Att bli beskriven

Jag har nu, antagligen langt efter en del andra, last artikeln om Helena och mig i Amos lundadel. Det var lite nervost nar vi blev intervjuade, for man vet aldrig hur en journalist kan vrida pa det man har sagt. Och sa undrade jag om jag sagt nagot vettigt over huvud taget. Jag vet att inte alla citat ar exakta, men det var anda en sann bild och ratt fin artikel sa jag har pustat ut. Bara en sak konkret sak kan jag beklaga: att folk ca femton ar efter bildandet av Svenska kyrkans unga fortfarande kallar oss Kyrkans ungdom.

"Sedan ar det det har med spraket" sa jag, och visst kan jag inte uttrycka alla kanslor i ord har, men det gar anda pa nagot satt. Idag pa restaurangen till exempel holl Juliana, 6 ar pa att satta i halsen, och da reagerade jag instinktivt och ropade Hon satter i halsen pa svenska. Mamman fattade. Annars gar det bra med portugisiskan nu, synd att jag inte ska stanna langre.

Aven i forsamlingsbladet har i Lajeado har det varit en liten artikel om mig. Amanda ar en ungdom pa nitton ar, dotter till ett par praster i Sverige. Kort och gott. Och sa stod det om utbytet och om vad jag hade gjort, att de tackade Gud for mig och onskade mig valsignelse i resten av livsresan. Det var fint skrivet.

ps. Helena och jag ar lyckligt hemkomna fran Iguazufallen, som var jattevackra. Jag ska lagga in bilder en annan dag. ds