Mod

Bloggerskan har tyvärr fullt upp med det verkliga livet för närvarande, men hoppas på ert tålamod.

En person sa till mig igår:
Hela kristendomen är en stor risk - tänk bara på Jesus på korset.
Jag tror att du har fått kallelsen att vara modig, Amanda.

Utan att nämna några exempel vill jag säga hur oerhört viktigt det är med ärlighet, pålitlighet och mod, i stort och, som i mitt fall, smått. Dessa egenskaper önskar jag oss alla, och mest mig själv.

Kan jag se mitt eget seende?

Vad är en människa?
Ond eller god? Båda, tror jag. Vad tror du?
Egoistisk? Skapande? Reflekterande? Kärleksfull? Styrd av sitt öde?
Fri eller ofri? Det är svårt. Jag tänker att hennes naturliga tillstånd är att vara fri, men att hon ibland - ofta? - blir berövad något av sin frihet. Har hon alltid någon valmöjlighet kvar eller inte?

Ensam?

Medveten? Knappast är hon fullt ut medveten om sin egen människosyn i alla fall. Den är svår att få grepp om. Fast nu har jag en vecka på mig att fånga in den och formulera den på ett mångsinnligt och för mig utmanande sätt. Som ni märker är jag inte klar.

Om jag har tålamod och ger en person lite tid och försöker förstå den så kanske den visar sig lättare att stå ut med än väntat, rentav härlig och intressant. Det är min lärdom från denna vecka och väl något av en människosyn. A minute to learn, a lifetime to master.

En hyllning till oss Svenska kyrkans unga

Nyss hemkommen från Stora årsmötet är alla mina tvivel på Svenska kyrkans unga för en stund bortblåsta. Visst kan jag vara kritisk och tycka det är intressant att fundera över rörelsens form och roll, innehåll och framtid - det har sin tid. Nu är tiden för att hylla denna ungdomsrörelse, som verkligen är en rörelse i ordets rätta bemärkelse.

Var annars
- begärs sluten omröstning när man ska välja justerare och orsakar debatterna två och en halv timmes försening innan man ens hunnit inrätta utskot - men lär man sig sedan och har ett jätteeffektivt möte trots all formalia och ständigt långa talarköer?
- får presidiet teckningar med texten streck i rabatten, skräck i debatten, Shrek i debatten, näck i rabatten (det sista kanske borde orsaka klagomål från dem som vill censurera medlemstidningen för våra yngre medlemmar)?
- samsas unga troende med diametralt olika ståndpunkter i och erfarenheter av kristen tro?
- firas det gudstjänst, pratas med kyrkopolitiker och delas intima erfarenheter i workshops?
- samlas det in långt över tretusen kronor till bistånd, mycket tack vare att projektledaren till stort jubel hoppat med kläderna på från högsta höjden i badhuset?
- har man coacher som iklädda indianfjädrar, pippiperuk och vikingahorn glatt och tålmodigt förklarar allt som pågår för vilsna deltagare?
- håller ungdomar ett extremt formellt årsmöte och utskottsmöten enligt konstens alla regler, kombinerat med en ohejdad leklust och brinnande engagemang?
- hålls det pläderingar med utgångspunkt i en ny bekantskap som gjorts under tre timmars nattliga samtal över en virkhärva?
- är den som inte tror självklart välkommen och den som tror får frågor och chans att berätta?
- får anläggningspersonalen till tack en kåsa och en profilgnuggis "att glänsa med på beachen"?
- går man fackeltåg under spontan lovsång, helst till fyra olika sånger samtidigt?
- hålls fina och livliga diskussioner om alltifrån gudstjänstformer, böneval, ekumenik, till det ideologiska medlemsskapet, vad det innebär att vara en öppen gemenskap, huruvida förbundsstyrelsens praxis går emot stadgarna, om det komplexa i tillämpning av tobakspolicy och eventuella rökrutor, hur barnen ska tas tillvara, hur rättvisemärkt ska synas, varför vi inte vet vad riks pysslar med, om hur jämlik och gräsrotsförandkrad demokrati bäst garanteras?
- avslutar avgående ordförande (Maria Wingård) ett tårögt tacktal med psalmversen "Sporra mig helige Ande, gör du mig trygg och fri, ge mig tjänst och ansvar, låt mig till glädje bli".
- håller en sjuttonåring ett personligt tal om sin kallelse inför tvåhundra ungdomar?
- får man en aning om alla de unga runtom i landet som på olika nivåer i rörelsen får just en kallelse, uppdrag att växa i och utföra frivilligt, uthålligt och med glädje, får från jämnåriga och i bästa fall även från moderkyrkan inflytande och förtroende?

Om Svenska kyrkans unga vore...
en smak? - rättvisemärkt choklad (och bröd och vin förstås, men det finns ju i Svenska kyrkan och alla andra kyrkor också)
en känsla? - en varm kram
ett synintryck - vitt ljus, en kombination av alla möjliga (profil)färger
en lukt? - svett?
ett ljud? - en bön, ett gapskratt eller en debatterade tonåring

Visst kan man hitta sådant på andra håll också, och inte finns det alltid i Svenska kyrkans unga, men jag är glad över att det finns där för alla oss som var där i helgen och det är långtifrån säkert att det funnits utan denna organisation. Det finns något man går miste om ifall man skippar föreningslivet och exempelvis låter kyrkans ungdomsarbete alltmer ske endast genom de anställda, som håller kurser, besöker skolor och bedriver öppen kaféverksamhet.

Jag är särskilt stolt över beslutet att ta kontakt med andra kristna ungdomsförbund och undersöka ifall det går att ha ett gemensamt riksmöte eller liknande.

Det är löjligt med distriktsrivalitet, men - Lunds stift hade klart roligast. Våra distriktsträffar ägnades mestadels åt lek, såsom sardingömme och "positiva leken" som innebär att man rusar upp och ner för trappor, sjunger, stojar, kramar funktionärerna och gör diverse uppdrag och hälsar varje förslag med ett rungande "JAAA vad roligt!!!". När vi var som bäst i tagen kom ett osäkert litet påpekande från ett annat distrikt (som ägnade sin träff åt att älta utskottsyrkanden eller något lika tråkigt): "Ursäkta, men vi har distriktsträff här..." Det är väl heller ingen slump att hälften av mötespresidiet samt vår nya vice ordförande kom härifrån.

PS. Kolla in bilder, film och referat här. DS
PPS. Jag kom på en sak nu (det var inte syftet med inlägget) - är det någon som händelsevis vill bli stödmedlem för endast 200 kronor om året (eller varför inte vanlig medlem eller vuxenmedlem - det är gratis, endast ett ideologiskt ställningstagande) så går det också att göra via hemsidan i länken ovan. Vi har bara tolv stödmedlemmar i hela landet nu så det skulle vara kul med fler och inte svårt att öka mycket procentuellt. Vi lundastiftare funderar på ett utskick till alla föräldrar och även stiftsfullmäktigefolket kan vänta sig en inbjudan. Som medlem får man vår tidning och stödjer vårt syfte:
Svenska kyrkans unga är en demokratisk rörelse av barn och unga i Svenska kyrkan. Vi vill med Kristus i centrum och med dopet som grund verka i hela Guds skapelse och vara en gemenskap i församlingen där vi får växa i tro och ansvar.

En stilla undran

Kanske är det som att svära i kyrkan, för det är onekligen en infekterad och enormt laddad symbolfråga för båda (alla) sidor, men jag börjar bli lite smått trött på debatten om samkönade (eller som någon språkvårdare påstod: enkönade) äktenskap - inte minst på hur debatten förs och i synnerhet då på kristnas bloggar. Det är bland annat därför jag inte har tagit upp det så mycket här. Alla argument är så sönderidisslade att kvar finns bara urvattnad välling och allt hårdare ord och jag har inte känt att jag haft så mycket att tillföra. Samtidigt vet jag att det är något som djupt berör många människor ända in i själen, ja även mig!!! Ändå, varje gång ett ämne totalt överskuggar en debatt måste man våga ställa sig frågan vilka andra, kanske lika viktiga, frågor som blir bortglömda - detta sagt trots att jag vet att båda sidor kommer att hävda att det inte går att prioritera bland bibelord respektive mänskliga rättigheter, men är det inte just en prioritering som görs?.

Mer har jag inte att säga för tillfället, men jag vill i alla fall inte undanhålla läsarna vad jag skrivit senaste dagarna på Kims blogg angående detta, men kanske framförallt angående ekumenik och samtal i allmänhet. Apropå det så är ett samtal som jag ser det något dynamiskt och i ett samtal brukar jag relatera till den jag pratar med både genom att lyfta fram likheter och genom att balansera och lyfta fram det perspektiv som saknas. Det kan därför bli olika betoning beroende på vem jag talar med, men endast så blir det dialog. Oj, nu låter det som att jag har en jättemedveten samtalsmetodik. Det kan jag väl inte påstå. Nåväl. Jag vill gärna undvika monolog ut i tomma intet/för en osynlig publik även här på bloggen så jag blir glad om du som läser detta ger ifrån dig ett litet livstecken eller kanske rentav en synpunkt.

En ungdom har sagt sitt

Jag har blivit intervjuad för en tidskrift om mission. Två killar flög (!) ner från Stockholm bara för att träffa mig. Jag har gått och gruvat mig för den här intervjun i månader och haft gott om tid att fundera över tänkbara frågor och svar. Nu blev det ett riktigt bra samtal (eller mest monolog från min sida kanske), tyckte jag, om Svenska kyrkan, mission, att vara ung i kyrkan, att vara prästdotter, tro, Brasilien med mera. Resultatet kommer i höst.

Just detta att vara ung är en intressant sak. Jag raljerade lite över det att de ska ge ut ett särskilt nummer om ungdomar och betonade att jag inte representerar alla unga och vill varken bli lyssnad på eller nonchalerad på grund av min ungdom. Jag blir heller inte riktigt klok på ifall Svenska kyrkan lyssnar till oss unga eller inte. Ibland tycker jag att ungdomar helgonförklaras i kyrkan men när det verkligen gäller är det inte lika aktuellt att ta med oss. Allt jag vill är att bli behandlad som en person, inte som en ung människa, så må det vara på gott eller ont.

Frivillig fascination

Apropå mitt föregående inlägg....

Det är väldigt svårt att göra ingenting - ibland lätt, men svårt att låta tiden gå utan dåligt samvete. Nu har jag klarat av det mesta på den långa lista som jag gjorde häromdagen direkt när vi kom hem från New York. Ska bara sy en gardin också, vilket är kul. Nu tittade jag precis på litteraturlistan till Sydafrika-studiecirkeln. Vad motigt det känns med sju obligatoriska titlar, förutom fyra frivilliga och några fackskrifter. "Listan får gärna fyllas på om du hittar något intressant". Tack, så snällt!

Annars tycker jag om att läsa. I sommar har jag bl. a. läst Kejsarn av Portugallien och Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf och Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Jag tänker inte skriva någon recension av dem. Det är så skönt att bara läsa för nöjes skull, att tänka, känna, undra, förundras, förvirras och fascineras utan att behöva samla ihop tankarna och redovisa dem. Hur som helst kan jag verkligen rekommendera alla tre. Gösta Berlings saga är inte lika lätt att sträckläsa som de andra, men den är läsvärd.

Någon sa att på semestern ska man bara läsa deckare. Jag tycker inte det är så roligt med deckare. Däremot är det roligt med sådant man läser frivilligt. Antagligen är flera av studiecirkelsböckerna också jättebra, liksom den som jag har läst sedan tidigare och nämnt här: Gud har en dröm av Desmond Tutu. Hade det inte varit för den här studiecirkeln hade jag kanske aldrig läst alla dessa andra: Gräset sjunger av Doris Lessing, Priest and partisan av Michael Worsnip, några av J.M. Coetze, Att trotsa tystnaden av André Brink, Afrika på export av Karin Gregow m.fl. Just nu känns det dock smått oöverstigligt och obligatoriet tar död på mycket av glädjen. Jag behöver faktiskt inte redovisa eller recensera något, men jag tänker åtminstone läsa. Någon som har läst någon av dem och har ett tips om var jag ska börja?

PS. New York var verkligen en spännande stad. Jag kanske lägger upp ett par bilder. DS

Att göra ingenting

Jag hörde en berättelse som handlade om någon som brukade "hjälpa Gunnar". Vad gjorde Gunnar? Ingenting!

Denna sommar ska jag försöka öva mig på att göra ingenting, eller i alla fall inte lika mycket som förra sommaren, då jag flyttade och gick fem veckors kurser och var en vecka på O-ringen och däremellan förberedde brasilienresan m m och hade en lång lista med olika kolumner för saker att köpa, personer att kontakta, böcker att läsa o s v. Det ska bli skönt men kanske svårt att vara i alla fall lite mer ledig. För ett par veckor sedan, när terminen var slut och jag hade ett par lediga dagar innan sommarjobbet började, var jag sjukt rastlös och nervös. Du kan väl rensa rabatterna, tyckte mamma. Frestande... men jag stod emot och sa att jag övade mig på att göra ingenting.

Samma dåliga (?) ursäkt tänker jag ange för att det antagligen inte blir så många blogginlägg den närmaste tiden. Internet är både avkoppling och stressfaktor. Idag har jag varit med om två fina konfirmationer och därmed avslutat mitt sommarjobb. Imorgon ska jag till stugan med syster Klara och kusin Lovisa. Jag återkommer så småningom. Glad sommar!

Konsten att tänka själv

Jag vill här dela med mig av några tankar från Jespers blogg, kring Existens-programmet om barn och religion. (Hoppas det går bra, Jesper).

JESPERS INLÄGG:
Existens
Jag fortsätter tankarna kring “Humanisterna” och “GudFinnsNogInte”… Jag såg Existens igår och det handlade om huruvida det ska vara tillåtet eller är okej för föräldrar att föra vidare sin tro och religion till sina barn. Ett riktigt stolpskott från “Unga Humanisterna” var där och gjorde bort sig. Jag blev så upprörd att jag fick andas långsamt och länge… Se avsnittet på SVT-Play och se vad som sägs. Måste dock säga att programmet som helhet var balanserat vilket var skönt.
Rent generellt tänker jag så här… Det är inte religionen som eventuellt förstör ett barn och skapar ångest hos barnen. Det ligger helt och hållet på föräldrarna och föräldrar kan förstöra sina barn för livet oavsett om de är troende eller inte. Jag är mot alla fanatiska tolkningar av både religion och annat. Humanisterna gör samma fel själva som de anklagar religionen och religiösa ledare för.

AMANDAS KOMMENTAR:
on 13 juni 2009
Programmet byggde på ett antal teser:
1. Barnkonventionen ska tolkas så att “barns rätt till en egen religion” betyder “barns rätt att uppfostras helt ateistiskt”.Är detta en självklar tolkning? Är detta objektivt?Ska vi prata om objektivitet, så finns det ju värderingar bakom barnkonventionen också. Varför inte strunta i dem också och i alla auktoriteter och påbud när vi ändå är igång? Föräldrar har uppfostrat sina barn religiöst under hela mänsklighetens historia. Jorden snurrar fortfarande.
2. Religiösa barn/barn till religiösa föräldrar lider av skam- och skuldkänslor
Vilka belägg lades fram för detta i programmet? (S.k. Humanister brukar ju vilja utgå från vedertagna fakta, eller?) Barn i extrema sekter kan jag tänka mig, men generellt?Jag skulle tro att alla människor ibland känner skam och skuld, ibland i onödan och ibland för att det faktiskt finns anledning. Som jag ser det tar kristendomen dessa frågor på allvar och hanterar dem på ett ärligt och befriande sätt.
3. Barn och unga väljer kyrkan bara för att det inte finns ett kommunalt dagis eller fritids.Visst, det stämmer nog ibland, men inte alltid. Jag tycker det är att nedvärdera barnen. Ska vi avskaffa föreningsfriheten också och bara tillåta statliga instutitioner med godkända läs ateistiska värderingar? Oj, vilken tankefrihet.
4. Barn kan inte tänka självaNähä? Varför inte låta en religionspedagog eller -psykolog uttala sig? Om de nu inte kan tänka själva så kan vi ju skippa barnkonventionens artiklar om att de ska ha rätt till en tro och till egna åsikter. Något känns ologiskt.
5. Man blir kristen för gemenskapens skull.Hm. La ni märke till att kristet uppfostrade Mirjam i programmet sa att det var ensamt att vara kristen i byn, inte att det skulle vara ensamt att vara ateist? Visst kan det finnas en underbar gemenskap i kyrkan, men det kan också finnas en minst sagt oförstående attityd i omgivningen. Var ligger då felet?

Mina föräldrar är kristna (och kritiskt tänkande akademiker) och jag var kristen som barn. Jag tvivlade allvarligt på detta i 8-årsåldern och framåt. Senast då kunde jag alltså tänka själv. Jag hade glädje av att vara kristen som barn (för barndomen är inte bara en nollställd period i väntan på att bli 15 eller 18) och nu av att ha en lång process bakom mig (ja, naturligtvis framför mig också, men ni förstår nog vad jag menar). Jag skulle inte vara kristen nu om jag inte hade egna övertygelser och erfarenheter att bygga det på. Tro det eller ej, men jag kan tänka själv och jag har inte ångest.

Jag tror, som också antyddes i programmet, att media, reklam, och en ibland onyanserad samhällsdebatt är ett större hot mot tankefriheten hos barn och vuxna. Vad som är anledningen till ångest vågar jag inte gissa, men om man ser sig omkring finns det många anledningar att gråta och att ta skuld på allvar istället för att fly verkligheten eller låtsas att allt är bra. Vad jag märkte var inte ångesten större i religiösa Brasilien, tvärtom. Jag hoppas att tv-tittarna kan tänka själva och inte sväljer allt med hull och hår.

Tack för mig.

PS. På den här bloggen är det fullt tillåtet att tänka själv, så var så goda att presentera olika tankar och åsikter. DS

Där två eller tre är samlade...

Jag har en liten bok som heter (Re)construindo comunidade - cartas aos presbiterios (på svenska: Att (återupp)bygga församling - brev till kyrkoråden), skriven av Christian Möller och tysk i original. Där hittade jag detta klockrena citat, i översättning:

Där två eller tre tyska protestanter är församlade dyker det strax upp ett "problem" mitt ibland dem.

Detta stämmer antagligen även på de brasilianska protestanter som läser den portugisiska översättninge, för att inte tala om hur det passar i Sverige. Egentligen stämmer det väl på alla mänskliga relationer.

Protestant är ju förresten ett intressant ord - själva definitionen är att protestanter är sprungna ur en protest, en konflikt. Jag gillar bilden av hur Luther står och spikar upp sina 95 teser på kyrkporten, naivt övertygad om att folket och påven ska bry sig om hans synpunkter. Jag har själv testat denna metod att lösa (eller skapa?) ett problem, med varierande framgång.

Jag minns ett tillfälle i gymnasiet, när jag var topp tunnor rasande över att skolan inte lyckades ordna så att jag fick fortsätta läsa tyska. Då skrev jag ett jättelångt och inte särskilt vänligt brev till rektorn och lade fram mina synpunkter. Man skulle kunna säga att jag använde all min retoriska förmåga och balanserade oerhört nära gränsen till att vara direkt oförskämd. Jag tyckte själv att jag var ganska saklig och välformulerad.

Dagen därpå läste jag igenom mitt mail och ville inget annat än att sjunka genom jorden. Just denna dag skulle jag delta som representant för elevrådsstyrelsen i en antagningsintervju tillsammans med rektorn. Det hela blev inte bättre av att jag hade besökt studievägledaren och fått veta att det trots allt visat sig vara möjligt för mig att läsa tyska.

Då mötte jag rektorn i korridoren. Jag öppnade munnen för att ta tillbaka allt, när han allvarligt säger att han har förstått mina tankar och att de tittar på möjligheterna att utöka språkmöjligheterna (typiskt tomma ord, skulle jag ha hävdat en annan gång, men denna gång var jag tacksam). Jag berättade att det hade visat sig att jag kunde läsa tyska, men att jag fortfarande är upprörd över att jag inte kunnat göra det i tvåan och att språk prioriteras så lågt. Min rektors agerande hedrade honom verkligen den gången. Detta var inte enda gången rektorn och jag hade liknande och värre diskussioner. Som tur var talade vi samma språk och hade ömsesidig respekt.

Det är inte alltid man har samma tur. Så hur löser man då konflikter av olika slag?
Tiga och lida? Raka puckar? Gå bakom ryggen? Öppet eller diskret?

Det skulle kunna vara en intressant diskussion.

Vad Christian Möller föreslår? "Kanske hjälper det, att varje gång man är frestad att uttala ordet 'problem' tänka: 'Problem, ja, men tillsammans med Gud är allt möjligt.' "

Vackra ord, skulle jag ha fnyst åt min rektor.

Valdag

Valdagen är inne och jag ska alldeles snart springa bort till skolan och rösta för första gången i mitt liv. Det känns stort.

Vad jag röstar på tänker jag inte berätta men Jesper och jag har haft en intressant diskussion på hans blogg.

För mig är det frågor som miljö och så människor som far illa såväl i Europa som också utanför, som känns mest angeläget just nu. Jag försöker gå efter vilka som har hårda siffror och goda resultat att visa upp.

Jag läste häromdagen i Sydsvenskan om en kvinna vars hela familj förts bort av talibaner i afghanistan. Åtta år senare ringde dottern, nu 23, upp mamman i Sverige. De vill återförenas i Sverige men det tycker myndigheterna är helt onödigt.

– Jag säger att jag mår bra, för jag vill inte belasta henne med min svaga hälsa. Hon säger att hon mår bra, förmodligen av samma anledning. Jag har lovat att hon ska få komma till mig.
– När man ser mig utifrån så tror man nog att allt är som det ska vara. Jag försöker hålla mig välklädd. Det är ingen som ser att jag är alldeles tom inuti. En mor kan leva utan mat och kläder, men det är svårt att leva utan sitt barn.
Miriam Nadi lider av sömnsvårigheter, svajande minnesfunktioner, ångest, depression och har återkommande mardrömmar om döda barn. Hon säger att det känns som om hon håller på att bli galen.

Kanske verkar det sentimentalt att bry sig om sådana här känslor. Hur skulle det se ut om vi blev så blödiga? Jag är mer rädd för hur det är nu, när kyligheten råder. När tsunamin hade drabbat svenska folket på semester fick vi i månader höra tårdrypande berättelser om döda och aldrig återfunna famijemedlemmar och regeringen ställdes till svars för att man inte tog hem alla svenska turister fort nog. Det är tydligen skillnad på folk och folk.

... och så går det jämnt ut i slutändan

Jag vill gärna tipsa om sajten CheatNeutral.com där vi hittar sådana här solskenshistorier:

Steve and Lisa met while on holiday in Spain, and quickly fell head over heels for each other. That Christmas, at his office party, Steve got drunk and unavoidably repeatedly cheated on Lisa with Cheri, a co-worker. He paid Cheatneutral just £2.50 and we invested his money in Alex, a single man with no prospect of finding a partner. In return for the payments, Alex agreed to remain single.
Thanks to Cheatneutral, Steve was able to come clean about his cheating to Lisa, and when he presented her with the Cheatneutral certificate they realised they wanted to get married. Their wedding is taking place in the summer. Steve continues to regularly cheat on Lisa and Cheatneutral continues to fund projects like Alex with his offset payments.

Detta är givetvis en komisk parodi på och seriös kritik mot individuell utsläppshandel.

Min ene lärare Hornborg skulle ha sagt:
- Allt är inte utbytbara värden. Det är en svaghet i det kapitalistiska systemet och en av anledningarna till att man kan dölja det ojämna utbytet i världssystemet.

Enligt en vetenskaplig artikel, "Climate Change, Social Justice and Development", som en klasskompis refererade häromdagen, vilar neoklassisk ekonomi på en skruvad form av utilitaristisk etik som hävdar lyckomaximering och att olycka på ett ställe kan kompenseras med lycka på ett annat.

Förvandling del 3: Kärlek

Jag har blivit månadsgivare med en blygsam summa till Svenska kyrkans internationella arbete. Därför dyker det nu och då upp små tack- och/eller tiggarbrev. Idag fick jag ett tackbrev. Hela brevet går ut på att beskriva hur värdefulla mina bidrag är. Särskilt lyfts mikrolån fram. "Många har sett livet förändras och känt hoppet om en tryggare värld återvända." är understruket med blått och i marginalen står det med slarviga, blå bokstäver: "Dina gåvor ger hopp!"

Mina gåvor ger hopp. Varför är jag inte glad? Varför känner jag mig inte duktig, god, tillfreds? Varför blir det plötsligt tungt att andas?

På humanekologin hade vi seminarium idag. Hela denna delkurs, "Världssystemens politiska ekologi" handlar om spänningen mellan centrum och periferi, att centrum troligen är ekonomiskt överflöd och ekologiskt övergött på bekostnad av att periferin - och denna spänning kan även finnas inom ett enda land - är fattig och tillika ekologiskt utarmad. Idag var det ett par som refererade en vetenskaplig artikel om att utländska investeringar och företag orsakade mer utsläpp i fattiga länder än inhemska. (Dessutom räknas ju inte dessa utsläpp med i ägarlandets statistik, och de flesta fattiga länder omfattas inte av Kyotoprotokollet.). Det är väl knappast en nyhet, det kan väl vem som helst räkna ut, tyckte de. Jo, men det är en het fråga politiskt, sa jag.

En annan artikelförfattare dömde ut idén om att handla med utsläppsrättigheter, eftersom det inte löste problem, bara rättfärdigade dem.

Dessa våra tiders avlatsbrev! Bistånd och trädplantering skadar naturligtvis inte, självklart är det bra, nödvändigt, ska inte minskas under dåliga förevändningar! Men vi får inte tro att det är nog, att det rättfärdigar allt.

-När man tror att man är på rätt väg, då är man verkligen illa ute, sa en gång pastor Eric i Brasilien, han som lärde mig om Luther, om nåden och tron allena, om att få kärlek och förlåtelse från Gud och ge den vidare, hellre än att förtjäna den.

Jag har hört sägas, apropå Sydafrika och Israel, att även förtryckaren behöver försoning. Förtryckaren måste för sin egen skull hindras från grymheter.

Trots allt, eller just för att allt annars verkar så mörkt, kan jag kanske glädja mig åt den tanzanska kvinnan på bilden, hon som fått mikrolån till en ko. Trots att det är tungt att andas. Trots allt. Nåd.

Idag fick jag brev från nämnda Eric i Brasilien. Jag blev så glad! Att ha en vän som känner en och bryr sig på andra sidan jorden, det är fantastiskt. Jag behöver den världsvida kyrkan. Gåvan till mig ger mig hopp.

Dagens fynd

Jag skulle hänga in mina sommarkläder i garderoben. Då hittade jag ett par fina Lee-jeans på en galge och frågade mina syskon vems de var, men ingen ville kännas vid dem och jag var säker på att de inte var mina. Det enda som övertygade mig att de inte var min brors var när han påpekade att det stod "woman" på lappen. Kunde någon kompis ha glömt dem här? Jag provade dem motvilligt och upptäckte att de passade precis.

Jag måste ha köpt de här jeansen och sedan glömt bort dem. Jag mindes inte att jag någonsin hade ägt ett par Lee-jeans. Om jag tänker efter noga har jag nu ett svagt minne av att ha köpt och använt dessa, kanske för ett år sedan.

Tro nu inte att jag har mängder av jeans så att dessa har försvunnit i mängden. Tvärtom, jag har nyligen köpt ett par nya efter att ha gått i andra kläder ett par månader då alla mina gamla jeans var trasiga. Jag tycker egentligen att jeans är ganska intetsägande klädsel, om man inte har något snyggt till, men det passar till de flesta tillfällen å andra sidan. Senast idag tänkte jag att jag borde skaffa ett par till.

Jag vet inte vad detta säger om mig, att jag är ovanligt tursam eller ovanligt disträ. Kanske ska jag bli förvirrad professor när jag blir stor?

Friluftsliv

I helgen var jag på friluftsläger med Svenska kyrkans unga. Här är några ögonblicksbilder.

Fredag kväll, efter sen kvällsmat, har jag fått i uppdrag att organisera städningen kring vindskydden. Jag är slavdrivaren som uppbådar de sista viljan min grupp för att få in veden och husgeråden under tak. Gladast är han som håller ficklampan åt oss andra, tills han får en annan uppgift och plötsligt är bokstavligen uppslukad av mörkret.

Sen kväll i vindskyddet. Jag ligger och pratar med de brasilianska stipendiaterna. Den ene blir chockerad när han inser att det faktiskt inte finns någon dusch alls och att ingen av oss kommer att duscha på två dygn. Detta blir hans första kväll som han går och lägger sig utan att ha dusch. Mina erfarenheter av att brasilianare är besatta av att duscha - ibland med rätta, med tanke på klimatet, bekräftades. Det hände mer än en gång att jag konfronterades med hörsägen att tyskar inte duschar ens varje dag och frågan om svenskar var likadana. Nu kan du duscha, säger jag i vindskyddet, med en gest mot ösregnet. Vi skrattar.

Tidig morgon i vindskyddet. Jag vaknar och fryser, fryser, fryser. En halvtimme ligger jag kvar i sovsäcken, men måste sedan gå upp till dasset, som är upplyst av fotogenlampa. Rejält nerkyld kryper jag ner i sovsäcken igen, tar fram ylletröjan, som jag haft som kudde, ur örngottet och tar på mig den och ett par raggsockar och drar mössan längre ner över öronen, provar olika sätt att ligga i sovsäcken, sover mycket ytligt de närmsta timmarna. Det ska visa sig att vindskyddet, där jag sov ytterst, gått sönder i sidoväggarna så det är inte konstigt att vi fryser denna stormiga natt.

Middagstid på kanotfärd. Tidsplaneringen har kraschat rejält och gruppen rör sig långsamt i sicksack och motvind och med tilltagande dåligt humör. Ändå har Bruno och jag rätt kul.

Sen eftermiddag, när vi äntligen kommit fram till rastplatsen vid ån och fått mat har vi bibelstudium och pratar om den helige Ande och ifall gudstjänstdeltagande är meningsfullt. Jag tolkar till portugisiska. Några av oss fortsätter samtalet efteråt.

Lägerbål med chokladpudding, andakt och marshmallows.
Skymning rår över skogar och vatten, snart har dagen nått sitt slut.
Inom kort härskar mörkret och natten och vår lägereld dör ut.

En annan tidig morgon, då jag fryser något mindre, men likaså är uppe, lyssnar jag till den rika fågelsången och ser den skira dimman över sjön. Obeskrivligt.

Söndag eftermiddag. Jag pratar med Helena i telefon och ber henne göra klart vårt tal. Vi är samspelta vid detta laget. Lundagänget är lite försenat hem och köper lunch på McDonalds drive-in och äter i bilen. Det blir en kontrast till den långsamma matlagningen över öppen eld.

Söndag kvart i fyra: Jag kommer hem, packar upp, duschar, byter om, packar ihop, får vägbeskrivning och äter en banan. Andas! säger pappa, när Helena och jag står i dörren och ska ut till bilen.

Halv sex är vi i Kirsebergskyrkan i Malmö, sitter på golvet och antecknar vem som ska säga vad, hälsar på prästen, får veta att de har tagit fel kabel till sin projektor, övar med kantorn, springer iväg till kopiatorn, får mikrofoner. Klockan sex sitter vi ner och gudstjänsten börjar.

Det blev ett tal om vår resa med utgångspunkt i dagens tema: "att växa i tro" och det kändes som att vi fick kontakt med gudstjänstdeltagarna, som applåderade uppskattande efteråt. En fantastisk gospelkör sjöng och jag kände att det var ännu en kultur jag mötte i denna kyrka.

Det mesta går, men det kan vara onödigt att tänja på gränserna. Vad som är bra med friluftsläger är att det inte är ett dugg effektivt, men ändå känner man att man lever.

Kyrka och kyrkopolitik

Jag har funderat en del kring vad som är intressant att läsa i en blogg och vad jag vill skriva om. Jag skriver gärna personligt och utlämnande, men inte om vad som helst, och jag aktar mig noga för vad jag skriver om andra personer.

Något som kunde ligga nära till hands är kanske att skriva om kyrkopolitik, inte minst nu, när jag jobbar med kyrkovalsregistreringen. Det har ju varit en del skriverier både i vanliga media och på olika bloggar kring äktenskapsfrågan, Jonas Gardells bok o. s. v. Jag utesluter inte att skriva om det, men jag har hittills medvetet stått över, för jag vill själv bestämma dagordningen för min blogg. Den som vill kan ändå hitta alla argument, framförallt för- och emot-debatter, men även nyanserade inlägg, ett musklick bort. Jag är utless på det hela. Jag är också rädd för att bli för tvärsäker, att bli ännu en som står och gapar ut en åsikt. Sanningen är den att jag är ofta vilse.

Visst har jag skrivit mycket både om IECLB i Brasilien och om Svenska kyrkan, när jag har haft något som jag har velat berätta eller reflektera kring och det kommer jag att fortsätta att göra.

När jag satte titeln till min blogg "Törstar efter vatten" hade jag inte en tanke på kyrkan som sådan. Törsten gäller Gud.

Som hjorten törstar efter vatten, så törstar min själ efter Gud.

Jag tänker mig kyrkan som en samling kring de livsnödvändiga vattenkällorna, kring den treenige Guden.

Det är vackra och kanske orealistiska bilder, men man kan ana dem ibland.

Vad jag ser är en kyrka som kämpar med papper och pengar och personal.

Häromdagen hörde jag någon fråga en av de brasilianska stipendiaterna som besöker Sverige, ifall han vill jobba i kyrkan i framtiden.
- Jag jobbar redan i kyrkan (aktiv i musik, mission och diakoni m m vid sidan av tredubbla universitetsstudier). Det är annorlunda, för i Brasilien är de flesta volontärer.

Jag vill inte romantisera det här med volontärarbete alltför mycket, och jag tror inte att det kommer fler volontärer springande så fort ekonomin blir sämre, men det är viktigt att se att frivilliga är en del av församligen. De är viktiga inte främst för kyrkans ekonomi utan för kyrkans identitet.

En gång läste jag i en frågespalt en präst som sa att det var tråkigt, när folk inte ville döpa sina barn för då blev barnen kanske inte medlemmar sedan och då skulle det bli svårt ekonomiskt för Svenska kyrkan. Det var nästan så man kunde börja gråta. Sedan när ska dopen gå med vinst - sådan vinst? Är inte dopet själva kyrkans identitet? Döper inte kyrkan för att vattnet verkligen är något livsnödvändigt, döper för barnens skull?

Jag menar inte att kyrkopolitik är oviktig eller ointressant, även om debatten ibland kan bli tjatig. Jag minns hur jag, inför att säga "något litet spontant" om Svenska kyrkan på fem minuter på ett prästmöte i Brasilien, satt uppe halva natten och läste kyrkomötesmotioner och statistik på internet. Jag är extremt insatt i de organisatoriska bitarna och även en del i aktuella frågor, ställer själv upp i valet och vill absolut uppmana alla röstberättigade att läsa på och att gå och rösta.

Med kyrkovalsjobbet följer en del sekretess och neutralitet, men jag kan väl säga så mycket som att i Svenska kyrkan är det inte Svenska jag betonar. Däremot hävdar jag stenhårt allas (åtminstone alla döpta medlemmars) lika rätt att rösta och kandidera.

Min arbetskompis och jag skrattade åt att Lunds kyrkliga samfällighet sagt ifrån att Torns församlings valsedlar minsann inte fick skickas direkt till Stångby utan skulle gå via samfälligheten, liksom de andra församlingarnas alla listor. Som min kompis uttryckte saken: "De tänker väl: Förenkla! Nej, för helvete, ta inte mitt jobb!".

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var så kul med ett kontorsjobb.

Här lämnar jag öppet för tankar från läsarna.

Med fåglarnas hånfulla kvittrande

Hemtentan är inlämnad. Jag har så svårt för att komma igång och att koncentrera mig på skrivandet, så det slutade även denna gång med att jag satt och kämpade sista eftermiddagen, kvällen, ja även natten mot tisdag. Trots föresatser om att bättra mig blir jag sämre för varje gång.

På jobbet däremot går det så bra att koncentrera sig och vi tre tjejer som sköter registreringen jobbar effektivt och pratar samtidigt. Idag påpekade vår chef att vi inte får glömma att röra på oss lite någon gång i timmen. Det som är bra med denna typ av jobb är att det inte är stressigt på samma sätt utan det är bara att jobba liksom och det är avgränsat och regelbundet. Otroligt skönt. Jag går (nästan) aldrig in på mailen där. Däremot när det ska skrivas hemtenta letar jag aktivt efter undanflykter.

Klockan fyra på morgonen började fåglarna kvittra. Det var vackert och uppmuntrande. Jag är sällan vaken så tidigt (sent) annars. Jag hade hellre vaknat i ett tält än vakat med en hemtenta, eller varför inte upplevt känslan av att vara morgonpigg och gå upp och plugga i ottan. Nu kändes det inte som att jag kunde njuta av fågelsången fullt ut. Jag har aldrig hatat jordbrukshistoria så bittert som då.

Efter en kort natts sömn var jag på plats på jobbet och därefter föreläsning nästa dag, höll humöret uppe, fortfarande under det senaste dygnets motto "Det som måste gå måste gå". Sedan sov jag ett par timmar när jag kom hem. Halv åtta vaknade jag och rusade in på toaletten för att borsta tänderna - försenad till jobbet! Jag såg mina syskon och undrade:
- Är ni fortfarande hemma?
- Var skulle vi annars vara?
- Är det morgon eller kväll?
Efter att ha insett hur det låg till lade jag mig och läste en stund tills jag blev hungrig och undrade om vi inte skulle äta kvällsmat.
- Vi har ätit för länge sedan. Vi väckte ju dig, men du verkade trött.

Historien upprepade sig nästa morgon. Halv åtta vaknade jag återigen med ett ryck och rusade in i badrummet. Jag hade ett svagt minne av hur mamma hade stuckit in huvudet genom dörren vid sjutiden och undrat om jag skulle iväg och hur jag tvärsäkert hade svarat nej och lättat somnat om.

Men jag var på jobbet precis när domkyrkan slog åtta slag. Märkligt nog får jag hela tiden nya chanser.

- Tack gode Gud att jag vaknade i tid!

PS. Vi har två uttalade marxister till lärare på denna delkurs, Världssystemens politiska ekologi, och har redan haft högläsning ur Manifestet. DS

Storasyster

Jag blev nyligen tillfrågad att kandidera till en styrelse. Eftersom jag redan har suttit och sitter i styrelser och har en del andra föreningsuppdrag, som ledare m m, så tvekade jag att ta på mig något ytterligare. Ändå är det ju vi som redan har en del att göra som brukar ta på oss ännu mer. Det lät så kul, det är ju sådant här jag kan och gillar. Dessutom kändes det lite grand som en plikt och ett ansvar, att jag behövdes, så självklart ställde jag upp.

Döm om min förvåning när jag inte blev invald! Jag blev nästan förolämpad - och orolig, för hur skulle nu föreningen klara sig utan MIG som tar ansvar och ser till att saker blir gjorda och att vi inte bara rusar på utan att veta varför? De röstberättigade kanske inte förstod sitt eget bästa, lyssnade inte tillräckligt på auktoriteten, d v s valberedningen? Hur ska jag nu stå ut med att inte ha full kontroll över situationen och att få vara, som valberedningen sa "en offensiv kraft i anfallet"?

Jag överdriver denna historia lite nu för att karikera en obotlig storasyster som jag själv. Dessutom är jag äldst av tre och dotter till två äldstabarn, vilket gör mina storasysterdrag ännu mer utpräglade, enligt beteendevetaren Elisabet Schönbeck som skrivit boken "Äldst, yngst eller mittemellan - Din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig" (Forum).

Äldstabarn:

• är länken mellan föräldrar och syskon
• är otroligt ansvarstagande
• styr och ställer
• håller tillbaka sina känslor
• når ofta toppen (om de överlever hjärtinfarkten)
• blir ofta chefer
• har goda betyg och fortsätter till högre studier, är "booksmart" (till skillnad från småsyskonen som är "streetsmart")
• är konservativa
• fäster vikt vid auktoriteter och traditioner
• bör bilda familj med ett småsyskon, vilket de oftast också gör
• blir ännu mer extrema om deras föräldrar är storasyskon, något syskon är sjukt, de har flera, helst två, småsyskon eller bara bröder

"En som är storasyster till två bröder och som ledde hela svenska folket under tsunamikatastrofen var Fritidsresors informationschef Lottie Knutsson. Det är nog heller ingen slump att Margret Thatcher, Gro Harlem Brundtland och Hillary Clinton är just storasystrar till bröder. --- Det är väl ändå bara en lillasyster som mitt i allt kaos skulle få för sig att gå på teater i stället för att ta sitt ansvar just när en tsunami slagit till."

Naturligtvis finns det för- och nackdelar med alla syskonroller. Småsyskonen satsar t ex ofta på humor, utseende, moderna karriärer eller att sticka ut genom att göra tvärtom. De är äventyrliga, avslappnade och har god självkänsla. Många artister är småsyskon. Maud Olofsson är för övrigt den medlande mellansystern till bröder.

Föräldrarnas och mor- och farföräldrarnas syskonrelationer spelar också in. Författarinnan beskriver exempelvis hur olika hon själv (storasyster) och hennes man (lillebror) uppfostrade barnen: "Jag prioriterade läxläsningen medan min man satt högst uppe i ett träd och ropade efter pojkarna."

I ett exempel ur verkligheten har en storasyster alltid ordnat födelsedagskalas åt föräldrar och syskon. När hon själv fyller femtio är det ingen som ordnar något och det blir ingen fest. Elisabet Schönbeck säger att det finns en risk att den som alltid ordnat något antingen plötsligt exploderar eller ser det som sin plikt eller i längden blir bitter "framförallt... om alla under middagen påpekar hur fräsch, utvilad och vältränad lillasystern, som kom för sent för att hjälpa till, ser ut, samtidigt som de välment undrar hur det är fatt med storasyster: Du ser så trött och sliten ut. Du verkar så allvarlig, är du sur för någonting?"

Schönbeck menar att platsen i syskonskaran påverkar oss mer än något annat, mer än könet och mer än relationen till förälrar. Det låter kanske väldigt ytligt och generaliserande, men det finns mycket studier bakom och givetvis även många olika faktorer som samverkar med syskonplaceringen på olika sätt (ex. åldersskillnad, kön, antalet syskon, rang- och könskonflikter, sjuka syskon och speciella händelser, även flera generationer bakåt) och mängder av kombinationer presenteras i boken. Om teorin ska stämma som bäst ska det vara 3-4 år mellan syskonen. Annars blir det fråga om pseudotvillingar, funktionella ensambarn eller familjer i familjen.

Jag hörde Elisabeth Schönbeck på ett föredrag för ett år sedan och fastnade redan då. Syskonteorin är ett fantastiskt hjälpmedel att förstå sig på sig själv och sin familj, t o m samhället. Dessutom är boken skriven humoristiskt med glimten i ögat. Läs den du också!

Förresten, vilken är din plats i syskonskaran?

Vi unga i den världsvida kyrkan uppmärksammas

Det skadar inte med mer uppmärksamhet åt att man kan söka utbytesprogrammet "Ung i den världsvida kyrkan" och åt stipendiaternas tankar kring kyrka och samhälle i olika länder.

Just nu finns det en intressant artikel om Bruno och Carlos, brasilianarna som nu besöker Lunds stift, på www.svenskakyrkan.se och där även länkar till information om utbytet, till en artikel om Helena och mig samt till våra bloggar.

Ifall du har hittat hit via Svenska kyrkans hemsida vill jag hälsa dig välkommen till min blogg. Dagboksinlägg och reflektioner från Brasilien finner du under äldre inlägg daterade augusti-november, men även en del andra inlägg relaterar till internationella frågor. Skriv gärna en fråga eller kommentar!

För övrigt är jag just hemkommen från styrelsemöte med Rådet för Hela världen Svenska kyrkans internationella arbete i Lunds stift, där jag representerar Svenska kyrkans unga. Just nu handlar det om att försöka skapa, förstå och göra det bästa av den framtida förändrade organisationen och behålla och skapa engagemang hos frivilligt kyrkfolk. Vi planerar även en liten studieresa till Sydafrika i höst, där vi ska kolla in hiv-arbetet, försoningsprocessen, missionshistoria, lokala kyrkor m m och kanske t. o. m. träffa Desmond Tutu. Innan dess ska vi också ha en studiecirkel för att förbereda oss. Efteråt är det tänkt att resan ska utmynna i inspirationsbesök hos församlingar i stiftet, vilket förhoppningsvis bidrar till engagemang.

Ett spännande distriktsårsmöte

I helgen var jag på distriktsårsmöte (DÅM) för Svenska kyrkans unga i Lunds stift.

Ordförandevalet blev olidligt spännande, nästan dokusåpastil, fast något schysstare, och slutade med att vi fick en ny distriktsordförande.

En intressant sak är att mötet, där de flesta ombud var över femton, nästan totalt ignorerade tankar kring att barnen också borde få ett extra arrangemang ifall tonåringarna får det. Att den lilla grupp barn som var där pratade för sin sak hjälpte inte, utan de ansågs bara gulliga. Det finns en viss risk att det även inom Svenska kyrkans unga blir de äldre som styr. Å andra sidan blev flera nya 16-17-åringar invalda i styrelsen.

Jag önskar att det internationella engagemanget kunde bli mer konkret och engagera fler i SKUL.

Jag tyckte det var jättekul med mötet, lade sex yrkanden om framförallt verksamhetsplanerna och var uppe i talarstolen mest hela tiden. Klara och jag upplevde en rolig och intensiv helg med förutom möte även disko, andakter och andra aktiviteter. Dessutom utkämpade vi israeliter (ombud) en stor strid mot filistéerna (styrelsen, presidiet, funktionärerna m fl) där vi försvarade förbundsarken och försökte sno filistéernas avgudabilder och vi försökte ta varandras liv (svansar). Faktiskt helt i enlighet med Bibeln blev det vi i Juda stam som vann. Jag har nu lärt mig att på hebreiska ropa (men inte stava) "Öga för öga, tand för tand!". Tänk vilka nyttiga kunskaper, förutom mötesteknik, man får i Svenska kyrkans unga...

Framtidsvisioner efterlyses

Vi har grupparbete på humanekologen och temat är visioner för framtidens samhälle. Tanken är att vi ska "göra en internetsökning" (!) på detta ämne. Det kan handla om försörjningsfrågor och jordbruk men vår lärare säger sig inte vilja begränsa oss till det eller begränsa våra idéer genom närmare instruktioner.

Just nu känner jag att ämnet är för vitt och att det är svårt att klämma fram visioner och innovationer på beställning.

En sak jag tänkte på vid besöket på Nationalmuseum är att vi borde satsa mer på hantverk och konsthantverk - välgjorda, närproducerade, variationsrika kvalitetsvaror. Över huvud taget behövs ju mer fokus på vad som är bra och hållbart och inte bara på vad som är billigt för stunden. Det tänker jag även på när jag läste i Sydsvenskan idag om hur Majblommorna tillverkas i Kina. Majblomman är inte unik - som en expert påpekade så finns det i stort sett ingen kinesisk fabrik som följer arbetstidslagstiftningen. Hon hade själv jobbat med inspektioner men menade att det inte var vägen framåt. Det funkar inte att bara säga att det ska vara billigt och sedan ställa massor med krav på arbetssituationen. Genom billig produktion blir det mer pengar till att hjälpa fattiga barn i Sverige. Det tycks svårt att tänka på helheten - vilket är vad vi humanekologer förväntas göra.

Vad har läsarna för visioner för morgondagens samhälle i stort?

Att läsa vid universitetet

Filip, som själv går i sexan, påstår att det är slappt att läsa vid universitetet, "särskilt din kurs - du är ju nästan jämt ledig". Jag försökte förklara att vi har mycket litteratur, men det imponerade föga. "Du får ju läsa hemma!". Min plan var att ta studierna på allvar och börja i tid denna delkurs, till skillnad från de förra (Jag har fått VG på de förra hemtentorna, dock haft panik medan jag skrivit dem). Jag gjorde också upp en ambitiös läsplan för den första tvåveckorsperioden innan påsk och lyckades nästan hålla mig till den. Sedan blev jag sjuk och nu, med tre dagar kvar tills hemtentan lämnas ut, har jag missat de flesta föreläsningarna, läst knappt två av totalt fyra böcker (varav tre engelska) och inte påbörjat grupparbetet.

I fredags var jag i Köpenhamn på Nationalmuseum med klassen. Våra kunniga och extremt engagerade lärare guidade oss runt under dryga tre timmar och berättade om föremål från olika ursprungsfolk. Bland annat fick vi höra om hur hundarna har/hade det hos inuiterna på Grönland. De åt människornas avföring och hängdes när de skulle avlivas för att håret då blev fluffigt och lämpade sig till ytterkläder. Otroligt vackra och välgjorda kläder var det, verkligen motsatsen till "slit och släng". Nationalmuseum är värt ett besök, där finns massor av spännande föremål att förundras över och ett minimum av tråkiga informationsskyltar. Vår lärare Thomas var sedan tidigare särskilt förtjust i en jättestor kinesisk guldfiskskål med guldfiskar målade på. "Jag har letat överallt efter en sådan här att köpa. Tänk att ha en sådan med guldfiskar i och så en stor kinesisk lampa över!" Enligt Thomas är guldfiskar ursprungligen framavlade för att vara vackra uppifrån. Han är lika hänförd när han guidar på Botaniska trädgårdens växthus och är verkligen både antropolog och biolog. På en annan avdelning visade han tyger från söderhavsöarna och berättade att han hade sitt hem tapetserat med sådana, som han fått under sina fältstudier. Det hade varit intressant att se hur det ser ut hemma hos honom.

Grundaren av Nationalmuseum hade en dansk präst till far och en grönländsk mor. Antagligen var det mest mammans förtjänst att han lyckades köpa och få en mängd inuitprylar men jag blev ändå styrkt i min tes att prästbarn är ett ovanligt företagsamt släkte.

Jag nämnde för en kurskamrat att jag ännu inte hunnit hämta ut en kursbok jag beställt från biblioteket. "Gör det, så kanske jag kan få tillbaka den sedan", tyckte hon. "Jag hade lånat den, men sedan hade någon reserverat den".

Imorgon börjar halvtidsjobbet på stiftet, vilket jag ser fram emot. Redan på tisdag ska jag vara ledig för att åka med klassen på utflykt igen, denna gång till Kulturens Östarp, en bondgård som sköts med gammaldags metoder. Vår andra lärare har jobbat där. Under veckan som kommer ska jag även gå på konsert och spex och slutligen åka på Svenska kyrkans ungas distriktsårsmöte över helgen. Det lär med andra ord inte bli mycket tid över att läsa kurslitteratur. För en stund sedan höll jag på att läsa "Det skånska kulturlandskapet" och hade gjort misstaget att lägga mig på sängen. När jag var kommen till kapitlet "Efter 1900-talets mitt: Vidare mot stadslandskapet" somnade jag.

Hört på bussen

-Asså, om man inte kommer alls får man streck och då kan man ju inte söka vidare till andra skolor och sånt sen vet du. Men om man får IG så kan man det. Så jag tänker satsa på att få IG. Då måste man gå på några lektioner då och då.
---
- Nu måste jag hem och räkna matte. (suck och stön)
- Asså, seriööööst! Tvingar dina föräldrar dig?
- Ja och min lärare också.

Stackars kille!? Man kan ju hoppas att han får IG åtminstone...

Sa du oktober?

Klockan är nio på morgonen och jag vaknar av att mobilen ringer. Det är en Inger från Oxie som undrar om jag vill komma till Öppet hus.
- Det var Gunilla Kristiansson som tipsade om dig. Vet du vem hon är? Du var i Hässleholm, eller hur?
- Ehh, ja, jo det stämmer.
Inger pratar på. Min hjärna har inte vaknat än. Hon är frivillig i församlingen och gör upp programmet. 29 oktober vill hon boka in mig.
- Till hösten alltså? Sa du oktober?
- Ja, kan du då?
- Ja du... Får jag återkomma? Jag skulle inte tro att jag har något planerat då, men det är inte säkert. (När var det jag skulle till Sydafrika? tänker jag förvirrat.)
- Ja, när tror du att du kan lämna besked?
- I slutet på veckan kanske. Alltså, jag ligger sjuk, får jag fram ynkligt.

Glad påsk!

Påsk
Jag hoppas att ni, kära läsare, har haft en roligare påsk än jag, som har tillbringat hela helgen i sängen med feber. För att få omväxling har jag också spenderat en del tid i tv-soffan framför lättsmälta filmer såsom Sound of Music. Läst har jag också gjort - förutom Det skånska kulturlandskapet som jag pliktskyldigast har ägnat mig åt har jag börjat på Vänner kallar jag er - en resa till Ekumene av biskopen Jonas Jonsson. Den handlar om den internationella ekumenikens utveckling under 1900-talet. Låter det torrt och tråkigt? Det är faktiskt intressant och personligt skrivet med många anekdoter som denna:

Under 1950-talet ledde han (Franklin Clark Fray) samtidigt både sin egen kyrka, Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet och det Nationella kristna rådet i USA. Det gick en historia om honom att han kom till himlen och kände sig sysslolös. Då gick han till Gud fader och bad om något att göra. Han fick uppdraget att skriva ett utkast till stadgar för den himmelska gemenskapen, som fram till dess hade levt i oinskränkt frihet utan fastställda ordningar. Efter två dagar kom Fry tillbaka med ett komplett förslag. Gud fader läste omsorgsfullt, sköt upp glasögonen i pannan och sa: "Det här ser bra ut, men jag har en fråga. Varför föreslår du mig till vice ordförande?"

Av någon anledning känner jag mig besläktad med denne Franklin. Boken fyndade jag för 27 kronor (äntligen en billig bok) på Arken förra helgen, när jag var i domkyrkan.

Recept på en lyckad klosterhelg i Domkyrkan

• 10 Svenska kyrkans unga-människor
• 1 del PRAT - Det här är inget tigarkloster/retreat, utan här får och ska man prata om allt mellan himmel och jord.
• 1 del UPPTÄCKTSFÄRD - undersöka tornet, baksidan av det astronomiska uret (se bara till att du inte rör urverket, för då kan vi glömma alla fina fraser om hur viktiga vi unga är - alla vet ju att det astronomiska uret är tio gånger mer värdefullt)
• 2 delar LEK! - Endast fantasin sätter gränser! Halv två på natten lekte vi dunkgömme mellan pelarna. Någon påpekade efteråt att Laserdome också hade varit häftigt, men där gick vår gräns. Prova predikstolen är också ett måste. Visst får man leka i domkyrkan! Det måste man om man ska kunna vara allvarlig där.
• 3 delar BÖN! - Obs: Här gäller det att följa receptet noga, inget utrymme för improvisation. Exakta instruktioner finner du i Tidegärden. Se bara till att hålla tungan rätt i mun när du bläddrar fram och tillbaka och att göra pauserna lagom långa. Då blir det gudomligt vackert. Vi läste tidegärdens psaltarpsalmer så det stod härliga till, ibland överröstade av en överförfriskad organist som inte hade mycket till övers för våra övningar.
• ev. 1 liten del SÖMN - något varmt och mjukt att ligga på är att föredra. Bry dig inte om att de små soldaterna på det astronomiska uret fäktas högljutt en gång i timmen, för sova i domkyrkan gör man inte varje natt - och då kan man ju lika gärna vara vaken.
• Smaksätt efter behag med glass och sol på torget.

Tjuvlyssnat

Det är natt mot söndag och jag ligger i min sovsäck nere i kryptan (gravkällaren under kyrkan). Klockan är runt fyra och studenterna börjar gå hem från nationsfesterna. En ende killes skrålande överröstar allt. Det hörs bra här nere. Jag är ändå så trött att jag i stort sett sover, när ett par studenter sätter sig vid det lilla fönstret och pratar. Jag kämpar för att hålla mig vaken och fantiserar om hur jag skulle kunna skrämma dem. Så är det något som fångar min uppmärksamhet. En av flickorna läser Gud som haver. De är lite fulla, det är mitt i natten och kyrkobyggnaden inspirerar henne. Över de andras sorl hörs denna bön, något ironiskt framfört, delvis på skämt, men upprepad flera gånger med ett omisskännligt stråk av - längtan.

Långfredag

I radio ringde det in en kvinna och talade om att hennes son hade begått självmord. "Det kan man väl få säga nu när det är långfredag" sa hon. Han var läkare och hade skrivit ut överdoser åt sig själv, vilket hon tyckte borde förbjudas. Hur hanterar du det? "Jag jobbar, dygnet runt jobbar jag."

På gymnasiet hade vi pratat om teodicéproblemet (hur en god och allsmäktig Gud kan tillåta ondska) på en religionslektion. Efteråt var det en klasskamrat som frågade mig om jag visste ifall Jesus hade gett något svar på teodicéproblemet. Nej, sa jag, jag vet inte, jag vet bara att Jesus själv frågade på korset "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?".

Likaså på gymnasiet skrev jag en hemtenta om den kristna försoningstanken. "Påsk förstår man inte, den firar man. Bön förstår man inte, den lever man i. Det är för mig att tro, att förtrösta på Gud."

Utan att egentligen associera till radioprogrammet berördes jag, vid kvällens konsert med Jesu sju ord på korset, av hur Jesus ber Johannes ta hand om hans mor. Överger han henne eller ej?

Trivial pursuit - generationsklyftor

Filip, 12: "Vilken godsak har varit med i McDonalds utbud ända sedan starten -67?"
Farfar, 87: Ja... det är ju de här... med köttfärs emellan...
Farmor, 87: De har namn efter en tysk stad.
Farfar: Hamburgare!
Amanda, 19: Det ska nog vara en speciell sorts hamburgare.
Farfar: Jaha...
Filip: Big Mac.
Farfar: Jaså. Jag har aldrig ätit där.

Farfar är å andra sidan väldigt kunnig inom andra, kanske viktigare, områden, som exempelvis historia och inte ett dugg förvirrad trots att han är gammal.

Nyligen träffade jag en student som inte visste var Bornholm ligger. Sådana luckor är väldigt vanliga i vår ålder åtminstone, verkar det som. Det tycker jag är löjligare (och orande).

Bildning kontra beställning

Jag har hittills inte kommenterat så mycket politik här på bloggen, men nu måste jag få protestera mot ett ovanligt dumt förslag i den studiesociala utredningen om att korta tiden för studielån från sex till fyra år. Visst har vi ett jämförelsevis generöst system för studiemedel och -lån (obs: största delen är lån), visst kan det verka lyxigt att finansiera studenter som aldrig verkar bli klara med någon examen och visst kan man försöka jobba vid sidan av, men varför inte vara stolta över våra studier, varför försämra? Ett annat förslag i utredningen var att höja studiemedlet med minst 400 kronor, men det tyckte inte Lars Leijonborg att vi har råd med. Att förkorta antalet studiemedelsberättigade terminer tyckte han däremot var ett bra förslag. Hur kan man som Lars Leijonborg kalla denna försämring för en morot? Var och en ser väl att det är en piska, ett slag rakt i ansiktet på ambitiösa studenter.

Dispens kan sökas för studenter som läser en utbildning på mer än fyra år och det borde vara ganska många eftersom de flesta utbildningar efter Bolognareformen är antingen tre eller fem år. Dock blir det ju svårt för den som ändrar inriktning eller av andra anledningar läser något utöver sin huvudinriktning.

Över huvud taget verkar nuvarande högskolepolitik gå ut på att detaljstyra utbildning och forskning så att den passar företagen, snabbt leder till anställning och ökad BNP. Detsamma gäller tydligen kulturpolitiken.

Humanekologi är typiskt ett ämne som inte leder spikrakt till en yrkesexamen. Däremot är det ett synnerligen viktigt ämne - något som alla borde läsa, påstår vår lärare och det ligger något i det - och vår institution har nyligen fått Linnéstöd till sin forskning. Jag valde att läsa denna kursen för att jag tyckte att den var intressant och allmänbildande och jag tror att det i förlängningen kan vara till nytta i framtida yrkesliv men även som privatperson och medborgare. Vi är många som läser en enstaka kurs på universitetet innan vi börjar en yrkesutbildning, eller under tjänstledighet. Jag tror att det är svårt att värdera kunskap, folk som är allmänbildade och inte bara kan ett enda ämne. Tvärvetenskap pratar vi mycket om på humanekologen.

Låt mig citera ur min kursbok "Vete, vapen och virus - en kort sammanfattning av mänsklighetens historia de senaste 13 000 åren" (för övrigt en läsvärd och lättläst bästsäljare, rekommenderas!) ur kapitlet om teknikhistoria:

I själva verket har många eller flertalet uppfinningar gjorts av människor som drivits av nyfikenhet och experimentlusta, utan att det funnits någon efterfrågan på den produkt de haft i åtanke. När den väl konstruerats har uppfinnaren tvingats hitta ett användningsområde för den. Först sedan den varit i bruk länge har konsumenter kommit på att de "behövt" den. Andra produkter har uppfunnits i ett visst syfte men så småningom kommit att användas för andra, oförutsedda ändamål. --- Ett gott exempel är Thomas Edisons fonograf --- När han 1877 hade konstruerat sin första fonograf skrev han en artikel där han föreslog tio sätt att använda den. Att spela in döende människors sista önskan var ett förslag, ett annat att spela in bokuppläsningar åt blinda, ett tredje att ange tiden och ett fjärde att lära ut rättstavning. Att spela in musik var inget som Edison trodde på. --- När andra företagare skapade jukeboxar genom att låta en fonograf spela ett musikstycke mot ett mynt i ett myntinkast, protesterade Edison mot denna användning som han tyckte var degraderande och tydligen inte seriös nog. Först ett tjugotal år senare gick han med på att huvudsyftet med fonografen var att spela in och spela upp musik.

En framsynt högskolepolitik är en angelägenhet för hela samhället, inte bara för oss studenter. Var med och skriv på uppropet på sabbaintestudiemedlet.nu !

En betraktelse utifrån ett brasilianskt perspektiv

Miljö och globala frågor
Jerusalemdagen var väldigt bra. En av föreläsarna, en israel, påpekade bl. a. att sydafrikaner som besöker Israel påstår att situationen där är värre än vad apartheid någonsin var. Jag träffade även tjejen från Kristna freds som föreläste på vår Sidakurs i sommar och en tjej från IM. Roligt att det var åtminstone lite olika människor. I söndags var jag i Vallkärra kyrka och eftersom vi var ganska få - åtta stycken inklusive prästen och kantorn - hade vi samtalspredikan i äkta befrielseteologisk anda och talade om försoning i Ronja Rövardotter och Mellanöstern. Vi manifesterade Earth Hour hemma på kvällen och för att göra det ordentligt drog vi ur huvudströmbrytaren. Det ledde till att vi blev utan telefon och internet några dagar, men det positiva med det var att jag kunde jobba mer effektivt med hemtentan. I måndags var Helena och jag hos konfirmander i Tomelilla. Så blev det skrivande i sista minuten återigen. Nu är tentan inlämnad, paniken borta och när jag cyklade hem från introduktionsmötet till nästa delkurs kändes det att våren hade kommit. Jag tänkte att det är härligt att bo på landet i en by med porlande bäck, hästhagar och en gammal ringlande bygata. När jag kom hem såg jag att jag fått brev från Brasilien, via Uppsala, från det befrielseteologiska seminariet om miljöfrågor som vi deltog i första helgen. Kul! Kanske blir det någon gång av att jag berättar mer om erfarenheterna från det seminariet som var så intressant att jag blev inspirerad att läsa humanekologi.

och annat i kyrkan?
Bruno, en av brasilianarna som är här i Lund nu, skriver om sina intryck från Sverige och Svenska kyrkan på sin blogg. Ni som kan portugisiska kan läsa här, men för er andra har jag översatt:

I lördags gjorde vi sushi i min värdfamilj. Det var jättekul och gott! På söndagen assisterade vi vid gudstjänsten "Mysterium" som också var super, det var en bra kör och allt var toppen. På måndagen var jag på en miniorgrupp... Eftersom barnen var mellan 6 och 9 talade de inte engelska än, men de var ändå jättebra med mig!! På måndagkväll var Carlos och jag i Lund på en middag som folk där ordnade för att hälsa oss välkomna. Maten var jättebra och personerna öppna och vi hade också en sorts "minigudstjänst" där två flickor som hade varit i Brasilien (Helena och jag med andra ord) i samma utbytesprogram sjöng en sång på portugisiska och så.
---
Om Svenska kyrkan:
Jag har förstått att det finns många tillhöriga, men också att det blir fler och fler som undviker att gå i kyrkan och så, majoriteten av de aktiva medlemmarna är gamla och kvinnor. Jag har också förstått att kyrkan är involverad i många projekt (de flesta sociala eller om globala frågor och miljö) , men tron verkar många gånger inte så viktig. Trots att man talar mycket om "en enda kropp" och enhet tycks det mig att ofta (inte alltid!) är detta en ursäkt för att var och en får tro vad den vill, utan att behöva ändra sitt sätt att tänka (enligt Romarbrevet 12:2 som lyder, min anmärkning: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.) Saken är att vi bör blanda tron och gärningarna, inte utesluta den ena för den andra, utan att gärningarna existerar av tron och att tron stärks av gärningarna.
De flesta som jobbar i kyrkan är avlönade: musiker, lärare etc. som i Brasilien är volontärer. Detta har positiva och negativa aspekter. Jag har förstått det positiva som att de har mycket mer arbete kring globala frågor som jag sa, och dagiset, och det ger en bra organisation av kyrkan. Men det negativa är att det begränsar volontärtjänsten och kanske är det ett av motiven för den stora medlemsflykten från kyrkan. Arbetet blir ett uppdrag för de som har betalt för att utföra det.

Ur barns och spenabarns mun får man höra sanningen, sägs det, eller från gäster. Dessa är frågor som jag också har funderat mycket på under min utbytestid och jag tror tyvärr att det ligger en del i vad Bruno säger. Jag ska inte kommentera det mer nu, utan låter texten tala för sig själv och lämnar öppet för läsarna att fundera och lämna kommentarer.

PS. Jag kan via min kompis Elisabeth, en tysk katolik som är volontär i Lajeado, berätta att Lajeado har haft karneval och att det var precis som på teve. Folk där fastar inte, vilket hon tycker är konstigt eftersom hon själv gör det. Jag visste inte att ni lutheraner - min beskrivning var kanske något osaklig - fastar!!!!! skriver hon. DS

Jobba och sjunga

Jag fick precis reda på att jag har fått Lunds antagligen mest attraktiva jobb. Det handlar om att hjälpa till att föra in åtta-nio tusen personnummer och namn i ett datasystem inför kyrkovalet. Oj, vad roligt det ska bli! Nåja, det är i alla fall bra att ha ett jobb.

Imorgon ska jag delta i Jerusalemdagen i S:t Peters klosters församling. Det är ett stort, ekumeniskt arrangemang. Denna gång ska jag inte prata utan bara lyssna, vilket jag ser fram emot. På kvällen blir det Qyijama - uppståndelsemässa Kärlek till Livet med musik från Mellanöstern i Domkyrkan klockan 18. Jag ska sjunga i kören, även det roligt eftersom jag inte har sjungit i kör sedan i våras. Välkommen dit!

Mycket gnäll och lite glädje

Jag har nyligen upptäckt hur mycket böcker egentligen kostar, när det inte handlar om storsäljare på rea utan om utländsk facklitteratur. Innan jag blev student hade jag aldrig hört talas om att böcker kunde kosta 500 kronor, ibland över 800 kronor.

På Geobiblioteket får man bara ha boken i två veckor ifall någon annan har beställt den sedan. Det finns inte särskilt många exemplar av våra kursböcker heller.

Den värsta hittills är "Living in the environment", en tjock amerikansk tegelsten, grundbok i miljöfrågor. Den författaren måste tjäna pengar som gräs. Han är inne på femtonde upplagan och har till och med gett ut en något tunnare, svartvit, pyttelite billigare variant "for price-conscious students as you". Det är precis som läkemedelsföretag som säljer både märkesvaran och kopian. Den billigare kostade "bara" 500 (i studentpris!) på Akademibokhandeln, mot dryga 700 för originalet. Jag köpte slutligen originalet på internet för ca 500. Den boken fanns nämligen inte att låna på biblioteket.

Vi har fyra delkurser med 3-4 böcker i varje. 270 kronor för en bok är billigt. Det är inte det att jag inte har råd att köpa böcker, men det är bara så tråkigt att lägga tusentals kronor på det, speciellt när vissa inte ens är roliga böcker.

Igår var jag ute på stan och letade efter några böcker till nästa kurs, så att jag för en gångs skull skulle ha dem i tid. Det var nämligen en bok som kostade över 800 på internet (alternativt 460 men då skulle det ta över en månad att få den). Akademibokhandeln sa att de skulle sluta sälja kursböcker (jag förstår varför) och hänvisade mig till AF-borgen. Ett hopp tändes att det kanske skulle vara billigare där. Det fanns ett enda exemplar kvar. Den kostade 570. Jag var för snål för att köpa den. Gjorde jag rätt? Nu står mitt hopp till att jag ska ha tur och få ett av de fyra ex som finns på biblioteket eller att jag ska hitta någon begagnad. Eller så får jag gå tillbaka till AF-borgen och se om boken är kvar.

Näst efter att köpa böcker är det tråkigaste med studentlivet att läsa dessa böcker. Just nu har jag tre (varav två engelska) böcker och en hemtenta som kallar på min uppmärksamhet. I nämnda "Living in the environment" har jag läst 300 sidor och har 400 kvar, plus supplementen. Det aktuella kapitlet handlar om det industrialiserade jordbrukets för- och nackdelar. Sedan har jag en ytterligare en oöppnad bok som handlar om detsamma. Jag börjar inse att jordbruk inte är mitt huvudintresse. I och för sig är det väldigt intressanta diskussioner kring miljö- och utvecklingsfrågor men pliktkänslan dödar glädjen (och disciplinen) effektivt.

Ett kul avbrott var i alla fall välkomstmiddagen för brasilianarna som Helena och jag arrangerade i måndags. Flera timmar ägnade vi samt Gustav och Ylva åt att laga svenskt smörgåsbord och tre efterrätter till femton personer. Lite svårt var det att vara "värdinna" och umgås och samtidigt sköta disk och sådant. "Välkommen till vuxenlivet" var det någon som sa. Jag är jättedålig på att prata och uträtta saker samtidigt. Som tur var fanns som sagt en fantastisk kompis som hette Ylva som ställde upp 100 % och även Kristina tog hand om en del. Brassarna är jättetrevliga. Vi åt, pratade, skrattade, lekte tidningsleken... Vi avslutade med en musikandakt med flöjt och sång inne i kyrkan och det blev väldigt stämningsfullt.

Något väldigt positivt är att jag ska få åka till Sydafrika! Det blev en glad överraskning på mitt första styrelsemöte med Rådet för Hela världen Svenska kyrkans internationella arbete i Lunds stift. Det är en studieresa på två veckor i höst, samt studiecirkel innan dess, och vi ska lära oss om hiv, mission, försoning m m. Det ska bli väldigt spännande. Jag kan med andra ord se fram emot ännu en turné med informationsuppdrag i stiftet nästa vår.

Mitt bidrag för att sänka medelåldern i kyrkorådet

Idag var jag på nomineringsmöte för listan "Vår församling" i Torn. Väldigt intressant! Vi har bara en lista och den är inte partipolitisk. Tjugo personer kunde tänka sig att stå med på listan och något färre var med på mötet. Efter att vi presenterat oss och varandra (kyrkokören gav en konsert i en annan församling samtidigt så flera därifrån var inte närvarande), röstat och räknat rösterna två gånger, stod det klart att jag hamnade på FEMTEPLATSEN. Inte illa! Tio personer kommer in i rådet som ordinarie (troligtvis de tio översta, men det kan ändra sig något ifall folk kryssar mycket), fem suppleanter och så har vi fem reserver som vi använder ifall någon slutar.

Jag har inte direkt varit så aktiv i Torns församling. Jag har deltagit i tre gudstjänster, pratat om Brasilien två gånger och skrivit i församlingsbladet två gånger. (Det kryllar väl inte precis av 20-åringar som är mer aktiva än så här). Men jag sa förstås att jag varit/är engagerad på andra håll.

Det blev lite diskussion om gudstjänstlivet. Familjemässorna är i församlingsgårdens stora sal och det är inte tillräckligt mycket "högtid" för nattvard, tyckte någon, som f ö inte trodde att folk ville ha nattvard så ofta. Sedan är det ju ett dilemma att vi har fem kyrkor att fördela gudstjänsterna mellan. En sjätte kyrka är avstängd och i den byn finns det följaktligen inte en kotte som vill engagera sig i församlingslivet.

De flesta var 40-talister, men det var faktiskt ett par kvinnor i 30-årsåldern som kom med i topp-10 och en majoritet kvinnor, så det är inte bara "gamla gubbar".

Fasta

Det pratas en del om att fasta och även jag har mina planer som lyckas till hälften och som jag inte vill berätta om. Eller så säger jag att jag inte vill berätta om dem för att jag ska framstå som ännu mer medveten. Just det!

Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda.

Jag undrar om inte den bästa fastan vore att avstå från att göra något vettigt och fromt alls under en tid, att inte plugga, inte göra tusen informationsuppdrag, inte gå på möten, inte planera sin framtid, inte leta upp bästa receptet på äppelkaka, inte söka jobb, inte skriva seriösa blogginlägg, inte ha dåligt samvete, inte göra andras jobb, inte vara så hemskt duktig, inte verka vara så hemskt duktig - inte berätta om allt man gör, inte låta bli att berätta om allt man gör...? - och definitivt inte fasta.

Vad är jag beroende av? Vad vill jag? Vad är viktigt?

Här kan ni läsa Martas och några andra Krissares (?) djupt allvarliga och hejdlöst humoristiska fasteblogg.

Student

Jag har just svarat på en jättelång enkät från Studentkortet. De lockade med fina priser och naiv som jag är tror jag att det kanske spelar roll vad jag svarar. "Vilket av följande bemanningsföretag har du hört talas om?" "Vad anser du om följande bokförlag?" "Hur lång var din senaste resa?" "Hur anmälde du adressändring sist du flyttade?"

Sista frågan som man skulle fylla i för att ha chans att vinna priser var "Vilken är den vanligaste missuppfattningen om studenter?".

Det bästa jag kom på - vilket knappast är en vinnarmotivering, antar jag - var:

att vi är intresserade av reklam

Vilka missuppfattningar finns det om studenter? Att vi är fattiga, super mycket, är i ständig jakt på extrajobb... Vad är missuppfattningar och vad är sant?

Förvandling del 2: Tro

Medan vi ber bör vi inte heller låta oss förföras av vanligt förekommande dikotomier mellan profant och heligt, gärningar och kompletation. Det är farligt att bedja, för en verklig andlighet undergräver orättvisa. Förtryckande och orättvisa regeringar borde hindra folk från att be till Gud, borde hindra dem från att läsa och meditera över Bibeln. Dessa aktiviteter kommer nämligen att tvinga dessa människor att arbeta för etablerandet av Guds rike... Dessa aktiviter tillåter oss inte att njuta i ett andligt ghetto, isolerade från livets hårda verklighet där utanför.
/ur Gud har en dröm av Desmond Tutu

Tro är för mig ett substantiv och ett verb som betyder "tillit" respektive "att lita på". Observera att jag inte i första hand menar "gissa, anta". Framförallt tänker jag på att lita på Gud, den treenige Guden.

Nu äntligen ska jag presentera Kamrat Jesus. Han är huvudpersonen i en barnbok, givetvis från 70-talet, som ledarkåren till sin stora fröjd hittade på Svenska kyrkans ungas lägergård Solgården. Man undrar verkligen hur den hamnade där. Vi hade jätteroligt under läsningen och var alla ivriga att befria de oskyldiga barnen från denna bok för att istället ta hem den till den egna bokhyllan. Tyvärr vann jag inte striden men jag minns en del av innehållet.

Kamrat Jesus är, vilket kanske hörs på namnet, kommunist. Han och hans vänner förbereder Revolutionen. Författaren gör sitt bästa för att ta ner Jesus på jorden genom att bland annat berätta om hur han och Maria Magdalena tillbringar en sista natt tillsammans, kramandes i ett par buskar och som sagt, hur Petrus och han "som goda kamrater" kissar i kors mot ett träd. Ett annat intressant stycke är när ett par lärjungar frågar om de får ha platsen närmast Jesus. Jesus svarar irriterat att när revolutionen har kommit ska ni alla få var sin tron, "blir ni nöjda då?". Här någonstans, när man jämför med beskrivningen av att den siste ska bli den främste, börjar man ana att författaren har en egen tolkning. Stormandet av Jerusalem planeras grundligt, men misslyckas tyvärr eftersom vännerna har smugglat in för få vapen. Kamrat Jesus är inte felfri. Han erkänner storsint mot slutet att han har gjort några grundläggande fel, bland annat:
- att han har predikat icke-våld. Han bättrade sig snabbt på den punkten, men tydligen inte fort nog.
- att han har lärt ut att man ska lita på Gud. Det ska man inte, för som alla vet så har Gud aldrig hjälpt fattiga och förtryckta.

Slutligen förklarar författaren att Jesus "kanske" korsfästes, men ingen vet eftersom beslutsfattarna pratade grekiska och ingen förstod så svåra språk på den tiden. Uppståndelsen nämns inte med ett ord.

I förmiddags hade Helena och jag ett föredrag och efteråt var det en man som ville diskutera några reflektioner han hade fått. Vi hade bland annat talat om betydelsen av tro och gemenskap och berättat om en kvinna trots små yttre möjligheter verkligen ställde upp för andra. Han hade massor av funderingar, men bland annat menade han att var och en har ett personligt ansvar. Han gillade inte riktigt kommunism eller socialism som lade ansvaret på kollektivet. Jag svarade att den enda risken är väl att det trots allt framstår som frivilligt att ställa upp, och att de som saknar något som är en rättighet blir beroende av enskildas välvilja.

Kan vi lita på varandra? Det leder oss tillbaka till frågan om tillit.

Min resa i Brasilien var en övning i tillit, till obekanta människor och till Gud. Det var dock ingen helt blind tillit, utan för det mesta grundad på någon sorts information, och för det mesta, men tyvärr inte alltid, visade sig föremålen för min tillit vara mer än värda den. En sådan tillit stänger en inte inne i något ghetto. Att tro så är inte att vara beroende, utan att vara fri - fri från bland annat den förlamande tron och misstron på sig själv.

Detta låter kanske högtravande och jag vill verkligen inte att ni ska tro att jag redan kan detta med tillit och tro. Vem gör?

Vad ska man ha kristen tro till? Ja, den är, som Desmond Tutu säger, en underskattad kraft för samhällets förvandling (om än kanske inte med exakt de metoder som Kamrat Jesus förespråkar). Som om inte det vore nog har den också ett oändligt egenvärde som grund för vår personliga försoning och förvandling: "Våga vara den du i Kristus är" sv ps 87.

-----
Överflödig information inifrån Amandas ghetto:

• Ni har väl inte missat veckans viktigaste nyhet: Kyrktuppsfrämjandet och tidningen Land presenterar nomineringarna till Årets kyrktupp! Vilken värld lever vi i? Det är detta jag ska fördjupa mig i ifall jag blir invald i kyrkorådet. Kyrktupparna får bli min hjärtefråga. Äh, det är väl skönt att inte bara ha allvarliga frågor och nyheter jämt.
• Jag har blivit tillfrågad att ställa upp i kyrkovalet, genom att stå med på församlingens enda nomineringslista. Nu får jag väl äta upp att jag har sagt att unga borde finnas representerade i kyrkopolitiken. Jag tycker absolut inte att man ska välja oss unga bara för att vi är unga, men det borde ju finnas några under femtio åtminstone. Vi får se hur det går - fortsättning följer.
• Jag tycker att rätt låt vann i Melodifestivalen. Den kommer väl inte att gå så långt i Moskva, men jag gillade operalåten eftersom jag uppfattade den som en parodi på sin egen genre och Malena hade distans till sig själv.

Engagemang

Jag är ledsen att jag inte har skrivit något på länge. Jag har inga bra ursäkter, eftersom jag förra veckan hade det väldigt lugnt. Det var ett förrädiskt lugn som infann sig i väntan på att mina kursböcker skulle anlända. Ofta tänker jag att livet som student är rätt slappt och härligt, åtminstone min kurs med rätt få schemalagda timmar. Igår var vi förresten i Botans växthus, där vår lärare, som har jobbat där, entusiastiskt guidade i två timmar. Dessutom har jag numera inte ett tiotal olika fritidsuppdrag som konkurrerar om min tid - jag saknar det inte alls!

Men så, då och då, vaknar jag upp och inser att jag har en del att göra ändå och att en föreläsningsfri dag inte nödvändigtvis betyder en vilodag. Som igår, när min tegelstenskursbok "Living in the environment" anlände och jag insåg att jag hade en och en halv veckas läsning att ta igen. (Nästa gång ska jag fixa litteraturen innan kursen börjar. Nästa gång...) Eller idag, när jag hade hämtat de andra två böckerna, varav den ena jag ska ha seminarium om imorgon. (Den heter förresten "Vete, vapen och virus - en kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13 000 åren", en något anspråksfull titel. Författarens tes är att folks olika välstånd beror på geografiska faktorer och inte på rasbiologi, kanske inte i sig så märkvärdigt men han menar att detta inte har förklarats så noga förut. Tyvärr har jag inte lyckats ta mig igenom riktigt hela boken än, så det får bli ett senare inlägg...). På fritiden har jag trots allt en del uppdrag. Jag räknade efter att jag har berättat om Brasilien vid åtta tillfällen hittills, oftast tillsammans med Helena, och nu i mars blir det sju tillfällen till. Nu planerar vi också välkomstfest för brasilianarna Bruno och Carlos. Sedan är det Svenska kyrkans unga och första mötet med "Rådet för Hela Världen Svenska kyrkans internationella arbete i Lunds stift" (Smidigt namn, eller hur?). Kort sagt, väldigt mycket kyrka. Å andra sidan ger uppdragen ofta respons och glädje och inspiration tillbaka. Som sagt, häromdagen var det en som heter Örjan, gammal fölkhögskollärare, som jag under en stor del av min uppväxt sett i kyrkan och serverandes soppa och hållandes tal vid fasteinsamlingar, en av eldsjälarna i internationella gruppen och själva sinnebilden av Lutherhjälpen för mig, som sa att vårt föredrag hade varit "fullkomligt suveränt". Det var jätteroligt att höra. Egentligen borde de som jobbar uthålligt ha mer uppmärksamhet. Jag tänker på min mormor som i decennium efter decennium var engagerad som syföreningstant och missionsombud, och även som kyrkvärd, körsångare, kyrkorådsordförande, barntimmeledare o. s. v. På söndag är det internationella kvinnodagen. Låt oss då uppmuntra alla kvinnors kapacitet och drömmar, oavsett om det är inom det traditionellt manliga eller kvinnliga området. Det blir så lätt antingen-eller. Det finns en risk att målet antingen tycks bli att kvinnor ska sträva efter manliga positioner, vilket jag inte har något alls emot i och för sig, men det tråkiga är att de "kvinnliga" områdena fortsätter ha låg status. Eller också så helgonförklarar man kvinnorna på något sätt.

Ett exempel på det första är t ex att både flickor och pojkar väljer träslöjd, men nästan bara flickor syslöjd. Inget stort problem i sig, men det symboliserar vår kultur. Ett exempel på det andra kan vara att man istället försöker lyfta fram kvinnornas arbete, t ex i syföreningar, vilket är bra förstås. Enda risken är ifall det blir, som min kursbok om genus och miljö hävdade, att vissa ekofeminisminriktningar upphöjer kvinnans fantastiska förmågor och engagemang och då lämpar över ansvaret för att rädda världen på henne. DN berättar om ungas framtidsdrömmar och oro i artikeln "Unga vill leva Svenssonliv" där det verkar som att intresset sträcker sig i första hand till den egna personen, möjligen till familj och nära vänner. Ett annat påstående från undersökningen säger: "Flickor är överlag ängsligare än de mer sorglösa pojkarna. Fillippa Skaffloth tror att det beror på att killarna vet att flickorna redan engagerat sig".

Av en annan engagerad kvinna fick jag en pakistansk almanacka som visar foton från ett projekt som hjälper misshandlade kvinnor. De finns i Brasilien också, för övrigt i alla samhällen. Jag kanske redan har berättat om mitt besök hos polisens kvinnofridsavdelning och på jourhem i Brasilien. Socionomen där menade att vi män och kvinnor måste lära sig att förstå varandra, " för vi är biologiskt olika", påstod hon. Jag har också minnesbilder från när jag uppmärksammar ojämställdhet under mitt föredrag på damföreningen i Lajeado. Någon pratar om ifall mannen hjälper till hemma och jag påpekar att det bör inte handla om att "hjälpa till" utan om att "ta sitt ansvar". Efteråt påpekar pastora Sheila vilken bra poäng det var och gillade att jag tog upp frågan. Pastora Sheila gav mig också en liten studiebok som hon medförfattat och som, översatt, heter: "Vill mig väl, vill dig väl - att skapa fredliga relationer" och är en studiecirkel för damföreningarna, just om bibliska kvinnor och misshandel. Jag minns hur hon kommer fram efter gudstjänsten och ger mig den boken och hennes rynka mellan ögonbrynen när hon viftar med sin bibel och säger "Ingen ska få slå Bibeln i huvudet på oss!".

Senare var jag med vid ett tillfälle med en sådan studiecirkel. Självklart ingick sånger också i materialet. En typisk sång, för att bygga upp självkänslan, var:
Vem är jag, vem är jag, vem är jag?
Jag är Guds glada avbild
Vem är jag, vem är jag, vem är jag?
Jag är huset där min Gud bor.

Den här helgen blir det humanekologsittning på fredagen, Taizédag i Malmö S:t Pauli på lördagen och på söndag ska jag till Trelleborg och hålla fem konfirmandpass á 40 minuter.

Sedan, det lovar jag, ska jag ta mig samman och försöka skriva något läsvärt.

Förvandling del 1: Hoppet

Häromdagen hade jag ett pass om internationella frågor med lägerledarkåren i Svenska kyrkans unga. Vi gjorde bland annat värderingsövningen "Heta linjen" där man får placera sig mellan ytterligheterna ja och nej. Ett påstående att ta ställning till var "Det finns hopp för framtiden".

Finns det hopp för framtiden? Det är en öppen och intressant fråga som alltid ger olika svar.
Jag minns inte exakt hur utfallet blev denna gång, men det var ett par som ställde sig allra längst ut på kanten vid "ja" och som motiverade detta:

- Om vi inte hoppas på framtiden, finns det heller inget hopp för framtiden. Vi måste hoppas.

Dagen innan hade jag varit på en stor internationell temadag och bland annat lyssnat på en humanekolog och ekonom från min egen institution. Hans budskap, hans historiskt grundade slutsats och hans förhoppning var, att efter varje kris som är tillräckligt stor, kommer något nytt och bättre, något gott. Efter första världskriget, mellankrigstiden med depression och andra världskriget med alla sina fasor, vändes slutligen eländet till åtminstone något gott, nämligen att FN bildades och de mänskliga rättigheterna fastslogs och välfärden gick stadigt framåt. Han ville få oss att diskutera i s. k. bikupor, två och två, exempel på denna förvandling. Min granne var en ganska pessimistisk dam, som inte kunde komma på något exempel. - Ta Mellanösternkonflikten, den har ju inte lett till något gott alls. - Nej, sa jag, nej det har den verkligen inte. Men när vi en gång, kanske långt, långt in i framtiden, har löst denna konflikt, då har vi åstadkommit något fantastiskt. Vi blev avbrutna, men jag la senare till: - Brasilien! När det var militärdiktatur i Brasilien grundades massor av stora folkrörelser som arbetade för befrielse på olika sätt och som fortfarande lever kvar.

Inom mig la jag också till: Korset. Tänk att en gammal kyrktant inte tänker på det. Hela kristendomen handlar ju om att efter vinter kommer vår, efter död kommer liv.

Som tack för Helenas och mitt föredrag den dagen fick jag en bok, som jag verkligen rekommendera för den är läsvärd rakt igenom - vågar jag säga, efter att ha läst halva hittills - och så fin och inspirerande. Boken heter Gud har en dröm - en vision om hopp i vår tid och är skriven av Desmond Tutu, f. d. ärkebiskop i Sydafrika, känd för sitt arbete med försoningskommissionen efter apartheids avskaffande.

I förordet skriver Tutu:
Den mest osannolika människa, den mest otroliga situation kan bli "förklarad" - den kan förvandlas till sin strålande motsats. -- Somliga säger att denna syn är optimistisk, men jag är inte optimist. -- Jag ser mig själv som realist och den hoppets vision jag vill skänka er är grundad på verkligheten. -- Ja, det finns mycket ondska i världen, och vi får inte vara blåögda och låtsas något annat. Men detta är inget definitivt; detta är inte ens det mest framträdande inslaget i Guds värld.

Vidare skriver han om hur skulden gör både offer och förövare omänskliga och om den svåra, men enda möjliga, utvägen i försoning. Detta är inga tomma klyschor från ännu en livscoach utan detta är, som jag ser det, djupaste sanning.

Förvandlingen sker tyvärr inte av sig själv. Tutu betonar: Gud har sannerligen bara oss.

Vi måste hoppas. Faktum är att alla vi stipendiater, som varit ute i världen och sett både det ena och det andra, kanske mer glädje än vad folk här hemma förstår, vid en liknande värderingsövning om hopp alla svarade tveklöst ja på att vi hyser hopp för framtiden.

Jag har just suttit och letat upp ett femtiotal sånger till ett läger med tema "Kärlekens väg". Här är ett par:

Här kämpar vi mot alla odds
Här kämpar vi mot all logik
Här kämpar vi med glädjen
Här kämpar vi med sorgen
Här kämpar vi för världens fred

Det ger oss hopp
Det ger oss glädje
Det ger oss styrka
Det ger oss kraft
Det ger oss modet att våga leva
i denna osannolika värld

och sv. ps. 87b, vers 3:
Skuld och rädsla trycker dig inte mer
Nu är du fri att
älska och tjäna
dem som du möter
Kristus som bor i dem.

PS. Nästa vecka ska jag åka skidor i fjällen, därefter vara lägerledare och samtidigt skriva min första hemtenta på universitetsnivå. Därför blir det inget nytt inlägg på ett tag, men kom tillbaka, för i nästa del kommer jag att berätta om Kamrat Jesus, han som kissade i kors med Petrus... DS

Informationsservice

Telefonsamtal med Svenska kyrkans informationsservice:

- Jag vill beställa några broschyrer för det internationella arbetet.
- Vilken församling ringer du ifrån?
- Ja... Torns församling, men jag har varit stipendiat så jag reser runt i andra församlingar.
- Så du beställer som privatperson då? (Alltid detta tjatande. Jag hatar ordet privatperson, som om kyrkan vore något företag. Att ringa från en församling betyder att man är anställd. Rent geografiskt ringer ju annars alla från en församling och medlem är jag också. Skrammelbössor får "privatpersoner" inte beställa vet jag sedan tidigare, men det är förstås bra ur kontrollsynpunkt.)
- Det kan man väl säga.
- Har församlingen beställt något material tidigare?
- Det vet jag inte, men, som sagt, jag kommer inte att använda dem i den här församlingen.
- Nej, men jag tänkte att om de har så kan du ju ta därifrån.
- Hm. Nej, jag tror inte de har gjort det.

- Jaha, först vill jag ha den här svartvita broschyren, A5. Vet du vilken jag menar?
- Ja, det vet jag.
- Tvåhundra sådana.
- Nu är det så att man får bara beställa 100 st.
- Jaha, då får jag höra av mig snart igen för redan nästa vecka (var inte riktigt sant, insåg jag sedan, för det är inte förrän i slutet av månaden) ska jag träffa hundra konfirmander och nu på söndag ska jag träffa femtio ungdomar och...
- Oj, då ska jag höra efter med lagret om vi kan göra ett undantag.
- Jättesnällt. Sen är det den här lilla röda, du vet...

Det känns väldigt affärsmässigt, detta. Nu kan Helena och jag fortsätta glädja vår omgivning med broschyrer, broschyrer, ännu flera broschyrer - och jag får fortsätta kliva över kartonger i garderoben.

Jag blir så trött

Google låter kompisarna hitta dig
Med en nymobiltjänst kan man se exakt var kompisar eller familjemedlemmar - som man avtalat med - befinner sig.

Varför?

Om man mot förmodan behöver veta i vilket kvarter kompisen är just nu så kan man ju ringa eller sms:a för att fråga. Den här övervakningen känns onödig, möjligen skadlig för förtroende och integritet men framförallt allmänt tröttsam.

Jag ser framför mig oroliga mammor som följer sina barns varje steg - eller svartsjuka pojkvänner som följer sina flickvänner. Försök att slappna av, lita på varandra och låta varandra behålla några hemligheter.

Vi behöver inte mer onödig information. Vi behöver hjälp att sålla bland alla intryck och att prata med varandra på riktigt och på djupet.

Rättvisa - vad är det?

Till skillnad från mig, fick Emma Gustafson, möjlighet att vara med på World Social Forum i Amazonas. Läs hennes krönika! Fantastiska Emma träffade vi i Fortaleza, där hon är Svenska kyrkans utsända medarbetare (missionär). Hon påpekar i krönikan att konferensen ägde rum i Belem, det portugisiska namnet på Betlehem, vilket i sin tur betyder Brödets hus. Emma berättar om 74-åriga syster Dorothy, en amerikansk nunna som, i sin kamp för jordlösa bönder i Amazonas, blev mördad av en storgodsägare. World social forum talar om för världen att det är en nödvändighet att dela lika på den brödkaka som mänskligheten fått att hushålla med, skriver Emma.

En annan åsikt har dagens insändarskribent Christoffer Hellström, liberal, i Sydsvenskan. Han skriver:

Idén bakom att löneskillnader är orättvisa kallas egalitarism... Det är dock inte orättvist att en person tjänar mer än någon annan... Eftersom individer är olika produktiva, förnuftiga etcetera är det rättvist att de också är olika rika och har det olika bra.


Vad är rättvisa? Det är inte bara en politisk, utan också en filosofisk eller religiös fråga, en väldigt svår fråga. Är rättvisa att alla har det lika bra? Är rättvisa att alla blir lika behandlade utifrån de regler som råder - även om reglerna i sig är orättvisa och definierade av dem som är gynnade?


Min åsikt är inte att alla människor ska tjäna lika mycket pengar. Jag håller med Hellström om att det egentligen är orättvist och framförallt orealistiskt. Men det finns rättvisa respektive orättvisa löneskillnader, anser jag. Det bortser han helt ifrån. Finns det egentligen någon som tror att alla löneskillnader är sakliga? När Brasiliens svarta tjänar 56 % mindre än de vita så tycker jag sannerligen att Hellström har bevisbördan på sin sida.

Välstånd växer inte på träd, utan måste produceras. Det är den som producerar något som har det moraliska ansvaret - inte en "behövande".

I så fall kan jag upplysa Hellström om en intressant sak jag just läste i min kursbok "Gender and environment" av Susan Buckingham-Hatfield: Kvinnor är ansvariga för 80 procent av världens jordbruksproduktion men äger bara 1 % av marken, liksom vi, enligt vad jag lärde mig på SIDA, bara äger 1 % av världens tillgångar i stort.


Att välstånd växer på träd, och att träden är till för att huggas ner och förädlas och att odlaren automatiskt har ägorätt till marken, är annars en tanke som varit dominant de senaste 200-300 åren. Det kallas för naturerövrarperspektivet och är nära släkt med utvecklingsoptimism. Detta har inte lett till något särskilt bra för vår mänsklighet och vår natur, vilket man började inse på 60-talet. Den uppmärksamme läsaren ser här en koppling till storgodsägarna respektive indianerna i Amazonas. Vilket skogsbruk varade längst? och: Vilket ägande var rättvist?

En rik är inte rik på en fattigs bekostnad och inte heller blir en fattig fattigare av att någon annan blir rikare. Den rikes framgång är inte den fattiges fodran.

Så kunde det kanske rent teoretiskt vara, om det fanns obegränsade (natur)resurser, men så är det nu inte. Jag vill inte påstå att det alltid är så, eller att det är enkelt att reda ut orsak och verkan på en individuell nivå, men åtminstone till viss del är de rika rika på bekostnad av de fattiga. Här kan vi nämna handelsregler, kolonialism, billig arbetskraft i Kina, jordens ändliga resurser, hur miljöförstöring helst drabbar fattiga, färgade kvinnor o. s. v. Det är inte så att ett visst mått av kunskap alltid leder till en viss lön, utan vi ingår i ett mycket mer komplicerat sammanhang. Sedan har vi ju de mänskliga rättigheterna. Dem måste vi gemensamt arbeta för att garantera varandra. Annars fanns det ju ingen anledning att komma överens om dem.


Detta får egalitalisterna att förespråka en omfördelning av rikedomen, och till följd av detta välfärdsstaten.... Den bakomliggande premissen bakom egalitaristernas moralsyn är altruismen...att uppfyllas andras behov, som om man vore en kontraktsbunden tjänare... Det är min tid, energi och kunskap som gått åt till att förvärva det jag äger, och varför ska andra ha rätt att offra mig för sina behov genom att ta från mig?


Hellström nämner inga som helst undantag. Enligt den nyliberalism som han förespråkar har lågproducerande, oförnuftiga och sjuka människor endast sig själva att skylla och den starkare individen har ingen som helst skyldighet att bistå någon annan. Tydligen vill han helt avskaffa välfärdsstaten och alla skatter eftersom det innebär att han personligen skulle offras. Han anstränger sig verkligen för att få det att låta som att det är honom det är synd om.

Sanningen är dock, tyvärr, den att den materiella välfärden är en ändlig resurs, vilket miljöhoten vittnar om. Den brödkaka som mänskligheten fått att hushålla med, som Emma uttrycker saken, räcker inte hur långt som helst. Däremot räcker den faktiskt till att försörja alla människor, om den fördelades mer lika.





I Sydsvenskan hade valt att, mycket effektfullt, illustrera insändaren med en bild på en åldrad tiggerska i Moskva. Det var en s. k. eländesbild. Här har jag valt ett par andra bilder. Människor som lever i fattigdom är inte bara "behövande offer". De rättighetsinnehavare och inte sällan en outnyttjad resurs, som gärna försörjer sig själva om förutsättningar ges. Jämställdhet mellan exempelvis män och kvinnor gör världen som helhet rikare för oss alla.





Dessa mentalsjuka personer på en institution i Brasilien är inte särskilt produktiva. Vilket människovärde har de? Har naturen något värde?


Jag vill gärna höra läsarnas funderingar kring dessa frågor.



PS. Jag har tackat ja till att bli Svenska kyrkans ungas representant i Lunds stifts internationella råd. Jag anar att det blir tufft, inte minst i den känsliga förändringsprocess som det internationella arbetet är inne i, men också intressant. Jag hoppas kunna vara en kontaktlänk mellan oss unga och rådet och att kunna vara med och påverka. DS.