Julstök i Lund

Jag vet som sagt inte om någon läser detta, men kan ju ändå skriva en rad eller två.

Tiden går härligt långsamt här i Lund medan jag pysslar med diverse nyttiga och onyttiga saker i väntan på jul. En hel del sega sovmorgnar och lata dagar har det ju blivit men jag har också träffat några kompisar, virkat en basker, bakat pepparkakor med familjen och som exempelvis idag har jag putsat fönster i hela huset och julstädat i mitt rum, samt varit på glögg hos Helena. Jag har skrattat hela kvällen bland annat tack vare "Hipp, hipp". Det är verkligen värdefullt att ha lite rekreationstid i ordets bästa bemärkelse.


Helena och jag har spånat lite på våra informationsuppdrag till våren. Dessutom har vi fått ett litet infall som har resulterat i det s k kolaprojektet. Detta går ut på att vi har ägnat en hel eftermiddag åt att koka kola och ischoklad samt nu går runt i husen och skramlar bössa:"Svenska kyrkans julinsamling till internationellt arbete, skänk minst 20 kronor och du får en påse julgodis." Det fungerar förvånansvärt bra, men 34 påsar återstår fortfarande så vi måste sätta in ett par stötar till innan jul.

Det känns förstås lite konstigt att vara "hemma" igen. Snarast känns det som att vara nyinflyttad. Det är intressant att se hur olika folk reagerar på ens berättelser. Men jag mår bra.


Jag vill önska eventuella läsare och hela världen en god jul med orden från pastor Eric med familj i Brasilien:

En betydelsefull jul där Kristi födelse är motivation för att förnya vårt hopp, vår tillgivenhet och vår förmåga att se på varandra med vänlighet!

Andra advent - Hur nära är Guds rike egentligen?

Jag kan redan nu varna för att detta blev ett långt inlägg. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska avsluta bloggen eller ej, men jag kunde inte låta bli att skriva idag.

Var på högmässa i Håstads kyrka härute på landet. Jag hade aldrig varit där förut och det var en fin kyrka. Vi var dock inte så många - nio totalt. Torns församling har 2 500 medlemmar och fem kyrkor (samt en stängd). De har oftast bara en gudstjänst per söndag och sällan samma plats eller tid. Jag kan inte låta bli att jämföra med Lajeado församling, där det firades minst fyra gudstjänster varje söndag, kl. 9 och kl. 19 i centrumkyrkan och på 1-3 s k predikopunkter. Av 3000 medlemmar kom omkring 300 (10%) varje söndag. Deras strategi var att utöka och satsa, inte att centralisera och "effektivisera". Vad är "effektivitet" i en kyrka? kan man ju fråga sig. Om församlingssammanslagningar bara leder till färre gudstjänster och färre gudstjänster leder till färre deltagare(detta är ett dokumenterat resultat) vad är vinsten - pengar? Pengar till vad? Å andra sidan är kanske förutsättningarna lite annorlunda i Brasilien och det är ju inte så kul med en gudstjänst om det knappt kommer någon.

Hur som helst var det en fin liten stund och jag slappnade verkligen av, troligen för första gången på länge. I nattvarden kände jag så stark gemenskap med vännerna i Fortaleza och stor sorg över att de ibland saknar mat för dagen. "Ett enda bröd och en enda mänsklighet". Låt oss aldrig glömma detta! Jag blev riktigt ledsen och samtidigt lättad över att jag äntligen reagerade, att jag inte är en stålmänniska. Det vore mera skrämmande.

Igår var jag på en liten kurs med SKUL (Svenska kyrkans unga i Lunds stift) och där var en som pratade bl. a. om profeten Amos, som förmedlade många tänkvärda ord "Jag gitter inte höra ditt psaltarspel. Men må rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar." Föreläsaren Joakim sa att en del kristna inte tyckte att goda gärningar behövdes. Sedan pratade han och jag lite om Brasilien, där det finns både traditionell lutherdom (som liksom Paulus menar att ingen blir rättfärdig enbart genom gärningar, däremot enbart genom tro) och befrielseteologi, som ju handlar mycket om socialt ansvar. Måste det innebära motsättningar?

Pastor Eric förklarade sin syn med att han inte förtvivlat måste göra goda gärningar för att bli älskad och förlåten av Gud. Han är redan älskad och kan tack vare det ge kärlek vidare. Jag tror vi blir galna om vi tror att vi ska kunna leva rättfärdigt. Eller också kommer vi att förneka vårt ansvar (vilket inte är vad lutheranerna gör, tvärtom!). Vi behöver Gud, vi behöver förlåtelse. Tack vare det orkar vi ta nya tag och verkligen kämpa, av glädje och kärlek. Så tänker i alla fall jag. Det är idealet. "Kluriga frågor" hade vi på mitt konfirmandläger och detta är verkligen en sådan. Den som försöker dölja sig bakom Luther eller Paulus för att inte bry sig om sina medmänniskor missbrukar nog deras namn lite. För övrigt hette ju delar av Svenska kyrkans internationella arbete, det med mest social betoning, fram tills nu Lutherhjälpen. Det är inget hånfullt i det hoppas jag.

SKUL-dagens huvudattraktion var för övrigt att biskopen, Antje Jackelén var där och talade om mötet mellan kristen tro och naturvetenskap, som hon kallade "en trovärdighetsfråga för kyrkan och en ödesfråga för mänskligheten". (Läs gärna mitt inlägg från i somras, Mysteriet med pizzan). Som väntat ett bra föredrag där hon klargjorde skillnaderna mellan kreationister (de som protesterar mot evolutionsteorin med bibliska argument) och intelligent design-anhängarna (de som "vetenskapligt" försöker bevisa att det finns en intelligent skapare, något som dock inte tillhör vetenskapens område att kunna bevisa). Själv ogillade hon båda dessa - "vi importerar tyvärr bara det dåliga från USA" - och tror själv på både kristendomen naturligtvis (vari hon inte lägger att världen måste ha skapats på sex dagar) utan att känna behov av vetenskapliga bevis, och på evolutionsteorin "en av de allra bäst bevisade vetenskapliga teorierna". Hon sa att det fanns fyra sätt att se det:
1. Naturvetenskap eller religion, man måste välja. Det är detta de bråkar om i USA.
Såväl medier som argsinta ateister älskar förstås denna fundamentalisternas konflikt.
2. Naturvetenskap och religion, i skilda världar. "Människor vill inte ha splittrade liv."
3. Naturvetenskap och religion, i dialog med varandra.
4. Naturvetenskap och religion, integrerade.
Själv föredrog biskopen alternativ 3. Förresten sa hon att utbildning och demokrati traditionellt har ansetts positivt i vår lutherska tradition och vi måste hålla fast vid det.

Någon frågade hur principen om "survival of the fittest" stämmer med kristendomen. På detta svarade hon att denna teori kan missbrukas och har genom historien lett till exempelvis rasbiologi - ett exempel på när kristen etik behövs som komplement. Om någon behöver exempel på när evolutionsteorin har varit bra (och det behöver tydligen vissa för i USA har denna stackars teori, tillsammans med preventivmedel och dagis, fått skulden för skolskjutningarna i Columbine!) så finns det till exempel många välfungerande mediciner som bygger på denna princip.

Åter till Fortaleza. Där hade det ju kunnat vara den starkaste som överlever och så är det antagligen ofta. Men mitt i detta finns en fantastisk solidaritet. Folk ger bort sin sista mat till grannen. Gör vi det, eller måste vi ha känt hungern själva? Räcker det att som jag ha delat middagsbord och nattvardsbord? Jesus sa att det är lika svårt för en rik att komma in i Guds rike som för en kamel att passera ett nålsöga. Det verkar tyvärr som att han hade rätt även i det.

Nene, 23 år har inget stort hus och inget jobb. Men hon har framtidsdrömmar, medvetenhet och i hennes lilla rum finns det plats både för en adoptivson och för ett fint litet altare. Hennes egenskapade mosaiktavla har texten Fred - kärlek - tro.


Är det någonstans Guds rike är nära så är det väl just där.

PS. Jag läser just nu "Mina drömmars stad" av P A Fogelström. Läs den, för att den är bra och för att den delvis speglar inte bara Stockholm 1860-80 (f. ö. tiden när Svenska kyrkans mission startades, långt innan staten brydde sig om utrikes- eller ens inrikesbistånd) utan också Fortaleza 2008. Jag får fruktansvärt många associationer. DS

Hemkommen?!

Vill bara meddela att jag är lyckligt hemkommen till Lund, sedan i tisdags morse.

Resan gick bra, förutom att den varade i 24 timmar och att min ryggsäck fastnade i München (kom dock hem med bud senare). Min första natt hemma sov jag tretton timmar, vilket verkligen kunde behövas för att kompensera den dåliga sömnen pa flyget, samt natten innan avresan då jag hade sovit mellan två och fyra och dessutom för natten till lördagen då vi hade sovit mellan fem och sju (det var förresten den natten då vi halv fyra på natten blev utelåsta från lägenheten, Emmas tjänstebostad, och handlingskraftiga Jenny till slut löste problemet genom att sparka in dörren).

Vi har varit en fantastisk grupp vi fyra och haft jättekul ihop de tva sista veckorna. Vi är en sådan grupp som flera dagar i förväg skriftligt planerar och samordnar vad vi ska säga på utvärderingen med Edson, som förbereder ett hyllningsmedley till Edson, som gör succé med våra svenska sånger t ex trestämmiga Vårvindar friska och som när olyckorna är framme alltid lyckas reda upp situationen tillsammans. Häromdagen diskuterade vi våra egenskaper.
Jenny är den som framföralla står för humorn i gruppen och som är en social och driftig ledartyp. Ganska envis. Hon är vår uppslagsbok när det gäller det amerikanska presidentvalet. Hon har gjort vissa djupa insikter under resan, som t ex att allt inte kretsar runt Stockholm.
Helena är framförallt väldigt omtänksam och klok, reflekterande och en lojal vän. Ibland händer det små misstag, typ som det här med badrumsdörren som gick i kras, men då är hon alltid lika positiv.
Elin är gruppens klippa som alltid tänker ut vart vi ska, vad vi ska förbereda, hur vi ska ta oss dit, vad vi ska ha med oss, vad som är smart att göra sedan och hur vi ska undvika misstag. Den som alltid har med sig kontanter och pappersnäsdukar. Hon är också väldigt klok och insiktsfull och engagerad i största allmänhet och kan många överstämmor.
Jag blev utsedd till musikalisk och den allmänt kunniga, som kan berätta och förklara saker. De andra påstår att de hade en bild av mig som någon slags ordentlig idealperson, men att den bilden bit för bit har fallit sönder och att jag har blivit mera mänsklig.

Det första vi lade märke till, redan i München, var kylan. Det är grått och regnigt även här i Lund. Det finns saker som muntrar upp, som att få träffa familjen igen, som när pappa möter mig på Kastrup, (glömde dock ryggsäcken med mina ytterkläder, men man kan ju inte vänta sig för mycket) Klara lagar sin specialar-choklad och mamma gör mina favoriträtter. Filip kände jag knappt igen, för han är plötsligt en lång och gänglig tolvåring med 43 i skor. Han har vuxit ifatt Klara men det är fortfarande en knapp decimeter kvar till mig!

En annan kul sak var att vi var hela familjen på Malmöoperan och tittade på Jesus Christ Superstar. Ola Salo gjorde rolltolkningen som Jesus fantastiskt bra. Maria Magdalena spelades av en operasångerska som jag tyckte var lite för sval. Jag vill att hon ska sjunga sin "Hur visar jag min kärlek" (I don´t know how to love him) så att man förstår djupen av hennes hjärtas kval. På tåget hem hörde jag vi ett par tonårsflickor som undrade: var det verkligen hans mamma? De sa ju Maria, men man håller väl inte på och gullar sådär med sin mamma heller.

Judas är ju den egentliga huvudrollen i musikalen. Jag identifierar mig verkligen med hans längtan efter en personlig relation till Jesus och hans skepsis inför de mer masshysteriska uttrycken för hängivenhet inför honom.– Det är ju inget ovanligt. De flesta identifierar sig starkt med Judaskaraktären, vilket jag tror beror på att många vuxit upp med Jesus som sin bäste vän. Sedan möter de uttryck för kristendom som de inte förstår eller skräms av. De frågar sig då hur Jesus kunde bli symbol för så mycket konstigt. Om man vill kan man se hela musikalen som en plädering för rätten till en personlig relation med Jesus. Ola Salo i Kyrkans tidning 2008-11-13.

Imorgon bär det av 6.28 till Sigtuna för en veckas uppföljningskurs.

Jag läste ett citat i Sydsvenskan:
Att färdas hem är att färdas mot en hägring

Under samma himmel

Detta blir det sista inlägg jag gör härifran Brasilien. Kanske fortsätter jag att skriva lite hemifran. De sista dagarna har varit väldigt innehallsrika och jag kan inte berätta om allt. Vi har tillbringat tva dagar och en natt hos familjer i den s k vilan, ett fattigt omrade, lite bättre än en favela, men fortfarande med manga sociala problem.

Vi bodde hos var sin familj, lekte med barnen pa gatan och gjorde hembesök med pastorn och var ¨svenska kör¨ hos gamla och sjuka.

En familj som vi var inne som hastigast hos var verkligen ett skräckexempel. Mamman hade framtänderna utslagna p g a hustrumisshandel. Pappan misshandlade henne och alla sju barnen varje gang han var pa permission fran fängelset. Äldsta dottern lag och sov i hängmattan eftersom hon skulle jobba pa natten som prostituerad.

Igar var vi i Igreja Universal. Det var en upplevelse. Lite som att befinna sig i en mardröm. Och att tvingas latsas vara trevligt intresserad och försöka halla masken (annars hade vi kanske blivit utkastade, var pastor sa inte ens att han var pastor) när pastorn, som paminde om Hitler som ropade till massorna eller en vuxen som dumförklarar en trearing, säger den ena hemskheten efter den andra. Han talade utifran berättelsen om Hanna och Samuel att man maste uppoffra sig. Makarna i ett äktenskap maste uppoffra sig. Det är väl sant i och för sig. Men mannens uppoffring bestod i att komma hem till en lagad middag efter jobbet, kvinnans i att lata bli att träffa föräldrar och väninnor, i att ha tvätten klar och maten redo. Vad kommer att hända annars? fragar han och säger själv svaret: Det blir problem, eller hur, det blir probleeeeem! Amen. Man maste ocksa enligt honom uppoffra sig till Gud, d v s offra pengar och värdesaker till Igreja Universal. Da blir allt bra. Och blir det inte det sa kan man ju alltid trösta sig med att det är var plikt att vara lyckliga. Var pastor Marcos sa efterat att de säger i Jesu namn hela tiden men teologin bygger nästan bara pa Gamla testamentet. De talar inte om nad, papekar jag. Nej, sa han, nad tjänar de inget pa.

Den unga kvinna jag bodde hos visade upp en tidning hon fatt av Emma. Det var en svensk kyrklig tidning Hela jorden och min värdinna Nênê var pa bild. Hon hade deltagit i en befrielseteologisk kurs där Emma undervisat om Esters bok och de hade talat om vald mot kvinnor.

Slutsats: Jag tror mer pa befrielse- an pa framgangsteologi.

Nene är väldigt fascinerande. 23 ar gammal och har ¨adopterat¨ en numera femarig pojke vars mamma inte kunde ta hand om honom. Det är inte svart att ta hand om honom, men svart att vara arbetslös. Detta är ett exempel pa hur solidariska folket i vilan är med varandra.

När vi gick hem häromkvällen med en stor skock barn som följe fragade Nene: Är himlen likadan i Sverige, är den ocksa bla? Under samma himmel är rubriken pa Svenska kyrkans ungas tidnings sida för rättvisefragor och internationella utblickar. Elin sa att den viktigaste erfarenheten fran stipendiattiden är att även brasilianska barn verkligen är vara syskon.

Jag vet inte hur jag ska avsluta denna text eller sammanfatta tiden i Brasilien. Jag kan inte säga annat än TACK.

PS. Igarkväll när jag kom ut fran ett av husen i vilan sag jag tre 4-5-aringar som höll pa att elda. Ingen vuxen sa langt ögat nadde. Hade det varit svenska smabarn hade jag avbrutit det hela direkt men jag sag ju att de kunde detta. Sa jag övervakade bara lite nervöst och papekade att det var bättre att elda trä och papper än plast. Lille Lucas tar en brinnande pappersbit ur elden och lägger den en bit ifran. Detta är min eld. Pastor Marcos har sagt att han ogillar orden pa flaggan: Ordning och framgang. Inget av det finns nu och framgangen kanske inte heller kommer med ordning. Brasilianare är sa kreativa, sa han. DS

Brasilien - landet som har allt

Tiden i Brasilien gar mot sitt slut. Vi kör hart de sista tva veckorna i Fortaleza, fast var pastor har planerat in lite ledighet ocksa, för han har haft hand om utbytesstipendiater innan (svenskar i Costa Rica 06) och vet att man blir trött och tankfull när slutet närmar sig.

Jag vill rekommendera Elins blogg (se länken till vänster) där hon har skrivit lite intryck fran staden och där det finns en film som visar vart krabbätande för den som är intresserad...

Rika och fattiga
De första dagarna tog vi det ganska lugnt: En heldag pa stranden följdes av en planeringsdag som följdes av en dag da vi akte stadens ringlinjer med buss samt promenerade pa stranden. (Eftersom vi fortfarande var röda var det ända inte läge att ta pa bikinin igen). Man blir ganska trött av denna värme.

Fortaleza lever av turismen. Det är ocksa en stad som har enorma ekonomiska klyftor, klasskillnader, mer än i söder.

Vi har besökt en vila, en urbaniserad favela. Folk bor i enkla kommunala radhus men är fortfarande fattiga. Det var en upplevelse att komma in där och prata med folk och krama alla barnen. Nästa vecka ska vi troligen sova över där en natt. IECLB har sin kyrka strax intill och arbetar mycket i detta omrade.

Olika kyrkor och religioner
Igar (och idag) träffade vi Emma Gustafson, utsänd medarbetare (missionär) fran Svenska kyrkan. Hon har ocksa varit stipendiat en gang i tiden samt varit projektledare för Shysst konsument inom Svenska kyrkans unga m m. Det var väldigt intressant och inspirerande att prata med henne. Vi ska sa smaningom flytta in i hennes lägenhet, i nästa vecka när hon atervänder till Sverige för en tid. Vi träffade ocksa hennes gäst Maria Carlander, som gör fältstudier om befrielseteologi. Tillsammans besökte vi den ekumeniska organisationen CEBI som ger ut böcker och haller kurser med befrielseteologiska bibelstudier. Befrielseteologi är stort här och i hela Latinamerika, men det minskar och var mycket starkare under militärdiktaturen. CEBI ser tva olika huvudteman i Bibeln: befrielse av förtryckta och försvar av livet. Här finns frihet att tala om sadant som är tabu inom kyrkorna: homosexualitet, kyrkliga hierarkier...

Pa kvällen besökte vi en ceremoni inom umbanda. Umbanda är nagot typiskt brasilianskt. Det är inte en kyrka, utan en afrikansk blandreligion. Manga som deltar är (ev. sekulariserade) katoliker och judar. Det var väldigt spännande att se. Deltagarna var alla klädda i vitt och dansade till trummor, vildare och vildare, mer och mer paverkade av alkohol och trans. Andarna inom umbanda star för olika förtryckta grupper, bl. a. svarta, indianer, barn, prostituerade m. fl.

Pa onsdag ska vi besöka Igreja universal en evangelikal pingstkyrka med brasilianskt ursprung. Enligt en man jag just pratade med, som studerat religioner i Brasilien, är detta den andra sidan av myntet av umbanda. Även här söker folk lycka - pengar, kärlek, hälsa - och uppskattar de snabba svaren. (De langsiktiga, langsamma svaren inom befrielseteologin gar inte hem lika bra tyvärr).

Denna man tillhörde själv Igreja de Cristo - Kristuskyrkan. Här finns hur manga kyrkor som helst. Inom hans kyrka levde man mer eller mindre i egenskapsgemenskap eller kollektiv och man fokuserade mycket pa sociala budskap.

Katolska kyrkan är förstas den största. Fast de flesta katolska medlemmarna är egentligen inte särskilt troende.

IECLB, den lutherska kyrka som vi besöker, är som sagt extremt liten här. De enda lutheraner som finns är den medelklass som flyttat in fran söder. Pastorn här har en projektanställning pa tre ar (varav tva har gatt) och försöker bygga upp en större församling - annars kommer den att läggas ner.

Idag var vi med pa söndagsskolan (fast pa en lördag) med cirka trettio barn fran vilan och även pa en konfirmandlektion. Barnen är jättehärliga och de älskar oss, as tías, tanterna och vi älskar dem. De behöver manga saker, men det mest uppenbara är att de behöver ömhet och vi kramar dem sa mycket vi bara orkar. Det var var fint pa konfirmandtimmen när pastorn berättade en fabel och vi pratade om fred och om kvinno- och barnmisshandel i deras vardag och om att göra goda val. Samtal om sadant hade jag i Lajeado ocksa, men här var det pa riktigt. Här var kyrkan mitt ibland de utsatta människorna. Och sa sjöng vi en psalm om saligprisningarna. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de ska bli mättade...

Fortaleza

Igar anlände vi alla fyra (Helena och jag akte flyg hela dagen) till Fortaleza där vi ska vara de sista tva veckorna tillsammans. Elin och jag bor tillsammans hos Doris.

I Fortaleza finns det 2,5 miljon invanare (4 miljoner om man räknar in ytteromradena). Hur manga medlemmar finns det i IECLB, fragade jag.
- Fjorton... (tusen tänkte jag) .... familjer. Femtio personer.

Idag har vi varit pa stranden hela dagen och blivit solbrända, bade positivt och negativt solbrända. Härligt var det i alla fall. Stora vagor badade vi i, mycket fisk och skaldjur at vi...

Fortaleza är som sagt en väldigt stor stad och har väldigt varmt klimat (Elin och jag sov i hängmattorna igar och vaknade upp med massor av myggbett) och sa är det mycket fattigare och ännu större klyftor och en helt annan kultur över huvud taget, sa det blir nog intressant. Fortsättning följer.

Avsked.... fest och förtvivlan

Igar var det avskedsfest för mig i pastor Eris prästgard. Min värdfamilj (som jag inte bott hos de senaste tva veckorna, eftersom jag blivit inbjuden att bo hos pastorsfamiljerna, vilket har varit väldigt kul - det känns som att jag har fatt en hög extra föräldrar och smasyskon) var där, liksom alla tre pastorsfamiljerna, kyrkoradet, nagra körsangare med flera. Det känns otroligt att de ordnar en fest för mig, en till, för jag hade ju födelsedagsfest ocksa. När jag säger det säger de bara att de beklagar att det inte blev nagon mottagningsfest ocksa, att de hade tänkt det, men blev överrumplade av mitt ankomstdatum. Pastor Eric höll tal. Jag fick ett vackert halsband och delade själv ut presenter fran Sverige, som blev uppskattade. Det var en enkel fest med korv och bröd där alla gäster (utom jag) delade pa kostnaden, men jag tyckte bara det var kul att man kan fixa nagot sa oproblematiskt. Varför gör vi inte det i Sverige?

Det är trakigt att jag maste aka redan nasta vecka (inte hem, utan till Fortaleza i norra Brasilien tva veckor). Tre manader, varav tva har i stan, är egentligen väldigt lite. Det hade nog varit intressant att stanna ett par manader till, eller att senare i livet aterkomma och stanna ett par ar. Fast kommer det att hända?

Jag kommer verkligen att sakna alla härliga personligheter här.

Fast mest av allt är jag förstas glad för den här tiden, som, vilket jag sa pa festen, har betytt mycket och varit som en enda stor present för mig.

Nu när det närmar sig ser jag faktiskt ocksa fram emot att fa komma hem igen och att leva i Lund, inspirerad av den här tiden.

PS
Att festen var redan en vecka innan avfärd har nog att göra med att pastorerna bara är lediga pa mandagar. Att ordna en fest för mig är typisk fritid för dem. Eller rättare sagt, nagon egentlig fritid finns inte. Pastorernas arbetsvillkor och deras familjers levnadssätt är ett kapitel för sig. Vi har till exempel

• pastora Sheila som far betalt för halvtid men arbetar heltid: morgon, eftermiddag, kväll. (Jag ska försöka ändra detta till nästa ar, säger hon.) Hon och pastor Claus, som är skolpastor, har bara fredagskvällen ledig tillsammans under veckorna. Deras flickor är sex respektive 1,5 ar och barnpassningen och hushallsarbetet skulle, enligt P. Sheila, aldrig fungera utan hembiträdet/barnsköterskan som kommer varje eftermiddag. Det är dyrt, beklagar hon, men, som hon säger, hon är inte hemmafrutypen. Hon är imponerad av den svenska föräldraförsäkringen (här har man bara fyra manader för mamman, eller tva, om man som hon blir övertalad av kyrkoradet att börja jobba igen eftersom församlingen star utan pastor.) men tvivlar pa mäns förmaga att passa barn och hushall samtidigt. A andra sidan är väl hennes man den som är mest engagerad i hemmet. Dessa bägge är för övrigt ocksa de, enligt mitt intryck, mest liberala pastorerna, som beklagar att homosexuella pastorer här inte kan leva öppet och säger att IECLB ligger langt efter. Att en pastor i en kyrka, där kvinnliga pastorer förekommer, maste acceptera sina kollegor jämför pastor Claus med att de maste acceptera barndop (vilket vissa pastorer här inte har gjort, därav splittring). Abort kan de tänka sig bara i vissa undantagsfall men de är medvetna om problematiken med illegala aborter. Abort är förbjudet i Brasilien.
• pastor Valdeci som säger att han är i tjänst dygnet runt. Hans fru säger att det hon inte gillar med att vara prästfru är flyttarna. De flyttade 200 mil sist och hon har varit rätt deppig. Pa samma gang miste hon sitt jobb och hon säger att det är sa trakigt att bara ga hemma. Nu ska hon dock börja jobba pa handikappinstitutionen jag beskrev och sova där tva nätter i veckan medan pastorn sköter hemmet.
• pastor Eric och Kimberley som har flyttat ända fran USA. Kimberley är väl den mest traditionella prästfrun, jobbar lite med engelsklektioner och kyrkomusik, och samtidigt den till synes lyckligaste. Det är inte enkelt att säga hur folk bör leva sina liv. Det är pa sätt och vis beundransvärt att som pastorerna här jobba ¨sa mycket som behövs¨. Jag önskar bara att alla människor hade samma frihet att, inklusive hänsyn till andra, välja livsstil.

PPS

Hela skolans gymnastiksal fylldes med vatten (och fisk) och vattnet steg ännu högre än sa. Skolan ställdes in och manga hem blev översvämmade. Nu har det börjat sjunka undan. Faktum är att flodens vattenniva, p g a regn längre upp vid floden, pa tva dagar steg med 26 (!) meter. Sexariga Juliana har manga bra kommentarer: - Gud sa ju att det aldrig mer skulle bli en sa stor översvämning!

Rosa ar ocksa en vacker farg

Pa det hela taget har det varit en fantastisk upplevelse att vara har i Brasilien. Valdigt kul har jag haft och jag har lart mig mycket. Vissa saker har jag dock lart mig den harda vagen. Exempelvis att tvatta. Jag brukar inte tvatta hemma men det har hittills gatt bra att gora det bade i Harnosand och hos familjen Bellin och hos p Valdeci har i Brasilien. Min metod gar ut pa att tvatta vitt i en maskin och allt annat i en maskin. (Redan det tycker jag ar lite radikalt, for mamma brukar sortera sa noga med varenda farg separat, men det kanns krangligt nar det bara ar mina klader) Igar var maskinen redan igang men pastora Sheila lovade att lagga i kladerna senare. Jag hade alltsa sorterat sa att jag hade en pase med vitt och en med fargade klader. Det brukar ga bra att blanda, sa jag, och syftade pa att blanda de fargade kladerna med varandra. Att man tvattar vitt for sig tyckte jag var sjalvklart. Tyvarr blev det ett litet missforstand och ni kan ju rakna ut vad som hande. P. Sheila brukar tydligen blanda in det vita ocksa, for hon vet vilka klader som fargar av sig. I detta fall var det antagligen bland annat min illroda sjal som var boven. Handtvattas separat star det i tvattradet. Synd att jag inte laste det. Nu ar nastan alla mina tidigare vita klader bebisrosa. Det var nog min hittills tyngsta stund har i Brasilien nar jag insag det. (Moljligen undantaget diverse katastrofer vid Iguazuresan, men dem forsoker jag fortranga.) Det ar inte roligt och det hjalper inte att tanka i stil med...

• Vad kul att fa anledning att kopa lite nya klader.
• Jag har rad att kopa nya klader.
  
• Jag har fatt sa mycket gratis har i Brasilien, billigt leverne, presenter, upplevelser.
• att de fattiga familjerna i favelan inte har rad att kopa nya klader
• Jag har fatt en ny udda stil.
• att man inte ska fasta sig vid materiella saker, visdomsord i stil med "Samla inte dina skatter pa jorden dar mal och mask forstor..."
• Jag har i alla fall inte blivit ranad.
  
• som sexariga Juliana sa: Rosa ar ocksa en vacker farg.

Pastor Claus sa att en olycka kommer sallan ensam. Dagens handelse i Lajeado ar namligen att den arliga oversvamningen ar har. I formiddags hjalptes vi at att utrymma hela kallarvaningen i forsamlingshemmet. Den kommer att bli vattenfylld fran golv till tak, liksom skolans gymnastiksal och en del hem brukar bli. Da, pa formiddagen, sag jag inget vatten men nu har det redan bildats sma sjoar inne i stan. Det har regnat en hel del och ny ar det dels floden och dels de underjordiska kanalerna som ar oversvammade och lacker. Vattnet stiger med en halvmeter i timmen.

En kvall i rosa
Igar kvall latsades jag vara tolv ar igen, nar jag var barnledare pa pyamasparty i prastgarden. Det var barn-/ungdomsgruppen med ett par ledare i 20-arsaldern forutom mig som hade overnattning. Flickor och pojkar hade separata fester. Det var kul haromsondagen nar de unga ledarna visade de fardiga inbjudningskorten for pastor Eric och fragade om det var okej att flickorna sov hos honom och att alla at lunch dar sedan pa sondagen - och att han passade pojkarna i forsamlingshemmet.

Flickorna holl verkligen igang med morkerkurragomma o s v och klockan tva satte de pa en film. Den enda smolken i bagaren var att jag hade lovat spela flojt i kyrkan pa sondagsmorgonen klockan nio.

Bilder fran Iguazufallen och fagelparken

Forsta dagen osregnade det men nasta dag var det fint vader. Vattenfallen var jattevackra uppifran och helt obeskrivligt maktiga nerifran, nar vi stod pa en bro i floden och blev genomblota igen av allt stank.




Pa tal om att bli tolv ar igen sa kom jag till att tanka pa en barnvisa vi sjong med juniorkoren.
Den fina latta fjarilen flog ut fran Herrens hand
med stank av guld pa vingarna och purpurroda band
och alla varldens konungar i alla varldens slott
kan inte skapa fjarilar, det kan var Herre blott
det kan var Herre blott

PS. Mamma har lost gatan med psalmversen: Det var nr 298, Gud ditt folk ar vandringsfolket. Nu har jag en ny: Hela jorden ar full av din harlighet, hela jorden ar full av din harlighet, hela jorden ar full av din harlighet - lovad vare Gud! DS

Att bli beskriven

Jag har nu, antagligen langt efter en del andra, last artikeln om Helena och mig i Amos lundadel. Det var lite nervost nar vi blev intervjuade, for man vet aldrig hur en journalist kan vrida pa det man har sagt. Och sa undrade jag om jag sagt nagot vettigt over huvud taget. Jag vet att inte alla citat ar exakta, men det var anda en sann bild och ratt fin artikel sa jag har pustat ut. Bara en sak konkret sak kan jag beklaga: att folk ca femton ar efter bildandet av Svenska kyrkans unga fortfarande kallar oss Kyrkans ungdom.

"Sedan ar det det har med spraket" sa jag, och visst kan jag inte uttrycka alla kanslor i ord har, men det gar anda pa nagot satt. Idag pa restaurangen till exempel holl Juliana, 6 ar pa att satta i halsen, och da reagerade jag instinktivt och ropade Hon satter i halsen pa svenska. Mamman fattade. Annars gar det bra med portugisiskan nu, synd att jag inte ska stanna langre.

Aven i forsamlingsbladet har i Lajeado har det varit en liten artikel om mig. Amanda ar en ungdom pa nitton ar, dotter till ett par praster i Sverige. Kort och gott. Och sa stod det om utbytet och om vad jag hade gjort, att de tackade Gud for mig och onskade mig valsignelse i resten av livsresan. Det var fint skrivet.

ps. Helena och jag ar lyckligt hemkomna fran Iguazufallen, som var jattevackra. Jag ska lagga in bilder en annan dag. ds

Kokt potatis och folkdans - nagra tankar kring kultur

I fredags kvall var jag pa kyrkomotets kulturkvall. Det var ganska trevligt. Vi holl till i ett stort talt pa en skolgard. Som vanligt var det buffé, och som vanligt bestod den av farska rodbetor, tomater, kokt blomkal, potatissallad, ris, spagetti och olika sorters kott och korv m m. Denna gang fanns det aven kottgryta och kokt potatis. Det var langesedan jag at det och det var faktiskt riktigt gott. Vi fick som gava olglas som blivit over fran surkalsfestivalen i juni. Som jag kanske har namnt ar detta en bygd med ett starkt tyskt kulturarv. Det visade sig ocksa sedan vid folkdansuppvisningen da det var en hel del tysk dans, men aven annan.

Dar fanns ocksa en fotoutstallning om militardiktaturen. Ett av manga problem under diktaturen var att det var forbjudet att lasa tyska bocker och att ha gudstjanst pa tyska (eller for den delen pommerska, som en av prastfruarna har som modersmal) och eftersom de allra flesta pastorerna i IECLB pa den tiden var tyskar sa hade kyrkan stora problem och hade hemliga samlingar i hemmen. Hela diktaturen praglades av censur, vald och liknande hemskheter som i andra historiska diktaturer t ex Sovjet och Spanien. Diktaturen pagick 1968-85 och anda talar folk forvanansvart sallan om den.

Det var inte sa manga unga pa kulturkvallen, men jag pratade med en som hette Patricia och som jobbade pa stiftskansliet och var dotter till vice stiftspastorn. En av norskorna sa att i Norge ar det manga fler unga som deltog i kyrkopolitiken, bade i ett speciellt ungdomsformote och i det riktiga kyrkomotet, dar alla partier ar tvungna att ha nagon under 30 ar. Kollade faktiskt motionerna till arets kyrkomote innan jag skulle prata om Svenska kyrkan pa stiftets prastmote och det fanns nagot sadant forslag men jag vet inte hur det har gatt med det. Det basta vore ju om vi unga kunde komma in pa samma villkor som de aldre vuxna, men det verkar ga lite trogt. Det ar snarast som att vi inte har samma villkor som aldre nu.

Har kanner jag mig som barn, ungdom och vuxen om vartannat. I teoretiska diskussioner forsoker jag halla igang sa gott det gar, men med praktiska fragor blir man lite mer hjalplos i Brasilien. Forresten ar mina vanner har otroligt omtanksamma. Idag exempelvis, nar jag satt med orkestern och vantade pa lunchpaus, dok pastor Valdeci upp och fragade "Har du atit nagot?". Nar jag svarade nej strackte han fram tva stora muslikex.

Jag bor med pastor Valdecis familj den har veckan. Igar kvall var vi pa konfirmation i grannstaden, dar han hjalpte till med gudstjansten eftersom de inte hade nagon pastor for tillfallet utan "bara" en katekumen/pedagog. Medan vi vantade diskuterade Rosi (mamman) och jag jamstalldhet och kyrkor. Hon ogillade starkt alla pingstkyrkoliknande inslag och lovsanger som vissa medlemmar vill ha i IECLB. Daremot alskade hon den "mycket vardefulla" lutherska teologin, gamla psalmer (t ex O store Gud, som vi sjong pa konfirmationen), traditionella gudstjanster och att fira reformationsdagen, 31 oktober "en mycket speciell dag for mig" med pompa och stat, t ex trombonparader pa stan. For att smalta in lite har jag i alla fall skaffat mig en pin med lutherrosen och en med IECLB:s logotyp, se bildbevis nedan:

Konfirmanderna var kladda och kyrkan pyntad precis som till brollop. Sjalva konfirmationsmomentet (de hade nog haft nagon redovisning en annan dag) bestod av ett par fragor om ifall konfirmanderna ville leva enligt kristen tro, samt forbon for konfirmanderna tva och tva. Sedan var det nattvard, da en konfirmand i taget skulle ha halvcirkel med sin familj och faddrar. Det var tretton konfirmandfamiljer och nagra ytterligare kyrkbesokare och det drog minst sagt ut pa tiden. Vi hann sjunga igenom nastan hela psalmboken och lyssna pa manga korsanger. Vi satt pa laktaren hos koren och de sjong fint. Den sa kallade organisten spelade dock fruktansvart illa, i otaktoch det hordes konstiga pip fran elorgeln. Jag har forut tankt att det funkar kanske anda utan utbildad musiker men jag ar beredd att andra mig. Hela konfirmationen holl pa mellan 20 och 22 och sedan var vi pa middag. Konfirmanderna har laser 2-3 ar och konfirmeras nar de ar 13. De lar sig en hel del teori och ett par av dem overraskade mig lite nar de skrev i utvarderingen att de roligaste hade varit att lasa om kyrkans historia.

Idag var det kyrkomotets avsluningsgudstjanst klockan nio pa morgonen. (Passande nog var det just den har natten som vi andrade till sommartid och missade en timma - ar nu bara fyra timmar efter Sverige, nar ni har andrat till vintertid ar vi bara tre timmar efter.) Den varade ocksa tva timmar och uppfyllde alla Rosis onskemal om hogtidlighet, men var ganska fin. Pa eftermiddagen var det upptraden - det var da jag spelade med skolorkestrarna. Bland annat var det en trubadur som (ironiskt hoppas jag) sjong "Gud ar gauchu"=fodd i denna delstaten Rio Grande do Sul". Det ar ju just det som missionen de tjatade om handlar om, att kristendomen och IECLB inte bara angar den tyskattade medelklassen har i soder.

Portugisiskkunskaperna, atminstone forstaelsen, gar framat och jag har i eftermiddag, medan jag solade pa terassen, tagit mig igenom halften av en liten bok som vi fick pa motet, ett officiellt uttalande (eller egentligen bara bakgrund och policy for hur man ska diskutera pa ett respektfullt satt) fran Lutherska varldsforbundet om samlevnadsfragor. Det sager bland annat (pa tal om att egentligen inte saga nagot) att samlevnadsfragorna inte ar det centrala i Bibeln/kristendomen, utan att vi kan leva med att det finns olika asikter har i varlden.

Imorgon aker Helena och jag till Iguazufallen - utsikten ar forhoppningsvis (och enligt Elin och Jenny) sa vacker att den kompenserar fjorton timmars enkel resa med buss. Antagligen blir det inga fler blogginlagg forran pa fredag. Ha det sa bra darhemma!

Guds mission - var passion

Detta ar temat for kyrkomotet, hogsta beslutande organets, nationella konferens som ager rum i grannstaden Estrella dessa dagarna. Det ar ocksa rubriken for kyrkans, IECLB:s, nya missionsplan for de narmsta aren.

Lagg marke till tva skillnader mot Svenska kyrkan:

1. Kyrkomotet har ett tema, inte bara diskussioner om olika motioner etc.

2. Detta tema ar mission.

Jag var med och dekorerade kyrkan infor invigningsgudstjansten onsdag kvall. Pa altaret hade vi en bat, en riktig eka i naturlig storlek. Ovanfor hade vi ett segel, framfor det ett stort kors och i foten pa korset en jordglob. Detta bildade samtidigt IECLB:s symbol: korset, jordgloben och fyrhorningen som ska paminna om nagot brasilianskt byggnadsverk. Textilierna pa altaret och i talarstolen var roda med fisknat. Vi tog in stubbar som vi prydde med hemgjorda ljus och med grona blad. Pa ena vaggen hade vi ett stort fisknat, dar de senare hangde upp symboler for varje stifts missionsarbete. Allt detta skulle alltsa symbolisera mission. Jesus sa namligen till ett par fiskare nar han ville att de skulle bli hans larjungar: "Kom, jag ska gora er till manniskofiskare".

Helena var ocksa med. Invigningsgudstjansten, som borjade klockan atta pa kvallen, var hogtidlig och varade en timma och femtio minuter. Mycket tid gick at till de inledande halsningarna fran alla "viktiga" personer inom kyrkan och fran internationella gaster (Helena och jag behovde dock inte tala), vilka alla sa samma artighetsfraser och hogtidliga ord. Kyrkan var fullsatt, med 150 ledamoter och diverse andra. Nattvarden gick till pa ett satt som jag aldrig har varit med om forut: Bankraderna vande sig mot varandra tva och tva och ett antal praster m fl delade ut vin och brod som vi skickade mellan oss. De har manga fina psalmer har och alla taket lyfte nastan for alla sjong med. Det var fint.

Vi skolkade, pa uppmaning av en av pastorerna, fran det mesta av sjalva motet. En sak som vi sag var en powerpointpresentation om "Guds mission - var passion" som presenterade hela Bibeln under rubriken Guds passion genom skapelsen, Jesus, den helige Ande och solidaritet.

Helena: Vad sager de nu?

Jag: Att Jesus helade manniskor och uppvarderade barn och kvinnor.

Helena: Vet inte folk har redan det?

Bra fraga. Tankvart. Ar det onodigt eller nodvandigt att tala om varfor det ar viktigt med mission for folk som redan ar engagerade i kyrkan?

Helena, en representant for Norska kyrkans

internationella avdelning och jag

Det basta pa motet var att vi traffade tre norskor som vi kunde prata svenska med, medan de pratade norska forstas. Med dem diskuterade vi mission. Bland annat fanns det en prast som hette Mona, fran Norska missionssallskapet. Hon jobbar pa ett teologiskt institut som utbildar missionarer har i Brasilien. Vi fragade henne hur man i praktiken bedrev mission och da berattade hon hur de gjorde i nordostra Brasilien dit de akte 50 personer med buss och under en manad gjorde hembesok och hade gudstjanster i parker i en viss stad, for att sedan bilda en liten ny forsamling. De som blev kristna hade oftast, enligt Mona, varit katoliker till namnet innan, men med sa stor inblandning av naturreligioner och sa liten inblandning av Jesus att de knappast kunnat kallas kristna. Bland indianer daremot, har jag tidigare hort, arbetar IECLB, inte med sadan traditionell mission. I sodra Brasilien gick det lite trogare pastod Mona eftersom har var det "mer som i Europa". Fast de jobbar en del med cellgrupper har. Cellgrupper, sma samtals- och studiegrupper som traffas i hemmen, ar nagot som Helena och jag tycker att vi borde ha mer av i Svenska kyrkan.

Med en annan norska pratade vi om hur hela synen pa mission haller pa att omvarderas i norra Europa, nar vi inser att kristendomen minskar dar medan den okar i de sydliga landerna. Man vill ha diakoni och mission som en helhet, att mission innebar hela kyrkans uppdrag, och ska ske inom kyrkan och inte i speciella organisationer och bade hemma och i andra lander. Och sa diskuterade vi Norska kyrkans framtid och dess egen onskan att skiljas fran staten. Ar ni inte radda att tappa medlemmar? undrade jag. Nej inte sa farligt, sa hon, vi var livradda nar vi sag att Svenska kyrkan skulle skiljas fran staten, men ni tappade ju faktiskt inte sa manga medlemmar som man hade befarat.

Hon papekade att manga lutherska kyrkor i syd identifierar sig med vara frikyrkor. Pastora Sheila har papekat det "Det var precis som nar vi var natt och jamnt tolererade av den katolska statsreligionen".

Apropa katoliker foljde jag igar kvall med pastor Valdeci till katolska kyrkan, dar han holl ett foredrag om ekumenik, vilket han definierade som narmande och samarbete mellan (men inte hopslagning av) kyrkor. IECLB och katolska kyrkan och nagra andra brasilianska kyrkor har ekumenik men manga andra t ex pingstrorelsen vill inte vara med. Vi diskuterade en del om hur vissa vaxande (pingst)kyrkor har erbjuder kortsiktiga losningar och hur de saknar socialt engagemang: Livet handlar inte om oss tillsammans utan bara om Gud och MIG.

ps. Kan nagon tala om for mig vilken psalm detta ar: "Da ska lovsang, da ska lovsang stiga stark som havets bruuuuus..."? Den finns pa portugisiska ocksa: Fonte da celeste vida. ds

Hur jag hamnade pa mentalsjukhem i Brasilien

I mandags morse: Jag vaknar jag av väckarklockan klockan atta, eftersom jag sedan ska ga till gymmet klockan nio, dagens enda inplanerade aktivitet. Tio över atta när jag fortfarande ligger i sängen kommer Suzi (min värdinna)och säger att pastor Valdeci har ringt och ska ringa upp igen. Tjugo över ringer han och berättar att jag ska följa med hans familj till Pella Bethania, som vi hade pratat om att jag eventuellt skulle besöka pa tisdagen, och sedan själv stanna över natten. ¨Ska vi säga klockan nio?¨. Strax efter nio har jag ätit frukost, duschat etc. samt packat mina saker och aker iväg tillsammans med pastor Valdeci och hans familj. Är det nagot man behöver vara - eller bli - i detta utbytesprogrammet i Brasilien sa är det flexibel och beredd pa överraskningar.

Allt vad ni har gjort mot dessa mina minsta broder, det har ni gjort mot mig

Pella Bethania är en kyrklig, men självständig social institution ute pa landet. Den har den stora floddalen Rio Taquari pa ena sidan och pa andra sidan akrar, sjö och hagar. Kyrkan, boningshusen, tvättstugan, huvudbyggnaden m m ligger i en stor park full av fruktträd och blommor. Otroligt vackert! När jag var där var det dock mest ösregn och aska, paminde om svensk sommar faktiskt.

Stället är nästan självförsörjande pa jordbruk. I skafferiet räknade jag till 160 ägg, vilket nätt och jämnt blir ett var till alla som bor och arbetar där. Institutionen grundades 1892 och var da främst barnhem. Idag bor där 22 barn mellan tio och arton ar. De har problematiska familjer. Man har kapacitet att ta emot 85 stycken, men efterfragan har minskat eftersom fler tas om hand hemma pa olika sätt via kommunerna. Den största delen av institutionen bestar numera av de 120 vuxna och äldre, varav de allra flesta har nagon form av mentalsjukdom, utvecklingsstörning och/eller fysiskt funktionshinder.

Himmel eller helvete? Det fanns kulturaktiviteter varje dag, fantastisk utemiljö och fin stämning. Kanske uppvägde det delvis renoveringsbehovet och personalbristen och kanske behöver det, när man befinner sig i en svar situation p g a handikapp eller ¨svara hemförhallanden¨ inte vara det sämsta att bo pa institution. Asyl kallades det, och det var verkligen en asyl, en tillfällig eller permanent oas för dessa människor, som kanske inte direkt fick sa mycket rehabilitering, men de fick ett hem. Flera av de totalt 48 (inklusive personal i kök, jordbruk och tvättstuga) anställda bodde pa omradet och jag tyckte att de behandlade folk med mycket kärlek och respekt.

Det är inte lätt detta med tilltal. Jag har lättare att vänja mig vid att tilltala andra med titlar - det kan t. o. m. vara praktiskt eftersom man slipper lära sig namnen - men det är ovant att själv bli titulerad. Barnen kallade mig senhora som kan betyda fru eller fröken för man säger sa till alla vuxna kvinnor. Senhora tem filhos? Har frun barn? (Ska man känna sig hedrad eller?) Nej! jag är bara nitton. Jasa! Sa smaningom kallade de mig istället tia = tant. Jag visade bilder fran Sverige för flickorna, rensade feijão (bönor) med ett par av dem och lekte ta´n.

Tänk er...

• att sitta i ett rum, ett litet smutsigt rum i stort behov av renovering, som är möblerat med tva sängar, tva stolar, klädskap och handfat, att sitta där pa sängkanten och smaprata med en utvecklingsstörd kvinna. Att sitta där och bara tiga tillsammans. Att känna att jag har just nu all tid i världen att bara sitta här och betyda mycket för henne. Och fundera pa hur hemskt det vore att bo här bland dessa smutsiga kläder. Och fundera pa att hon har vuxit upp här. ¨Mina föräldrar är döda, de är i himlen, detta är mitt hem nu.¨. Och inse att det hon saknar är möjligen mänsklig uppmärksamhet, men materiellt gar det att leva sahär.



• att prata med en förestandarinna som ensam dygnet runt har hand om 22 personer med olika sorters handikapp. Hon bor i korridoren tillsammans med sin man, sedan 23 ar. Barnen är gifta. Paret har hus i staden ocksa, men det är ju sa fint här. Hon städar, serverar mat, ger omsorg och mediciner. Är frun sjuksköterska? fragar jag. Nej, jag har bara gatt fem ar i skolan, men det här är sadant man lär sig genom praktik. Det är inte lätt, men om man gillar det sa. De är min andra familj... Man far göra sitt bästa med det man har. Och om frun fick önska nagot, vad saknas har? En fläkt vore bra, det blir sa varmt här om sommaren. Är hon hjältinna eller offer? Och hur ska man se pa Rosis, pastor Valdecis frus som kanske ska börja jobba pa Pella Bethania, lönesamtal: Äsch, lönen bryr jag mig inte om.



• att sitta hos en annan kvinna, en alert dam, som spelar polka pa dragspel. Sedan kommer förestandarinnan och dansar i korridoren tillsammans med en liten kvinna som har Downs syndrom. Vi skrattar. Och jag känner plötsligt att jag upplever Livet.

Jag hade sa gärna stannat en vecka, men det kunde jag tyvärr inte denna gang.

Pa hemvägen över gropiga grusvägar sag jag solnedgangen spegla sig i vattenfyllda risfält med blagra moln vid horisonten. Jag har sällan sett nagot sa vackert.

PS. Ni som vill kan förresten läsa ett par texter jag skrev i somras för höstnumret av Torns församlingsblad DS

Apropa oberoende

Jag har senaste veckan hallt mig lite uppdaterad genom att läsa pa DN:s hemsida. Där hittade jag en intervju med Nina Björk 11 oktober. Rubriken är Finns det fria själar?

Nina Björk verkar vara rätt klok tycker jag, kanske inte i första hand för sina asikters skull, men för sin förmaga att vrida och vända pa saker och att ifragasätta sig själv och andra.

Här i Brasilien är jag väldigt beroende av andra, vilket kan vara hemskt frustrerande. Samtidigt litar folk pa mig ocksa. Jag känner att det är en väldig styrka egentligen, att kunna känna tillit. Hur fri är egentligen den människa som bara litar pa sig själv?

Jag kommer ihag ett citat fran en bok jag läste och skrev om pa gymnasiet, namligen Malarens döttrar (minns ej författarens namn).
- Inte väljer vi vara liv - livet HÄNDER en och man far vara glad om man kan halla huvudet ovanför vattenytan.

Ända är det ju vad vi strävar efter, att kunna välja vara liv. Det talade vi ocksa om pa Sida, att fattigdom handlar inte bara om ekonomiska tillgangar, utan ocksa om att sakna inflytande över sitt liv. Det är väl klart att vi vill välja vara liv?

Man bör dock komma ihag att ens människovärde inte bestar i förmagan att välja ett bra liv, till exempel i min alder när manga känner press av att behöva välja en framtid, sasom en utbildning, ett yrke, en ideologi, en familj, en livsstil:

Var det liberalismen som tog livet av Benedictsson? - Jag tror inte att ideologi förklarar ett enskilt självmord. Men det hon gjorde var ganska nytt i mänsklighetens historia, särskilt för kvinnor: att koppla ihop varandet med görandet. Så om man då misslyckas med sin stora befrielse, då är man kanske värdelös?
-----
Som att man säger till sina barn att de inte måste vinna, att det räcker att göra sitt bästa. Men varför måste de göra sitt bästa? Tanken att människovärdet är lika med förmågan och viljan att anstränga sig kommer ju från Locke och Mill. /Nina Björk

Folk säger ocksa till sina barn: Tänk pa de fattiga barnen som inte kan ga i skolan! Att ha beslutsangest inför högskolan eller riksdagsvalet är väl ända ett litet problem jämfört med dem som skulle vilja läsa vidare men inte kan, eller som lever i en korrupt stat eller i en diktatur, eller den som inte kan välja vem den vill gifta sig med?

Däremot påstår jag saker i ett samhälle som lever enligt tron att vi är suveräna varelser, och den ene får inte lägga sig i den andres val. Men det är en odemokratisk tanke. Bristen på moraldiskussion är odemokratisk. / Nina Björk

Vara livsval paverkar även andra - vilket kanske väcker tanken om ett visst moraliskt ansvar för sina handlingar. Problemet är ju bara det att det är vi själva som väljer etiken/moralen. Den som exempelvis inte vill bry sig om miljön slipper - än sa länge.

Det vore kanske enklare, som en brasilianska här uttryckte det, (se mitt förra inlägg) om ¨pappa¨ bestämmer. Eller storebrorsstaten. Fast jag tror i alla fall att det bästa vore om folk kunde ges förmagan att fatta egna beslut, utan att glömma bort empatin.

Kanske har detta dilemma ett till synes enkelt svar:
Frihet under ansvar

Glädje och förskräckelse

Igar hälsade jag pa ett socialt projekt, en fritidsgard i den fattigaste stadsdelen, som jag varit pa innan. Det var jättekul. Där var bara 5-10 pojkar i 13-14-arsaldern, verkligen underbara killar. Vi gjorde örtsalt, blaste ballonger, pratade om framtidsdrömmar m m - de ville resa och bli alltifran volleybollproffs och filmstjärna till gospelsangare och antropologitekniker - tänk vilken kraft som fanns i dessa barn, man undrar om de far chans att utveckla sina potentialer - och sa lärde de mig att dansa samba och göra lite capoeira, de svarta slavarnas självförsvarsdans.

Pa kvällen följde jag med till ett bibelstudium i nagon stadsdel. Där blev jag väldigt upprörd när en kvinna sa (apropa barnuppfostran och splittrade familjer tror jag att det var) att hon kanske var lite gammaldags, men att det faktiskt vore bättre om mannen fortsatte att vara familjens överhuvud, sa att barnen visste vad de skulle rätta sig efter. Jag vet inte hur jag ska kommentera detta - ni förstar antagligen själva ungefär vilka argument som talar emot denna till synes enkla lösning.

En sak bara: Vi lärde oss pa Sida att jämställdhet är inte bara bra för kvinnorna, utan det leder till utveckling av hela samhället.

Idag ska jag aka till nagra turistplatser pa landet och sedan ha konsert med skolorkestern ikväll. Imorgon ska jag pa konfirmandläger med 40 tolvaringar.

Halvtid - och mitt nya liv har börjat

Jag hade bara tänkt nämna hemsidan i förbifarten, men det blev ett helt inlägg, se nedan. Vad jag egentligen hade tänkt skriva är:

Det är bara en knapp manad kvar och det är nu det börjar bli roligt och det finns sa mycket kvar som jag vill göra och sa mycket folk jag vill vara med.

Tänkte att jag skulle berätta nagot om min vardag här. Alla dagar är olika, men jag ska berätta vad jag har gjort de senaste dagarna - kanske ger det en liten inblick.

Lördag

Efter kursen, som jag har beskrivit redan, at jag kvällsmacka hos Bruni. Bruni är en snäll kyrktant som jag har bott hos de senaste dagarna. Familjen Bellin har nämligen haft fullt upp med aktiviteter och släktbesök kring Julias debu - den stora, traditionella femtonarsfesten för Lajeados (rika) flickor, som föregatts av minst en manads danskurser, utseendenoja och fotografering. Den stora finalen var i lördags kväll med en bal da debutanterna var klädda i vita balklänningar som paminde starkt om brudklänningar. Jag var inte med pa detta, men ska delta i uppföljande debutantbal senare. Istället var jag hemma hos en tjej pa cellgrupp för ungdomar. Vi var atta med mig. De flesta var i 25-arsaldern och studerade juridik, psykologi eller arkitektur. De var väldigt avundsjuka pa att svenska studenter far betalt för att studera, medan de maste betala. Detta är ocksa anledningen att de har bibelstudium pa den kanske lite konstiga tiden lördagkvällar: de andra kvällarna har de föreläsningar och pa dagarna jobbar de. Jag at kvällsmat igen med dem och vi diskuterade mäns deltagande i hushallsarbetet, som är minimalt här. Annas pappa lagade visserligen mat eftersom hennes mamma kom hem sent, men Anna var rätt missnöjd med hans kokkonster. Sedan sjöng vi och pratade om den bibeltext som jag redan hade studerat tre ganger under veckan - tala om att vara kyrklig - nämligen liknelsen om de tva sönerna. Ute ösregnade det och det var rätt mysigt att sitta där och prata och dricka chimmarrão - har jag berättat om Rio Grande do Suls speciella te? Annars far det bli ett eget inlägg. När vi var klara med den mer seriösa biten at vi chokladsmet och fortsatte prata. Sedan var vi storasysterns imponerande syateljé i källaren. Ett par av tjejerna skulle sälja kläder pa universitetet. Strax efter midnatt, och efter lite krangel med att fa igang bilen, var det slut och jag fick skjuts hem till Bruni.

Söndag
Söndagen var valdag. Den tillbringade jag pa alfakursens dagläger med att (förutom att äta och sjunga som vi alltid gör) lyssna pa langa föreläsningar med rubrikerna Vem är den helige Ande? och Vad gör den helige Ande? Pa kvällen var jag pa gudstjänst, som jag beskrev i förra inlägget.

Jag är lite skeptisk till alfakursen som har pedagogiska listor som svar pa livets alla fragor. Idag diskuterade jag med ett par av pastorerna när man (som de uttryckte det i kursen) blir Guds barn - är det redan och för alltid i barndopet eller maste man, som kyrkoradsordföranden pastod i sitt föredrag igar, bekräfta med en tro? Kanske har IECLB har en lite annan, men en fullständigt luthersk försäkrade pastor Eric, syn än vad Svenska kyrkan har, vad vet jag.

Mandag
Jag var en sväng hos pastor Eric och Kimberley pa morgonen. Det var da vi diskuterade teologi, när pastor Valdeci kom. Dessförrinnan pratade vi om rasism i Brasilien, om Sveriges historia, statare, industrier och utvandring till Amerika. Kimberley kommer fran Minnesota. Jag skulle vilja kunna mer om allt.

Det later antagligen som att jag är hemskt seriös hela tiden, inser jag. Bara för att bekräfta det: Senare pratade jag om befrielseteologi (se förra inlägget) och olika slags kyrkor och gudstjänster med pastor Valdeci. Han tyckte att jag borde besöka Igreja Universal (en extrem pingstkyrka) för att det vore intressant. Pa tisdagar driver de ut onda andar. Jag tror att jag tar en annan dag. Rosi sa att de pratar mer om demoner än om Jesus i den kyrkan. Pastorn tyckte förresten det var förfärligt att vi inte firar Reformationsdagen (31 okt) i Svenska kyrkan. Jag har ju redan skämt ut var kyrka genom att inte alls känna igen lutherrosen, som används flitigt här. Vad som däremot imponerar är var langa historia, med uraldriga kyrkobyggnader och utlandsmission sedan 1870. Du menar 1970? fragar pastor V.

Jag at lunch hos p. Valdeci med familj. Vi tittade pa film fran deras förra hemstad S:ta Maria, där de flesta talar pommerska (=lagtyska?) och, atminstone pa filmen, dansar ringdanser i folkdräkt. Sedan deltog jag i Gustav Adolfsskolans (ja, den är uppkallad efter var svenske kung) orkesterrepetition. De hade en väldigt hög orkesterdisciplin om man säger sa. Pa fredag är det konsert.

Pa eftermiddagen akte vi till tva prästgardar i grannstäderna för att uppvakta nyfödda barn, bland annat en Amanda som jag har träffat redan. Tyvärr var ingen hemma, sa vi fick lämna presenterna genom det öppna fönstret respektive pa pastorsexpeditionen.

Efter kvällsmat hos p. Valdeci atervände jag till familjen Bellin. Pastorsfamiljen hade föreslagit att jag skulle stanna där nagra dagar, men jag ville gärna komma ¨hem¨ emellan, sa det far bli senare. Nu har jag packat upp, hälsat pa familjen innan de stack till Lions, och skrivit alldeles för langa blogginlägg.

Imorgon tänker jag besöka kulturhuset/muséet pa förmiddagen och pa eftermiddagen hälsogruppen (ekologisk odling, kostrad och läkeväxter) i grannförsamlingen.

Jag följer Elins uppmaning i kommentaren till ett tidigare inlägg: Fullt ös medvetslös, mera fart underbart...

Slutligen: Mitt nya liv, som man brukar kalla det (inte andedop den här gangen) har inletts. Jag har börjat pa gym! I morse var jag där första gangen. Äntligen atminstone ett hälsosamt inslag bland alla bilturer och efterrätter.

Hemsida och diakoni

Jag trodde inte att församlingen hade en hemsida, men det fick jag veta idag att den har. Det hade aldrig hänt i Svenska kyrkan att man hade väntat en manad med att visa hemsidan, som väl allting kretsar kring? Kolla alltsa gärna pa Lajeado evangeliska församlings hemsida. Texten är tyvärr pa portugisiska, men klicka runt lite sa hittar ni bilder. Jag kommer att dyka upp sa smaningom. Liten ordlista:
Encontros do casais = hemgrupper (en nystartad verksamhet med bibelstudiegrupper i olika stadsdelar), träffas en gang per manad
centro communitario = församlingshemmet
culto infantil = barngudstjänst/söndagsskola
encontros familias = hemgrupper där barnen ocksa är med
ensino confirmatorio = konfirmationsundervisning (obligatoriskt, tva ar för 11-12-aringar)
juventude = ungdom
música = musik, bestar av keybord, gitarr, sangsolister och körer.
mordomia cristã = kristet förvaltarskap, en grupp som studerar bibeln och informerar om interna och externa kollektändamal
OASE - ordem auxiliadora de Senhoras evangelicas de Lajeado = Evangeliska kvinnors hjälporden i Lajeado, lokalavdelning av kyrkans stora kvinnorörelse, paminner lite om syförening fast man syr mindre och leker mer
obreiro e obreira = praktiska samlingsord för vigda män resp. kvinnor, kan i IECLB vara pastorer, diakoner, katekumener och missionärer, fast i Lajeado finns bara pastorer
presbiterio = kyrkorad
notícias = nyheter. Klicka pa pilen vid 16/9 sa ser ni stiftsbarndagen.
secretaria = kansli
terceira idade =tredje aldern (äldre eller rentav gamla människor). Pa programmet finns enligt hemsidan bland annat överraskningsutflykter och hemlig kompis.
visitação hospitalar = sjukhusbesöksgrupp

Utöver detta finns bland annat ett tiotal cellgrupper som träffas varje vecka, minst fyra gudstjänster (tva platser, morgon resp. kväll, ca 200 deltagare totalt) varje söndag, alfakurs inklusive aktiviteter för medföljande barn. Här finns 3000 medlemmar.

Jag papekade för pastor Valdeci att inom de fyra omraden som Svenska kyrkan ska arbeta med - gudstjänst, undervisning, mission och diakoni - sa är Lajeado församling väldigt bra pa de tre första men sämre pa diakoni. Han tyckte att de borde bli bättre och undrade vad vi hade för lokal diakoni i Sverige. Sa diskuterade vi befrielseteologi, som han varit lite skeptisk till innan för att det nästan bara handlade om socialt arbete, men nu hade det blivit lite mer andlighet ocksa och han gillade den. P. Valdeci pastod dock att befrielseteologin nu haller pa att försvagas i hela Latinamerika till förman för pingströrelsen som, som han sa, uppmanar folk att bara vänta pa att Jesus ska göra nagot.

Apropa skillnaden mellan andlighet och samhällsansvar - om det nu alls behöver vara en motsättning, det tycker jag inte - var det en märklig känsla igar när vi hade gudstjänst mitt under sammanräkningen av rösterna i kommunalvalet. När biltutorna och fyrverkerierna väsnades som värst gjorde pastor Valdeci en diskret paus i predikan och bläddrade i Bibeln. Naturligtvis maste han redogöra för hela Filipperbrevet när nu den ena texten var där.

I alla fall vet jag att kyrkfolket bryr sig om politiken och röstar. Förresten är det röstplikt. Vinnaren i valet, en högerkvinna, hade bara 300 rösters marginal trots att det var 50 000 väljare. Nu är det slut pa flaggviftningen, tevereklamen, dörrknackningarna, flygbladen och bilradiorna.

Miljö med mera

Jag är just hemkommen fran en kurs som handlade om miljö. Det var en ¨baskurs i teologi¨ i stiftshuset i en näraliggande stad för alla möjliga personer, inriktad främst mot sadana som inte redan hade nagon konkret uppgift i kyrkan, bade ungdomar (den yngsta 14 - konfirmationen här är vid 12) och vuxna tillsammans. Tolv träffar ingick, under tva ar. Det verkade vara en bra idé. Kul att i vissa fall barn och föräldrar gick kursen ihop. De har olika tema varje gang inom de tre omradena Bibeln, historia och systematisk teologi (tillämpning). Det sista var det den här gangen. Pa fredagkvällen pratade en f d katolik, numera luthersk präst, om varför han konverterat. Idag handlade det som sagt om miljö och en agronom pratade om ett par miljörörelsers arbete med ekologisk odling.

Pa lunchen erbjöd sig en av deltagarna att visa mig skofabriken där hon arbetar. Produktionen var inte igang idag men hon visade allting. Väldigt intressant att se hur det gick till fran läder till färdig sko. Hon var 33 ar och hade tva barn, varav äldsta dottern var 15 och ocksa deltog i kursen. Mamman verkade väldigt stolt över sitt arbete där hon varit i 18 ar (sedan hon själv var femton) och nu var chef över 48 andra pa sin avdelning.

Under veckan har jag gjort lite nytta genom att halla föredrag om Sverige för fyra konfirmandgrupper (tva at gangen) och tva OASE-grupper. OASE är föreningen för evangeliska (äldre) kvinnor. Vid den ena OASE-gruppen fick jag en fin rosenbukett som tack och jag lyckades ocksa fa igang lite funderingar kring jämställdhet. Jag hade (efter mycket besvär med att fa tag i bilder och cd-skivor) tva olika power-pointpresentationer förberedda, men det blev i alla fall spontant och varje gang sökte jag efter samma ord. Som avslutning hade vi allsang med svenska versionen av afrikanska¨Vi ska vandra i Guds kärleks ljus¨, som ocksa finns pa portugisiska.

En annan dag ska jag (kanske) skriva nagot djupare kring miljöfragor. Har en hel anteckningsbok full med referat fran seminariet i Porto Alegre. Men redan nu vill jag uppmuntra er att skriva under Klimatuppropet som drivs av Svenska kyrkan, Naturskyddsföreningen och FN-förbundet. Även Sveriges kristna rad har ställt sig bakom det och uppmanar alla medlemmar i alla medlemskyrkorna att skriva pa. Det är bara att sätta igang med andra ord. Tanken är att Sveriges regering ska börja jobba mer intensivt med att hejda klimatförändringarna, samt att vi ska stödja andra (fattigare) länder där folk drabbas av dess konsekvenser.

Kravmärkt

I leksaksaffären
Vi letar efter födelsedagspresent till Lidia, 8.
Expediten (sneglar pa mobiltillbehören): Jag vet inte, har hon redan mobil?
Suzi: Não, ela é filha do pastor! Nej nej, hon är prästdotter.
Fullaste allvar! Ah, vad jag skrattade.

Att vara filha do pastor i Brasilien är ganska gött pa sitt sätt. Ingen mobil far man tydligen, men en massa andra presenter - efter oss kom ett lämmeltag med femton personer pa väg till Lidia i prästgarden. Stackars barn.

Att vara prästdotter i Brasilien är lite som att vara kravmärkt. Den som väljer kravmärkt (tror att den) vet vad den far: nagot exklusivt, präktigt, giftfritt, ofarligt - gärna i en trakig förpackning.

Därför framhaller folk gärna detta, när de presenterar mig.

Det hörs ju samtidigt redan pa ordet kravmärkt hur jobbigt det kan vara.

Sadant som hemma kanske ses som fördomar är här snarare uttalade dogmer och levande seder. Jag spelar med och när det misslyckas och blir pinsamt tänker jag att det är mitt uppdrag att chockera.

Brasilien är ett mindre sekulariserat land, där det inte är märkligt att vara kristen (ifall det nu är självklart att vara troende som prästbarn, vilket det definitivt är här). Det blir inte samma krav fran andra hallet att vara självständig och lagom rebellisk. Oavsett om man är troende kristen eller nagot annat bör man i Sverige alltid säga: Jo mina föräldrar är visserligen präster men detta har, tack och lov, inte paverkat mig. Vilket naturligtvis är ren lögn.

Pa prästmötet i stiftet
Okänd fragar:
- Är du präst?
- Nej.
- Studerar du teologi?
- Nej. (Vad gör jag här?)
- Vad studerar du da?
- Inget, har precis gatt ut gymnasiet.
- Hur gammal är du?
- Ska fylla nitton.

Pastor Markus: Du är alltsa guia leiga - lekmannaledare (i konfirmander och Svenska kyrkans unga)?
- Ja...
- Men hennes föräldrar är präster, bättrar pastor Eric pa.

Jag har ett harmoniskt förhallande till det faktum att mina föräldrar är präster, och det kan ibland vara en intressant upplysning, som i bästa fall ger rimliga positiva förväntningar pa erfarenheter och kunskaper.

Men det känns fel saväl att behöva hantera folks missnöje och misstänksamhet mot religion och kyrka, som att sola sig i glansen fran vad som här är ett statusyrke.

Det jag inte gillar är själva idén bakom (liknelsen med) att kravmärka människor. När ska vi komma ihag det allmänna prästadömet och, framförallt, när ska vi inse att vi alla är lika värdefulla individer?

Du vet väl om att du är värdefull

att du är viktig här och nu

att du är älskad för din egen skull

för ingen annan är som du

Somriga varfester

Fredag - födelsedag

Alla tre prästfamiljerna och nagra till var här pa kvällen, även Helena som var pa besok över helgen. Vi firade Rosis och min födelsedag, samt ett par av barnen som fyllde ar samma vecka:

Rosi, Lidia, Christian, Amanda

¨Säg till dina föräldrar att det är juice i ananasen!¨

Alla barn (utom minsta Isadora) samlade. Julia i blatt och Christian till vänster hör till min värdfamilj, tillsammans med Suzi och Alair. Rebeca F. till höger och Lidia i grönt är döttrar till Rosi och pastor Valdeci. Lilla Juliana är Isadoras storasyster, dotter till pastora Sheila och pastor Claudio, och de övriga är Camila, Rebeca N. och Lucas, barn till pastor Eric och Kimberley Nelson. Verkligen en bunt härliga ¨crianças¨.

Isadora i Camilas famn

Lördag - ungdomsgrupp och varbal

Ungdomsgruppen, inklusive ledare, hade denna dag högst blandade aldrar. Nagra yngre saknades eftersom de var pa konfirmandutflykt. Helena och jag visade bilder och berättade om Sverige och Svenska kyrkan, framförallt om konfirmander och unga. Med fragestund inräknad blev det visst tva timmar, men det radde som vanligt ingen stress.

Varbalen visade sig mest locka gifta medelalders och äldre par, men Helena och jag lyckades roa oss trots allt och maste ha utgjort ett vackert danspar. Vi var överens om att Svenska kyrkan ocksa borde ha stora salar, energiska damföreningar (män ocksa för all del) och baler med fyra-femhundra gäster.


Söndagsutflykt

Helena, pastorsfamiljen Nelson, min värdfamilj och jag hälsade pa pa en bondgard pa landet. Det var ett smaskaligt jordbruk där man skördade rödbetsfälten för hand. Vädret motsvarade svensk högsommar - helt perfekt, enligt Helena och mig.

Det hela blev inte sämre av att bondgarden hade bade jordgubbar och egen glassfabrik. Helena och jag gjorde dessutom under helgen tva besök i den fina glassbaren pa stan, där man kan fa exempelvis tva chokladdoppade jättekulor för 20 kronor.

Vardag

Livet gar sin gilla gang här i Lajeado och jag börjar känna mig hemma. Det finns inte sa mycket att berätta, vill bara meddela att jag lever och mar bra.

I förrgar var jag pa pizzeria med min värdfamilj och pastor Erics familj. Det var jättetrevligt och jag kände hur mycket jag gillade dem allihop.

Igar var jag med pa fortbildning med religionskunskapslärare fran trakten. I Brasilien har man sedan tio ar bytt ut kristendomskunskapen mot allmän religionskunskap. Men fortfarande fokuserar man mer pa kristendomen i de lutherska och katolska skolorna. Jag är dock inte speciellt orolig för deras elever, tror att de lär sig minst lika mycket om andra religioner som svenska elever gör. Min asikt om den svenska religionsundervisningen i skolan är att den alltför ofta uteblir och att eleverna inte far nagon allmänbildning alls, varken om kristendomen eller andra religioner. Det finns tonaringar som inte vet vad en synagoga är eller att islam är en religion. Ska man skratta eller grata - eller kanske ändra pa nagot?

En intressant iakttagelse var att se hur engagerade religionslärarinnorna (30 deltagare och bara kvinnor) var och att religion för dem inte bara var damming historia utan att religionsämnet var nagot som angick barnen själva, en chans att utvecklas och att bearbeta livsfragor genom exempelvis arbeta med musik och teater i undervisningen.

Ett irritationsmoment (kanske i-landsproblem, Jesper?) var igar när jag, redan trött efter kursdagen, försökte köpa ett fickminne. Det skulle beställas och jag behövde ha passet med mig. Efter att ha gatt hem och hämtat passet och tillbaka igen, konstaterade de i och för sig vänliga expediterna att det tyvärr inte räckte med passet, utan jag var tvungen att ha nagot ytterligare, som jag knappt förstod vad det var, antagligen ett kort som bara brasilianare har. Slutligen kom vi fram till att jag ska ga dit en annan dag, tillsammans med en brasilianare som har detta dokument, och köpa i hans eller hennes namn.

Pa kursen igar var det en präst som undrade om jag ville berätta om Svenska kyrkan pa stiftets prästmöte som jag ska följa med pa imorgon. ¨Bara nagot litet, spontant. Du behöver inte förbereda dig¨.

Jag ser fram emot helgen da jag, om allt gar enligt planerna, ska fira min födelsedag, ha Helena pa besök samt ga pa varbal.

Bilder

Idag har jag lite ont i halsen och har skjutit upp det planerade besoket pa ett universitet. Istallet har jag lagt in nagra bilder i texterna nedan och här är ytterligare nagra:

Brasilienresenärerna

Amanda, Elin

Jenny och Helena
Min värdfamilj

Alair, Christian, Julia och Suzi Bellin

och andra trevliga brasilianare

med Juliana och Isadora i knät, pa stiftsarsmötet

Rebeca, Kimberley, Lucas, pastor Eric och Camilla

Allvar och glädje - gott och ont

Det har gatt i ett sedan jag kom till Lajeado. Exempelvis var jag i torsdags ute tolv timmar i strack for att besoka fem olika projekt. Efter en kort natts sömn var jag i fredags uppe med tuppen (ja, grannen har faktiskt tupp, fastän detta är ett villaomrade - jag hör honom gala envist just nu) och halv sju bar det av till ungdomskonferensen.

Jag har sagt det redan, men jag upphör inte att fövanas över trafiken. Det tycks vara normalt att ligga i 100 i ett villaomrade, eller i 80 pa en 40-vag. Jag ser folk som springande korsar motorvagen, eller som cyklar pa vanster sida av den. Det absolut värsta är dock att se smabarn pa 3-4 ar, lekandes ensamma i motorvagens dike, d v s i favelans utkant. De är max. en halv minut fran en säker död. Hur kan var och en tillata detta för sig sjalv, hur kan man leva i detta? Jag blir ledsen av att se det.

Trots den tidiga timman och den farliga färden hade pastor Eric och jag ett intressant samtal i bilen. Vi talade engelska, vilket nästan känns som mitt modersmal, atminstone i jämförelse med portugisiska (men aven portugisiskkunskaperna gar stadigt framat). Bland annat diskuterade vi kvinnomisshandel och sexuella övergrepp. Pa torsdagen hade vi nämligen besökt polisens kvinnofridsavdelning och dessutom ett jourhem för misshandlade kvinnor. Jag hade ocksa hälsat pa i ett barnhem, där det fanns en flicka i tolvarsaldern. Hon hade blivit sa svart sexuellt utnyttjad att hon blivit förstandshandikappad.

sovrum pa barnhemmet

Saväl den kvinnliga polisen som socionomen pa kvinnohuset talade om den patriarkala maktstrukturen som den framsta orsaken till att kvinnor blev misshandlade. De menade att man maste andra pa barnuppfostran sa att kvinnor och män förstar varandra (trots att de, enligt dessa, är olika av naturen). Det höll vi med om. Pastor Eric sa nu att han även ville ha ett teologiskt perspektiv pa det, om människans ondska i allmänhet och sa diskuterade vi vad som händer med förövaren, mannen. Jag berättade om mordet pa Engla, och om mediernas bevakning kring det.

Senare kom vi in pa olika kyrkor, som finns här och i Sverige, och jag fragade varför han var lutheran. Förutom att han pratade om kristendomen i allmänhet och om ett par andra punkter som var viktiga. kom vi aterigen in manniskosyn. En del kyrkor predikar om frälsning som kan fas för pengar. Skräckexemplet Assembly of God, som är stort i trakten, havar in massor av pengar som troligen gar raka vägen till ägaren (ja, just ägaren, som samtidigt är den andlige ledaren) av dessa kyrkor, radiostationer o. s. v. Den som vill kan ansöka om att fa driva en sadan kyrka som ett franchesiseföretag. Det lät inte klokt. Men även Katolska kyrkan har, enligt pastor Eric, kvar avlatsbreven i förtäckta former. Han menade att man inte heller kan, eller behöver, utföra goda gärningar för att förtjäna frälsning. (Detta ar alltsa den lutherska tanken om ¨frälsning genom naden och tron allena¨). Goda handlingar kan vi istället göra eftersom vi först har blivit älskade av Gud. Pa det sättet kan vi älska andra och vi gör det da inte för att fa nagot igen. Detta var en viktig skillnad, tyckte han. (En del pastar att var enda drift är egoism, även när vi gör bra saker för andra. Jag hoppas att det inte är sant.) Detta skiljer sig kanske lite fran Ivone Gabaras asikt att om alla bara respekterade de manskliga rattigheterna m m skulle vi inte behova nagon religion. Fast dit är det langt. Problemet är väl att som det ser ut nu finns det inte bara frid och fröjd i varlden, inte bara godhet.

Den konferens vi besökte hette CONAJE - Conferencia nacional de Juventude Evangelica. Det var mostvarande Lilla arsmotet i Svenska kyrkans unga. Skillnaden ar dock att Juventude Evangelica (Luthersk ungdom) inte ar ett sjalvstandigt ungdomsförbund, utan ¨bara¨ ungdomar inom kyrkan och de vet inte hur manga som deltar i ungdomsgrupperna, men pa deras stora kongress i somaras hade det varit 600 deltagare. Det var nu ca 15 stiftsrepresentanter - ungdomar och ungdomspastorer - närvarande, samt Helena och jag. Mangsidiga Edson hade hand om detta ocksa. Pa lordagen traffade vi aterigen Pastor Presidente Walter Altmann, och diskuterade ungdomsarbetets framtid. Jag tycker det är bra att ha ett relativt självständigt barn- och ungdomsförbund, men jag var samtidigt imponerad av hur ungdomar och vuxna arbetade tillsammans. Tydligen ar det inte lika populärt med ungdomsgrupper nu som i pastor Altmanns ungdom. Det finns manga andra aktiviteter. Helena och jag reagerade pa att ungdomssamlingarna, bade i Lajeado och i Porto Alegre, ligger pa lordagskvallar.

Manga hade valt ett religiost tema pa maskeraden...

Min lördagskväll tillbringades för övrigt pa stan, där min nya kompis Gisela och jag glodde pa folk. Tolv tusen ungdomar hade köpt biljetter till arets stora händelse i Lajeado: maskeradfesten, Festa fantasia.
Detta är Brasilien, sa hon. Detta ocksa.