Friluftsliv

I helgen var jag på friluftsläger med Svenska kyrkans unga. Här är några ögonblicksbilder.

Fredag kväll, efter sen kvällsmat, har jag fått i uppdrag att organisera städningen kring vindskydden. Jag är slavdrivaren som uppbådar de sista viljan min grupp för att få in veden och husgeråden under tak. Gladast är han som håller ficklampan åt oss andra, tills han får en annan uppgift och plötsligt är bokstavligen uppslukad av mörkret.

Sen kväll i vindskyddet. Jag ligger och pratar med de brasilianska stipendiaterna. Den ene blir chockerad när han inser att det faktiskt inte finns någon dusch alls och att ingen av oss kommer att duscha på två dygn. Detta blir hans första kväll som han går och lägger sig utan att ha dusch. Mina erfarenheter av att brasilianare är besatta av att duscha - ibland med rätta, med tanke på klimatet, bekräftades. Det hände mer än en gång att jag konfronterades med hörsägen att tyskar inte duschar ens varje dag och frågan om svenskar var likadana. Nu kan du duscha, säger jag i vindskyddet, med en gest mot ösregnet. Vi skrattar.

Tidig morgon i vindskyddet. Jag vaknar och fryser, fryser, fryser. En halvtimme ligger jag kvar i sovsäcken, men måste sedan gå upp till dasset, som är upplyst av fotogenlampa. Rejält nerkyld kryper jag ner i sovsäcken igen, tar fram ylletröjan, som jag haft som kudde, ur örngottet och tar på mig den och ett par raggsockar och drar mössan längre ner över öronen, provar olika sätt att ligga i sovsäcken, sover mycket ytligt de närmsta timmarna. Det ska visa sig att vindskyddet, där jag sov ytterst, gått sönder i sidoväggarna så det är inte konstigt att vi fryser denna stormiga natt.

Middagstid på kanotfärd. Tidsplaneringen har kraschat rejält och gruppen rör sig långsamt i sicksack och motvind och med tilltagande dåligt humör. Ändå har Bruno och jag rätt kul.

Sen eftermiddag, när vi äntligen kommit fram till rastplatsen vid ån och fått mat har vi bibelstudium och pratar om den helige Ande och ifall gudstjänstdeltagande är meningsfullt. Jag tolkar till portugisiska. Några av oss fortsätter samtalet efteråt.

Lägerbål med chokladpudding, andakt och marshmallows.
Skymning rår över skogar och vatten, snart har dagen nått sitt slut.
Inom kort härskar mörkret och natten och vår lägereld dör ut.

En annan tidig morgon, då jag fryser något mindre, men likaså är uppe, lyssnar jag till den rika fågelsången och ser den skira dimman över sjön. Obeskrivligt.

Söndag eftermiddag. Jag pratar med Helena i telefon och ber henne göra klart vårt tal. Vi är samspelta vid detta laget. Lundagänget är lite försenat hem och köper lunch på McDonalds drive-in och äter i bilen. Det blir en kontrast till den långsamma matlagningen över öppen eld.

Söndag kvart i fyra: Jag kommer hem, packar upp, duschar, byter om, packar ihop, får vägbeskrivning och äter en banan. Andas! säger pappa, när Helena och jag står i dörren och ska ut till bilen.

Halv sex är vi i Kirsebergskyrkan i Malmö, sitter på golvet och antecknar vem som ska säga vad, hälsar på prästen, får veta att de har tagit fel kabel till sin projektor, övar med kantorn, springer iväg till kopiatorn, får mikrofoner. Klockan sex sitter vi ner och gudstjänsten börjar.

Det blev ett tal om vår resa med utgångspunkt i dagens tema: "att växa i tro" och det kändes som att vi fick kontakt med gudstjänstdeltagarna, som applåderade uppskattande efteråt. En fantastisk gospelkör sjöng och jag kände att det var ännu en kultur jag mötte i denna kyrka.

Det mesta går, men det kan vara onödigt att tänja på gränserna. Vad som är bra med friluftsläger är att det inte är ett dugg effektivt, men ändå känner man att man lever.

Kyrka och kyrkopolitik

Jag har funderat en del kring vad som är intressant att läsa i en blogg och vad jag vill skriva om. Jag skriver gärna personligt och utlämnande, men inte om vad som helst, och jag aktar mig noga för vad jag skriver om andra personer.

Något som kunde ligga nära till hands är kanske att skriva om kyrkopolitik, inte minst nu, när jag jobbar med kyrkovalsregistreringen. Det har ju varit en del skriverier både i vanliga media och på olika bloggar kring äktenskapsfrågan, Jonas Gardells bok o. s. v. Jag utesluter inte att skriva om det, men jag har hittills medvetet stått över, för jag vill själv bestämma dagordningen för min blogg. Den som vill kan ändå hitta alla argument, framförallt för- och emot-debatter, men även nyanserade inlägg, ett musklick bort. Jag är utless på det hela. Jag är också rädd för att bli för tvärsäker, att bli ännu en som står och gapar ut en åsikt. Sanningen är den att jag är ofta vilse.

Visst har jag skrivit mycket både om IECLB i Brasilien och om Svenska kyrkan, när jag har haft något som jag har velat berätta eller reflektera kring och det kommer jag att fortsätta att göra.

När jag satte titeln till min blogg "Törstar efter vatten" hade jag inte en tanke på kyrkan som sådan. Törsten gäller Gud.

Som hjorten törstar efter vatten, så törstar min själ efter Gud.

Jag tänker mig kyrkan som en samling kring de livsnödvändiga vattenkällorna, kring den treenige Guden.

Det är vackra och kanske orealistiska bilder, men man kan ana dem ibland.

Vad jag ser är en kyrka som kämpar med papper och pengar och personal.

Häromdagen hörde jag någon fråga en av de brasilianska stipendiaterna som besöker Sverige, ifall han vill jobba i kyrkan i framtiden.
- Jag jobbar redan i kyrkan (aktiv i musik, mission och diakoni m m vid sidan av tredubbla universitetsstudier). Det är annorlunda, för i Brasilien är de flesta volontärer.

Jag vill inte romantisera det här med volontärarbete alltför mycket, och jag tror inte att det kommer fler volontärer springande så fort ekonomin blir sämre, men det är viktigt att se att frivilliga är en del av församligen. De är viktiga inte främst för kyrkans ekonomi utan för kyrkans identitet.

En gång läste jag i en frågespalt en präst som sa att det var tråkigt, när folk inte ville döpa sina barn för då blev barnen kanske inte medlemmar sedan och då skulle det bli svårt ekonomiskt för Svenska kyrkan. Det var nästan så man kunde börja gråta. Sedan när ska dopen gå med vinst - sådan vinst? Är inte dopet själva kyrkans identitet? Döper inte kyrkan för att vattnet verkligen är något livsnödvändigt, döper för barnens skull?

Jag menar inte att kyrkopolitik är oviktig eller ointressant, även om debatten ibland kan bli tjatig. Jag minns hur jag, inför att säga "något litet spontant" om Svenska kyrkan på fem minuter på ett prästmöte i Brasilien, satt uppe halva natten och läste kyrkomötesmotioner och statistik på internet. Jag är extremt insatt i de organisatoriska bitarna och även en del i aktuella frågor, ställer själv upp i valet och vill absolut uppmana alla röstberättigade att läsa på och att gå och rösta.

Med kyrkovalsjobbet följer en del sekretess och neutralitet, men jag kan väl säga så mycket som att i Svenska kyrkan är det inte Svenska jag betonar. Däremot hävdar jag stenhårt allas (åtminstone alla döpta medlemmars) lika rätt att rösta och kandidera.

Min arbetskompis och jag skrattade åt att Lunds kyrkliga samfällighet sagt ifrån att Torns församlings valsedlar minsann inte fick skickas direkt till Stångby utan skulle gå via samfälligheten, liksom de andra församlingarnas alla listor. Som min kompis uttryckte saken: "De tänker väl: Förenkla! Nej, för helvete, ta inte mitt jobb!".

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var så kul med ett kontorsjobb.

Här lämnar jag öppet för tankar från läsarna.