liten här. De enda lutheraner som finns är den medelklass som flyttat in fran söder. Pastorn här har en projektanställning pa tre ar (varav tva har gatt) och försöker bygga upp en större församling - annars kommer den att läggas ner.
Idag var vi med pa söndagsskolan (fast pa en lördag) med cirka trettio barn fran vilan och även pa en konfirmandlektion. Barnen är jättehärliga och de älskar oss, as tías, tanterna och vi älskar dem. De behöver manga saker, men det mest uppenbara är att de behöver ömhet och vi kramar dem sa mycket vi bara orkar. Det var var fint pa konfirmandtimmen när pastorn berättade en fabel och vi pratade om fred och om kvinno- och barnmisshandel i deras vardag och om att göra goda val. Samtal om sadant hade jag i Lajeado ocksa, men här var det pa riktigt. Här var kyrkan mitt ibland de utsatta människorna. Och sa sjöng vi en psalm om saligprisningarna. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de ska bli mättade...
Jag vill rekommendera Elins blogg (se länken till vänster) där hon har skrivit lite intryck fran staden och där det finns en film som visar vart krabbätande för den som är intresserad...
Rika och fattiga
De första dagarna tog vi det ganska lugnt: En heldag pa stranden följdes av en planeringsdag som följdes av en dag da vi akte stadens ringlinjer med buss samt promenerade pa stranden. (Eftersom vi fortfarande var röda var det ända inte läge att ta pa bikinin igen). Man blir ganska trött av denna värme.
Fortaleza lever av turismen. Det är ocksa en stad som har enorma ekonomiska klyftor, klasskillnader, mer än i söder.
Vi har besökt en vila, en urbaniserad favela. Folk bor i enkla kommunala radhus men är fortfarande fattiga. Det var en upplevelse att komma in där och prata med folk och krama alla barnen. Nästa vecka ska vi troligen sova över där en natt. IECLB har sin kyrka strax intill och arbetar mycket i detta omrade.
Olika kyrkor och religioner
Igar (och idag) träffade vi Emma Gustafson, utsänd medarbetare (missionär) fran Svenska kyrkan. Hon har ocksa varit stipendiat en gang i tiden samt varit projektledare för Shysst konsument inom Svenska kyrkans unga m m. Det var väldigt intressant och inspirerande att prata med henne. Vi ska sa smaningom flytta in i hennes lägenhet, i nästa vecka när hon atervänder till Sverige för en tid. Vi träffade ocksa hennes gäst Maria Carlander, som gör fältstudier om befrielseteologi. Tillsammans besökte vi den ekumeniska organisationen CEBI som ger ut böcker och haller kurser med befrielseteologiska bibelstudier. Befrielseteologi är stort här och i hela Latinamerika, men det minskar och var mycket starkare under militärdiktaturen. CEBI ser tva olika huvudteman i Bibeln: befrielse av förtryckta och försvar av livet. Här finns frihet att tala om sadant som är tabu inom kyrkorna: homosexualitet, kyrkliga hierarkier...
Pa kvällen besökte vi en ceremoni inom umbanda. Umbanda är nagot typiskt brasilianskt. Det är inte en kyrka, utan en afrikansk blandreligion. Manga som deltar är (ev. sekulariserade) katoliker och judar. Det var väldigt spännande att se. Deltagarna var alla klädda i vitt och dansade till trummor, vildare och vildare, mer och mer paverkade av alkohol och trans. Andarna inom umbanda star för olika förtryckta grupper, bl. a. svarta, indianer, barn, prostituerade m. fl.
Pa onsdag ska vi besöka Igreja universal en evangelikal pingstkyrka med brasilianskt ursprung. Enligt en man jag just pratade med, som studerat religioner i Brasilien, är detta den andra sidan av myntet av umbanda. Även här söker folk lycka - pengar, kärlek, hälsa - och uppskattar de snabba svaren. (De langsiktiga, langsamma svaren inom befrielseteologin gar inte hem lika bra tyvärr).
Denna man tillhörde själv Igreja de Cristo - Kristuskyrkan. Här finns hur manga kyrkor som helst. Inom hans kyrka levde man mer eller mindre i egenskapsgemenskap eller kollektiv och man fokuserade mycket pa sociala budskap.
Katolska kyrkan är förstas den största. Fast de flesta katolska medlemmarna är egentligen inte särskilt troende.
IECLB, den lutherska kyrka som vi besöker, är som sagt extremt liten här. De enda lutheraner som finns är den medelklass som flyttat in fran söder. Pastorn här har en projektanställning pa tre ar (varav tva har gatt) och försöker bygga upp en större församling - annars kommer den att läggas ner.
Idag var vi med pa söndagsskolan (fast pa en lördag) med cirka trettio barn fran vilan och även pa en konfirmandlektion. Barnen är jättehärliga och de älskar oss, as tías, tanterna och vi älskar dem. De behöver manga saker, men det mest uppenbara är att de behöver ömhet och vi kramar dem sa mycket vi bara orkar. Det var var fint pa konfirmandtimmen när pastorn berättade en fabel och vi pratade om fred och om kvinno- och barnmisshandel i deras vardag och om att göra goda val. Samtal om sadant hade jag i Lajeado ocksa, men här var det pa riktigt. Här var kyrkan mitt ibland de utsatta människorna. Och sa sjöng vi en psalm om saligprisningarna. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de ska bli mättade...
onsdag 5 november 2008
Fortaleza
Igar anlände vi alla fyra (Helena och jag akte flyg hela dagen) till Fortaleza där vi ska vara de sista tva veckorna tillsammans. Elin och jag bor tillsammans hos Doris.
I Fortaleza finns det 2,5 miljon invanare (4 miljoner om man räknar in ytteromradena). Hur manga medlemmar finns det i IECLB, fragade jag.
- Fjorton... (tusen tänkte jag) .... familjer. Femtio personer.
Idag har vi varit pa stranden hela dagen och blivit solbrända, bade positivt och negativt solbrända. Härligt var det i alla fall. Stora vagor badade vi i, mycket fisk och skaldjur at vi...
Fortaleza är som sagt en väldigt stor stad och har väldigt varmt klimat (Elin och jag sov i hängmattorna igar och vaknade upp med massor av myggbett) och sa är det mycket fattigare och ännu större klyftor och en helt annan kultur över huvud taget, sa det blir nog intressant. Fortsättning följer.
I Fortaleza finns det 2,5 miljon invanare (4 miljoner om man räknar in ytteromradena). Hur manga medlemmar finns det i IECLB, fragade jag.
- Fjorton... (tusen tänkte jag) .... familjer. Femtio personer.
Idag har vi varit pa stranden hela dagen och blivit solbrända, bade positivt och negativt solbrända. Härligt var det i alla fall. Stora vagor badade vi i, mycket fisk och skaldjur at vi...
Fortaleza är som sagt en väldigt stor stad och har väldigt varmt klimat (Elin och jag sov i hängmattorna igar och vaknade upp med massor av myggbett) och sa är det mycket fattigare och ännu större klyftor och en helt annan kultur över huvud taget, sa det blir nog intressant. Fortsättning följer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)