Första lektionen hade vi en föreläsning om Sida och det civila samhället. Det var många fina ord om hur Sida arbetar och prioriterar (eller rättare sagt, det är riksdag och regering som prioriterar). Det mesta lät toppen. Sidas mål är att "skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Områden som Sverige särskilt prioriterar är fred, demokrati, ekonomisk och social utveckling samt miljö. Sverige vill arbeta i dialog med "samarbetsländerna" och ha ett sydperspektiv.
Vi fick också veta rolig (?) insidesinformation om att de politiska partierna har sina favoritländer i utvecklingssamarbetet. Rwanda är fp:s favorit medan Bolivia är kd:s och Tanzania sossarnas.
Riksdagen har antagit en mycket medveten och radikal "politik för global utveckling", PGU, där alla politikens delar ska syfta till hållbar utveckling för hela världen; där jordbruks-, utrikes, försvars- och handelspolitik ska synkas med biståndspolitiken. Detta är för att förhindra det jag beskriver nedan.
... möter verklighet
Så långt, allt gott och väl. När vi kom till lektionen om sydperspektivet ställdes allt på ända. För det första konstaterade vi att "sydländerna", de fattiga länderna, står i beroendeställning till de rika. Som vi tidigare har konstaterat, på workshopen om demokrati med filosof Göran Hemberg, är den internationella politiken anarki, eller möjligen skendemokrati. De fattiga länderna har inget inflytande över den internationella politiska agendan och knappast heller över själva besluten. (Jag behöver väl inte nämna att FN:s säkerhetsråd saknar permanenta representanter för Asien, Afrika och Latinamerika.) Däremot förväntas det att de fattiga länderna följer internationella överenskommelser, tackar och tar emot västvärldens bistånd och ser till att genomföra milleniemålen.
Alla som är någotsånär insatta i utvecklingsfrågor vet att exempelvis klädsändningar inte är en bra långsiktig lösning, eftersom kläderna kanske inte passar klimatet eller kulturen, inte är hela och snygga, men framförallt eftersom alltihop missgynnar den lokala produktionen och handeln. Man hoppas ju då att svenska staten, som utformat den fina PGU, och andra stater i västvärlden agerar mera medvetet. Tyvärr är det kanske medvetet - medvetet egoistiskt. För vad gör Sverige och andra stater? Jo man skickar ner pengar till u-länderna bara för att i nästa sekund sätta upp villkoret att för dessa pengar ska de (t ex) köpa kläder från svenska företag. Det är inte långsiktigt utvecklingssamarbete - det är ett skrämmande HYCKLERI!
Ni trodde kanske, liksom jag, att pengaströmmen gick från nord till syd, att vi försöker hjälpa sydländerna i sin utveckling. Men faktum är att för varje enstaka krona som skickas söderut kommer 28 (!) kronor i retur. Västvärlden går med andra ord fortfarande med rejäl vinst på sydländernas bekostnad.
Statligt bistånd
Västvärlden lovade 1970 att skänka 0,7 % av BNP i bistånd. 38 år senare håller fem stater (Sverige, Norge, Danmark, Luxemburg och Nederländerna) det löftet. Snittet ligger på 0,3 %vilket motsvarar 103-106 miljarder USD. 2003 låg det på 53-58 miljarder, så det har ökat. Men observera att i biståndet inräknas återuppbyggnaden i Irak, skuldavskrivning i Nigeria m. m.
G8-länderna lovade för ett par år sedan att bättra sig och dubblera sitt bistånd. Hade de hållt löftet skulle biståndssnittet totalt ha höjts till 0,56 %, alltså fortfarande under målet. Nu har de dock inte hållt sitt löfte.
Som sagt får "givarländerna" en del tillbaka i form av ökad, påtvingad export och liknande. Dessa återflöden motsvarar 30 % av Sveriges bistånd, 60 % av Frankrikes och 80 % av USA:s.
Notera dessutom att enligt Sveriges reviderade PGU ska vårt flyktingmottagande här hemma bekostas av biståndsbudgeten.
Det statliga biståndet innebär slutligen en ofattbar maktposition och skapar beroende hos mottagarländerna.
Vi väljer själva vilka länder vi vill stödja. Två tredjedelar av USA:s bistånd går till Israel och Egypten. Vi ska också koncentrera oss, enligt den nuvarande regeringen, framförallt på Afrika och Europa. Afrika prioriterar vi för deras skull. Europa prioriterar vi för vår skull.
"Remittances"
Arbetskraftsinvandrare skickar hem mellan 4 och 9 gånger så mycket som det totala västerländska biståndet är värt. I den reviderade PGU tar man hänsyn till detta och funderar på att minska transaktionskostnaderna för dessa. Det är ju snällt av oss. Fast det viktigaste skälet är att vi vill kontrollera att pengarna inte når terrorister.
EU
Om EU hade minskat sina handelshinder med 50 % skulle det i sig ha motsvarat 150 miljarder USD i bistånd.
Existensminimum ligger på 1 USD per dag. EU stödjer sina kor med det dubbla.
Korruption och ekonomisk brottslighet
På detta sätt försnillas en triljon USD varje år.
Detta förlorar Afrika 160 miljarder USD per år på. Jämför med Afrikas totala bistånd som är på 30 USD.
Utveckling trots allt
Det är förstås inte helt mörkt. Indien, som har fler fattiga än hela Afrika, har en positiv utveckling. 77 % av världens flickor går faktiskt i skolan. Om detta kan jag bara säga som min mamma: Undrens tid är ej förbi.
Slutligen kan jag bara hålla med inställningen på Sida civil society center, om att det oberoende, engagerade civilsamhället har en viktig roll. Eller som det står i broschyren från Kristna freds:Tvivla aldrig på att en liten grupp eftertänksamma, engagerade medborgare kan förändra världen. I själva verket är sådana de enda som någonsin lyckats.
Det är detta vi 80 praktikanter tar fasta på, i vårt uppdrag utomlands och hemma.
