Somriga varfester

Fredag - födelsedag

Alla tre prästfamiljerna och nagra till var här pa kvällen, även Helena som var pa besok över helgen. Vi firade Rosis och min födelsedag, samt ett par av barnen som fyllde ar samma vecka:

Rosi, Lidia, Christian, Amanda

¨Säg till dina föräldrar att det är juice i ananasen!¨

Alla barn (utom minsta Isadora) samlade. Julia i blatt och Christian till vänster hör till min värdfamilj, tillsammans med Suzi och Alair. Rebeca F. till höger och Lidia i grönt är döttrar till Rosi och pastor Valdeci. Lilla Juliana är Isadoras storasyster, dotter till pastora Sheila och pastor Claudio, och de övriga är Camila, Rebeca N. och Lucas, barn till pastor Eric och Kimberley Nelson. Verkligen en bunt härliga ¨crianças¨.

Isadora i Camilas famn

Lördag - ungdomsgrupp och varbal

Ungdomsgruppen, inklusive ledare, hade denna dag högst blandade aldrar. Nagra yngre saknades eftersom de var pa konfirmandutflykt. Helena och jag visade bilder och berättade om Sverige och Svenska kyrkan, framförallt om konfirmander och unga. Med fragestund inräknad blev det visst tva timmar, men det radde som vanligt ingen stress.

Varbalen visade sig mest locka gifta medelalders och äldre par, men Helena och jag lyckades roa oss trots allt och maste ha utgjort ett vackert danspar. Vi var överens om att Svenska kyrkan ocksa borde ha stora salar, energiska damföreningar (män ocksa för all del) och baler med fyra-femhundra gäster.


Söndagsutflykt

Helena, pastorsfamiljen Nelson, min värdfamilj och jag hälsade pa pa en bondgard pa landet. Det var ett smaskaligt jordbruk där man skördade rödbetsfälten för hand. Vädret motsvarade svensk högsommar - helt perfekt, enligt Helena och mig.

Det hela blev inte sämre av att bondgarden hade bade jordgubbar och egen glassfabrik. Helena och jag gjorde dessutom under helgen tva besök i den fina glassbaren pa stan, där man kan fa exempelvis tva chokladdoppade jättekulor för 20 kronor.

Vardag

Livet gar sin gilla gang här i Lajeado och jag börjar känna mig hemma. Det finns inte sa mycket att berätta, vill bara meddela att jag lever och mar bra.

I förrgar var jag pa pizzeria med min värdfamilj och pastor Erics familj. Det var jättetrevligt och jag kände hur mycket jag gillade dem allihop.

Igar var jag med pa fortbildning med religionskunskapslärare fran trakten. I Brasilien har man sedan tio ar bytt ut kristendomskunskapen mot allmän religionskunskap. Men fortfarande fokuserar man mer pa kristendomen i de lutherska och katolska skolorna. Jag är dock inte speciellt orolig för deras elever, tror att de lär sig minst lika mycket om andra religioner som svenska elever gör. Min asikt om den svenska religionsundervisningen i skolan är att den alltför ofta uteblir och att eleverna inte far nagon allmänbildning alls, varken om kristendomen eller andra religioner. Det finns tonaringar som inte vet vad en synagoga är eller att islam är en religion. Ska man skratta eller grata - eller kanske ändra pa nagot?

En intressant iakttagelse var att se hur engagerade religionslärarinnorna (30 deltagare och bara kvinnor) var och att religion för dem inte bara var damming historia utan att religionsämnet var nagot som angick barnen själva, en chans att utvecklas och att bearbeta livsfragor genom exempelvis arbeta med musik och teater i undervisningen.

Ett irritationsmoment (kanske i-landsproblem, Jesper?) var igar när jag, redan trött efter kursdagen, försökte köpa ett fickminne. Det skulle beställas och jag behövde ha passet med mig. Efter att ha gatt hem och hämtat passet och tillbaka igen, konstaterade de i och för sig vänliga expediterna att det tyvärr inte räckte med passet, utan jag var tvungen att ha nagot ytterligare, som jag knappt förstod vad det var, antagligen ett kort som bara brasilianare har. Slutligen kom vi fram till att jag ska ga dit en annan dag, tillsammans med en brasilianare som har detta dokument, och köpa i hans eller hennes namn.

Pa kursen igar var det en präst som undrade om jag ville berätta om Svenska kyrkan pa stiftets prästmöte som jag ska följa med pa imorgon. ¨Bara nagot litet, spontant. Du behöver inte förbereda dig¨.

Jag ser fram emot helgen da jag, om allt gar enligt planerna, ska fira min födelsedag, ha Helena pa besök samt ga pa varbal.

Bilder

Idag har jag lite ont i halsen och har skjutit upp det planerade besoket pa ett universitet. Istallet har jag lagt in nagra bilder i texterna nedan och här är ytterligare nagra:

Brasilienresenärerna

Amanda, Elin

Jenny och Helena
Min värdfamilj

Alair, Christian, Julia och Suzi Bellin

och andra trevliga brasilianare

med Juliana och Isadora i knät, pa stiftsarsmötet

Rebeca, Kimberley, Lucas, pastor Eric och Camilla

Allvar och glädje - gott och ont

Det har gatt i ett sedan jag kom till Lajeado. Exempelvis var jag i torsdags ute tolv timmar i strack for att besoka fem olika projekt. Efter en kort natts sömn var jag i fredags uppe med tuppen (ja, grannen har faktiskt tupp, fastän detta är ett villaomrade - jag hör honom gala envist just nu) och halv sju bar det av till ungdomskonferensen.

Jag har sagt det redan, men jag upphör inte att fövanas över trafiken. Det tycks vara normalt att ligga i 100 i ett villaomrade, eller i 80 pa en 40-vag. Jag ser folk som springande korsar motorvagen, eller som cyklar pa vanster sida av den. Det absolut värsta är dock att se smabarn pa 3-4 ar, lekandes ensamma i motorvagens dike, d v s i favelans utkant. De är max. en halv minut fran en säker död. Hur kan var och en tillata detta för sig sjalv, hur kan man leva i detta? Jag blir ledsen av att se det.

Trots den tidiga timman och den farliga färden hade pastor Eric och jag ett intressant samtal i bilen. Vi talade engelska, vilket nästan känns som mitt modersmal, atminstone i jämförelse med portugisiska (men aven portugisiskkunskaperna gar stadigt framat). Bland annat diskuterade vi kvinnomisshandel och sexuella övergrepp. Pa torsdagen hade vi nämligen besökt polisens kvinnofridsavdelning och dessutom ett jourhem för misshandlade kvinnor. Jag hade ocksa hälsat pa i ett barnhem, där det fanns en flicka i tolvarsaldern. Hon hade blivit sa svart sexuellt utnyttjad att hon blivit förstandshandikappad.

sovrum pa barnhemmet

Saväl den kvinnliga polisen som socionomen pa kvinnohuset talade om den patriarkala maktstrukturen som den framsta orsaken till att kvinnor blev misshandlade. De menade att man maste andra pa barnuppfostran sa att kvinnor och män förstar varandra (trots att de, enligt dessa, är olika av naturen). Det höll vi med om. Pastor Eric sa nu att han även ville ha ett teologiskt perspektiv pa det, om människans ondska i allmänhet och sa diskuterade vi vad som händer med förövaren, mannen. Jag berättade om mordet pa Engla, och om mediernas bevakning kring det.

Senare kom vi in pa olika kyrkor, som finns här och i Sverige, och jag fragade varför han var lutheran. Förutom att han pratade om kristendomen i allmänhet och om ett par andra punkter som var viktiga. kom vi aterigen in manniskosyn. En del kyrkor predikar om frälsning som kan fas för pengar. Skräckexemplet Assembly of God, som är stort i trakten, havar in massor av pengar som troligen gar raka vägen till ägaren (ja, just ägaren, som samtidigt är den andlige ledaren) av dessa kyrkor, radiostationer o. s. v. Den som vill kan ansöka om att fa driva en sadan kyrka som ett franchesiseföretag. Det lät inte klokt. Men även Katolska kyrkan har, enligt pastor Eric, kvar avlatsbreven i förtäckta former. Han menade att man inte heller kan, eller behöver, utföra goda gärningar för att förtjäna frälsning. (Detta ar alltsa den lutherska tanken om ¨frälsning genom naden och tron allena¨). Goda handlingar kan vi istället göra eftersom vi först har blivit älskade av Gud. Pa det sättet kan vi älska andra och vi gör det da inte för att fa nagot igen. Detta var en viktig skillnad, tyckte han. (En del pastar att var enda drift är egoism, även när vi gör bra saker för andra. Jag hoppas att det inte är sant.) Detta skiljer sig kanske lite fran Ivone Gabaras asikt att om alla bara respekterade de manskliga rattigheterna m m skulle vi inte behova nagon religion. Fast dit är det langt. Problemet är väl att som det ser ut nu finns det inte bara frid och fröjd i varlden, inte bara godhet.

Den konferens vi besökte hette CONAJE - Conferencia nacional de Juventude Evangelica. Det var mostvarande Lilla arsmotet i Svenska kyrkans unga. Skillnaden ar dock att Juventude Evangelica (Luthersk ungdom) inte ar ett sjalvstandigt ungdomsförbund, utan ¨bara¨ ungdomar inom kyrkan och de vet inte hur manga som deltar i ungdomsgrupperna, men pa deras stora kongress i somaras hade det varit 600 deltagare. Det var nu ca 15 stiftsrepresentanter - ungdomar och ungdomspastorer - närvarande, samt Helena och jag. Mangsidiga Edson hade hand om detta ocksa. Pa lordagen traffade vi aterigen Pastor Presidente Walter Altmann, och diskuterade ungdomsarbetets framtid. Jag tycker det är bra att ha ett relativt självständigt barn- och ungdomsförbund, men jag var samtidigt imponerad av hur ungdomar och vuxna arbetade tillsammans. Tydligen ar det inte lika populärt med ungdomsgrupper nu som i pastor Altmanns ungdom. Det finns manga andra aktiviteter. Helena och jag reagerade pa att ungdomssamlingarna, bade i Lajeado och i Porto Alegre, ligger pa lordagskvallar.

Manga hade valt ett religiost tema pa maskeraden...

Min lördagskväll tillbringades för övrigt pa stan, där min nya kompis Gisela och jag glodde pa folk. Tolv tusen ungdomar hade köpt biljetter till arets stora händelse i Lajeado: maskeradfesten, Festa fantasia.
Detta är Brasilien, sa hon. Detta ocksa.

Kommentera mera

Jag kommer nog inte att kunna skriva pa ett par dagar, for jag ska nu
- aka pa studiebesok i favela och till olika projekt (imorgon)
- delta i nationell ungdomskonferens i São Leopoldo (fre-lor)
- delta i en stor barndag har i Lajeado (sondag)

Under tiden kan ni som eventuellt laser denna blogg, garna passa pa att skriva nagon kommentar: ev reaktion, fraga eller bara saga hej och visa att ni finns.

En kyrka i denna del av varlden

Det har blivit dags att avsloja det ni alla sa lange har velat veta: fakta om kyrkan jag kommit till. (Sluta inte lasa, det ar intressant.)

Lajeado forsamling
Den forsamling jag befinner mig hos bestar av tretusen medlemmar (i en stad med 100 000 invanare, varav de flesta ar katoliker) och har tre pastorer: pastor Eric, pastor Valdecir och pastora Sheila. En av prastfruarna, Kimberley, ar avlonad kyrkomusiker pa deltid.

Det brukade komma dubbelt sa manga till gudstjansterna forut, men forsamlingen har just genomgatt en djup kris. Den forre pastorn brot sig namligen ur, tillsammans med halva forsamlingen, for att bilda en ny kyrka, som inte hor till IECLB. De nuvarande pastorerna kallades in akut och borjade for ett halvar sedan.

Vilken dramatik! Detta var inte forsta gangen forsmlingen delades: Nagot liknande skedde 1995. Det har ocksa hant i andra forsamlingar.

Vad ar det da for forsamling, den nya? fragade jag. - Ja, den ar val mer evangelikal, sa pastor Valdecir, men jag vet faktiskt inte, for jag har aldrig varit dar. (Det i sig sager ju nagot om hur frostig relationen ar).

IECLB
IECLB star for Igreja evangelica de confissão luterana no Brasil, d v s Den evangeliska kyrkan av luthersk tro i Brasilien.

Historia
Frona till denna kyrka saddes pa 1820-talet nar tyska invandrare kom till sodra Brasilien och bildade enstaka protestantiska forsamlingar, som var olika sinsemellan (lutherska, calvinistiska m fl inriktningar).
Protestanterna motarbetades, eftersom endast katolicismen var officiell religion i Brasilien. Praster utbildades i Tyskland. Invandrarna arbetade hart, men deras liv innebar en fortryckning av ursprungsbefolkningen.

Pa 1860-talet borjade missionarer fran vackelserorelser i Tyskland att arbeta i Brasilien och det var nu de forsta synoderna (stiften) bildades.

Vid slutet av andra varldskriget uteblev naturligtvis stodet fran Tyskland och synoderna maste skaffa en egen prastutbildning.

Kring 1950 bildades IECLB som en hel kyrka (inte bara forsamlingar eller stift). Den arbetar garna med ekumenik och dess ordforande, som jag for ovrigt traffade i Porto Alegre och som ar fodd i Lajeado, ar moderator i Kyrkornas varldsrad.

Exempel pa dagens verksamhet
I Porto Alegre fick vi traffa en kvinna som arbetade pa kyrkokansliets diakoiavdelning, med inkludering av handikappade (framforallt utvecklingsstorda), vilket IECLB har sysslat med sedan -92.

De har ett lutherskt teologiskt seminarium, som jag har besokt, i São Leopoldo. Fram till 1998 var namligen inte teologi erkant som akademiskt amne har, sa kyrkorna maste ordna egna skolor.

Ett tidigt arv ar ocksa de evangeliska (lutherska) privata grundskolorna. Jag ska besoka en sadan i oktober, tillsammans med rektorn Hertha. Problemet med dem tycker jag framforallt ar att de har avgifter, sa att inte alla barn kan ga dar. I Gustav Adolfsskolan (som grundades med svenska medel) har i staden har man dock over halften fattiga barn. Hertha tycktes verkligen ha ett stort engagemang for dessa barn och for att bedriva en god undervisning, nar det nu tydligen inte fungerade val i de allmanna skolorna.

I forsamlingarna ar kvinnororelsen OASE ett viktigt och dominerande inslag.

Kyrkan har inte enbart egen social verksamhet, utan arbetar tillsammans med de sociala folkrorelserna och forsoker engagera sina medlemmar dar. Men det kan ibland ga lite trogt, och IECLB kan fortfarande vara en lite sluten medelklasskyrka for europeiska attlingar. Man jobbar pa en forandring.

Pa en gudstjanst jag var pa, uppmanade prasten oss att diskutera i smagrupper (apropa dagens texter om kungar och apropa att det ar en nationell festvecka) om Brasiliens problem, ett exempel pa att kyrkan engagerar sig i samhallet.

Ur laten ¨vackra och ledsna Brasilien¨ (oversatt):
Aven nar vi lider, sjunger och ler vi.
Jag ar fran framtidens land, men framtiden kommer aldrig.

Lägesrapport

Jag vet inte hur manga intressanta tankar och fina formuleringar som har cirkulerat i mitt huvud, och delvis i min dagbok, dessa fem langa dagar som jag har saknat internet. Det finns sa mycket att skriva om men nu när jag har chansen vet jag inte var jag ska börja.

Värdfamiljen här har naturligtvis internet; datorn hade bara passat pa att fa virus lagom till min ankomst. Det är nämligen en ganska förmögen familj jag har kommit till. De har fem teveapparater (familjen bestar av fyra personer. Min egen familj har fortfarande bara en och den är tio ar gammal. Men jag är inte överdrivet intresserad av statusprylar eller tevetittande) tva bilar, swimmingpool, ett fint hus skyddat bakom höga staket, och hembiträde tva dagar i veckan. Jag har eget rum och hembitädet Liseti bäddar min säng och viker mina underkläder. Ska man skratta eller grata? Detta far bli ett eget inlägg sa smaningom.

Värdfamiljen bestar, som sagt, av fyra personer: Suzi, Alair och barnen Julia (15) och Christian (8). De är väldigt ömtänksamma och trevliga. Jag har ocksa traffat de tre prastfamiljerna och deras sammanlagt sju härliga barn.

Fredag
Jag var ensam hemma med hembiträdet. Det ösregnade och var kallt. Det enda materiella jag saknar hos min värdfamilj är treglasfönster, en smart uppfinning som tyvärr inte har natt Brasilien trots att här kan vara relativt kallt, omkring atta grader denna dag. Jag hade nagon romantisk idé om att jag skulle till ett varmt land jag skulle till, sa jag tog inte med sa mycket varma klader. Här har folk skor, atminstone inneskor, inomhus och vinterjackor utomhus, till och med under, vad jag tycker är, soliga sommardagar. Dock har jag lanat lite klader har och ska kopa egna. Förresten blir det varmare; vädret växlar med 15-talet grader fran dag till dag.

Lördag
Jag steg upp i ottan för att följa med till synodens (stiftets) arsmöte i en stad 30-40 minuter bort. (Trafiken är ett kapitel för sig. Landsvägarna kunde varit finare underhallna, och folk tycks inte tolka Para(stopp)-skyltarna lika bokstavligen som i Sverige, eller inse nyttan av att använda bilbälte även i baksätet. Christians favoritplats är i själva verket bagageutrymmet).
Arsmotet var ungefär som arsmöten brukar vara, exempelvis som i orienteringsklubben eller elevradet, men med nagra skillnader:
1. Det var pa portugisiska;
2. Det varade hela dagen: 8-17.
3. Det handlade om nagot jag inte var alls insatt i eller som direkt angick mig. (Annars brukar det vara jag som har skrivit verksamhetsberättelsen).
4. Jag hade ingen rösträtt och ingen egentlig uppgift.
Det var saledes lite drygt. Men jag tillbringade delar av förmiddagen i kyrkan med barnen som var med. De var sa söta. Bland annat övade vi en liten flicka, som redan hade örhängen, i att ga.

Trots allt gjorde jag nagra intressanta iakttagelser:
- Alla pastorerna och andra vigda (det finns ocksa nagra diakoner, missionärer och katekumener) hade rösträtt, utöver dem endast en ordförande eller motsvarande fran varje församling. Detta diskuterade jag lite med pastor Eric. Pastorerna utgjorde, enligt honom, 25 % av deltagarna. Det finns alltsa fler församlingar än pastorer.
- Det är ett evigt titulerande, kanske ett tyskt arv. Pastorerna tycks ha hög status, men de kallas t o m av kollegor och nära vänner, och i inofficiella sammanhang för, pastor(a) NN. Förresten kallar frun i min värdfamilj ofta sin man marido (make) och föräldrarna kallar sa gott som alltid sina barn filho och filha (son, dotter), vilket ju passar bra om man har en av varje. Juliana, sex ar, presenterar sig för mig: Meu nome e Juliana; Eu sou filha de pastor Claudio e pastora Sheila.
- När vi skulle diskutera i smagrupper talade nagra om problemet med sma församlingar. De menade da sadana med omkring 20 (!)medlemmar, egen kyrka och gudstjanst nagon gang per manad.

Pa lordagskvallen var barnens kusin Anna här: en 26-arig kvinna, utbildad och arbetande arkitekt, som fortfarande bor hemma, kanske p g a ekonomin. Hon bekräftade att familjen Bellin var rikare än manga andra. Julia kommer inte att behöva arbeta för att försörja sig under sina studier, hennes familj har ju pengar, men de flesta har det inte. Vissa har inte mat.

Söndag
I ett svagt ögonblick hade jag kommit överens med prästfrun Kimberley att jag skulle ga pa bada gudstjansterna: kl 9 (!) och kl 19. Den första var lite mer traditionell medan den andra hade en overheadsanger och lite mer spontanitet. Bada var pa portugisiska och ingen hade nattvard.

Daremellan var jag pa lunch med ett hundratal kyrkpersoner pa en s k predikopunkt, ett laduliknande hus som fungerar som bade kyrka och samlingssal i ett bostadsomrade.

Mandag
Den f d rektorn, Hertha, för en av stadens lutherska skolor, och jag for till São Leopoldo, en oväntat trevlig utflykt. Hon hade tyska som modersmal och vi kunde prata om politik och natur och allt möjligt.

Tisdag
Idag var jag i Porto Alegre pa bussutflykt till Porto Alegre med klubben for ¨kvinnor i den tredje aldern¨. Det bästa var att prata med Gisela, 27 ar, som följde med sin mormor och att jag fick chans att träffa Helena.

Fran det ena till det andra

Jag har inte kunnat komma at bloggen pa nagra dagar. Det finns mycket att berätta, men jag skulle nu vilja börja med att skriva nagot om den brasilianska maten. Vi blev verkligen positivt överraskade, eftersom vi trodde att det skulle vara ris och bönor mest hela tiden. Den karakteristiska böngrytan feijão finns alltid med, men vi har för det mesta ätit nagon typ av buffé. Bland annat har vi flera ganger varit pa en lunchrestaurang där man för 9 reais, motsvarande 36 kronor, far fri tillgang till exotiska frukter, sallader, grönsaker, ris, pasta, potatissallad, kött och fisk av olika slag, kyckling, omelett och goda bananpiroger m m. samt en tallrik fran det dignande efterrättsbordet.

1: En rolig figur pa konstmuseet
2: Exempel pa brasiliansk mat
Igar var vi pa avskedsmiddag pa en charruscheria, en speciell typ av grillrestaurang. Där at vi buffe och till det kom personalen med olika sorters grillat kött: far, fläsk, nöt, hönshjärta, korv etc. Dessutom var det en show med musik och dans, typisk fran bygden: region Rio Grande do Sul. Vi tyckte att det var som en blandning mellan Österrike och Vilda Västern. Showen var ganska masuchistisk, och tydligen är det brasilianska samhället ocksa sadant fortfarande. (Det finns en film fran upptradandet pa Elins blogg!)

Apropa jamstalldhet och välfärd kommer jag aldrig att glomma Lasis (var guides) uttryck när jag - pa portugisiska! - berättade om den svenska föräldraförsäkringen. Que coisa boa! - Vad bra! I Brasilien far mammorna stanna hemma fyra manader, papporna sex dagar.

Vi har haft en fantastiskt bra introduktionsvecka. Edson, som har hand om oss, älskar vi verkligen. Han är katekumen (d v s ung. församlingspedagog) och arbetar pa kyrkokansliet pa avdelningen för kristen utbildning. Han är musiker ocksa, har varit redaktör för psalmboken, skrivit sanger till den och till en cd som vi fick igar: Frön till frihet. Efter seinariet har vi haft lektioner onm brasiliens kultur och om kyrkans historia, besökt den teologiska högskolan där vi även handlade i bokhandeln (bl a psalmböcker och en barnbok av Edson naturligtvis)
och besökte avdelningen för mission - eller snarare diakoni - bland indianer, ett arbete som Svenska kyrkan stödjer, samt varit pa konstmuseum och pa kulturhuset i Porto Alegre, besökt ett daghem och ett fritidshem som kyrkan driver - med statliga bidrag - i favelan m m. Helena ska troligen arbeta med barnen där.

Nu ska vi spridas ut och jag kommer verkligen att sakna Edson, Sibeli, Helena, Jenny och Elin. Vi har haft väldigt kul ihop.

Nu sitter jag i prästgarden hos pastor Eric med familj i Lajeadro, kom nyss med bussen hit där jag ska vara drygt tva manader. Snart ska jag vidare till värdfamiljen. Fortsättning följer.