Häromdagen hade jag ett pass om internationella frågor med lägerledarkåren i Svenska kyrkans unga. Vi gjorde bland annat värderingsövningen "Heta linjen" där man får placera sig mellan ytterligheterna ja och nej. Ett påstående att ta ställning till var "Det finns hopp för framtiden".
Finns det hopp för framtiden? Det är en öppen och intressant fråga som alltid ger olika svar.
Jag minns inte exakt hur utfallet blev denna gång, men det var ett par som ställde sig allra längst ut på kanten vid "ja" och som motiverade detta:
- Om vi inte hoppas på framtiden, finns det heller inget hopp för framtiden. Vi måste hoppas.
Dagen innan hade jag varit på en stor internationell temadag och bland annat lyssnat på en humanekolog och ekonom från min egen institution. Hans budskap, hans historiskt grundade slutsats och hans förhoppning var, att efter varje kris som är tillräckligt stor, kommer något nytt och bättre, något gott. Efter första världskriget, mellankrigstiden med depression och andra världskriget med alla sina fasor, vändes slutligen eländet till åtminstone något gott, nämligen att FN bildades och de mänskliga rättigheterna fastslogs och välfärden gick stadigt framåt. Han ville få oss att diskutera i s. k. bikupor, två och två, exempel på denna förvandling. Min granne var en ganska pessimistisk dam, som inte kunde komma på något exempel. - Ta Mellanösternkonflikten, den har ju inte lett till något gott alls. - Nej, sa jag, nej det har den verkligen inte. Men när vi en gång, kanske långt, långt in i framtiden, har löst denna konflikt, då har vi åstadkommit något fantastiskt. Vi blev avbrutna, men jag la senare till: - Brasilien! När det var militärdiktatur i Brasilien grundades massor av stora folkrörelser som arbetade för befrielse på olika sätt och som fortfarande lever kvar.
Inom mig la jag också till: Korset. Tänk att en gammal kyrktant inte tänker på det. Hela kristendomen handlar ju om att efter vinter kommer vår, efter död kommer liv.
Som tack för Helenas och mitt föredrag den dagen fick jag en bok, som jag verkligen rekommendera för den är läsvärd rakt igenom - vågar jag säga, efter att ha läst halva hittills - och så fin och inspirerande. Boken heter Gud har en dröm - en vision om hopp i vår tid och är skriven av Desmond Tutu, f. d. ärkebiskop i Sydafrika, känd för sitt arbete med försoningskommissionen efter apartheids avskaffande.
I förordet skriver Tutu:
Den mest osannolika människa, den mest otroliga situation kan bli "förklarad" - den kan förvandlas till sin strålande motsats. -- Somliga säger att denna syn är optimistisk, men jag är inte optimist. -- Jag ser mig själv som realist och den hoppets vision jag vill skänka er är grundad på verkligheten. -- Ja, det finns mycket ondska i världen, och vi får inte vara blåögda och låtsas något annat. Men detta är inget definitivt; detta är inte ens det mest framträdande inslaget i Guds värld.
Vidare skriver han om hur skulden gör både offer och förövare omänskliga och om den svåra, men enda möjliga, utvägen i försoning. Detta är inga tomma klyschor från ännu en livscoach utan detta är, som jag ser det, djupaste sanning.
Förvandlingen sker tyvärr inte av sig själv. Tutu betonar: Gud har sannerligen bara oss.
Vi måste hoppas. Faktum är att alla vi stipendiater, som varit ute i världen och sett både det ena och det andra, kanske mer glädje än vad folk här hemma förstår, vid en liknande värderingsövning om hopp alla svarade tveklöst ja på att vi hyser hopp för framtiden.
Jag har just suttit och letat upp ett femtiotal sånger till ett läger med tema "Kärlekens väg". Här är ett par:
Här kämpar vi mot alla odds
Här kämpar vi mot all logik
Här kämpar vi med glädjen
Här kämpar vi med sorgen
Här kämpar vi för världens fred
Det ger oss hopp
Det ger oss glädje
Det ger oss styrka
Det ger oss kraft
Det ger oss modet att våga leva
i denna osannolika värld
och sv. ps. 87b, vers 3:
Skuld och rädsla trycker dig inte mer
Nu är du fri att
älska och tjäna
dem som du möter
Kristus som bor i dem.
PS. Nästa vecka ska jag åka skidor i fjällen, därefter vara lägerledare och samtidigt skriva min första hemtenta på universitetsnivå. Därför blir det inget nytt inlägg på ett tag, men kom tillbaka, för i nästa del kommer jag att berätta om Kamrat Jesus, han som kissade i kors med Petrus... DS
lördag 14 februari 2009
torsdag 5 februari 2009
Informationsservice
Telefonsamtal med Svenska kyrkans informationsservice:
- Jag vill beställa några broschyrer för det internationella arbetet.
- Vilken församling ringer du ifrån?
- Ja... Torns församling, men jag har varit stipendiat så jag reser runt i andra församlingar.
- Så du beställer som privatperson då? (Alltid detta tjatande. Jag hatar ordet privatperson, som om kyrkan vore något företag. Att ringa från en församling betyder att man är anställd. Rent geografiskt ringer ju annars alla från en församling och medlem är jag också. Skrammelbössor får "privatpersoner" inte beställa vet jag sedan tidigare, men det är förstås bra ur kontrollsynpunkt.)
- Det kan man väl säga.
- Har församlingen beställt något material tidigare?
- Det vet jag inte, men, som sagt, jag kommer inte att använda dem i den här församlingen.
- Nej, men jag tänkte att om de har så kan du ju ta därifrån.
- Hm. Nej, jag tror inte de har gjort det.
- Jaha, först vill jag ha den här svartvita broschyren, A5. Vet du vilken jag menar?
- Ja, det vet jag.
- Tvåhundra sådana.
- Nu är det så att man får bara beställa 100 st.
- Jaha, då får jag höra av mig snart igen för redan nästa vecka (var inte riktigt sant, insåg jag sedan, för det är inte förrän i slutet av månaden) ska jag träffa hundra konfirmander och nu på söndag ska jag träffa femtio ungdomar och...
- Oj, då ska jag höra efter med lagret om vi kan göra ett undantag.
- Jättesnällt. Sen är det den här lilla röda, du vet...
Det känns väldigt affärsmässigt, detta. Nu kan Helena och jag fortsätta glädja vår omgivning med broschyrer, broschyrer, ännu flera broschyrer - och jag får fortsätta kliva över kartonger i garderoben.
- Jag vill beställa några broschyrer för det internationella arbetet.
- Vilken församling ringer du ifrån?
- Ja... Torns församling, men jag har varit stipendiat så jag reser runt i andra församlingar.
- Så du beställer som privatperson då? (Alltid detta tjatande. Jag hatar ordet privatperson, som om kyrkan vore något företag. Att ringa från en församling betyder att man är anställd. Rent geografiskt ringer ju annars alla från en församling och medlem är jag också. Skrammelbössor får "privatpersoner" inte beställa vet jag sedan tidigare, men det är förstås bra ur kontrollsynpunkt.)
- Det kan man väl säga.
- Har församlingen beställt något material tidigare?
- Det vet jag inte, men, som sagt, jag kommer inte att använda dem i den här församlingen.
- Nej, men jag tänkte att om de har så kan du ju ta därifrån.
- Hm. Nej, jag tror inte de har gjort det.
- Jaha, först vill jag ha den här svartvita broschyren, A5. Vet du vilken jag menar?
- Ja, det vet jag.
- Tvåhundra sådana.
- Nu är det så att man får bara beställa 100 st.
- Jaha, då får jag höra av mig snart igen för redan nästa vecka (var inte riktigt sant, insåg jag sedan, för det är inte förrän i slutet av månaden) ska jag träffa hundra konfirmander och nu på söndag ska jag träffa femtio ungdomar och...
- Oj, då ska jag höra efter med lagret om vi kan göra ett undantag.
- Jättesnällt. Sen är det den här lilla röda, du vet...
Det känns väldigt affärsmässigt, detta. Nu kan Helena och jag fortsätta glädja vår omgivning med broschyrer, broschyrer, ännu flera broschyrer - och jag får fortsätta kliva över kartonger i garderoben.
onsdag 4 februari 2009
Jag blir så trött
Google låter kompisarna hitta dig
Med en nymobiltjänst kan man se exakt var kompisar eller familjemedlemmar - som man avtalat med - befinner sig.
Varför?
Om man mot förmodan behöver veta i vilket kvarter kompisen är just nu så kan man ju ringa eller sms:a för att fråga. Den här övervakningen känns onödig, möjligen skadlig för förtroende och integritet men framförallt allmänt tröttsam.
Jag ser framför mig oroliga mammor som följer sina barns varje steg - eller svartsjuka pojkvänner som följer sina flickvänner. Försök att slappna av, lita på varandra och låta varandra behålla några hemligheter.
Vi behöver inte mer onödig information. Vi behöver hjälp att sålla bland alla intryck och att prata med varandra på riktigt och på djupet.
Med en nymobiltjänst kan man se exakt var kompisar eller familjemedlemmar - som man avtalat med - befinner sig.
Varför?
Om man mot förmodan behöver veta i vilket kvarter kompisen är just nu så kan man ju ringa eller sms:a för att fråga. Den här övervakningen känns onödig, möjligen skadlig för förtroende och integritet men framförallt allmänt tröttsam.
Jag ser framför mig oroliga mammor som följer sina barns varje steg - eller svartsjuka pojkvänner som följer sina flickvänner. Försök att slappna av, lita på varandra och låta varandra behålla några hemligheter.
Vi behöver inte mer onödig information. Vi behöver hjälp att sålla bland alla intryck och att prata med varandra på riktigt och på djupet.
tisdag 3 februari 2009
Rättvisa - vad är det?
Till skillnad från mig, fick Emma Gustafson, möjlighet att vara med på World Social Forum i Amazonas. Läs hennes krönika! Fantastiska Emma träffade vi i Fortaleza, där hon är Svenska kyrkans utsända medarbetare (missionär). Hon påpekar i krönikan att konferensen ägde rum i Belem, det portugisiska namnet på Betlehem, vilket i sin tur betyder Brödets hus. Emma berättar om 74-åriga syster Dorothy, en amerikansk nunna som, i sin kamp för jordlösa bönder i Amazonas, blev mördad av en storgodsägare. World social forum talar om för världen att det är en nödvändighet att dela lika på den brödkaka som mänskligheten fått att hushålla med, skriver Emma.
En annan åsikt har dagens insändarskribent Christoffer Hellström, liberal, i Sydsvenskan. Han skriver:
Idén bakom att löneskillnader är orättvisa kallas egalitarism... Det är dock inte orättvist att en person tjänar mer än någon annan... Eftersom individer är olika produktiva, förnuftiga etcetera är det rättvist att de också är olika rika och har det olika bra.
Vad är rättvisa? Det är inte bara en politisk, utan också en filosofisk eller religiös fråga, en väldigt svår fråga. Är rättvisa att alla har det lika bra? Är rättvisa att alla blir lika behandlade utifrån de regler som råder - även om reglerna i sig är orättvisa och definierade av dem som är gynnade?
Min åsikt är inte att alla människor ska tjäna lika mycket pengar. Jag håller med Hellström om att det egentligen är orättvist och framförallt orealistiskt. Men det finns rättvisa respektive orättvisa löneskillnader, anser jag. Det bortser han helt ifrån. Finns det egentligen någon som tror att alla löneskillnader är sakliga? När Brasiliens svarta tjänar 56 % mindre än de vita så tycker jag sannerligen att Hellström har bevisbördan på sin sida.
Välstånd växer inte på träd, utan måste produceras. Det är den som producerar något som har det moraliska ansvaret - inte en "behövande".
I så fall kan jag upplysa Hellström om en intressant sak jag just läste i min kursbok "Gender and environment" av Susan Buckingham-Hatfield: Kvinnor är ansvariga för 80 procent av världens jordbruksproduktion men äger bara 1 % av marken, liksom vi, enligt vad jag lärde mig på SIDA, bara äger 1 % av världens tillgångar i stort.
Att välstånd växer på träd, och att träden är till för att huggas ner och förädlas och att odlaren automatiskt har ägorätt till marken, är annars en tanke som varit dominant de senaste 200-300 åren. Det kallas för naturerövrarperspektivet och är nära släkt med utvecklingsoptimism. Detta har inte lett till något särskilt bra för vår mänsklighet och vår natur, vilket man började inse på 60-talet. Den uppmärksamme läsaren ser här en koppling till storgodsägarna respektive indianerna i Amazonas. Vilket skogsbruk varade längst? och: Vilket ägande var rättvist?
En rik är inte rik på en fattigs bekostnad och inte heller blir en fattig fattigare av att någon annan blir rikare. Den rikes framgång är inte den fattiges fodran.
Så kunde det kanske rent teoretiskt vara, om det fanns obegränsade (natur)resurser, men så är det nu inte. Jag vill inte påstå att det alltid är så, eller att det är enkelt att reda ut orsak och verkan på en individuell nivå, men åtminstone till viss del är de rika rika på bekostnad av de fattiga. Här kan vi nämna handelsregler, kolonialism, billig arbetskraft i Kina, jordens ändliga resurser, hur miljöförstöring helst drabbar fattiga, färgade kvinnor o. s. v. Det är inte så att ett visst mått av kunskap alltid leder till en viss lön, utan vi ingår i ett mycket mer komplicerat sammanhang. Sedan har vi ju de mänskliga rättigheterna. Dem måste vi gemensamt arbeta för att garantera varandra. Annars fanns det ju ingen anledning att komma överens om dem.
Detta får egalitalisterna att förespråka en omfördelning av rikedomen, och till följd av detta välfärdsstaten.... Den bakomliggande premissen bakom egalitaristernas moralsyn är altruismen...att uppfyllas andras behov, som om man vore en kontraktsbunden tjänare... Det är min tid, energi och kunskap som gått åt till att förvärva det jag äger, och varför ska andra ha rätt att offra mig för sina behov genom att ta från mig?
Hellström nämner inga som helst undantag. Enligt den nyliberalism som han förespråkar har lågproducerande, oförnuftiga och sjuka människor endast sig själva att skylla och den starkare individen har ingen som helst skyldighet att bistå någon annan. Tydligen vill han helt avskaffa välfärdsstaten och alla skatter eftersom det innebär att han personligen skulle offras. Han anstränger sig verkligen för att få det att låta som att det är honom det är synd om.
Sanningen är dock, tyvärr, den att den materiella välfärden är en ändlig resurs, vilket miljöhoten vittnar om. Den brödkaka som mänskligheten fått att hushålla med, som Emma uttrycker saken, räcker inte hur långt som helst. Däremot räcker den faktiskt till att försörja alla människor, om den fördelades mer lika.
I Sydsvenskan hade valt att, mycket effektfullt, illustrera insändaren med en bild på en åldrad tiggerska i Moskva. Det var en s. k. eländesbild. Här har jag valt ett par andra bilder. Människor som lever i fattigdom är inte bara "behövande offer". De rättighetsinnehavare och inte sällan en outnyttjad resurs, som gärna försörjer sig själva om förutsättningar ges. Jämställdhet mellan exempelvis män och kvinnor gör världen som helhet rikare för oss alla.
Dessa mentalsjuka personer på en institution i Brasilien är inte särskilt produktiva. Vilket människovärde har de? Har naturen något värde?
Jag vill gärna höra läsarnas funderingar kring dessa frågor.
PS. Jag har tackat ja till att bli Svenska kyrkans ungas representant i Lunds stifts internationella råd. Jag anar att det blir tufft, inte minst i den känsliga förändringsprocess som det internationella arbetet är inne i, men också intressant. Jag hoppas kunna vara en kontaktlänk mellan oss unga och rådet och att kunna vara med och påverka. DS.
En annan åsikt har dagens insändarskribent Christoffer Hellström, liberal, i Sydsvenskan. Han skriver:
Idén bakom att löneskillnader är orättvisa kallas egalitarism... Det är dock inte orättvist att en person tjänar mer än någon annan... Eftersom individer är olika produktiva, förnuftiga etcetera är det rättvist att de också är olika rika och har det olika bra.
Vad är rättvisa? Det är inte bara en politisk, utan också en filosofisk eller religiös fråga, en väldigt svår fråga. Är rättvisa att alla har det lika bra? Är rättvisa att alla blir lika behandlade utifrån de regler som råder - även om reglerna i sig är orättvisa och definierade av dem som är gynnade?
Min åsikt är inte att alla människor ska tjäna lika mycket pengar. Jag håller med Hellström om att det egentligen är orättvist och framförallt orealistiskt. Men det finns rättvisa respektive orättvisa löneskillnader, anser jag. Det bortser han helt ifrån. Finns det egentligen någon som tror att alla löneskillnader är sakliga? När Brasiliens svarta tjänar 56 % mindre än de vita så tycker jag sannerligen att Hellström har bevisbördan på sin sida.
Välstånd växer inte på träd, utan måste produceras. Det är den som producerar något som har det moraliska ansvaret - inte en "behövande".
I så fall kan jag upplysa Hellström om en intressant sak jag just läste i min kursbok "Gender and environment" av Susan Buckingham-Hatfield: Kvinnor är ansvariga för 80 procent av världens jordbruksproduktion men äger bara 1 % av marken, liksom vi, enligt vad jag lärde mig på SIDA, bara äger 1 % av världens tillgångar i stort.
Att välstånd växer på träd, och att träden är till för att huggas ner och förädlas och att odlaren automatiskt har ägorätt till marken, är annars en tanke som varit dominant de senaste 200-300 åren. Det kallas för naturerövrarperspektivet och är nära släkt med utvecklingsoptimism. Detta har inte lett till något särskilt bra för vår mänsklighet och vår natur, vilket man började inse på 60-talet. Den uppmärksamme läsaren ser här en koppling till storgodsägarna respektive indianerna i Amazonas. Vilket skogsbruk varade längst? och: Vilket ägande var rättvist?
En rik är inte rik på en fattigs bekostnad och inte heller blir en fattig fattigare av att någon annan blir rikare. Den rikes framgång är inte den fattiges fodran.
Så kunde det kanske rent teoretiskt vara, om det fanns obegränsade (natur)resurser, men så är det nu inte. Jag vill inte påstå att det alltid är så, eller att det är enkelt att reda ut orsak och verkan på en individuell nivå, men åtminstone till viss del är de rika rika på bekostnad av de fattiga. Här kan vi nämna handelsregler, kolonialism, billig arbetskraft i Kina, jordens ändliga resurser, hur miljöförstöring helst drabbar fattiga, färgade kvinnor o. s. v. Det är inte så att ett visst mått av kunskap alltid leder till en viss lön, utan vi ingår i ett mycket mer komplicerat sammanhang. Sedan har vi ju de mänskliga rättigheterna. Dem måste vi gemensamt arbeta för att garantera varandra. Annars fanns det ju ingen anledning att komma överens om dem.
Detta får egalitalisterna att förespråka en omfördelning av rikedomen, och till följd av detta välfärdsstaten.... Den bakomliggande premissen bakom egalitaristernas moralsyn är altruismen...att uppfyllas andras behov, som om man vore en kontraktsbunden tjänare... Det är min tid, energi och kunskap som gått åt till att förvärva det jag äger, och varför ska andra ha rätt att offra mig för sina behov genom att ta från mig?
Hellström nämner inga som helst undantag. Enligt den nyliberalism som han förespråkar har lågproducerande, oförnuftiga och sjuka människor endast sig själva att skylla och den starkare individen har ingen som helst skyldighet att bistå någon annan. Tydligen vill han helt avskaffa välfärdsstaten och alla skatter eftersom det innebär att han personligen skulle offras. Han anstränger sig verkligen för att få det att låta som att det är honom det är synd om.
Sanningen är dock, tyvärr, den att den materiella välfärden är en ändlig resurs, vilket miljöhoten vittnar om. Den brödkaka som mänskligheten fått att hushålla med, som Emma uttrycker saken, räcker inte hur långt som helst. Däremot räcker den faktiskt till att försörja alla människor, om den fördelades mer lika.
I Sydsvenskan hade valt att, mycket effektfullt, illustrera insändaren med en bild på en åldrad tiggerska i Moskva. Det var en s. k. eländesbild. Här har jag valt ett par andra bilder. Människor som lever i fattigdom är inte bara "behövande offer". De rättighetsinnehavare och inte sällan en outnyttjad resurs, som gärna försörjer sig själva om förutsättningar ges. Jämställdhet mellan exempelvis män och kvinnor gör världen som helhet rikare för oss alla.
Dessa mentalsjuka personer på en institution i Brasilien är inte särskilt produktiva. Vilket människovärde har de? Har naturen något värde?
Jag vill gärna höra läsarnas funderingar kring dessa frågor.
PS. Jag har tackat ja till att bli Svenska kyrkans ungas representant i Lunds stifts internationella råd. Jag anar att det blir tufft, inte minst i den känsliga förändringsprocess som det internationella arbetet är inne i, men också intressant. Jag hoppas kunna vara en kontaktlänk mellan oss unga och rådet och att kunna vara med och påverka. DS.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)