Det har blivit dags att avsloja det ni alla sa lange har velat veta: fakta om kyrkan jag kommit till. (Sluta inte lasa, det ar intressant.)
Lajeado forsamling
Den forsamling jag befinner mig hos bestar av tretusen medlemmar (i en stad med 100 000 invanare, varav de flesta ar katoliker) och har tre pastorer: pastor Eric, pastor Valdecir och pastora Sheila. En av prastfruarna, Kimberley, ar avlonad kyrkomusiker pa deltid.
Det brukade komma dubbelt sa manga till gudstjansterna forut, men forsamlingen har just genomgatt en djup kris. Den forre pastorn brot sig namligen ur, tillsammans med halva forsamlingen, for att bilda en ny kyrka, som inte hor till IECLB. De nuvarande pastorerna kallades in akut och borjade for ett halvar sedan.
Vilken dramatik! Detta var inte forsta gangen forsmlingen delades: Nagot liknande skedde 1995. Det har ocksa hant i andra forsamlingar.
Vad ar det da for forsamling, den nya? fragade jag. - Ja, den ar val mer evangelikal, sa pastor Valdecir, men jag vet faktiskt inte, for jag har aldrig varit dar. (Det i sig sager ju nagot om hur frostig relationen ar).
IECLB
IECLB star for Igreja evangelica de confissão luterana no Brasil, d v s Den evangeliska kyrkan av luthersk tro i Brasilien.
Historia
Frona till denna kyrka saddes pa 1820-talet nar tyska invandrare kom till sodra Brasilien och bildade enstaka protestantiska forsamlingar, som var olika sinsemellan (lutherska, calvinistiska m fl inriktningar).
Protestanterna motarbetades, eftersom endast katolicismen var officiell religion i Brasilien. Praster utbildades i Tyskland. Invandrarna arbetade hart, men deras liv innebar en fortryckning av ursprungsbefolkningen.
Pa 1860-talet borjade missionarer fran vackelserorelser i Tyskland att arbeta i Brasilien och det var nu de forsta synoderna (stiften) bildades.
Vid slutet av andra varldskriget uteblev naturligtvis stodet fran Tyskland och synoderna maste skaffa en egen prastutbildning.
Kring 1950 bildades IECLB som en hel kyrka (inte bara forsamlingar eller stift). Den arbetar garna med ekumenik och dess ordforande, som jag for ovrigt traffade i Porto Alegre och som ar fodd i Lajeado, ar moderator i Kyrkornas varldsrad.
Exempel pa dagens verksamhet
I Porto Alegre fick vi traffa en kvinna som arbetade pa kyrkokansliets diakoiavdelning, med inkludering av handikappade (framforallt utvecklingsstorda), vilket IECLB har sysslat med sedan -92.
De har ett lutherskt teologiskt seminarium, som jag har besokt, i São Leopoldo. Fram till 1998 var namligen inte teologi erkant som akademiskt amne har, sa kyrkorna maste ordna egna skolor.
Ett tidigt arv ar ocksa de evangeliska (lutherska) privata grundskolorna. Jag ska besoka en sadan i oktober, tillsammans med rektorn Hertha. Problemet med dem tycker jag framforallt ar att de har avgifter, sa att inte alla barn kan ga dar. I Gustav Adolfsskolan (som grundades med svenska medel) har i staden har man dock over halften fattiga barn. Hertha tycktes verkligen ha ett stort engagemang for dessa barn och for att bedriva en god undervisning, nar det nu tydligen inte fungerade val i de allmanna skolorna.
I forsamlingarna ar kvinnororelsen OASE ett viktigt och dominerande inslag.
Kyrkan har inte enbart egen social verksamhet, utan arbetar tillsammans med de sociala folkrorelserna och forsoker engagera sina medlemmar dar. Men det kan ibland ga lite trogt, och IECLB kan fortfarande vara en lite sluten medelklasskyrka for europeiska attlingar. Man jobbar pa en forandring.
Pa en gudstjanst jag var pa, uppmanade prasten oss att diskutera i smagrupper (apropa dagens texter om kungar och apropa att det ar en nationell festvecka) om Brasiliens problem, ett exempel pa att kyrkan engagerar sig i samhallet.
Ur laten ¨vackra och ledsna Brasilien¨ (oversatt):
Aven nar vi lider, sjunger och ler vi.
Jag ar fran framtidens land, men framtiden kommer aldrig.
onsdag 10 september 2008
Lägesrapport
Jag vet inte hur manga intressanta tankar och fina formuleringar som har cirkulerat i mitt huvud, och delvis i min dagbok, dessa fem langa dagar som jag har saknat internet. Det finns sa mycket att skriva om men nu när jag har chansen vet jag inte var jag ska börja.
Värdfamiljen här har naturligtvis internet; datorn hade bara passat pa att fa virus lagom till min ankomst. Det är nämligen en ganska förmögen familj jag har kommit till. De har fem teveapparater (familjen bestar av fyra personer. Min egen familj har fortfarande bara en och den är tio ar gammal. Men jag är inte överdrivet intresserad av statusprylar eller tevetittande) tva bilar, swimmingpool, ett fint hus skyddat bakom höga staket, och hembiträde tva dagar i veckan. Jag har eget rum och hembitädet Liseti bäddar min säng och viker mina underkläder. Ska man skratta eller grata? Detta far bli ett eget inlägg sa smaningom.
Värdfamiljen bestar, som sagt, av fyra personer: Suzi, Alair och barnen Julia (15) och Christian (8). De är väldigt ömtänksamma och trevliga. Jag har ocksa traffat de tre prastfamiljerna och deras sammanlagt sju härliga barn.
Fredag
Jag var ensam hemma med hembiträdet. Det ösregnade och var kallt. Det enda materiella jag saknar hos min värdfamilj är treglasfönster, en smart uppfinning som tyvärr inte har natt Brasilien trots att här kan vara relativt kallt, omkring atta grader denna dag. Jag hade nagon romantisk idé om att jag skulle till ett varmt land jag skulle till, sa jag tog inte med sa mycket varma klader. Här har folk skor, atminstone inneskor, inomhus och vinterjackor utomhus, till och med under, vad jag tycker är, soliga sommardagar. Dock har jag lanat lite klader har och ska kopa egna. Förresten blir det varmare; vädret växlar med 15-talet grader fran dag till dag.
Lördag
Jag steg upp i ottan för att följa med till synodens (stiftets) arsmöte i en stad 30-40 minuter bort. (Trafiken är ett kapitel för sig. Landsvägarna kunde varit finare underhallna, och folk tycks inte tolka Para(stopp)-skyltarna lika bokstavligen som i Sverige, eller inse nyttan av att använda bilbälte även i baksätet. Christians favoritplats är i själva verket bagageutrymmet).
Arsmotet var ungefär som arsmöten brukar vara, exempelvis som i orienteringsklubben eller elevradet, men med nagra skillnader:
1. Det var pa portugisiska;
2. Det varade hela dagen: 8-17.
3. Det handlade om nagot jag inte var alls insatt i eller som direkt angick mig. (Annars brukar det vara jag som har skrivit verksamhetsberättelsen).
4. Jag hade ingen rösträtt och ingen egentlig uppgift.
Det var saledes lite drygt. Men jag tillbringade delar av förmiddagen i kyrkan med barnen som var med. De var sa söta. Bland annat övade vi en liten flicka, som redan hade örhängen, i att ga.
Trots allt gjorde jag nagra intressanta iakttagelser:
- Alla pastorerna och andra vigda (det finns ocksa nagra diakoner, missionärer och katekumener) hade rösträtt, utöver dem endast en ordförande eller motsvarande fran varje församling. Detta diskuterade jag lite med pastor Eric. Pastorerna utgjorde, enligt honom, 25 % av deltagarna. Det finns alltsa fler församlingar än pastorer.
- Det är ett evigt titulerande, kanske ett tyskt arv. Pastorerna tycks ha hög status, men de kallas t o m av kollegor och nära vänner, och i inofficiella sammanhang för, pastor(a) NN. Förresten kallar frun i min värdfamilj ofta sin man marido (make) och föräldrarna kallar sa gott som alltid sina barn filho och filha (son, dotter), vilket ju passar bra om man har en av varje. Juliana, sex ar, presenterar sig för mig: Meu nome e Juliana; Eu sou filha de pastor Claudio e pastora Sheila.
- När vi skulle diskutera i smagrupper talade nagra om problemet med sma församlingar. De menade da sadana med omkring 20 (!)medlemmar, egen kyrka och gudstjanst nagon gang per manad.
Pa lordagskvallen var barnens kusin Anna här: en 26-arig kvinna, utbildad och arbetande arkitekt, som fortfarande bor hemma, kanske p g a ekonomin. Hon bekräftade att familjen Bellin var rikare än manga andra. Julia kommer inte att behöva arbeta för att försörja sig under sina studier, hennes familj har ju pengar, men de flesta har det inte. Vissa har inte mat.
Söndag
I ett svagt ögonblick hade jag kommit överens med prästfrun Kimberley att jag skulle ga pa bada gudstjansterna: kl 9 (!) och kl 19. Den första var lite mer traditionell medan den andra hade en overheadsanger och lite mer spontanitet. Bada var pa portugisiska och ingen hade nattvard.
Daremellan var jag pa lunch med ett hundratal kyrkpersoner pa en s k predikopunkt, ett laduliknande hus som fungerar som bade kyrka och samlingssal i ett bostadsomrade.
Mandag
Den f d rektorn, Hertha, för en av stadens lutherska skolor, och jag for till São Leopoldo, en oväntat trevlig utflykt. Hon hade tyska som modersmal och vi kunde prata om politik och natur och allt möjligt.
Tisdag
Idag var jag i Porto Alegre pa bussutflykt till Porto Alegre med klubben for ¨kvinnor i den tredje aldern¨. Det bästa var att prata med Gisela, 27 ar, som följde med sin mormor och att jag fick chans att träffa Helena.
Värdfamiljen här har naturligtvis internet; datorn hade bara passat pa att fa virus lagom till min ankomst. Det är nämligen en ganska förmögen familj jag har kommit till. De har fem teveapparater (familjen bestar av fyra personer. Min egen familj har fortfarande bara en och den är tio ar gammal. Men jag är inte överdrivet intresserad av statusprylar eller tevetittande) tva bilar, swimmingpool, ett fint hus skyddat bakom höga staket, och hembiträde tva dagar i veckan. Jag har eget rum och hembitädet Liseti bäddar min säng och viker mina underkläder. Ska man skratta eller grata? Detta far bli ett eget inlägg sa smaningom.
Värdfamiljen bestar, som sagt, av fyra personer: Suzi, Alair och barnen Julia (15) och Christian (8). De är väldigt ömtänksamma och trevliga. Jag har ocksa traffat de tre prastfamiljerna och deras sammanlagt sju härliga barn.
Fredag
Jag var ensam hemma med hembiträdet. Det ösregnade och var kallt. Det enda materiella jag saknar hos min värdfamilj är treglasfönster, en smart uppfinning som tyvärr inte har natt Brasilien trots att här kan vara relativt kallt, omkring atta grader denna dag. Jag hade nagon romantisk idé om att jag skulle till ett varmt land jag skulle till, sa jag tog inte med sa mycket varma klader. Här har folk skor, atminstone inneskor, inomhus och vinterjackor utomhus, till och med under, vad jag tycker är, soliga sommardagar. Dock har jag lanat lite klader har och ska kopa egna. Förresten blir det varmare; vädret växlar med 15-talet grader fran dag till dag.
Lördag
Jag steg upp i ottan för att följa med till synodens (stiftets) arsmöte i en stad 30-40 minuter bort. (Trafiken är ett kapitel för sig. Landsvägarna kunde varit finare underhallna, och folk tycks inte tolka Para(stopp)-skyltarna lika bokstavligen som i Sverige, eller inse nyttan av att använda bilbälte även i baksätet. Christians favoritplats är i själva verket bagageutrymmet).
Arsmotet var ungefär som arsmöten brukar vara, exempelvis som i orienteringsklubben eller elevradet, men med nagra skillnader:
1. Det var pa portugisiska;
2. Det varade hela dagen: 8-17.
3. Det handlade om nagot jag inte var alls insatt i eller som direkt angick mig. (Annars brukar det vara jag som har skrivit verksamhetsberättelsen).
4. Jag hade ingen rösträtt och ingen egentlig uppgift.
Det var saledes lite drygt. Men jag tillbringade delar av förmiddagen i kyrkan med barnen som var med. De var sa söta. Bland annat övade vi en liten flicka, som redan hade örhängen, i att ga.
Trots allt gjorde jag nagra intressanta iakttagelser:
- Alla pastorerna och andra vigda (det finns ocksa nagra diakoner, missionärer och katekumener) hade rösträtt, utöver dem endast en ordförande eller motsvarande fran varje församling. Detta diskuterade jag lite med pastor Eric. Pastorerna utgjorde, enligt honom, 25 % av deltagarna. Det finns alltsa fler församlingar än pastorer.
- Det är ett evigt titulerande, kanske ett tyskt arv. Pastorerna tycks ha hög status, men de kallas t o m av kollegor och nära vänner, och i inofficiella sammanhang för, pastor(a) NN. Förresten kallar frun i min värdfamilj ofta sin man marido (make) och föräldrarna kallar sa gott som alltid sina barn filho och filha (son, dotter), vilket ju passar bra om man har en av varje. Juliana, sex ar, presenterar sig för mig: Meu nome e Juliana; Eu sou filha de pastor Claudio e pastora Sheila.
- När vi skulle diskutera i smagrupper talade nagra om problemet med sma församlingar. De menade da sadana med omkring 20 (!)medlemmar, egen kyrka och gudstjanst nagon gang per manad.
Pa lordagskvallen var barnens kusin Anna här: en 26-arig kvinna, utbildad och arbetande arkitekt, som fortfarande bor hemma, kanske p g a ekonomin. Hon bekräftade att familjen Bellin var rikare än manga andra. Julia kommer inte att behöva arbeta för att försörja sig under sina studier, hennes familj har ju pengar, men de flesta har det inte. Vissa har inte mat.
Söndag
I ett svagt ögonblick hade jag kommit överens med prästfrun Kimberley att jag skulle ga pa bada gudstjansterna: kl 9 (!) och kl 19. Den första var lite mer traditionell medan den andra hade en overheadsanger och lite mer spontanitet. Bada var pa portugisiska och ingen hade nattvard.
Daremellan var jag pa lunch med ett hundratal kyrkpersoner pa en s k predikopunkt, ett laduliknande hus som fungerar som bade kyrka och samlingssal i ett bostadsomrade.
Mandag
Den f d rektorn, Hertha, för en av stadens lutherska skolor, och jag for till São Leopoldo, en oväntat trevlig utflykt. Hon hade tyska som modersmal och vi kunde prata om politik och natur och allt möjligt.
Tisdag
Idag var jag i Porto Alegre pa bussutflykt till Porto Alegre med klubben for ¨kvinnor i den tredje aldern¨. Det bästa var att prata med Gisela, 27 ar, som följde med sin mormor och att jag fick chans att träffa Helena.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)