Under samma himmel

Detta blir det sista inlägg jag gör härifran Brasilien. Kanske fortsätter jag att skriva lite hemifran. De sista dagarna har varit väldigt innehallsrika och jag kan inte berätta om allt. Vi har tillbringat tva dagar och en natt hos familjer i den s k vilan, ett fattigt omrade, lite bättre än en favela, men fortfarande med manga sociala problem.

Vi bodde hos var sin familj, lekte med barnen pa gatan och gjorde hembesök med pastorn och var ¨svenska kör¨ hos gamla och sjuka.

En familj som vi var inne som hastigast hos var verkligen ett skräckexempel. Mamman hade framtänderna utslagna p g a hustrumisshandel. Pappan misshandlade henne och alla sju barnen varje gang han var pa permission fran fängelset. Äldsta dottern lag och sov i hängmattan eftersom hon skulle jobba pa natten som prostituerad.

Igar var vi i Igreja Universal. Det var en upplevelse. Lite som att befinna sig i en mardröm. Och att tvingas latsas vara trevligt intresserad och försöka halla masken (annars hade vi kanske blivit utkastade, var pastor sa inte ens att han var pastor) när pastorn, som paminde om Hitler som ropade till massorna eller en vuxen som dumförklarar en trearing, säger den ena hemskheten efter den andra. Han talade utifran berättelsen om Hanna och Samuel att man maste uppoffra sig. Makarna i ett äktenskap maste uppoffra sig. Det är väl sant i och för sig. Men mannens uppoffring bestod i att komma hem till en lagad middag efter jobbet, kvinnans i att lata bli att träffa föräldrar och väninnor, i att ha tvätten klar och maten redo. Vad kommer att hända annars? fragar han och säger själv svaret: Det blir problem, eller hur, det blir probleeeeem! Amen. Man maste ocksa enligt honom uppoffra sig till Gud, d v s offra pengar och värdesaker till Igreja Universal. Da blir allt bra. Och blir det inte det sa kan man ju alltid trösta sig med att det är var plikt att vara lyckliga. Var pastor Marcos sa efterat att de säger i Jesu namn hela tiden men teologin bygger nästan bara pa Gamla testamentet. De talar inte om nad, papekar jag. Nej, sa han, nad tjänar de inget pa.

Den unga kvinna jag bodde hos visade upp en tidning hon fatt av Emma. Det var en svensk kyrklig tidning Hela jorden och min värdinna Nênê var pa bild. Hon hade deltagit i en befrielseteologisk kurs där Emma undervisat om Esters bok och de hade talat om vald mot kvinnor.

Slutsats: Jag tror mer pa befrielse- an pa framgangsteologi.

Nene är väldigt fascinerande. 23 ar gammal och har ¨adopterat¨ en numera femarig pojke vars mamma inte kunde ta hand om honom. Det är inte svart att ta hand om honom, men svart att vara arbetslös. Detta är ett exempel pa hur solidariska folket i vilan är med varandra.

När vi gick hem häromkvällen med en stor skock barn som följe fragade Nene: Är himlen likadan i Sverige, är den ocksa bla? Under samma himmel är rubriken pa Svenska kyrkans ungas tidnings sida för rättvisefragor och internationella utblickar. Elin sa att den viktigaste erfarenheten fran stipendiattiden är att även brasilianska barn verkligen är vara syskon.

Jag vet inte hur jag ska avsluta denna text eller sammanfatta tiden i Brasilien. Jag kan inte säga annat än TACK.

PS. Igarkväll när jag kom ut fran ett av husen i vilan sag jag tre 4-5-aringar som höll pa att elda. Ingen vuxen sa langt ögat nadde. Hade det varit svenska smabarn hade jag avbrutit det hela direkt men jag sag ju att de kunde detta. Sa jag övervakade bara lite nervöst och papekade att det var bättre att elda trä och papper än plast. Lille Lucas tar en brinnande pappersbit ur elden och lägger den en bit ifran. Detta är min eld. Pastor Marcos har sagt att han ogillar orden pa flaggan: Ordning och framgang. Inget av det finns nu och framgangen kanske inte heller kommer med ordning. Brasilianare är sa kreativa, sa han. DS