Förvandling del 2: Tro

Medan vi ber bör vi inte heller låta oss förföras av vanligt förekommande dikotomier mellan profant och heligt, gärningar och kompletation. Det är farligt att bedja, för en verklig andlighet undergräver orättvisa. Förtryckande och orättvisa regeringar borde hindra folk från att be till Gud, borde hindra dem från att läsa och meditera över Bibeln. Dessa aktiviteter kommer nämligen att tvinga dessa människor att arbeta för etablerandet av Guds rike... Dessa aktiviter tillåter oss inte att njuta i ett andligt ghetto, isolerade från livets hårda verklighet där utanför.
/ur Gud har en dröm av Desmond Tutu

Tro är för mig ett substantiv och ett verb som betyder "tillit" respektive "att lita på". Observera att jag inte i första hand menar "gissa, anta". Framförallt tänker jag på att lita på Gud, den treenige Guden.

Nu äntligen ska jag presentera Kamrat Jesus. Han är huvudpersonen i en barnbok, givetvis från 70-talet, som ledarkåren till sin stora fröjd hittade på Svenska kyrkans ungas lägergård Solgården. Man undrar verkligen hur den hamnade där. Vi hade jätteroligt under läsningen och var alla ivriga att befria de oskyldiga barnen från denna bok för att istället ta hem den till den egna bokhyllan. Tyvärr vann jag inte striden men jag minns en del av innehållet.

Kamrat Jesus är, vilket kanske hörs på namnet, kommunist. Han och hans vänner förbereder Revolutionen. Författaren gör sitt bästa för att ta ner Jesus på jorden genom att bland annat berätta om hur han och Maria Magdalena tillbringar en sista natt tillsammans, kramandes i ett par buskar och som sagt, hur Petrus och han "som goda kamrater" kissar i kors mot ett träd. Ett annat intressant stycke är när ett par lärjungar frågar om de får ha platsen närmast Jesus. Jesus svarar irriterat att när revolutionen har kommit ska ni alla få var sin tron, "blir ni nöjda då?". Här någonstans, när man jämför med beskrivningen av att den siste ska bli den främste, börjar man ana att författaren har en egen tolkning. Stormandet av Jerusalem planeras grundligt, men misslyckas tyvärr eftersom vännerna har smugglat in för få vapen. Kamrat Jesus är inte felfri. Han erkänner storsint mot slutet att han har gjort några grundläggande fel, bland annat:
- att han har predikat icke-våld. Han bättrade sig snabbt på den punkten, men tydligen inte fort nog.
- att han har lärt ut att man ska lita på Gud. Det ska man inte, för som alla vet så har Gud aldrig hjälpt fattiga och förtryckta.

Slutligen förklarar författaren att Jesus "kanske" korsfästes, men ingen vet eftersom beslutsfattarna pratade grekiska och ingen förstod så svåra språk på den tiden. Uppståndelsen nämns inte med ett ord.

I förmiddags hade Helena och jag ett föredrag och efteråt var det en man som ville diskutera några reflektioner han hade fått. Vi hade bland annat talat om betydelsen av tro och gemenskap och berättat om en kvinna trots små yttre möjligheter verkligen ställde upp för andra. Han hade massor av funderingar, men bland annat menade han att var och en har ett personligt ansvar. Han gillade inte riktigt kommunism eller socialism som lade ansvaret på kollektivet. Jag svarade att den enda risken är väl att det trots allt framstår som frivilligt att ställa upp, och att de som saknar något som är en rättighet blir beroende av enskildas välvilja.

Kan vi lita på varandra? Det leder oss tillbaka till frågan om tillit.

Min resa i Brasilien var en övning i tillit, till obekanta människor och till Gud. Det var dock ingen helt blind tillit, utan för det mesta grundad på någon sorts information, och för det mesta, men tyvärr inte alltid, visade sig föremålen för min tillit vara mer än värda den. En sådan tillit stänger en inte inne i något ghetto. Att tro så är inte att vara beroende, utan att vara fri - fri från bland annat den förlamande tron och misstron på sig själv.

Detta låter kanske högtravande och jag vill verkligen inte att ni ska tro att jag redan kan detta med tillit och tro. Vem gör?

Vad ska man ha kristen tro till? Ja, den är, som Desmond Tutu säger, en underskattad kraft för samhällets förvandling (om än kanske inte med exakt de metoder som Kamrat Jesus förespråkar). Som om inte det vore nog har den också ett oändligt egenvärde som grund för vår personliga försoning och förvandling: "Våga vara den du i Kristus är" sv ps 87.

-----
Överflödig information inifrån Amandas ghetto:

• Ni har väl inte missat veckans viktigaste nyhet: Kyrktuppsfrämjandet och tidningen Land presenterar nomineringarna till Årets kyrktupp! Vilken värld lever vi i? Det är detta jag ska fördjupa mig i ifall jag blir invald i kyrkorådet. Kyrktupparna får bli min hjärtefråga. Äh, det är väl skönt att inte bara ha allvarliga frågor och nyheter jämt.
• Jag har blivit tillfrågad att ställa upp i kyrkovalet, genom att stå med på församlingens enda nomineringslista. Nu får jag väl äta upp att jag har sagt att unga borde finnas representerade i kyrkopolitiken. Jag tycker absolut inte att man ska välja oss unga bara för att vi är unga, men det borde ju finnas några under femtio åtminstone. Vi får se hur det går - fortsättning följer.
• Jag tycker att rätt låt vann i Melodifestivalen. Den kommer väl inte att gå så långt i Moskva, men jag gillade operalåten eftersom jag uppfattade den som en parodi på sin egen genre och Malena hade distans till sig själv.