Jag vill gärna tipsa om sajten CheatNeutral.com där vi hittar sådana här solskenshistorier:
Steve and Lisa met while on holiday in Spain, and quickly fell head over heels for each other. That Christmas, at his office party, Steve got drunk and unavoidably repeatedly cheated on Lisa with Cheri, a co-worker. He paid Cheatneutral just £2.50 and we invested his money in Alex, a single man with no prospect of finding a partner. In return for the payments, Alex agreed to remain single.
Thanks to Cheatneutral, Steve was able to come clean about his cheating to Lisa, and when he presented her with the Cheatneutral certificate they realised they wanted to get married. Their wedding is taking place in the summer. Steve continues to regularly cheat on Lisa and Cheatneutral continues to fund projects like Alex with his offset payments.
Detta är givetvis en komisk parodi på och seriös kritik mot individuell utsläppshandel.
Min ene lärare Hornborg skulle ha sagt:
- Allt är inte utbytbara värden. Det är en svaghet i det kapitalistiska systemet och en av anledningarna till att man kan dölja det ojämna utbytet i världssystemet.
Enligt en vetenskaplig artikel, "Climate Change, Social Justice and Development", som en klasskompis refererade häromdagen, vilar neoklassisk ekonomi på en skruvad form av utilitaristisk etik som hävdar lyckomaximering och att olycka på ett ställe kan kompenseras med lycka på ett annat.
torsdag 28 maj 2009
tisdag 19 maj 2009
Förvandling del 3: Kärlek
Jag har blivit månadsgivare med en blygsam summa till Svenska kyrkans internationella arbete. Därför dyker det nu och då upp små tack- och/eller tiggarbrev. Idag fick jag ett tackbrev. Hela brevet går ut på att beskriva hur värdefulla mina bidrag är. Särskilt lyfts mikrolån fram. "Många har sett livet förändras och känt hoppet om en tryggare värld återvända." är understruket med blått och i marginalen står det med slarviga, blå bokstäver: "Dina gåvor ger hopp!"
Mina gåvor ger hopp. Varför är jag inte glad? Varför känner jag mig inte duktig, god, tillfreds? Varför blir det plötsligt tungt att andas?
På humanekologin hade vi seminarium idag. Hela denna delkurs, "Världssystemens politiska ekologi" handlar om spänningen mellan centrum och periferi, att centrum troligen är ekonomiskt överflöd och ekologiskt övergött på bekostnad av att periferin - och denna spänning kan även finnas inom ett enda land - är fattig och tillika ekologiskt utarmad. Idag var det ett par som refererade en vetenskaplig artikel om att utländska investeringar och företag orsakade mer utsläpp i fattiga länder än inhemska. (Dessutom räknas ju inte dessa utsläpp med i ägarlandets statistik, och de flesta fattiga länder omfattas inte av Kyotoprotokollet.). Det är väl knappast en nyhet, det kan väl vem som helst räkna ut, tyckte de. Jo, men det är en het fråga politiskt, sa jag.
En annan artikelförfattare dömde ut idén om att handla med utsläppsrättigheter, eftersom det inte löste problem, bara rättfärdigade dem.
Dessa våra tiders avlatsbrev! Bistånd och trädplantering skadar naturligtvis inte, självklart är det bra, nödvändigt, ska inte minskas under dåliga förevändningar! Men vi får inte tro att det är nog, att det rättfärdigar allt.
-När man tror att man är på rätt väg, då är man verkligen illa ute, sa en gång pastor Eric i Brasilien, han som lärde mig om Luther, om nåden och tron allena, om att få kärlek och förlåtelse från Gud och ge den vidare, hellre än att förtjäna den.
Jag har hört sägas, apropå Sydafrika och Israel, att även förtryckaren behöver försoning. Förtryckaren måste för sin egen skull hindras från grymheter.
Trots allt, eller just för att allt annars verkar så mörkt, kan jag kanske glädja mig åt den tanzanska kvinnan på bilden, hon som fått mikrolån till en ko. Trots att det är tungt att andas. Trots allt. Nåd.
Idag fick jag brev från nämnda Eric i Brasilien. Jag blev så glad! Att ha en vän som känner en och bryr sig på andra sidan jorden, det är fantastiskt. Jag behöver den världsvida kyrkan. Gåvan till mig ger mig hopp.
Mina gåvor ger hopp. Varför är jag inte glad? Varför känner jag mig inte duktig, god, tillfreds? Varför blir det plötsligt tungt att andas?
På humanekologin hade vi seminarium idag. Hela denna delkurs, "Världssystemens politiska ekologi" handlar om spänningen mellan centrum och periferi, att centrum troligen är ekonomiskt överflöd och ekologiskt övergött på bekostnad av att periferin - och denna spänning kan även finnas inom ett enda land - är fattig och tillika ekologiskt utarmad. Idag var det ett par som refererade en vetenskaplig artikel om att utländska investeringar och företag orsakade mer utsläpp i fattiga länder än inhemska. (Dessutom räknas ju inte dessa utsläpp med i ägarlandets statistik, och de flesta fattiga länder omfattas inte av Kyotoprotokollet.). Det är väl knappast en nyhet, det kan väl vem som helst räkna ut, tyckte de. Jo, men det är en het fråga politiskt, sa jag.
En annan artikelförfattare dömde ut idén om att handla med utsläppsrättigheter, eftersom det inte löste problem, bara rättfärdigade dem.
Dessa våra tiders avlatsbrev! Bistånd och trädplantering skadar naturligtvis inte, självklart är det bra, nödvändigt, ska inte minskas under dåliga förevändningar! Men vi får inte tro att det är nog, att det rättfärdigar allt.
-När man tror att man är på rätt väg, då är man verkligen illa ute, sa en gång pastor Eric i Brasilien, han som lärde mig om Luther, om nåden och tron allena, om att få kärlek och förlåtelse från Gud och ge den vidare, hellre än att förtjäna den.
Jag har hört sägas, apropå Sydafrika och Israel, att även förtryckaren behöver försoning. Förtryckaren måste för sin egen skull hindras från grymheter.
Trots allt, eller just för att allt annars verkar så mörkt, kan jag kanske glädja mig åt den tanzanska kvinnan på bilden, hon som fått mikrolån till en ko. Trots att det är tungt att andas. Trots allt. Nåd.
Idag fick jag brev från nämnda Eric i Brasilien. Jag blev så glad! Att ha en vän som känner en och bryr sig på andra sidan jorden, det är fantastiskt. Jag behöver den världsvida kyrkan. Gåvan till mig ger mig hopp.
tisdag 12 maj 2009
Dagens fynd
Jag skulle hänga in mina sommarkläder i garderoben. Då hittade jag ett par fina Lee-jeans på en galge och frågade mina syskon vems de var, men ingen ville kännas vid dem och jag var säker på att de inte var mina. Det enda som övertygade mig att de inte var min brors var när han påpekade att det stod "woman" på lappen. Kunde någon kompis ha glömt dem här? Jag provade dem motvilligt och upptäckte att de passade precis.
Jag måste ha köpt de här jeansen och sedan glömt bort dem. Jag mindes inte att jag någonsin hade ägt ett par Lee-jeans. Om jag tänker efter noga har jag nu ett svagt minne av att ha köpt och använt dessa, kanske för ett år sedan.
Tro nu inte att jag har mängder av jeans så att dessa har försvunnit i mängden. Tvärtom, jag har nyligen köpt ett par nya efter att ha gått i andra kläder ett par månader då alla mina gamla jeans var trasiga. Jag tycker egentligen att jeans är ganska intetsägande klädsel, om man inte har något snyggt till, men det passar till de flesta tillfällen å andra sidan. Senast idag tänkte jag att jag borde skaffa ett par till.
Jag vet inte vad detta säger om mig, att jag är ovanligt tursam eller ovanligt disträ. Kanske ska jag bli förvirrad professor när jag blir stor?
Jag måste ha köpt de här jeansen och sedan glömt bort dem. Jag mindes inte att jag någonsin hade ägt ett par Lee-jeans. Om jag tänker efter noga har jag nu ett svagt minne av att ha köpt och använt dessa, kanske för ett år sedan.
Tro nu inte att jag har mängder av jeans så att dessa har försvunnit i mängden. Tvärtom, jag har nyligen köpt ett par nya efter att ha gått i andra kläder ett par månader då alla mina gamla jeans var trasiga. Jag tycker egentligen att jeans är ganska intetsägande klädsel, om man inte har något snyggt till, men det passar till de flesta tillfällen å andra sidan. Senast idag tänkte jag att jag borde skaffa ett par till.
Jag vet inte vad detta säger om mig, att jag är ovanligt tursam eller ovanligt disträ. Kanske ska jag bli förvirrad professor när jag blir stor?
måndag 11 maj 2009
Friluftsliv
I helgen var jag på friluftsläger med Svenska kyrkans unga. Här är några ögonblicksbilder.
Fredag kväll, efter sen kvällsmat, har jag fått i uppdrag att organisera städningen kring vindskydden. Jag är slavdrivaren som uppbådar de sista viljan min grupp för att få in veden och husgeråden under tak. Gladast är han som håller ficklampan åt oss andra, tills han får en annan uppgift och plötsligt är bokstavligen uppslukad av mörkret.
Sen kväll i vindskyddet. Jag ligger och pratar med de brasilianska stipendiaterna. Den ene blir chockerad när han inser att det faktiskt inte finns någon dusch alls och att ingen av oss kommer att duscha på två dygn. Detta blir hans första kväll som han går och lägger sig utan att ha dusch. Mina erfarenheter av att brasilianare är besatta av att duscha - ibland med rätta, med tanke på klimatet, bekräftades. Det hände mer än en gång att jag konfronterades med hörsägen att tyskar inte duschar ens varje dag och frågan om svenskar var likadana. Nu kan du duscha, säger jag i vindskyddet, med en gest mot ösregnet. Vi skrattar.
Tidig morgon i vindskyddet. Jag vaknar och fryser, fryser, fryser. En halvtimme ligger jag kvar i sovsäcken, men måste sedan gå upp till dasset, som är upplyst av fotogenlampa. Rejält nerkyld kryper jag ner i sovsäcken igen, tar fram ylletröjan, som jag haft som kudde, ur örngottet och tar på mig den och ett par raggsockar och drar mössan längre ner över öronen, provar olika sätt att ligga i sovsäcken, sover mycket ytligt de närmsta timmarna. Det ska visa sig att vindskyddet, där jag sov ytterst, gått sönder i sidoväggarna så det är inte konstigt att vi fryser denna stormiga natt.
Middagstid på kanotfärd. Tidsplaneringen har kraschat rejält och gruppen rör sig långsamt i sicksack och motvind och med tilltagande dåligt humör. Ändå har Bruno och jag rätt kul.
Sen eftermiddag, när vi äntligen kommit fram till rastplatsen vid ån och fått mat har vi bibelstudium och pratar om den helige Ande och ifall gudstjänstdeltagande är meningsfullt. Jag tolkar till portugisiska. Några av oss fortsätter samtalet efteråt.
Lägerbål med chokladpudding, andakt och marshmallows.
Skymning rår över skogar och vatten, snart har dagen nått sitt slut.
Inom kort härskar mörkret och natten och vår lägereld dör ut.
En annan tidig morgon, då jag fryser något mindre, men likaså är uppe, lyssnar jag till den rika fågelsången och ser den skira dimman över sjön. Obeskrivligt.
Söndag eftermiddag. Jag pratar med Helena i telefon och ber henne göra klart vårt tal. Vi är samspelta vid detta laget. Lundagänget är lite försenat hem och köper lunch på McDonalds drive-in och äter i bilen. Det blir en kontrast till den långsamma matlagningen över öppen eld.
Söndag kvart i fyra: Jag kommer hem, packar upp, duschar, byter om, packar ihop, får vägbeskrivning och äter en banan. Andas! säger pappa, när Helena och jag står i dörren och ska ut till bilen.
Halv sex är vi i Kirsebergskyrkan i Malmö, sitter på golvet och antecknar vem som ska säga vad, hälsar på prästen, får veta att de har tagit fel kabel till sin projektor, övar med kantorn, springer iväg till kopiatorn, får mikrofoner. Klockan sex sitter vi ner och gudstjänsten börjar.
Det blev ett tal om vår resa med utgångspunkt i dagens tema: "att växa i tro" och det kändes som att vi fick kontakt med gudstjänstdeltagarna, som applåderade uppskattande efteråt. En fantastisk gospelkör sjöng och jag kände att det var ännu en kultur jag mötte i denna kyrka.
Det mesta går, men det kan vara onödigt att tänja på gränserna. Vad som är bra med friluftsläger är att det inte är ett dugg effektivt, men ändå känner man att man lever.
Fredag kväll, efter sen kvällsmat, har jag fått i uppdrag att organisera städningen kring vindskydden. Jag är slavdrivaren som uppbådar de sista viljan min grupp för att få in veden och husgeråden under tak. Gladast är han som håller ficklampan åt oss andra, tills han får en annan uppgift och plötsligt är bokstavligen uppslukad av mörkret.
Sen kväll i vindskyddet. Jag ligger och pratar med de brasilianska stipendiaterna. Den ene blir chockerad när han inser att det faktiskt inte finns någon dusch alls och att ingen av oss kommer att duscha på två dygn. Detta blir hans första kväll som han går och lägger sig utan att ha dusch. Mina erfarenheter av att brasilianare är besatta av att duscha - ibland med rätta, med tanke på klimatet, bekräftades. Det hände mer än en gång att jag konfronterades med hörsägen att tyskar inte duschar ens varje dag och frågan om svenskar var likadana. Nu kan du duscha, säger jag i vindskyddet, med en gest mot ösregnet. Vi skrattar.
Tidig morgon i vindskyddet. Jag vaknar och fryser, fryser, fryser. En halvtimme ligger jag kvar i sovsäcken, men måste sedan gå upp till dasset, som är upplyst av fotogenlampa. Rejält nerkyld kryper jag ner i sovsäcken igen, tar fram ylletröjan, som jag haft som kudde, ur örngottet och tar på mig den och ett par raggsockar och drar mössan längre ner över öronen, provar olika sätt att ligga i sovsäcken, sover mycket ytligt de närmsta timmarna. Det ska visa sig att vindskyddet, där jag sov ytterst, gått sönder i sidoväggarna så det är inte konstigt att vi fryser denna stormiga natt.
Middagstid på kanotfärd. Tidsplaneringen har kraschat rejält och gruppen rör sig långsamt i sicksack och motvind och med tilltagande dåligt humör. Ändå har Bruno och jag rätt kul.
Sen eftermiddag, när vi äntligen kommit fram till rastplatsen vid ån och fått mat har vi bibelstudium och pratar om den helige Ande och ifall gudstjänstdeltagande är meningsfullt. Jag tolkar till portugisiska. Några av oss fortsätter samtalet efteråt.
Lägerbål med chokladpudding, andakt och marshmallows.
Skymning rår över skogar och vatten, snart har dagen nått sitt slut.
Inom kort härskar mörkret och natten och vår lägereld dör ut.
En annan tidig morgon, då jag fryser något mindre, men likaså är uppe, lyssnar jag till den rika fågelsången och ser den skira dimman över sjön. Obeskrivligt.
Söndag eftermiddag. Jag pratar med Helena i telefon och ber henne göra klart vårt tal. Vi är samspelta vid detta laget. Lundagänget är lite försenat hem och köper lunch på McDonalds drive-in och äter i bilen. Det blir en kontrast till den långsamma matlagningen över öppen eld.
Söndag kvart i fyra: Jag kommer hem, packar upp, duschar, byter om, packar ihop, får vägbeskrivning och äter en banan. Andas! säger pappa, när Helena och jag står i dörren och ska ut till bilen.
Halv sex är vi i Kirsebergskyrkan i Malmö, sitter på golvet och antecknar vem som ska säga vad, hälsar på prästen, får veta att de har tagit fel kabel till sin projektor, övar med kantorn, springer iväg till kopiatorn, får mikrofoner. Klockan sex sitter vi ner och gudstjänsten börjar.
Det blev ett tal om vår resa med utgångspunkt i dagens tema: "att växa i tro" och det kändes som att vi fick kontakt med gudstjänstdeltagarna, som applåderade uppskattande efteråt. En fantastisk gospelkör sjöng och jag kände att det var ännu en kultur jag mötte i denna kyrka.
Det mesta går, men det kan vara onödigt att tänja på gränserna. Vad som är bra med friluftsläger är att det inte är ett dugg effektivt, men ändå känner man att man lever.
Kyrka och kyrkopolitik
Jag har funderat en del kring vad som är intressant att läsa i en blogg och vad jag vill skriva om. Jag skriver gärna personligt och utlämnande, men inte om vad som helst, och jag aktar mig noga för vad jag skriver om andra personer.
Något som kunde ligga nära till hands är kanske att skriva om kyrkopolitik, inte minst nu, när jag jobbar med kyrkovalsregistreringen. Det har ju varit en del skriverier både i vanliga media och på olika bloggar kring äktenskapsfrågan, Jonas Gardells bok o. s. v. Jag utesluter inte att skriva om det, men jag har hittills medvetet stått över, för jag vill själv bestämma dagordningen för min blogg. Den som vill kan ändå hitta alla argument, framförallt för- och emot-debatter, men även nyanserade inlägg, ett musklick bort. Jag är utless på det hela. Jag är också rädd för att bli för tvärsäker, att bli ännu en som står och gapar ut en åsikt. Sanningen är den att jag är ofta vilse.
Visst har jag skrivit mycket både om IECLB i Brasilien och om Svenska kyrkan, när jag har haft något som jag har velat berätta eller reflektera kring och det kommer jag att fortsätta att göra.
När jag satte titeln till min blogg "Törstar efter vatten" hade jag inte en tanke på kyrkan som sådan. Törsten gäller Gud.
Som hjorten törstar efter vatten, så törstar min själ efter Gud.
Jag tänker mig kyrkan som en samling kring de livsnödvändiga vattenkällorna, kring den treenige Guden.
Det är vackra och kanske orealistiska bilder, men man kan ana dem ibland.
Vad jag ser är en kyrka som kämpar med papper och pengar och personal.
Häromdagen hörde jag någon fråga en av de brasilianska stipendiaterna som besöker Sverige, ifall han vill jobba i kyrkan i framtiden.
- Jag jobbar redan i kyrkan (aktiv i musik, mission och diakoni m m vid sidan av tredubbla universitetsstudier). Det är annorlunda, för i Brasilien är de flesta volontärer.
Jag vill inte romantisera det här med volontärarbete alltför mycket, och jag tror inte att det kommer fler volontärer springande så fort ekonomin blir sämre, men det är viktigt att se att frivilliga är en del av församligen. De är viktiga inte främst för kyrkans ekonomi utan för kyrkans identitet.
En gång läste jag i en frågespalt en präst som sa att det var tråkigt, när folk inte ville döpa sina barn för då blev barnen kanske inte medlemmar sedan och då skulle det bli svårt ekonomiskt för Svenska kyrkan. Det var nästan så man kunde börja gråta. Sedan när ska dopen gå med vinst - sådan vinst? Är inte dopet själva kyrkans identitet? Döper inte kyrkan för att vattnet verkligen är något livsnödvändigt, döper för barnens skull?
Jag menar inte att kyrkopolitik är oviktig eller ointressant, även om debatten ibland kan bli tjatig. Jag minns hur jag, inför att säga "något litet spontant" om Svenska kyrkan på fem minuter på ett prästmöte i Brasilien, satt uppe halva natten och läste kyrkomötesmotioner och statistik på internet. Jag är extremt insatt i de organisatoriska bitarna och även en del i aktuella frågor, ställer själv upp i valet och vill absolut uppmana alla röstberättigade att läsa på och att gå och rösta.
Med kyrkovalsjobbet följer en del sekretess och neutralitet, men jag kan väl säga så mycket som att i Svenska kyrkan är det inte Svenska jag betonar. Däremot hävdar jag stenhårt allas (åtminstone alla döpta medlemmars) lika rätt att rösta och kandidera.
Min arbetskompis och jag skrattade åt att Lunds kyrkliga samfällighet sagt ifrån att Torns församlings valsedlar minsann inte fick skickas direkt till Stångby utan skulle gå via samfälligheten, liksom de andra församlingarnas alla listor. Som min kompis uttryckte saken: "De tänker väl: Förenkla! Nej, för helvete, ta inte mitt jobb!".
Jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var så kul med ett kontorsjobb.
Här lämnar jag öppet för tankar från läsarna.
Något som kunde ligga nära till hands är kanske att skriva om kyrkopolitik, inte minst nu, när jag jobbar med kyrkovalsregistreringen. Det har ju varit en del skriverier både i vanliga media och på olika bloggar kring äktenskapsfrågan, Jonas Gardells bok o. s. v. Jag utesluter inte att skriva om det, men jag har hittills medvetet stått över, för jag vill själv bestämma dagordningen för min blogg. Den som vill kan ändå hitta alla argument, framförallt för- och emot-debatter, men även nyanserade inlägg, ett musklick bort. Jag är utless på det hela. Jag är också rädd för att bli för tvärsäker, att bli ännu en som står och gapar ut en åsikt. Sanningen är den att jag är ofta vilse.
Visst har jag skrivit mycket både om IECLB i Brasilien och om Svenska kyrkan, när jag har haft något som jag har velat berätta eller reflektera kring och det kommer jag att fortsätta att göra.
När jag satte titeln till min blogg "Törstar efter vatten" hade jag inte en tanke på kyrkan som sådan. Törsten gäller Gud.
Som hjorten törstar efter vatten, så törstar min själ efter Gud.
Jag tänker mig kyrkan som en samling kring de livsnödvändiga vattenkällorna, kring den treenige Guden.
Det är vackra och kanske orealistiska bilder, men man kan ana dem ibland.
Vad jag ser är en kyrka som kämpar med papper och pengar och personal.
Häromdagen hörde jag någon fråga en av de brasilianska stipendiaterna som besöker Sverige, ifall han vill jobba i kyrkan i framtiden.
- Jag jobbar redan i kyrkan (aktiv i musik, mission och diakoni m m vid sidan av tredubbla universitetsstudier). Det är annorlunda, för i Brasilien är de flesta volontärer.
Jag vill inte romantisera det här med volontärarbete alltför mycket, och jag tror inte att det kommer fler volontärer springande så fort ekonomin blir sämre, men det är viktigt att se att frivilliga är en del av församligen. De är viktiga inte främst för kyrkans ekonomi utan för kyrkans identitet.
En gång läste jag i en frågespalt en präst som sa att det var tråkigt, när folk inte ville döpa sina barn för då blev barnen kanske inte medlemmar sedan och då skulle det bli svårt ekonomiskt för Svenska kyrkan. Det var nästan så man kunde börja gråta. Sedan när ska dopen gå med vinst - sådan vinst? Är inte dopet själva kyrkans identitet? Döper inte kyrkan för att vattnet verkligen är något livsnödvändigt, döper för barnens skull?
Jag menar inte att kyrkopolitik är oviktig eller ointressant, även om debatten ibland kan bli tjatig. Jag minns hur jag, inför att säga "något litet spontant" om Svenska kyrkan på fem minuter på ett prästmöte i Brasilien, satt uppe halva natten och läste kyrkomötesmotioner och statistik på internet. Jag är extremt insatt i de organisatoriska bitarna och även en del i aktuella frågor, ställer själv upp i valet och vill absolut uppmana alla röstberättigade att läsa på och att gå och rösta.
Med kyrkovalsjobbet följer en del sekretess och neutralitet, men jag kan väl säga så mycket som att i Svenska kyrkan är det inte Svenska jag betonar. Däremot hävdar jag stenhårt allas (åtminstone alla döpta medlemmars) lika rätt att rösta och kandidera.
Min arbetskompis och jag skrattade åt att Lunds kyrkliga samfällighet sagt ifrån att Torns församlings valsedlar minsann inte fick skickas direkt till Stångby utan skulle gå via samfälligheten, liksom de andra församlingarnas alla listor. Som min kompis uttryckte saken: "De tänker väl: Förenkla! Nej, för helvete, ta inte mitt jobb!".
Jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var så kul med ett kontorsjobb.
Här lämnar jag öppet för tankar från läsarna.
onsdag 6 maj 2009
Med fåglarnas hånfulla kvittrande
Hemtentan är inlämnad. Jag har så svårt för att komma igång och att koncentrera mig på skrivandet, så det slutade även denna gång med att jag satt och kämpade sista eftermiddagen, kvällen, ja även natten mot tisdag. Trots föresatser om att bättra mig blir jag sämre för varje gång.
På jobbet däremot går det så bra att koncentrera sig och vi tre tjejer som sköter registreringen jobbar effektivt och pratar samtidigt. Idag påpekade vår chef att vi inte får glömma att röra på oss lite någon gång i timmen. Det som är bra med denna typ av jobb är att det inte är stressigt på samma sätt utan det är bara att jobba liksom och det är avgränsat och regelbundet. Otroligt skönt. Jag går (nästan) aldrig in på mailen där. Däremot när det ska skrivas hemtenta letar jag aktivt efter undanflykter.
Klockan fyra på morgonen började fåglarna kvittra. Det var vackert och uppmuntrande. Jag är sällan vaken så tidigt (sent) annars. Jag hade hellre vaknat i ett tält än vakat med en hemtenta, eller varför inte upplevt känslan av att vara morgonpigg och gå upp och plugga i ottan. Nu kändes det inte som att jag kunde njuta av fågelsången fullt ut. Jag har aldrig hatat jordbrukshistoria så bittert som då.
Efter en kort natts sömn var jag på plats på jobbet och därefter föreläsning nästa dag, höll humöret uppe, fortfarande under det senaste dygnets motto "Det som måste gå måste gå". Sedan sov jag ett par timmar när jag kom hem. Halv åtta vaknade jag och rusade in på toaletten för att borsta tänderna - försenad till jobbet! Jag såg mina syskon och undrade:
- Är ni fortfarande hemma?
- Var skulle vi annars vara?
- Är det morgon eller kväll?
Efter att ha insett hur det låg till lade jag mig och läste en stund tills jag blev hungrig och undrade om vi inte skulle äta kvällsmat.
- Vi har ätit för länge sedan. Vi väckte ju dig, men du verkade trött.
Historien upprepade sig nästa morgon. Halv åtta vaknade jag återigen med ett ryck och rusade in i badrummet. Jag hade ett svagt minne av hur mamma hade stuckit in huvudet genom dörren vid sjutiden och undrat om jag skulle iväg och hur jag tvärsäkert hade svarat nej och lättat somnat om.
Men jag var på jobbet precis när domkyrkan slog åtta slag. Märkligt nog får jag hela tiden nya chanser.
- Tack gode Gud att jag vaknade i tid!
PS. Vi har två uttalade marxister till lärare på denna delkurs, Världssystemens politiska ekologi, och har redan haft högläsning ur Manifestet. DS
På jobbet däremot går det så bra att koncentrera sig och vi tre tjejer som sköter registreringen jobbar effektivt och pratar samtidigt. Idag påpekade vår chef att vi inte får glömma att röra på oss lite någon gång i timmen. Det som är bra med denna typ av jobb är att det inte är stressigt på samma sätt utan det är bara att jobba liksom och det är avgränsat och regelbundet. Otroligt skönt. Jag går (nästan) aldrig in på mailen där. Däremot när det ska skrivas hemtenta letar jag aktivt efter undanflykter.
Klockan fyra på morgonen började fåglarna kvittra. Det var vackert och uppmuntrande. Jag är sällan vaken så tidigt (sent) annars. Jag hade hellre vaknat i ett tält än vakat med en hemtenta, eller varför inte upplevt känslan av att vara morgonpigg och gå upp och plugga i ottan. Nu kändes det inte som att jag kunde njuta av fågelsången fullt ut. Jag har aldrig hatat jordbrukshistoria så bittert som då.
Efter en kort natts sömn var jag på plats på jobbet och därefter föreläsning nästa dag, höll humöret uppe, fortfarande under det senaste dygnets motto "Det som måste gå måste gå". Sedan sov jag ett par timmar när jag kom hem. Halv åtta vaknade jag och rusade in på toaletten för att borsta tänderna - försenad till jobbet! Jag såg mina syskon och undrade:
- Är ni fortfarande hemma?
- Var skulle vi annars vara?
- Är det morgon eller kväll?
Efter att ha insett hur det låg till lade jag mig och läste en stund tills jag blev hungrig och undrade om vi inte skulle äta kvällsmat.
- Vi har ätit för länge sedan. Vi väckte ju dig, men du verkade trött.
Historien upprepade sig nästa morgon. Halv åtta vaknade jag återigen med ett ryck och rusade in i badrummet. Jag hade ett svagt minne av hur mamma hade stuckit in huvudet genom dörren vid sjutiden och undrat om jag skulle iväg och hur jag tvärsäkert hade svarat nej och lättat somnat om.
Men jag var på jobbet precis när domkyrkan slog åtta slag. Märkligt nog får jag hela tiden nya chanser.
- Tack gode Gud att jag vaknade i tid!
PS. Vi har två uttalade marxister till lärare på denna delkurs, Världssystemens politiska ekologi, och har redan haft högläsning ur Manifestet. DS
lördag 2 maj 2009
Storasyster
Jag blev nyligen tillfrågad att kandidera till en styrelse. Eftersom jag redan har suttit och sitter i styrelser och har en del andra föreningsuppdrag, som ledare m m, så tvekade jag att ta på mig något ytterligare. Ändå är det ju vi som redan har en del att göra som brukar ta på oss ännu mer. Det lät så kul, det är ju sådant här jag kan och gillar. Dessutom kändes det lite grand som en plikt och ett ansvar, att jag behövdes, så självklart ställde jag upp.
Döm om min förvåning när jag inte blev invald! Jag blev nästan förolämpad - och orolig, för hur skulle nu föreningen klara sig utan MIG som tar ansvar och ser till att saker blir gjorda och att vi inte bara rusar på utan att veta varför? De röstberättigade kanske inte förstod sitt eget bästa, lyssnade inte tillräckligt på auktoriteten, d v s valberedningen? Hur ska jag nu stå ut med att inte ha full kontroll över situationen och att få vara, som valberedningen sa "en offensiv kraft i anfallet"?
Jag överdriver denna historia lite nu för att karikera en obotlig storasyster som jag själv. Dessutom är jag äldst av tre och dotter till två äldstabarn, vilket gör mina storasysterdrag ännu mer utpräglade, enligt beteendevetaren Elisabet Schönbeck som skrivit boken "Äldst, yngst eller mittemellan - Din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig" (Forum).
Äldstabarn:
Döm om min förvåning när jag inte blev invald! Jag blev nästan förolämpad - och orolig, för hur skulle nu föreningen klara sig utan MIG som tar ansvar och ser till att saker blir gjorda och att vi inte bara rusar på utan att veta varför? De röstberättigade kanske inte förstod sitt eget bästa, lyssnade inte tillräckligt på auktoriteten, d v s valberedningen? Hur ska jag nu stå ut med att inte ha full kontroll över situationen och att få vara, som valberedningen sa "en offensiv kraft i anfallet"?
Jag överdriver denna historia lite nu för att karikera en obotlig storasyster som jag själv. Dessutom är jag äldst av tre och dotter till två äldstabarn, vilket gör mina storasysterdrag ännu mer utpräglade, enligt beteendevetaren Elisabet Schönbeck som skrivit boken "Äldst, yngst eller mittemellan - Din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig" (Forum).
Äldstabarn:
- är länken mellan föräldrar och syskon
- är otroligt ansvarstagande
- styr och ställer
- håller tillbaka sina känslor
- når ofta toppen (om de överlever hjärtinfarkten)
- blir ofta chefer
- har goda betyg och fortsätter till högre studier, är "booksmart" (till skillnad från småsyskonen som är "streetsmart")
- är konservativa
- fäster vikt vid auktoriteter och traditioner
- bör bilda familj med ett småsyskon, vilket de oftast också gör
- blir ännu mer extrema om deras föräldrar är storasyskon, något syskon är sjukt, de har flera, helst två, småsyskon eller bara bröder
"En som är storasyster till två bröder och som ledde hela svenska folket under tsunamikatastrofen var Fritidsresors informationschef Lottie Knutsson. Det är nog heller ingen slump att Margret Thatcher, Gro Harlem Brundtland och Hillary Clinton är just storasystrar till bröder. --- Det är väl ändå bara en lillasyster som mitt i allt kaos skulle få för sig att gå på teater i stället för att ta sitt ansvar just när en tsunami slagit till."
Naturligtvis finns det för- och nackdelar med alla syskonroller. Småsyskonen satsar t ex ofta på humor, utseende, moderna karriärer eller att sticka ut genom att göra tvärtom. De är äventyrliga, avslappnade och har god självkänsla. Många artister är småsyskon. Maud Olofsson är för övrigt den medlande mellansystern till bröder.
Föräldrarnas och mor- och farföräldrarnas syskonrelationer spelar också in. Författarinnan beskriver exempelvis hur olika hon själv (storasyster) och hennes man (lillebror) uppfostrade barnen: "Jag prioriterade läxläsningen medan min man satt högst uppe i ett träd och ropade efter pojkarna."
I ett exempel ur verkligheten har en storasyster alltid ordnat födelsedagskalas åt föräldrar och syskon. När hon själv fyller femtio är det ingen som ordnar något och det blir ingen fest. Elisabet Schönbeck säger att det finns en risk att den som alltid ordnat något antingen plötsligt exploderar eller ser det som sin plikt eller i längden blir bitter "framförallt... om alla under middagen påpekar hur fräsch, utvilad och vältränad lillasystern, som kom för sent för att hjälpa till, ser ut, samtidigt som de välment undrar hur det är fatt med storasyster: Du ser så trött och sliten ut. Du verkar så allvarlig, är du sur för någonting?"
Schönbeck menar att platsen i syskonskaran påverkar oss mer än något annat, mer än könet och mer än relationen till förälrar. Det låter kanske väldigt ytligt och generaliserande, men det finns mycket studier bakom och givetvis även många olika faktorer som samverkar med syskonplaceringen på olika sätt (ex. åldersskillnad, kön, antalet syskon, rang- och könskonflikter, sjuka syskon och speciella händelser, även flera generationer bakåt) och mängder av kombinationer presenteras i boken. Om teorin ska stämma som bäst ska det vara 3-4 år mellan syskonen. Annars blir det fråga om pseudotvillingar, funktionella ensambarn eller familjer i familjen.
Jag hörde Elisabeth Schönbeck på ett föredrag för ett år sedan och fastnade redan då. Syskonteorin är ett fantastiskt hjälpmedel att förstå sig på sig själv och sin familj, t o m samhället. Dessutom är boken skriven humoristiskt med glimten i ögat. Läs den du också!
Förresten, vilken är din plats i syskonskaran?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)