Hur jag hamnade pa mentalsjukhem i Brasilien

I mandags morse: Jag vaknar jag av väckarklockan klockan atta, eftersom jag sedan ska ga till gymmet klockan nio, dagens enda inplanerade aktivitet. Tio över atta när jag fortfarande ligger i sängen kommer Suzi (min värdinna)och säger att pastor Valdeci har ringt och ska ringa upp igen. Tjugo över ringer han och berättar att jag ska följa med hans familj till Pella Bethania, som vi hade pratat om att jag eventuellt skulle besöka pa tisdagen, och sedan själv stanna över natten. ¨Ska vi säga klockan nio?¨. Strax efter nio har jag ätit frukost, duschat etc. samt packat mina saker och aker iväg tillsammans med pastor Valdeci och hans familj. Är det nagot man behöver vara - eller bli - i detta utbytesprogrammet i Brasilien sa är det flexibel och beredd pa överraskningar.

Allt vad ni har gjort mot dessa mina minsta broder, det har ni gjort mot mig

Pella Bethania är en kyrklig, men självständig social institution ute pa landet. Den har den stora floddalen Rio Taquari pa ena sidan och pa andra sidan akrar, sjö och hagar. Kyrkan, boningshusen, tvättstugan, huvudbyggnaden m m ligger i en stor park full av fruktträd och blommor. Otroligt vackert! När jag var där var det dock mest ösregn och aska, paminde om svensk sommar faktiskt.

Stället är nästan självförsörjande pa jordbruk. I skafferiet räknade jag till 160 ägg, vilket nätt och jämnt blir ett var till alla som bor och arbetar där. Institutionen grundades 1892 och var da främst barnhem. Idag bor där 22 barn mellan tio och arton ar. De har problematiska familjer. Man har kapacitet att ta emot 85 stycken, men efterfragan har minskat eftersom fler tas om hand hemma pa olika sätt via kommunerna. Den största delen av institutionen bestar numera av de 120 vuxna och äldre, varav de allra flesta har nagon form av mentalsjukdom, utvecklingsstörning och/eller fysiskt funktionshinder.

Himmel eller helvete? Det fanns kulturaktiviteter varje dag, fantastisk utemiljö och fin stämning. Kanske uppvägde det delvis renoveringsbehovet och personalbristen och kanske behöver det, när man befinner sig i en svar situation p g a handikapp eller ¨svara hemförhallanden¨ inte vara det sämsta att bo pa institution. Asyl kallades det, och det var verkligen en asyl, en tillfällig eller permanent oas för dessa människor, som kanske inte direkt fick sa mycket rehabilitering, men de fick ett hem. Flera av de totalt 48 (inklusive personal i kök, jordbruk och tvättstuga) anställda bodde pa omradet och jag tyckte att de behandlade folk med mycket kärlek och respekt.

Det är inte lätt detta med tilltal. Jag har lättare att vänja mig vid att tilltala andra med titlar - det kan t. o. m. vara praktiskt eftersom man slipper lära sig namnen - men det är ovant att själv bli titulerad. Barnen kallade mig senhora som kan betyda fru eller fröken för man säger sa till alla vuxna kvinnor. Senhora tem filhos? Har frun barn? (Ska man känna sig hedrad eller?) Nej! jag är bara nitton. Jasa! Sa smaningom kallade de mig istället tia = tant. Jag visade bilder fran Sverige för flickorna, rensade feijão (bönor) med ett par av dem och lekte ta´n.

Tänk er...

• att sitta i ett rum, ett litet smutsigt rum i stort behov av renovering, som är möblerat med tva sängar, tva stolar, klädskap och handfat, att sitta där pa sängkanten och smaprata med en utvecklingsstörd kvinna. Att sitta där och bara tiga tillsammans. Att känna att jag har just nu all tid i världen att bara sitta här och betyda mycket för henne. Och fundera pa hur hemskt det vore att bo här bland dessa smutsiga kläder. Och fundera pa att hon har vuxit upp här. ¨Mina föräldrar är döda, de är i himlen, detta är mitt hem nu.¨. Och inse att det hon saknar är möjligen mänsklig uppmärksamhet, men materiellt gar det att leva sahär.



• att prata med en förestandarinna som ensam dygnet runt har hand om 22 personer med olika sorters handikapp. Hon bor i korridoren tillsammans med sin man, sedan 23 ar. Barnen är gifta. Paret har hus i staden ocksa, men det är ju sa fint här. Hon städar, serverar mat, ger omsorg och mediciner. Är frun sjuksköterska? fragar jag. Nej, jag har bara gatt fem ar i skolan, men det här är sadant man lär sig genom praktik. Det är inte lätt, men om man gillar det sa. De är min andra familj... Man far göra sitt bästa med det man har. Och om frun fick önska nagot, vad saknas har? En fläkt vore bra, det blir sa varmt här om sommaren. Är hon hjältinna eller offer? Och hur ska man se pa Rosis, pastor Valdecis frus som kanske ska börja jobba pa Pella Bethania, lönesamtal: Äsch, lönen bryr jag mig inte om.



• att sitta hos en annan kvinna, en alert dam, som spelar polka pa dragspel. Sedan kommer förestandarinnan och dansar i korridoren tillsammans med en liten kvinna som har Downs syndrom. Vi skrattar. Och jag känner plötsligt att jag upplever Livet.

Jag hade sa gärna stannat en vecka, men det kunde jag tyvärr inte denna gang.

Pa hemvägen över gropiga grusvägar sag jag solnedgangen spegla sig i vattenfyllda risfält med blagra moln vid horisonten. Jag har sällan sett nagot sa vackert.

PS. Ni som vill kan förresten läsa ett par texter jag skrev i somras för höstnumret av Torns församlingsblad DS