Förvandling del 1: Hoppet

Häromdagen hade jag ett pass om internationella frågor med lägerledarkåren i Svenska kyrkans unga. Vi gjorde bland annat värderingsövningen "Heta linjen" där man får placera sig mellan ytterligheterna ja och nej. Ett påstående att ta ställning till var "Det finns hopp för framtiden".

Finns det hopp för framtiden? Det är en öppen och intressant fråga som alltid ger olika svar.
Jag minns inte exakt hur utfallet blev denna gång, men det var ett par som ställde sig allra längst ut på kanten vid "ja" och som motiverade detta:

- Om vi inte hoppas på framtiden, finns det heller inget hopp för framtiden. Vi måste hoppas.

Dagen innan hade jag varit på en stor internationell temadag och bland annat lyssnat på en humanekolog och ekonom från min egen institution. Hans budskap, hans historiskt grundade slutsats och hans förhoppning var, att efter varje kris som är tillräckligt stor, kommer något nytt och bättre, något gott. Efter första världskriget, mellankrigstiden med depression och andra världskriget med alla sina fasor, vändes slutligen eländet till åtminstone något gott, nämligen att FN bildades och de mänskliga rättigheterna fastslogs och välfärden gick stadigt framåt. Han ville få oss att diskutera i s. k. bikupor, två och två, exempel på denna förvandling. Min granne var en ganska pessimistisk dam, som inte kunde komma på något exempel. - Ta Mellanösternkonflikten, den har ju inte lett till något gott alls. - Nej, sa jag, nej det har den verkligen inte. Men när vi en gång, kanske långt, långt in i framtiden, har löst denna konflikt, då har vi åstadkommit något fantastiskt. Vi blev avbrutna, men jag la senare till: - Brasilien! När det var militärdiktatur i Brasilien grundades massor av stora folkrörelser som arbetade för befrielse på olika sätt och som fortfarande lever kvar.

Inom mig la jag också till: Korset. Tänk att en gammal kyrktant inte tänker på det. Hela kristendomen handlar ju om att efter vinter kommer vår, efter död kommer liv.

Som tack för Helenas och mitt föredrag den dagen fick jag en bok, som jag verkligen rekommendera för den är läsvärd rakt igenom - vågar jag säga, efter att ha läst halva hittills - och så fin och inspirerande. Boken heter Gud har en dröm - en vision om hopp i vår tid och är skriven av Desmond Tutu, f. d. ärkebiskop i Sydafrika, känd för sitt arbete med försoningskommissionen efter apartheids avskaffande.

I förordet skriver Tutu:
Den mest osannolika människa, den mest otroliga situation kan bli "förklarad" - den kan förvandlas till sin strålande motsats. -- Somliga säger att denna syn är optimistisk, men jag är inte optimist. -- Jag ser mig själv som realist och den hoppets vision jag vill skänka er är grundad på verkligheten. -- Ja, det finns mycket ondska i världen, och vi får inte vara blåögda och låtsas något annat. Men detta är inget definitivt; detta är inte ens det mest framträdande inslaget i Guds värld.

Vidare skriver han om hur skulden gör både offer och förövare omänskliga och om den svåra, men enda möjliga, utvägen i försoning. Detta är inga tomma klyschor från ännu en livscoach utan detta är, som jag ser det, djupaste sanning.

Förvandlingen sker tyvärr inte av sig själv. Tutu betonar: Gud har sannerligen bara oss.

Vi måste hoppas. Faktum är att alla vi stipendiater, som varit ute i världen och sett både det ena och det andra, kanske mer glädje än vad folk här hemma förstår, vid en liknande värderingsövning om hopp alla svarade tveklöst ja på att vi hyser hopp för framtiden.

Jag har just suttit och letat upp ett femtiotal sånger till ett läger med tema "Kärlekens väg". Här är ett par:

Här kämpar vi mot alla odds
Här kämpar vi mot all logik
Här kämpar vi med glädjen
Här kämpar vi med sorgen
Här kämpar vi för världens fred

Det ger oss hopp
Det ger oss glädje
Det ger oss styrka
Det ger oss kraft
Det ger oss modet att våga leva
i denna osannolika värld

och sv. ps. 87b, vers 3:
Skuld och rädsla trycker dig inte mer
Nu är du fri att
älska och tjäna
dem som du möter
Kristus som bor i dem.

PS. Nästa vecka ska jag åka skidor i fjällen, därefter vara lägerledare och samtidigt skriva min första hemtenta på universitetsnivå. Därför blir det inget nytt inlägg på ett tag, men kom tillbaka, för i nästa del kommer jag att berätta om Kamrat Jesus, han som kissade i kors med Petrus... DS