En halvtimme innan gudstjänsten börjar står det en tvekande man i kyrkporten och undrar vad det är för föredrag, vad vi ska berätta om Brasilien. Helena och jag pratar med honom lite. Han ger intryck av att vara alkoholist (men inte full). Hur som helst slutar det med att han och hans kamrat som han kallar in från trappan, kommer in och att vi ger dem en förhandsvisning av bildspelet. Sedan frågar de om de kan sitta på stolarna där, vid sidan. Det går väl bra, säger vi. Vi kan väl ta ett par kakor redan nu, eller hur? Jag ler och går, låtsas inte om det. De stannar i alla fall hela gudstjänsten och en bit in i fikat. Detta är väl mission - inte att tvinga in folk i kyrkan men att bjuda in, att alla verkligen ska känna sig välkomna.
I slutet av talet, som hade rubriken "Guds mission - vår passion" (en slogan från IECLB-kyrkan), anknöt vi till de vise männen som ju borde få vara litegrann i centrum en dag som denna.
De vise männen var ju ute och reste och sökte och följde stjärnan. Till sist hittade de vad de sökte - Jesusbarnet - i ett stall, där de minst hade väntat sig det.
På vår resa hittade vi också något värdefullt i ett fattigt område i norra Brasilien där människorna delade med sig av sin sista mat till varandra. Där finns Gud! men Gud finns även här, i Malmö.
Herodes, som ju var beredd att offra alla Betlehems oskyldiga spädbarn bara för att kanske få tag i Jesus som kunde hota hans makt, han kan ses som symbol för vår rädsla att mista makt, vår rädsla att inse vårt medmänskliga ansvar. Målet är kanske inte att alla ska bli lika rika som Herodes, inte "glans och guld och prakt" som Jessica sjöng, men att om vi vågar möta det sårbara, t ex det lilla barnet, och själva blir sårbara så kan vi lära oss något om livet.
Osökt kommer jag att tänka på de oskyldiga barnen i Gaza. Visst är det svårt för Israel när Hamas skjuter raketer hur som helst och visst är Hamas hemska (jag gjorde ett tappert försök att föra deras talan när vi hade rollspel i gymnasiet, så jag vet hur vidriga de är, men också att det går att försvara det mesta om man verkligen försöker se ensidigt på det) och framförallt är det svårt att veta hur man ska kunna göra några diplomatiska förhandlingar när palestinierna inte har någon egentlig företrädare - men ändå, detta, detta blodbad, massaker, det kan jag inte försvara.
I förmiddags fick mamma ett sms från en norsk läkare via ystadmusikern Gitte Pålsson. Läkaren var i Gaza och jobbade och han skrev ett nödrop, som också trycktes i Kvällsposten:
De bombet det sentrale grönsaksmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadade, 20 drept, alt kom hit til Shifa. Vi vasser i död, blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldrig oppleve noe så fryktelig. Nå hörer vi tanks. Fortell videre. Alt. GJÖR NOE! GJÖR MER! Vi lever i historieboka nå, alle!
På en annan sida i Kvällsposten skriver riksdagsledamoten Annelie Enochson (kd) att allt är Hamas fel, att de använder barn som sköldar. Det är möjligt. Men det rättfärdigar inte detta våld mot barnen. Staten Israel har rätt att försvara sig, påstår hon. Annelie E hyllar Angela Merkel (kd) som har sagt att "Tyskland står arm i arm på Israels sida". Hur har hon mage att säga något sådant i denna situation? Man borde väl åtminstone beklaga de civila offren. Även Obama har lovat att ge Israel sitt fulla stöd, naturligtvis för att vinna de amerikanska judarnas röster. Hade det låtit likadant om tyska eller nordamerikanska eller svenska barn hade drabbats?
Tyskland har väl sina historiska skäl att skydda judarna nu, men det är tråkigt att en del kristna försvarar Israel liksom av gammal vana. Jag tycker att kristna ska stå på de utsattas sida, inte på ett visst folkslags. "Ty nu är ingen längre jude eller grek..."
Jag påstår inte att allt är Israels fel eller att det finns en enkel lösning. Men allt kan ju knappast vara palestiniernas fel heller, än mindre deras barns. Och någon gång måste ju alla parter inse att denna konflikt aldrig kommer att lösas genom våld, våld och mera våld. Det är väl det enda man kan vara helt säker på.
