Kravmärkt

I leksaksaffären
Vi letar efter födelsedagspresent till Lidia, 8.
Expediten (sneglar pa mobiltillbehören): Jag vet inte, har hon redan mobil?
Suzi: Não, ela é filha do pastor! Nej nej, hon är prästdotter.
Fullaste allvar! Ah, vad jag skrattade.

Att vara filha do pastor i Brasilien är ganska gött pa sitt sätt. Ingen mobil far man tydligen, men en massa andra presenter - efter oss kom ett lämmeltag med femton personer pa väg till Lidia i prästgarden. Stackars barn.

Att vara prästdotter i Brasilien är lite som att vara kravmärkt. Den som väljer kravmärkt (tror att den) vet vad den far: nagot exklusivt, präktigt, giftfritt, ofarligt - gärna i en trakig förpackning.

Därför framhaller folk gärna detta, när de presenterar mig.

Det hörs ju samtidigt redan pa ordet kravmärkt hur jobbigt det kan vara.

Sadant som hemma kanske ses som fördomar är här snarare uttalade dogmer och levande seder. Jag spelar med och när det misslyckas och blir pinsamt tänker jag att det är mitt uppdrag att chockera.

Brasilien är ett mindre sekulariserat land, där det inte är märkligt att vara kristen (ifall det nu är självklart att vara troende som prästbarn, vilket det definitivt är här). Det blir inte samma krav fran andra hallet att vara självständig och lagom rebellisk. Oavsett om man är troende kristen eller nagot annat bör man i Sverige alltid säga: Jo mina föräldrar är visserligen präster men detta har, tack och lov, inte paverkat mig. Vilket naturligtvis är ren lögn.

Pa prästmötet i stiftet
Okänd fragar:
- Är du präst?
- Nej.
- Studerar du teologi?
- Nej. (Vad gör jag här?)
- Vad studerar du da?
- Inget, har precis gatt ut gymnasiet.
- Hur gammal är du?
- Ska fylla nitton.

Pastor Markus: Du är alltsa guia leiga - lekmannaledare (i konfirmander och Svenska kyrkans unga)?
- Ja...
- Men hennes föräldrar är präster, bättrar pastor Eric pa.

Jag har ett harmoniskt förhallande till det faktum att mina föräldrar är präster, och det kan ibland vara en intressant upplysning, som i bästa fall ger rimliga positiva förväntningar pa erfarenheter och kunskaper.

Men det känns fel saväl att behöva hantera folks missnöje och misstänksamhet mot religion och kyrka, som att sola sig i glansen fran vad som här är ett statusyrke.

Det jag inte gillar är själva idén bakom (liknelsen med) att kravmärka människor. När ska vi komma ihag det allmänna prästadömet och, framförallt, när ska vi inse att vi alla är lika värdefulla individer?

Du vet väl om att du är värdefull

att du är viktig här och nu

att du är älskad för din egen skull

för ingen annan är som du