Där två eller tre är samlade...

Jag har en liten bok som heter (Re)construindo comunidade - cartas aos presbiterios (på svenska: Att (återupp)bygga församling - brev till kyrkoråden), skriven av Christian Möller och tysk i original. Där hittade jag detta klockrena citat, i översättning:

Där två eller tre tyska protestanter är församlade dyker det strax upp ett "problem" mitt ibland dem.

Detta stämmer antagligen även på de brasilianska protestanter som läser den portugisiska översättninge, för att inte tala om hur det passar i Sverige. Egentligen stämmer det väl på alla mänskliga relationer.

Protestant är ju förresten ett intressant ord - själva definitionen är att protestanter är sprungna ur en protest, en konflikt. Jag gillar bilden av hur Luther står och spikar upp sina 95 teser på kyrkporten, naivt övertygad om att folket och påven ska bry sig om hans synpunkter. Jag har själv testat denna metod att lösa (eller skapa?) ett problem, med varierande framgång.

Jag minns ett tillfälle i gymnasiet, när jag var topp tunnor rasande över att skolan inte lyckades ordna så att jag fick fortsätta läsa tyska. Då skrev jag ett jättelångt och inte särskilt vänligt brev till rektorn och lade fram mina synpunkter. Man skulle kunna säga att jag använde all min retoriska förmåga och balanserade oerhört nära gränsen till att vara direkt oförskämd. Jag tyckte själv att jag var ganska saklig och välformulerad.

Dagen därpå läste jag igenom mitt mail och ville inget annat än att sjunka genom jorden. Just denna dag skulle jag delta som representant för elevrådsstyrelsen i en antagningsintervju tillsammans med rektorn. Det hela blev inte bättre av att jag hade besökt studievägledaren och fått veta att det trots allt visat sig vara möjligt för mig att läsa tyska.

Då mötte jag rektorn i korridoren. Jag öppnade munnen för att ta tillbaka allt, när han allvarligt säger att han har förstått mina tankar och att de tittar på möjligheterna att utöka språkmöjligheterna (typiskt tomma ord, skulle jag ha hävdat en annan gång, men denna gång var jag tacksam). Jag berättade att det hade visat sig att jag kunde läsa tyska, men att jag fortfarande är upprörd över att jag inte kunnat göra det i tvåan och att språk prioriteras så lågt. Min rektors agerande hedrade honom verkligen den gången. Detta var inte enda gången rektorn och jag hade liknande och värre diskussioner. Som tur var talade vi samma språk och hade ömsesidig respekt.

Det är inte alltid man har samma tur. Så hur löser man då konflikter av olika slag?
Tiga och lida? Raka puckar? Gå bakom ryggen? Öppet eller diskret?

Det skulle kunna vara en intressant diskussion.

Vad Christian Möller föreslår? "Kanske hjälper det, att varje gång man är frestad att uttala ordet 'problem' tänka: 'Problem, ja, men tillsammans med Gud är allt möjligt.' "

Vackra ord, skulle jag ha fnyst åt min rektor.