Valdag

Valdagen är inne och jag ska alldeles snart springa bort till skolan och rösta för första gången i mitt liv. Det känns stort.

Vad jag röstar på tänker jag inte berätta men Jesper och jag har haft en intressant diskussion på hans blogg.

För mig är det frågor som miljö och så människor som far illa såväl i Europa som också utanför, som känns mest angeläget just nu. Jag försöker gå efter vilka som har hårda siffror och goda resultat att visa upp.

Jag läste häromdagen i Sydsvenskan om en kvinna vars hela familj förts bort av talibaner i afghanistan. Åtta år senare ringde dottern, nu 23, upp mamman i Sverige. De vill återförenas i Sverige men det tycker myndigheterna är helt onödigt.

– Jag säger att jag mår bra, för jag vill inte belasta henne med min svaga hälsa. Hon säger att hon mår bra, förmodligen av samma anledning. Jag har lovat att hon ska få komma till mig.
– När man ser mig utifrån så tror man nog att allt är som det ska vara. Jag försöker hålla mig välklädd. Det är ingen som ser att jag är alldeles tom inuti. En mor kan leva utan mat och kläder, men det är svårt att leva utan sitt barn.
Miriam Nadi lider av sömnsvårigheter, svajande minnesfunktioner, ångest, depression och har återkommande mardrömmar om döda barn. Hon säger att det känns som om hon håller på att bli galen.

Kanske verkar det sentimentalt att bry sig om sådana här känslor. Hur skulle det se ut om vi blev så blödiga? Jag är mer rädd för hur det är nu, när kyligheten råder. När tsunamin hade drabbat svenska folket på semester fick vi i månader höra tårdrypande berättelser om döda och aldrig återfunna famijemedlemmar och regeringen ställdes till svars för att man inte tog hem alla svenska turister fort nog. Det är tydligen skillnad på folk och folk.