Jag vill här dela med mig av några tankar från Jespers blogg, kring Existens-programmet om barn och religion. (Hoppas det går bra, Jesper).
JESPERS INLÄGG:
Existens
Jag fortsätter tankarna kring “Humanisterna” och “GudFinnsNogInte”… Jag såg Existens igår och det handlade om huruvida det ska vara tillåtet eller är okej för föräldrar att föra vidare sin tro och religion till sina barn. Ett riktigt stolpskott från “Unga Humanisterna” var där och gjorde bort sig. Jag blev så upprörd att jag fick andas långsamt och länge… Se avsnittet på SVT-Play och se vad som sägs. Måste dock säga att programmet som helhet var balanserat vilket var skönt.
Rent generellt tänker jag så här… Det är inte religionen som eventuellt förstör ett barn och skapar ångest hos barnen. Det ligger helt och hållet på föräldrarna och föräldrar kan förstöra sina barn för livet oavsett om de är troende eller inte. Jag är mot alla fanatiska tolkningar av både religion och annat. Humanisterna gör samma fel själva som de anklagar religionen och religiösa ledare för.
AMANDAS KOMMENTAR:
on 13 juni 2009
Programmet byggde på ett antal teser:
1. Barnkonventionen ska tolkas så att “barns rätt till en egen religion” betyder “barns rätt att uppfostras helt ateistiskt”.Är detta en självklar tolkning? Är detta objektivt?Ska vi prata om objektivitet, så finns det ju värderingar bakom barnkonventionen också. Varför inte strunta i dem också och i alla auktoriteter och påbud när vi ändå är igång? Föräldrar har uppfostrat sina barn religiöst under hela mänsklighetens historia. Jorden snurrar fortfarande.
2. Religiösa barn/barn till religiösa föräldrar lider av skam- och skuldkänslor
Vilka belägg lades fram för detta i programmet? (S.k. Humanister brukar ju vilja utgå från vedertagna fakta, eller?) Barn i extrema sekter kan jag tänka mig, men generellt?Jag skulle tro att alla människor ibland känner skam och skuld, ibland i onödan och ibland för att det faktiskt finns anledning. Som jag ser det tar kristendomen dessa frågor på allvar och hanterar dem på ett ärligt och befriande sätt.
3. Barn och unga väljer kyrkan bara för att det inte finns ett kommunalt dagis eller fritids.Visst, det stämmer nog ibland, men inte alltid. Jag tycker det är att nedvärdera barnen. Ska vi avskaffa föreningsfriheten också och bara tillåta statliga instutitioner med godkända läs ateistiska värderingar? Oj, vilken tankefrihet.
4. Barn kan inte tänka självaNähä? Varför inte låta en religionspedagog eller -psykolog uttala sig? Om de nu inte kan tänka själva så kan vi ju skippa barnkonventionens artiklar om att de ska ha rätt till en tro och till egna åsikter. Något känns ologiskt.
5. Man blir kristen för gemenskapens skull.Hm. La ni märke till att kristet uppfostrade Mirjam i programmet sa att det var ensamt att vara kristen i byn, inte att det skulle vara ensamt att vara ateist? Visst kan det finnas en underbar gemenskap i kyrkan, men det kan också finnas en minst sagt oförstående attityd i omgivningen. Var ligger då felet?
Mina föräldrar är kristna (och kritiskt tänkande akademiker) och jag var kristen som barn. Jag tvivlade allvarligt på detta i 8-årsåldern och framåt. Senast då kunde jag alltså tänka själv. Jag hade glädje av att vara kristen som barn (för barndomen är inte bara en nollställd period i väntan på att bli 15 eller 18) och nu av att ha en lång process bakom mig (ja, naturligtvis framför mig också, men ni förstår nog vad jag menar). Jag skulle inte vara kristen nu om jag inte hade egna övertygelser och erfarenheter att bygga det på. Tro det eller ej, men jag kan tänka själv och jag har inte ångest.
Jag tror, som också antyddes i programmet, att media, reklam, och en ibland onyanserad samhällsdebatt är ett större hot mot tankefriheten hos barn och vuxna. Vad som är anledningen till ångest vågar jag inte gissa, men om man ser sig omkring finns det många anledningar att gråta och att ta skuld på allvar istället för att fly verkligheten eller låtsas att allt är bra. Vad jag märkte var inte ångesten större i religiösa Brasilien, tvärtom. Jag hoppas att tv-tittarna kan tänka själva och inte sväljer allt med hull och hår.
Tack för mig.
PS. På den här bloggen är det fullt tillåtet att tänka själv, så var så goda att presentera olika tankar och åsikter. DS
lördag 13 juni 2009
fredag 12 juni 2009
Där två eller tre är samlade...
Jag har en liten bok som heter (Re)construindo comunidade - cartas aos presbiterios (på svenska: Att (återupp)bygga församling - brev till kyrkoråden), skriven av Christian Möller och tysk i original. Där hittade jag detta klockrena citat, i översättning:
Där två eller tre tyska protestanter är församlade dyker det strax upp ett "problem" mitt ibland dem.
Detta stämmer antagligen även på de brasilianska protestanter som läser den portugisiska översättninge, för att inte tala om hur det passar i Sverige. Egentligen stämmer det väl på alla mänskliga relationer.
Protestant är ju förresten ett intressant ord - själva definitionen är att protestanter är sprungna ur en protest, en konflikt. Jag gillar bilden av hur Luther står och spikar upp sina 95 teser på kyrkporten, naivt övertygad om att folket och påven ska bry sig om hans synpunkter. Jag har själv testat denna metod att lösa (eller skapa?) ett problem, med varierande framgång.
Jag minns ett tillfälle i gymnasiet, när jag var topp tunnor rasande över att skolan inte lyckades ordna så att jag fick fortsätta läsa tyska. Då skrev jag ett jättelångt och inte särskilt vänligt brev till rektorn och lade fram mina synpunkter. Man skulle kunna säga att jag använde all min retoriska förmåga och balanserade oerhört nära gränsen till att vara direkt oförskämd. Jag tyckte själv att jag var ganska saklig och välformulerad.
Dagen därpå läste jag igenom mitt mail och ville inget annat än att sjunka genom jorden. Just denna dag skulle jag delta som representant för elevrådsstyrelsen i en antagningsintervju tillsammans med rektorn. Det hela blev inte bättre av att jag hade besökt studievägledaren och fått veta att det trots allt visat sig vara möjligt för mig att läsa tyska.
Då mötte jag rektorn i korridoren. Jag öppnade munnen för att ta tillbaka allt, när han allvarligt säger att han har förstått mina tankar och att de tittar på möjligheterna att utöka språkmöjligheterna (typiskt tomma ord, skulle jag ha hävdat en annan gång, men denna gång var jag tacksam). Jag berättade att det hade visat sig att jag kunde läsa tyska, men att jag fortfarande är upprörd över att jag inte kunnat göra det i tvåan och att språk prioriteras så lågt. Min rektors agerande hedrade honom verkligen den gången. Detta var inte enda gången rektorn och jag hade liknande och värre diskussioner. Som tur var talade vi samma språk och hade ömsesidig respekt.
Det är inte alltid man har samma tur. Så hur löser man då konflikter av olika slag?
Tiga och lida? Raka puckar? Gå bakom ryggen? Öppet eller diskret?
Det skulle kunna vara en intressant diskussion.
Vad Christian Möller föreslår? "Kanske hjälper det, att varje gång man är frestad att uttala ordet 'problem' tänka: 'Problem, ja, men tillsammans med Gud är allt möjligt.' "
Vackra ord, skulle jag ha fnyst åt min rektor.
Där två eller tre tyska protestanter är församlade dyker det strax upp ett "problem" mitt ibland dem.
Detta stämmer antagligen även på de brasilianska protestanter som läser den portugisiska översättninge, för att inte tala om hur det passar i Sverige. Egentligen stämmer det väl på alla mänskliga relationer.
Protestant är ju förresten ett intressant ord - själva definitionen är att protestanter är sprungna ur en protest, en konflikt. Jag gillar bilden av hur Luther står och spikar upp sina 95 teser på kyrkporten, naivt övertygad om att folket och påven ska bry sig om hans synpunkter. Jag har själv testat denna metod att lösa (eller skapa?) ett problem, med varierande framgång.
Jag minns ett tillfälle i gymnasiet, när jag var topp tunnor rasande över att skolan inte lyckades ordna så att jag fick fortsätta läsa tyska. Då skrev jag ett jättelångt och inte särskilt vänligt brev till rektorn och lade fram mina synpunkter. Man skulle kunna säga att jag använde all min retoriska förmåga och balanserade oerhört nära gränsen till att vara direkt oförskämd. Jag tyckte själv att jag var ganska saklig och välformulerad.
Dagen därpå läste jag igenom mitt mail och ville inget annat än att sjunka genom jorden. Just denna dag skulle jag delta som representant för elevrådsstyrelsen i en antagningsintervju tillsammans med rektorn. Det hela blev inte bättre av att jag hade besökt studievägledaren och fått veta att det trots allt visat sig vara möjligt för mig att läsa tyska.
Då mötte jag rektorn i korridoren. Jag öppnade munnen för att ta tillbaka allt, när han allvarligt säger att han har förstått mina tankar och att de tittar på möjligheterna att utöka språkmöjligheterna (typiskt tomma ord, skulle jag ha hävdat en annan gång, men denna gång var jag tacksam). Jag berättade att det hade visat sig att jag kunde läsa tyska, men att jag fortfarande är upprörd över att jag inte kunnat göra det i tvåan och att språk prioriteras så lågt. Min rektors agerande hedrade honom verkligen den gången. Detta var inte enda gången rektorn och jag hade liknande och värre diskussioner. Som tur var talade vi samma språk och hade ömsesidig respekt.
Det är inte alltid man har samma tur. Så hur löser man då konflikter av olika slag?
Tiga och lida? Raka puckar? Gå bakom ryggen? Öppet eller diskret?
Det skulle kunna vara en intressant diskussion.
Vad Christian Möller föreslår? "Kanske hjälper det, att varje gång man är frestad att uttala ordet 'problem' tänka: 'Problem, ja, men tillsammans med Gud är allt möjligt.' "
Vackra ord, skulle jag ha fnyst åt min rektor.
söndag 7 juni 2009
Valdag
Valdagen är inne och jag ska alldeles snart springa bort till skolan och rösta för första gången i mitt liv. Det känns stort.
Vad jag röstar på tänker jag inte berätta men Jesper och jag har haft en intressant diskussion på hans blogg.
För mig är det frågor som miljö och så människor som far illa såväl i Europa som också utanför, som känns mest angeläget just nu. Jag försöker gå efter vilka som har hårda siffror och goda resultat att visa upp.
Jag läste häromdagen i Sydsvenskan om en kvinna vars hela familj förts bort av talibaner i afghanistan. Åtta år senare ringde dottern, nu 23, upp mamman i Sverige. De vill återförenas i Sverige men det tycker myndigheterna är helt onödigt.
– Jag säger att jag mår bra, för jag vill inte belasta henne med min svaga hälsa. Hon säger att hon mår bra, förmodligen av samma anledning. Jag har lovat att hon ska få komma till mig.
– När man ser mig utifrån så tror man nog att allt är som det ska vara. Jag försöker hålla mig välklädd. Det är ingen som ser att jag är alldeles tom inuti. En mor kan leva utan mat och kläder, men det är svårt att leva utan sitt barn.
Miriam Nadi lider av sömnsvårigheter, svajande minnesfunktioner, ångest, depression och har återkommande mardrömmar om döda barn. Hon säger att det känns som om hon håller på att bli galen.
Kanske verkar det sentimentalt att bry sig om sådana här känslor. Hur skulle det se ut om vi blev så blödiga? Jag är mer rädd för hur det är nu, när kyligheten råder. När tsunamin hade drabbat svenska folket på semester fick vi i månader höra tårdrypande berättelser om döda och aldrig återfunna famijemedlemmar och regeringen ställdes till svars för att man inte tog hem alla svenska turister fort nog. Det är tydligen skillnad på folk och folk.
Vad jag röstar på tänker jag inte berätta men Jesper och jag har haft en intressant diskussion på hans blogg.
För mig är det frågor som miljö och så människor som far illa såväl i Europa som också utanför, som känns mest angeläget just nu. Jag försöker gå efter vilka som har hårda siffror och goda resultat att visa upp.
Jag läste häromdagen i Sydsvenskan om en kvinna vars hela familj förts bort av talibaner i afghanistan. Åtta år senare ringde dottern, nu 23, upp mamman i Sverige. De vill återförenas i Sverige men det tycker myndigheterna är helt onödigt.
– Jag säger att jag mår bra, för jag vill inte belasta henne med min svaga hälsa. Hon säger att hon mår bra, förmodligen av samma anledning. Jag har lovat att hon ska få komma till mig.
– När man ser mig utifrån så tror man nog att allt är som det ska vara. Jag försöker hålla mig välklädd. Det är ingen som ser att jag är alldeles tom inuti. En mor kan leva utan mat och kläder, men det är svårt att leva utan sitt barn.
Miriam Nadi lider av sömnsvårigheter, svajande minnesfunktioner, ångest, depression och har återkommande mardrömmar om döda barn. Hon säger att det känns som om hon håller på att bli galen.
Kanske verkar det sentimentalt att bry sig om sådana här känslor. Hur skulle det se ut om vi blev så blödiga? Jag är mer rädd för hur det är nu, när kyligheten råder. När tsunamin hade drabbat svenska folket på semester fick vi i månader höra tårdrypande berättelser om döda och aldrig återfunna famijemedlemmar och regeringen ställdes till svars för att man inte tog hem alla svenska turister fort nog. Det är tydligen skillnad på folk och folk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)