Engagemang

Jag är ledsen att jag inte har skrivit något på länge. Jag har inga bra ursäkter, eftersom jag förra veckan hade det väldigt lugnt. Det var ett förrädiskt lugn som infann sig i väntan på att mina kursböcker skulle anlända. Ofta tänker jag att livet som student är rätt slappt och härligt, åtminstone min kurs med rätt få schemalagda timmar. Igår var vi förresten i Botans växthus, där vår lärare, som har jobbat där, entusiastiskt guidade i två timmar. Dessutom har jag numera inte ett tiotal olika fritidsuppdrag som konkurrerar om min tid - jag saknar det inte alls!

Men så, då och då, vaknar jag upp och inser att jag har en del att göra ändå och att en föreläsningsfri dag inte nödvändigtvis betyder en vilodag. Som igår, när min tegelstenskursbok "Living in the environment" anlände och jag insåg att jag hade en och en halv veckas läsning att ta igen. (Nästa gång ska jag fixa litteraturen innan kursen börjar. Nästa gång...) Eller idag, när jag hade hämtat de andra två böckerna, varav den ena jag ska ha seminarium om imorgon. (Den heter förresten "Vete, vapen och virus - en kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13 000 åren", en något anspråksfull titel. Författarens tes är att folks olika välstånd beror på geografiska faktorer och inte på rasbiologi, kanske inte i sig så märkvärdigt men han menar att detta inte har förklarats så noga förut. Tyvärr har jag inte lyckats ta mig igenom riktigt hela boken än, så det får bli ett senare inlägg...). På fritiden har jag trots allt en del uppdrag. Jag räknade efter att jag har berättat om Brasilien vid åtta tillfällen hittills, oftast tillsammans med Helena, och nu i mars blir det sju tillfällen till. Nu planerar vi också välkomstfest för brasilianarna Bruno och Carlos. Sedan är det Svenska kyrkans unga och första mötet med "Rådet för Hela Världen Svenska kyrkans internationella arbete i Lunds stift" (Smidigt namn, eller hur?). Kort sagt, väldigt mycket kyrka. Å andra sidan ger uppdragen ofta respons och glädje och inspiration tillbaka. Som sagt, häromdagen var det en som heter Örjan, gammal fölkhögskollärare, som jag under en stor del av min uppväxt sett i kyrkan och serverandes soppa och hållandes tal vid fasteinsamlingar, en av eldsjälarna i internationella gruppen och själva sinnebilden av Lutherhjälpen för mig, som sa att vårt föredrag hade varit "fullkomligt suveränt". Det var jätteroligt att höra. Egentligen borde de som jobbar uthålligt ha mer uppmärksamhet. Jag tänker på min mormor som i decennium efter decennium var engagerad som syföreningstant och missionsombud, och även som kyrkvärd, körsångare, kyrkorådsordförande, barntimmeledare o. s. v. På söndag är det internationella kvinnodagen. Låt oss då uppmuntra alla kvinnors kapacitet och drömmar, oavsett om det är inom det traditionellt manliga eller kvinnliga området. Det blir så lätt antingen-eller. Det finns en risk att målet antingen tycks bli att kvinnor ska sträva efter manliga positioner, vilket jag inte har något alls emot i och för sig, men det tråkiga är att de "kvinnliga" områdena fortsätter ha låg status. Eller också så helgonförklarar man kvinnorna på något sätt.

Ett exempel på det första är t ex att både flickor och pojkar väljer träslöjd, men nästan bara flickor syslöjd. Inget stort problem i sig, men det symboliserar vår kultur. Ett exempel på det andra kan vara att man istället försöker lyfta fram kvinnornas arbete, t ex i syföreningar, vilket är bra förstås. Enda risken är ifall det blir, som min kursbok om genus och miljö hävdade, att vissa ekofeminisminriktningar upphöjer kvinnans fantastiska förmågor och engagemang och då lämpar över ansvaret för att rädda världen på henne. DN berättar om ungas framtidsdrömmar och oro i artikeln "Unga vill leva Svenssonliv" där det verkar som att intresset sträcker sig i första hand till den egna personen, möjligen till familj och nära vänner. Ett annat påstående från undersökningen säger: "Flickor är överlag ängsligare än de mer sorglösa pojkarna. Fillippa Skaffloth tror att det beror på att killarna vet att flickorna redan engagerat sig".

Av en annan engagerad kvinna fick jag en pakistansk almanacka som visar foton från ett projekt som hjälper misshandlade kvinnor. De finns i Brasilien också, för övrigt i alla samhällen. Jag kanske redan har berättat om mitt besök hos polisens kvinnofridsavdelning och på jourhem i Brasilien. Socionomen där menade att vi män och kvinnor måste lära sig att förstå varandra, " för vi är biologiskt olika", påstod hon. Jag har också minnesbilder från när jag uppmärksammar ojämställdhet under mitt föredrag på damföreningen i Lajeado. Någon pratar om ifall mannen hjälper till hemma och jag påpekar att det bör inte handla om att "hjälpa till" utan om att "ta sitt ansvar". Efteråt påpekar pastora Sheila vilken bra poäng det var och gillade att jag tog upp frågan. Pastora Sheila gav mig också en liten studiebok som hon medförfattat och som, översatt, heter: "Vill mig väl, vill dig väl - att skapa fredliga relationer" och är en studiecirkel för damföreningarna, just om bibliska kvinnor och misshandel. Jag minns hur hon kommer fram efter gudstjänsten och ger mig den boken och hennes rynka mellan ögonbrynen när hon viftar med sin bibel och säger "Ingen ska få slå Bibeln i huvudet på oss!".

Senare var jag med vid ett tillfälle med en sådan studiecirkel. Självklart ingick sånger också i materialet. En typisk sång, för att bygga upp självkänslan, var:
Vem är jag, vem är jag, vem är jag?
Jag är Guds glada avbild
Vem är jag, vem är jag, vem är jag?
Jag är huset där min Gud bor.

Den här helgen blir det humanekologsittning på fredagen, Taizédag i Malmö S:t Pauli på lördagen och på söndag ska jag till Trelleborg och hålla fem konfirmandpass á 40 minuter.

Sedan, det lovar jag, ska jag ta mig samman och försöka skriva något läsvärt.