Avsked.... fest och förtvivlan

Igar var det avskedsfest för mig i pastor Eris prästgard. Min värdfamilj (som jag inte bott hos de senaste tva veckorna, eftersom jag blivit inbjuden att bo hos pastorsfamiljerna, vilket har varit väldigt kul - det känns som att jag har fatt en hög extra föräldrar och smasyskon) var där, liksom alla tre pastorsfamiljerna, kyrkoradet, nagra körsangare med flera. Det känns otroligt att de ordnar en fest för mig, en till, för jag hade ju födelsedagsfest ocksa. När jag säger det säger de bara att de beklagar att det inte blev nagon mottagningsfest ocksa, att de hade tänkt det, men blev överrumplade av mitt ankomstdatum. Pastor Eric höll tal. Jag fick ett vackert halsband och delade själv ut presenter fran Sverige, som blev uppskattade. Det var en enkel fest med korv och bröd där alla gäster (utom jag) delade pa kostnaden, men jag tyckte bara det var kul att man kan fixa nagot sa oproblematiskt. Varför gör vi inte det i Sverige?

Det är trakigt att jag maste aka redan nasta vecka (inte hem, utan till Fortaleza i norra Brasilien tva veckor). Tre manader, varav tva har i stan, är egentligen väldigt lite. Det hade nog varit intressant att stanna ett par manader till, eller att senare i livet aterkomma och stanna ett par ar. Fast kommer det att hända?

Jag kommer verkligen att sakna alla härliga personligheter här.

Fast mest av allt är jag förstas glad för den här tiden, som, vilket jag sa pa festen, har betytt mycket och varit som en enda stor present för mig.

Nu när det närmar sig ser jag faktiskt ocksa fram emot att fa komma hem igen och att leva i Lund, inspirerad av den här tiden.

PS
Att festen var redan en vecka innan avfärd har nog att göra med att pastorerna bara är lediga pa mandagar. Att ordna en fest för mig är typisk fritid för dem. Eller rättare sagt, nagon egentlig fritid finns inte. Pastorernas arbetsvillkor och deras familjers levnadssätt är ett kapitel för sig. Vi har till exempel

• pastora Sheila som far betalt för halvtid men arbetar heltid: morgon, eftermiddag, kväll. (Jag ska försöka ändra detta till nästa ar, säger hon.) Hon och pastor Claus, som är skolpastor, har bara fredagskvällen ledig tillsammans under veckorna. Deras flickor är sex respektive 1,5 ar och barnpassningen och hushallsarbetet skulle, enligt P. Sheila, aldrig fungera utan hembiträdet/barnsköterskan som kommer varje eftermiddag. Det är dyrt, beklagar hon, men, som hon säger, hon är inte hemmafrutypen. Hon är imponerad av den svenska föräldraförsäkringen (här har man bara fyra manader för mamman, eller tva, om man som hon blir övertalad av kyrkoradet att börja jobba igen eftersom församlingen star utan pastor.) men tvivlar pa mäns förmaga att passa barn och hushall samtidigt. A andra sidan är väl hennes man den som är mest engagerad i hemmet. Dessa bägge är för övrigt ocksa de, enligt mitt intryck, mest liberala pastorerna, som beklagar att homosexuella pastorer här inte kan leva öppet och säger att IECLB ligger langt efter. Att en pastor i en kyrka, där kvinnliga pastorer förekommer, maste acceptera sina kollegor jämför pastor Claus med att de maste acceptera barndop (vilket vissa pastorer här inte har gjort, därav splittring). Abort kan de tänka sig bara i vissa undantagsfall men de är medvetna om problematiken med illegala aborter. Abort är förbjudet i Brasilien.
• pastor Valdeci som säger att han är i tjänst dygnet runt. Hans fru säger att det hon inte gillar med att vara prästfru är flyttarna. De flyttade 200 mil sist och hon har varit rätt deppig. Pa samma gang miste hon sitt jobb och hon säger att det är sa trakigt att bara ga hemma. Nu ska hon dock börja jobba pa handikappinstitutionen jag beskrev och sova där tva nätter i veckan medan pastorn sköter hemmet.
• pastor Eric och Kimberley som har flyttat ända fran USA. Kimberley är väl den mest traditionella prästfrun, jobbar lite med engelsklektioner och kyrkomusik, och samtidigt den till synes lyckligaste. Det är inte enkelt att säga hur folk bör leva sina liv. Det är pa sätt och vis beundransvärt att som pastorerna här jobba ¨sa mycket som behövs¨. Jag önskar bara att alla människor hade samma frihet att, inklusive hänsyn till andra, välja livsstil.

PPS

Hela skolans gymnastiksal fylldes med vatten (och fisk) och vattnet steg ännu högre än sa. Skolan ställdes in och manga hem blev översvämmade. Nu har det börjat sjunka undan. Faktum är att flodens vattenniva, p g a regn längre upp vid floden, pa tva dagar steg med 26 (!) meter. Sexariga Juliana har manga bra kommentarer: - Gud sa ju att det aldrig mer skulle bli en sa stor översvämning!

Rosa ar ocksa en vacker farg

Pa det hela taget har det varit en fantastisk upplevelse att vara har i Brasilien. Valdigt kul har jag haft och jag har lart mig mycket. Vissa saker har jag dock lart mig den harda vagen. Exempelvis att tvatta. Jag brukar inte tvatta hemma men det har hittills gatt bra att gora det bade i Harnosand och hos familjen Bellin och hos p Valdeci har i Brasilien. Min metod gar ut pa att tvatta vitt i en maskin och allt annat i en maskin. (Redan det tycker jag ar lite radikalt, for mamma brukar sortera sa noga med varenda farg separat, men det kanns krangligt nar det bara ar mina klader) Igar var maskinen redan igang men pastora Sheila lovade att lagga i kladerna senare. Jag hade alltsa sorterat sa att jag hade en pase med vitt och en med fargade klader. Det brukar ga bra att blanda, sa jag, och syftade pa att blanda de fargade kladerna med varandra. Att man tvattar vitt for sig tyckte jag var sjalvklart. Tyvarr blev det ett litet missforstand och ni kan ju rakna ut vad som hande. P. Sheila brukar tydligen blanda in det vita ocksa, for hon vet vilka klader som fargar av sig. I detta fall var det antagligen bland annat min illroda sjal som var boven. Handtvattas separat star det i tvattradet. Synd att jag inte laste det. Nu ar nastan alla mina tidigare vita klader bebisrosa. Det var nog min hittills tyngsta stund har i Brasilien nar jag insag det. (Moljligen undantaget diverse katastrofer vid Iguazuresan, men dem forsoker jag fortranga.) Det ar inte roligt och det hjalper inte att tanka i stil med...

• Vad kul att fa anledning att kopa lite nya klader.
• Jag har rad att kopa nya klader.
  
• Jag har fatt sa mycket gratis har i Brasilien, billigt leverne, presenter, upplevelser.
• att de fattiga familjerna i favelan inte har rad att kopa nya klader
• Jag har fatt en ny udda stil.
• att man inte ska fasta sig vid materiella saker, visdomsord i stil med "Samla inte dina skatter pa jorden dar mal och mask forstor..."
• Jag har i alla fall inte blivit ranad.
  
• som sexariga Juliana sa: Rosa ar ocksa en vacker farg.

Pastor Claus sa att en olycka kommer sallan ensam. Dagens handelse i Lajeado ar namligen att den arliga oversvamningen ar har. I formiddags hjalptes vi at att utrymma hela kallarvaningen i forsamlingshemmet. Den kommer att bli vattenfylld fran golv till tak, liksom skolans gymnastiksal och en del hem brukar bli. Da, pa formiddagen, sag jag inget vatten men nu har det redan bildats sma sjoar inne i stan. Det har regnat en hel del och ny ar det dels floden och dels de underjordiska kanalerna som ar oversvammade och lacker. Vattnet stiger med en halvmeter i timmen.

En kvall i rosa
Igar kvall latsades jag vara tolv ar igen, nar jag var barnledare pa pyamasparty i prastgarden. Det var barn-/ungdomsgruppen med ett par ledare i 20-arsaldern forutom mig som hade overnattning. Flickor och pojkar hade separata fester. Det var kul haromsondagen nar de unga ledarna visade de fardiga inbjudningskorten for pastor Eric och fragade om det var okej att flickorna sov hos honom och att alla at lunch dar sedan pa sondagen - och att han passade pojkarna i forsamlingshemmet.

Flickorna holl verkligen igang med morkerkurragomma o s v och klockan tva satte de pa en film. Den enda smolken i bagaren var att jag hade lovat spela flojt i kyrkan pa sondagsmorgonen klockan nio.

Bilder fran Iguazufallen och fagelparken

Forsta dagen osregnade det men nasta dag var det fint vader. Vattenfallen var jattevackra uppifran och helt obeskrivligt maktiga nerifran, nar vi stod pa en bro i floden och blev genomblota igen av allt stank.




Pa tal om att bli tolv ar igen sa kom jag till att tanka pa en barnvisa vi sjong med juniorkoren.
Den fina latta fjarilen flog ut fran Herrens hand
med stank av guld pa vingarna och purpurroda band
och alla varldens konungar i alla varldens slott
kan inte skapa fjarilar, det kan var Herre blott
det kan var Herre blott

PS. Mamma har lost gatan med psalmversen: Det var nr 298, Gud ditt folk ar vandringsfolket. Nu har jag en ny: Hela jorden ar full av din harlighet, hela jorden ar full av din harlighet, hela jorden ar full av din harlighet - lovad vare Gud! DS

Att bli beskriven

Jag har nu, antagligen langt efter en del andra, last artikeln om Helena och mig i Amos lundadel. Det var lite nervost nar vi blev intervjuade, for man vet aldrig hur en journalist kan vrida pa det man har sagt. Och sa undrade jag om jag sagt nagot vettigt over huvud taget. Jag vet att inte alla citat ar exakta, men det var anda en sann bild och ratt fin artikel sa jag har pustat ut. Bara en sak konkret sak kan jag beklaga: att folk ca femton ar efter bildandet av Svenska kyrkans unga fortfarande kallar oss Kyrkans ungdom.

"Sedan ar det det har med spraket" sa jag, och visst kan jag inte uttrycka alla kanslor i ord har, men det gar anda pa nagot satt. Idag pa restaurangen till exempel holl Juliana, 6 ar pa att satta i halsen, och da reagerade jag instinktivt och ropade Hon satter i halsen pa svenska. Mamman fattade. Annars gar det bra med portugisiskan nu, synd att jag inte ska stanna langre.

Aven i forsamlingsbladet har i Lajeado har det varit en liten artikel om mig. Amanda ar en ungdom pa nitton ar, dotter till ett par praster i Sverige. Kort och gott. Och sa stod det om utbytet och om vad jag hade gjort, att de tackade Gud for mig och onskade mig valsignelse i resten av livsresan. Det var fint skrivet.

ps. Helena och jag ar lyckligt hemkomna fran Iguazufallen, som var jattevackra. Jag ska lagga in bilder en annan dag. ds

Kokt potatis och folkdans - nagra tankar kring kultur

I fredags kvall var jag pa kyrkomotets kulturkvall. Det var ganska trevligt. Vi holl till i ett stort talt pa en skolgard. Som vanligt var det buffé, och som vanligt bestod den av farska rodbetor, tomater, kokt blomkal, potatissallad, ris, spagetti och olika sorters kott och korv m m. Denna gang fanns det aven kottgryta och kokt potatis. Det var langesedan jag at det och det var faktiskt riktigt gott. Vi fick som gava olglas som blivit over fran surkalsfestivalen i juni. Som jag kanske har namnt ar detta en bygd med ett starkt tyskt kulturarv. Det visade sig ocksa sedan vid folkdansuppvisningen da det var en hel del tysk dans, men aven annan.

Dar fanns ocksa en fotoutstallning om militardiktaturen. Ett av manga problem under diktaturen var att det var forbjudet att lasa tyska bocker och att ha gudstjanst pa tyska (eller for den delen pommerska, som en av prastfruarna har som modersmal) och eftersom de allra flesta pastorerna i IECLB pa den tiden var tyskar sa hade kyrkan stora problem och hade hemliga samlingar i hemmen. Hela diktaturen praglades av censur, vald och liknande hemskheter som i andra historiska diktaturer t ex Sovjet och Spanien. Diktaturen pagick 1968-85 och anda talar folk forvanansvart sallan om den.

Det var inte sa manga unga pa kulturkvallen, men jag pratade med en som hette Patricia och som jobbade pa stiftskansliet och var dotter till vice stiftspastorn. En av norskorna sa att i Norge ar det manga fler unga som deltog i kyrkopolitiken, bade i ett speciellt ungdomsformote och i det riktiga kyrkomotet, dar alla partier ar tvungna att ha nagon under 30 ar. Kollade faktiskt motionerna till arets kyrkomote innan jag skulle prata om Svenska kyrkan pa stiftets prastmote och det fanns nagot sadant forslag men jag vet inte hur det har gatt med det. Det basta vore ju om vi unga kunde komma in pa samma villkor som de aldre vuxna, men det verkar ga lite trogt. Det ar snarast som att vi inte har samma villkor som aldre nu.

Har kanner jag mig som barn, ungdom och vuxen om vartannat. I teoretiska diskussioner forsoker jag halla igang sa gott det gar, men med praktiska fragor blir man lite mer hjalplos i Brasilien. Forresten ar mina vanner har otroligt omtanksamma. Idag exempelvis, nar jag satt med orkestern och vantade pa lunchpaus, dok pastor Valdeci upp och fragade "Har du atit nagot?". Nar jag svarade nej strackte han fram tva stora muslikex.

Jag bor med pastor Valdecis familj den har veckan. Igar kvall var vi pa konfirmation i grannstaden, dar han hjalpte till med gudstjansten eftersom de inte hade nagon pastor for tillfallet utan "bara" en katekumen/pedagog. Medan vi vantade diskuterade Rosi (mamman) och jag jamstalldhet och kyrkor. Hon ogillade starkt alla pingstkyrkoliknande inslag och lovsanger som vissa medlemmar vill ha i IECLB. Daremot alskade hon den "mycket vardefulla" lutherska teologin, gamla psalmer (t ex O store Gud, som vi sjong pa konfirmationen), traditionella gudstjanster och att fira reformationsdagen, 31 oktober "en mycket speciell dag for mig" med pompa och stat, t ex trombonparader pa stan. For att smalta in lite har jag i alla fall skaffat mig en pin med lutherrosen och en med IECLB:s logotyp, se bildbevis nedan:

Konfirmanderna var kladda och kyrkan pyntad precis som till brollop. Sjalva konfirmationsmomentet (de hade nog haft nagon redovisning en annan dag) bestod av ett par fragor om ifall konfirmanderna ville leva enligt kristen tro, samt forbon for konfirmanderna tva och tva. Sedan var det nattvard, da en konfirmand i taget skulle ha halvcirkel med sin familj och faddrar. Det var tretton konfirmandfamiljer och nagra ytterligare kyrkbesokare och det drog minst sagt ut pa tiden. Vi hann sjunga igenom nastan hela psalmboken och lyssna pa manga korsanger. Vi satt pa laktaren hos koren och de sjong fint. Den sa kallade organisten spelade dock fruktansvart illa, i otaktoch det hordes konstiga pip fran elorgeln. Jag har forut tankt att det funkar kanske anda utan utbildad musiker men jag ar beredd att andra mig. Hela konfirmationen holl pa mellan 20 och 22 och sedan var vi pa middag. Konfirmanderna har laser 2-3 ar och konfirmeras nar de ar 13. De lar sig en hel del teori och ett par av dem overraskade mig lite nar de skrev i utvarderingen att de roligaste hade varit att lasa om kyrkans historia.

Idag var det kyrkomotets avsluningsgudstjanst klockan nio pa morgonen. (Passande nog var det just den har natten som vi andrade till sommartid och missade en timma - ar nu bara fyra timmar efter Sverige, nar ni har andrat till vintertid ar vi bara tre timmar efter.) Den varade ocksa tva timmar och uppfyllde alla Rosis onskemal om hogtidlighet, men var ganska fin. Pa eftermiddagen var det upptraden - det var da jag spelade med skolorkestrarna. Bland annat var det en trubadur som (ironiskt hoppas jag) sjong "Gud ar gauchu"=fodd i denna delstaten Rio Grande do Sul". Det ar ju just det som missionen de tjatade om handlar om, att kristendomen och IECLB inte bara angar den tyskattade medelklassen har i soder.

Portugisiskkunskaperna, atminstone forstaelsen, gar framat och jag har i eftermiddag, medan jag solade pa terassen, tagit mig igenom halften av en liten bok som vi fick pa motet, ett officiellt uttalande (eller egentligen bara bakgrund och policy for hur man ska diskutera pa ett respektfullt satt) fran Lutherska varldsforbundet om samlevnadsfragor. Det sager bland annat (pa tal om att egentligen inte saga nagot) att samlevnadsfragorna inte ar det centrala i Bibeln/kristendomen, utan att vi kan leva med att det finns olika asikter har i varlden.

Imorgon aker Helena och jag till Iguazufallen - utsikten ar forhoppningsvis (och enligt Elin och Jenny) sa vacker att den kompenserar fjorton timmars enkel resa med buss. Antagligen blir det inga fler blogginlagg forran pa fredag. Ha det sa bra darhemma!

Guds mission - var passion

Detta ar temat for kyrkomotet, hogsta beslutande organets, nationella konferens som ager rum i grannstaden Estrella dessa dagarna. Det ar ocksa rubriken for kyrkans, IECLB:s, nya missionsplan for de narmsta aren.

Lagg marke till tva skillnader mot Svenska kyrkan:

1. Kyrkomotet har ett tema, inte bara diskussioner om olika motioner etc.

2. Detta tema ar mission.

Jag var med och dekorerade kyrkan infor invigningsgudstjansten onsdag kvall. Pa altaret hade vi en bat, en riktig eka i naturlig storlek. Ovanfor hade vi ett segel, framfor det ett stort kors och i foten pa korset en jordglob. Detta bildade samtidigt IECLB:s symbol: korset, jordgloben och fyrhorningen som ska paminna om nagot brasilianskt byggnadsverk. Textilierna pa altaret och i talarstolen var roda med fisknat. Vi tog in stubbar som vi prydde med hemgjorda ljus och med grona blad. Pa ena vaggen hade vi ett stort fisknat, dar de senare hangde upp symboler for varje stifts missionsarbete. Allt detta skulle alltsa symbolisera mission. Jesus sa namligen till ett par fiskare nar han ville att de skulle bli hans larjungar: "Kom, jag ska gora er till manniskofiskare".

Helena var ocksa med. Invigningsgudstjansten, som borjade klockan atta pa kvallen, var hogtidlig och varade en timma och femtio minuter. Mycket tid gick at till de inledande halsningarna fran alla "viktiga" personer inom kyrkan och fran internationella gaster (Helena och jag behovde dock inte tala), vilka alla sa samma artighetsfraser och hogtidliga ord. Kyrkan var fullsatt, med 150 ledamoter och diverse andra. Nattvarden gick till pa ett satt som jag aldrig har varit med om forut: Bankraderna vande sig mot varandra tva och tva och ett antal praster m fl delade ut vin och brod som vi skickade mellan oss. De har manga fina psalmer har och alla taket lyfte nastan for alla sjong med. Det var fint.

Vi skolkade, pa uppmaning av en av pastorerna, fran det mesta av sjalva motet. En sak som vi sag var en powerpointpresentation om "Guds mission - var passion" som presenterade hela Bibeln under rubriken Guds passion genom skapelsen, Jesus, den helige Ande och solidaritet.

Helena: Vad sager de nu?

Jag: Att Jesus helade manniskor och uppvarderade barn och kvinnor.

Helena: Vet inte folk har redan det?

Bra fraga. Tankvart. Ar det onodigt eller nodvandigt att tala om varfor det ar viktigt med mission for folk som redan ar engagerade i kyrkan?

Helena, en representant for Norska kyrkans

internationella avdelning och jag

Det basta pa motet var att vi traffade tre norskor som vi kunde prata svenska med, medan de pratade norska forstas. Med dem diskuterade vi mission. Bland annat fanns det en prast som hette Mona, fran Norska missionssallskapet. Hon jobbar pa ett teologiskt institut som utbildar missionarer har i Brasilien. Vi fragade henne hur man i praktiken bedrev mission och da berattade hon hur de gjorde i nordostra Brasilien dit de akte 50 personer med buss och under en manad gjorde hembesok och hade gudstjanster i parker i en viss stad, for att sedan bilda en liten ny forsamling. De som blev kristna hade oftast, enligt Mona, varit katoliker till namnet innan, men med sa stor inblandning av naturreligioner och sa liten inblandning av Jesus att de knappast kunnat kallas kristna. Bland indianer daremot, har jag tidigare hort, arbetar IECLB, inte med sadan traditionell mission. I sodra Brasilien gick det lite trogare pastod Mona eftersom har var det "mer som i Europa". Fast de jobbar en del med cellgrupper har. Cellgrupper, sma samtals- och studiegrupper som traffas i hemmen, ar nagot som Helena och jag tycker att vi borde ha mer av i Svenska kyrkan.

Med en annan norska pratade vi om hur hela synen pa mission haller pa att omvarderas i norra Europa, nar vi inser att kristendomen minskar dar medan den okar i de sydliga landerna. Man vill ha diakoni och mission som en helhet, att mission innebar hela kyrkans uppdrag, och ska ske inom kyrkan och inte i speciella organisationer och bade hemma och i andra lander. Och sa diskuterade vi Norska kyrkans framtid och dess egen onskan att skiljas fran staten. Ar ni inte radda att tappa medlemmar? undrade jag. Nej inte sa farligt, sa hon, vi var livradda nar vi sag att Svenska kyrkan skulle skiljas fran staten, men ni tappade ju faktiskt inte sa manga medlemmar som man hade befarat.

Hon papekade att manga lutherska kyrkor i syd identifierar sig med vara frikyrkor. Pastora Sheila har papekat det "Det var precis som nar vi var natt och jamnt tolererade av den katolska statsreligionen".

Apropa katoliker foljde jag igar kvall med pastor Valdeci till katolska kyrkan, dar han holl ett foredrag om ekumenik, vilket han definierade som narmande och samarbete mellan (men inte hopslagning av) kyrkor. IECLB och katolska kyrkan och nagra andra brasilianska kyrkor har ekumenik men manga andra t ex pingstrorelsen vill inte vara med. Vi diskuterade en del om hur vissa vaxande (pingst)kyrkor har erbjuder kortsiktiga losningar och hur de saknar socialt engagemang: Livet handlar inte om oss tillsammans utan bara om Gud och MIG.

ps. Kan nagon tala om for mig vilken psalm detta ar: "Da ska lovsang, da ska lovsang stiga stark som havets bruuuuus..."? Den finns pa portugisiska ocksa: Fonte da celeste vida. ds

Hur jag hamnade pa mentalsjukhem i Brasilien

I mandags morse: Jag vaknar jag av väckarklockan klockan atta, eftersom jag sedan ska ga till gymmet klockan nio, dagens enda inplanerade aktivitet. Tio över atta när jag fortfarande ligger i sängen kommer Suzi (min värdinna)och säger att pastor Valdeci har ringt och ska ringa upp igen. Tjugo över ringer han och berättar att jag ska följa med hans familj till Pella Bethania, som vi hade pratat om att jag eventuellt skulle besöka pa tisdagen, och sedan själv stanna över natten. ¨Ska vi säga klockan nio?¨. Strax efter nio har jag ätit frukost, duschat etc. samt packat mina saker och aker iväg tillsammans med pastor Valdeci och hans familj. Är det nagot man behöver vara - eller bli - i detta utbytesprogrammet i Brasilien sa är det flexibel och beredd pa överraskningar.

Allt vad ni har gjort mot dessa mina minsta broder, det har ni gjort mot mig

Pella Bethania är en kyrklig, men självständig social institution ute pa landet. Den har den stora floddalen Rio Taquari pa ena sidan och pa andra sidan akrar, sjö och hagar. Kyrkan, boningshusen, tvättstugan, huvudbyggnaden m m ligger i en stor park full av fruktträd och blommor. Otroligt vackert! När jag var där var det dock mest ösregn och aska, paminde om svensk sommar faktiskt.

Stället är nästan självförsörjande pa jordbruk. I skafferiet räknade jag till 160 ägg, vilket nätt och jämnt blir ett var till alla som bor och arbetar där. Institutionen grundades 1892 och var da främst barnhem. Idag bor där 22 barn mellan tio och arton ar. De har problematiska familjer. Man har kapacitet att ta emot 85 stycken, men efterfragan har minskat eftersom fler tas om hand hemma pa olika sätt via kommunerna. Den största delen av institutionen bestar numera av de 120 vuxna och äldre, varav de allra flesta har nagon form av mentalsjukdom, utvecklingsstörning och/eller fysiskt funktionshinder.

Himmel eller helvete? Det fanns kulturaktiviteter varje dag, fantastisk utemiljö och fin stämning. Kanske uppvägde det delvis renoveringsbehovet och personalbristen och kanske behöver det, när man befinner sig i en svar situation p g a handikapp eller ¨svara hemförhallanden¨ inte vara det sämsta att bo pa institution. Asyl kallades det, och det var verkligen en asyl, en tillfällig eller permanent oas för dessa människor, som kanske inte direkt fick sa mycket rehabilitering, men de fick ett hem. Flera av de totalt 48 (inklusive personal i kök, jordbruk och tvättstuga) anställda bodde pa omradet och jag tyckte att de behandlade folk med mycket kärlek och respekt.

Det är inte lätt detta med tilltal. Jag har lättare att vänja mig vid att tilltala andra med titlar - det kan t. o. m. vara praktiskt eftersom man slipper lära sig namnen - men det är ovant att själv bli titulerad. Barnen kallade mig senhora som kan betyda fru eller fröken för man säger sa till alla vuxna kvinnor. Senhora tem filhos? Har frun barn? (Ska man känna sig hedrad eller?) Nej! jag är bara nitton. Jasa! Sa smaningom kallade de mig istället tia = tant. Jag visade bilder fran Sverige för flickorna, rensade feijão (bönor) med ett par av dem och lekte ta´n.

Tänk er...

• att sitta i ett rum, ett litet smutsigt rum i stort behov av renovering, som är möblerat med tva sängar, tva stolar, klädskap och handfat, att sitta där pa sängkanten och smaprata med en utvecklingsstörd kvinna. Att sitta där och bara tiga tillsammans. Att känna att jag har just nu all tid i världen att bara sitta här och betyda mycket för henne. Och fundera pa hur hemskt det vore att bo här bland dessa smutsiga kläder. Och fundera pa att hon har vuxit upp här. ¨Mina föräldrar är döda, de är i himlen, detta är mitt hem nu.¨. Och inse att det hon saknar är möjligen mänsklig uppmärksamhet, men materiellt gar det att leva sahär.



• att prata med en förestandarinna som ensam dygnet runt har hand om 22 personer med olika sorters handikapp. Hon bor i korridoren tillsammans med sin man, sedan 23 ar. Barnen är gifta. Paret har hus i staden ocksa, men det är ju sa fint här. Hon städar, serverar mat, ger omsorg och mediciner. Är frun sjuksköterska? fragar jag. Nej, jag har bara gatt fem ar i skolan, men det här är sadant man lär sig genom praktik. Det är inte lätt, men om man gillar det sa. De är min andra familj... Man far göra sitt bästa med det man har. Och om frun fick önska nagot, vad saknas har? En fläkt vore bra, det blir sa varmt här om sommaren. Är hon hjältinna eller offer? Och hur ska man se pa Rosis, pastor Valdecis frus som kanske ska börja jobba pa Pella Bethania, lönesamtal: Äsch, lönen bryr jag mig inte om.



• att sitta hos en annan kvinna, en alert dam, som spelar polka pa dragspel. Sedan kommer förestandarinnan och dansar i korridoren tillsammans med en liten kvinna som har Downs syndrom. Vi skrattar. Och jag känner plötsligt att jag upplever Livet.

Jag hade sa gärna stannat en vecka, men det kunde jag tyvärr inte denna gang.

Pa hemvägen över gropiga grusvägar sag jag solnedgangen spegla sig i vattenfyllda risfält med blagra moln vid horisonten. Jag har sällan sett nagot sa vackert.

PS. Ni som vill kan förresten läsa ett par texter jag skrev i somras för höstnumret av Torns församlingsblad DS

Apropa oberoende

Jag har senaste veckan hallt mig lite uppdaterad genom att läsa pa DN:s hemsida. Där hittade jag en intervju med Nina Björk 11 oktober. Rubriken är Finns det fria själar?

Nina Björk verkar vara rätt klok tycker jag, kanske inte i första hand för sina asikters skull, men för sin förmaga att vrida och vända pa saker och att ifragasätta sig själv och andra.

Här i Brasilien är jag väldigt beroende av andra, vilket kan vara hemskt frustrerande. Samtidigt litar folk pa mig ocksa. Jag känner att det är en väldig styrka egentligen, att kunna känna tillit. Hur fri är egentligen den människa som bara litar pa sig själv?

Jag kommer ihag ett citat fran en bok jag läste och skrev om pa gymnasiet, namligen Malarens döttrar (minns ej författarens namn).
- Inte väljer vi vara liv - livet HÄNDER en och man far vara glad om man kan halla huvudet ovanför vattenytan.

Ända är det ju vad vi strävar efter, att kunna välja vara liv. Det talade vi ocksa om pa Sida, att fattigdom handlar inte bara om ekonomiska tillgangar, utan ocksa om att sakna inflytande över sitt liv. Det är väl klart att vi vill välja vara liv?

Man bör dock komma ihag att ens människovärde inte bestar i förmagan att välja ett bra liv, till exempel i min alder när manga känner press av att behöva välja en framtid, sasom en utbildning, ett yrke, en ideologi, en familj, en livsstil:

Var det liberalismen som tog livet av Benedictsson? - Jag tror inte att ideologi förklarar ett enskilt självmord. Men det hon gjorde var ganska nytt i mänsklighetens historia, särskilt för kvinnor: att koppla ihop varandet med görandet. Så om man då misslyckas med sin stora befrielse, då är man kanske värdelös?
-----
Som att man säger till sina barn att de inte måste vinna, att det räcker att göra sitt bästa. Men varför måste de göra sitt bästa? Tanken att människovärdet är lika med förmågan och viljan att anstränga sig kommer ju från Locke och Mill. /Nina Björk

Folk säger ocksa till sina barn: Tänk pa de fattiga barnen som inte kan ga i skolan! Att ha beslutsangest inför högskolan eller riksdagsvalet är väl ända ett litet problem jämfört med dem som skulle vilja läsa vidare men inte kan, eller som lever i en korrupt stat eller i en diktatur, eller den som inte kan välja vem den vill gifta sig med?

Däremot påstår jag saker i ett samhälle som lever enligt tron att vi är suveräna varelser, och den ene får inte lägga sig i den andres val. Men det är en odemokratisk tanke. Bristen på moraldiskussion är odemokratisk. / Nina Björk

Vara livsval paverkar även andra - vilket kanske väcker tanken om ett visst moraliskt ansvar för sina handlingar. Problemet är ju bara det att det är vi själva som väljer etiken/moralen. Den som exempelvis inte vill bry sig om miljön slipper - än sa länge.

Det vore kanske enklare, som en brasilianska här uttryckte det, (se mitt förra inlägg) om ¨pappa¨ bestämmer. Eller storebrorsstaten. Fast jag tror i alla fall att det bästa vore om folk kunde ges förmagan att fatta egna beslut, utan att glömma bort empatin.

Kanske har detta dilemma ett till synes enkelt svar:
Frihet under ansvar

Glädje och förskräckelse

Igar hälsade jag pa ett socialt projekt, en fritidsgard i den fattigaste stadsdelen, som jag varit pa innan. Det var jättekul. Där var bara 5-10 pojkar i 13-14-arsaldern, verkligen underbara killar. Vi gjorde örtsalt, blaste ballonger, pratade om framtidsdrömmar m m - de ville resa och bli alltifran volleybollproffs och filmstjärna till gospelsangare och antropologitekniker - tänk vilken kraft som fanns i dessa barn, man undrar om de far chans att utveckla sina potentialer - och sa lärde de mig att dansa samba och göra lite capoeira, de svarta slavarnas självförsvarsdans.

Pa kvällen följde jag med till ett bibelstudium i nagon stadsdel. Där blev jag väldigt upprörd när en kvinna sa (apropa barnuppfostran och splittrade familjer tror jag att det var) att hon kanske var lite gammaldags, men att det faktiskt vore bättre om mannen fortsatte att vara familjens överhuvud, sa att barnen visste vad de skulle rätta sig efter. Jag vet inte hur jag ska kommentera detta - ni förstar antagligen själva ungefär vilka argument som talar emot denna till synes enkla lösning.

En sak bara: Vi lärde oss pa Sida att jämställdhet är inte bara bra för kvinnorna, utan det leder till utveckling av hela samhället.

Idag ska jag aka till nagra turistplatser pa landet och sedan ha konsert med skolorkestern ikväll. Imorgon ska jag pa konfirmandläger med 40 tolvaringar.

Halvtid - och mitt nya liv har börjat

Jag hade bara tänkt nämna hemsidan i förbifarten, men det blev ett helt inlägg, se nedan. Vad jag egentligen hade tänkt skriva är:

Det är bara en knapp manad kvar och det är nu det börjar bli roligt och det finns sa mycket kvar som jag vill göra och sa mycket folk jag vill vara med.

Tänkte att jag skulle berätta nagot om min vardag här. Alla dagar är olika, men jag ska berätta vad jag har gjort de senaste dagarna - kanske ger det en liten inblick.

Lördag

Efter kursen, som jag har beskrivit redan, at jag kvällsmacka hos Bruni. Bruni är en snäll kyrktant som jag har bott hos de senaste dagarna. Familjen Bellin har nämligen haft fullt upp med aktiviteter och släktbesök kring Julias debu - den stora, traditionella femtonarsfesten för Lajeados (rika) flickor, som föregatts av minst en manads danskurser, utseendenoja och fotografering. Den stora finalen var i lördags kväll med en bal da debutanterna var klädda i vita balklänningar som paminde starkt om brudklänningar. Jag var inte med pa detta, men ska delta i uppföljande debutantbal senare. Istället var jag hemma hos en tjej pa cellgrupp för ungdomar. Vi var atta med mig. De flesta var i 25-arsaldern och studerade juridik, psykologi eller arkitektur. De var väldigt avundsjuka pa att svenska studenter far betalt för att studera, medan de maste betala. Detta är ocksa anledningen att de har bibelstudium pa den kanske lite konstiga tiden lördagkvällar: de andra kvällarna har de föreläsningar och pa dagarna jobbar de. Jag at kvällsmat igen med dem och vi diskuterade mäns deltagande i hushallsarbetet, som är minimalt här. Annas pappa lagade visserligen mat eftersom hennes mamma kom hem sent, men Anna var rätt missnöjd med hans kokkonster. Sedan sjöng vi och pratade om den bibeltext som jag redan hade studerat tre ganger under veckan - tala om att vara kyrklig - nämligen liknelsen om de tva sönerna. Ute ösregnade det och det var rätt mysigt att sitta där och prata och dricka chimmarrão - har jag berättat om Rio Grande do Suls speciella te? Annars far det bli ett eget inlägg. När vi var klara med den mer seriösa biten at vi chokladsmet och fortsatte prata. Sedan var vi storasysterns imponerande syateljé i källaren. Ett par av tjejerna skulle sälja kläder pa universitetet. Strax efter midnatt, och efter lite krangel med att fa igang bilen, var det slut och jag fick skjuts hem till Bruni.

Söndag
Söndagen var valdag. Den tillbringade jag pa alfakursens dagläger med att (förutom att äta och sjunga som vi alltid gör) lyssna pa langa föreläsningar med rubrikerna Vem är den helige Ande? och Vad gör den helige Ande? Pa kvällen var jag pa gudstjänst, som jag beskrev i förra inlägget.

Jag är lite skeptisk till alfakursen som har pedagogiska listor som svar pa livets alla fragor. Idag diskuterade jag med ett par av pastorerna när man (som de uttryckte det i kursen) blir Guds barn - är det redan och för alltid i barndopet eller maste man, som kyrkoradsordföranden pastod i sitt föredrag igar, bekräfta med en tro? Kanske har IECLB har en lite annan, men en fullständigt luthersk försäkrade pastor Eric, syn än vad Svenska kyrkan har, vad vet jag.

Mandag
Jag var en sväng hos pastor Eric och Kimberley pa morgonen. Det var da vi diskuterade teologi, när pastor Valdeci kom. Dessförrinnan pratade vi om rasism i Brasilien, om Sveriges historia, statare, industrier och utvandring till Amerika. Kimberley kommer fran Minnesota. Jag skulle vilja kunna mer om allt.

Det later antagligen som att jag är hemskt seriös hela tiden, inser jag. Bara för att bekräfta det: Senare pratade jag om befrielseteologi (se förra inlägget) och olika slags kyrkor och gudstjänster med pastor Valdeci. Han tyckte att jag borde besöka Igreja Universal (en extrem pingstkyrka) för att det vore intressant. Pa tisdagar driver de ut onda andar. Jag tror att jag tar en annan dag. Rosi sa att de pratar mer om demoner än om Jesus i den kyrkan. Pastorn tyckte förresten det var förfärligt att vi inte firar Reformationsdagen (31 okt) i Svenska kyrkan. Jag har ju redan skämt ut var kyrka genom att inte alls känna igen lutherrosen, som används flitigt här. Vad som däremot imponerar är var langa historia, med uraldriga kyrkobyggnader och utlandsmission sedan 1870. Du menar 1970? fragar pastor V.

Jag at lunch hos p. Valdeci med familj. Vi tittade pa film fran deras förra hemstad S:ta Maria, där de flesta talar pommerska (=lagtyska?) och, atminstone pa filmen, dansar ringdanser i folkdräkt. Sedan deltog jag i Gustav Adolfsskolans (ja, den är uppkallad efter var svenske kung) orkesterrepetition. De hade en väldigt hög orkesterdisciplin om man säger sa. Pa fredag är det konsert.

Pa eftermiddagen akte vi till tva prästgardar i grannstäderna för att uppvakta nyfödda barn, bland annat en Amanda som jag har träffat redan. Tyvärr var ingen hemma, sa vi fick lämna presenterna genom det öppna fönstret respektive pa pastorsexpeditionen.

Efter kvällsmat hos p. Valdeci atervände jag till familjen Bellin. Pastorsfamiljen hade föreslagit att jag skulle stanna där nagra dagar, men jag ville gärna komma ¨hem¨ emellan, sa det far bli senare. Nu har jag packat upp, hälsat pa familjen innan de stack till Lions, och skrivit alldeles för langa blogginlägg.

Imorgon tänker jag besöka kulturhuset/muséet pa förmiddagen och pa eftermiddagen hälsogruppen (ekologisk odling, kostrad och läkeväxter) i grannförsamlingen.

Jag följer Elins uppmaning i kommentaren till ett tidigare inlägg: Fullt ös medvetslös, mera fart underbart...

Slutligen: Mitt nya liv, som man brukar kalla det (inte andedop den här gangen) har inletts. Jag har börjat pa gym! I morse var jag där första gangen. Äntligen atminstone ett hälsosamt inslag bland alla bilturer och efterrätter.

Hemsida och diakoni

Jag trodde inte att församlingen hade en hemsida, men det fick jag veta idag att den har. Det hade aldrig hänt i Svenska kyrkan att man hade väntat en manad med att visa hemsidan, som väl allting kretsar kring? Kolla alltsa gärna pa Lajeado evangeliska församlings hemsida. Texten är tyvärr pa portugisiska, men klicka runt lite sa hittar ni bilder. Jag kommer att dyka upp sa smaningom. Liten ordlista:
Encontros do casais = hemgrupper (en nystartad verksamhet med bibelstudiegrupper i olika stadsdelar), träffas en gang per manad
centro communitario = församlingshemmet
culto infantil = barngudstjänst/söndagsskola
encontros familias = hemgrupper där barnen ocksa är med
ensino confirmatorio = konfirmationsundervisning (obligatoriskt, tva ar för 11-12-aringar)
juventude = ungdom
música = musik, bestar av keybord, gitarr, sangsolister och körer.
mordomia cristã = kristet förvaltarskap, en grupp som studerar bibeln och informerar om interna och externa kollektändamal
OASE - ordem auxiliadora de Senhoras evangelicas de Lajeado = Evangeliska kvinnors hjälporden i Lajeado, lokalavdelning av kyrkans stora kvinnorörelse, paminner lite om syförening fast man syr mindre och leker mer
obreiro e obreira = praktiska samlingsord för vigda män resp. kvinnor, kan i IECLB vara pastorer, diakoner, katekumener och missionärer, fast i Lajeado finns bara pastorer
presbiterio = kyrkorad
notícias = nyheter. Klicka pa pilen vid 16/9 sa ser ni stiftsbarndagen.
secretaria = kansli
terceira idade =tredje aldern (äldre eller rentav gamla människor). Pa programmet finns enligt hemsidan bland annat överraskningsutflykter och hemlig kompis.
visitação hospitalar = sjukhusbesöksgrupp

Utöver detta finns bland annat ett tiotal cellgrupper som träffas varje vecka, minst fyra gudstjänster (tva platser, morgon resp. kväll, ca 200 deltagare totalt) varje söndag, alfakurs inklusive aktiviteter för medföljande barn. Här finns 3000 medlemmar.

Jag papekade för pastor Valdeci att inom de fyra omraden som Svenska kyrkan ska arbeta med - gudstjänst, undervisning, mission och diakoni - sa är Lajeado församling väldigt bra pa de tre första men sämre pa diakoni. Han tyckte att de borde bli bättre och undrade vad vi hade för lokal diakoni i Sverige. Sa diskuterade vi befrielseteologi, som han varit lite skeptisk till innan för att det nästan bara handlade om socialt arbete, men nu hade det blivit lite mer andlighet ocksa och han gillade den. P. Valdeci pastod dock att befrielseteologin nu haller pa att försvagas i hela Latinamerika till förman för pingströrelsen som, som han sa, uppmanar folk att bara vänta pa att Jesus ska göra nagot.

Apropa skillnaden mellan andlighet och samhällsansvar - om det nu alls behöver vara en motsättning, det tycker jag inte - var det en märklig känsla igar när vi hade gudstjänst mitt under sammanräkningen av rösterna i kommunalvalet. När biltutorna och fyrverkerierna väsnades som värst gjorde pastor Valdeci en diskret paus i predikan och bläddrade i Bibeln. Naturligtvis maste han redogöra för hela Filipperbrevet när nu den ena texten var där.

I alla fall vet jag att kyrkfolket bryr sig om politiken och röstar. Förresten är det röstplikt. Vinnaren i valet, en högerkvinna, hade bara 300 rösters marginal trots att det var 50 000 väljare. Nu är det slut pa flaggviftningen, tevereklamen, dörrknackningarna, flygbladen och bilradiorna.

Miljö med mera

Jag är just hemkommen fran en kurs som handlade om miljö. Det var en ¨baskurs i teologi¨ i stiftshuset i en näraliggande stad för alla möjliga personer, inriktad främst mot sadana som inte redan hade nagon konkret uppgift i kyrkan, bade ungdomar (den yngsta 14 - konfirmationen här är vid 12) och vuxna tillsammans. Tolv träffar ingick, under tva ar. Det verkade vara en bra idé. Kul att i vissa fall barn och föräldrar gick kursen ihop. De har olika tema varje gang inom de tre omradena Bibeln, historia och systematisk teologi (tillämpning). Det sista var det den här gangen. Pa fredagkvällen pratade en f d katolik, numera luthersk präst, om varför han konverterat. Idag handlade det som sagt om miljö och en agronom pratade om ett par miljörörelsers arbete med ekologisk odling.

Pa lunchen erbjöd sig en av deltagarna att visa mig skofabriken där hon arbetar. Produktionen var inte igang idag men hon visade allting. Väldigt intressant att se hur det gick till fran läder till färdig sko. Hon var 33 ar och hade tva barn, varav äldsta dottern var 15 och ocksa deltog i kursen. Mamman verkade väldigt stolt över sitt arbete där hon varit i 18 ar (sedan hon själv var femton) och nu var chef över 48 andra pa sin avdelning.

Under veckan har jag gjort lite nytta genom att halla föredrag om Sverige för fyra konfirmandgrupper (tva at gangen) och tva OASE-grupper. OASE är föreningen för evangeliska (äldre) kvinnor. Vid den ena OASE-gruppen fick jag en fin rosenbukett som tack och jag lyckades ocksa fa igang lite funderingar kring jämställdhet. Jag hade (efter mycket besvär med att fa tag i bilder och cd-skivor) tva olika power-pointpresentationer förberedda, men det blev i alla fall spontant och varje gang sökte jag efter samma ord. Som avslutning hade vi allsang med svenska versionen av afrikanska¨Vi ska vandra i Guds kärleks ljus¨, som ocksa finns pa portugisiska.

En annan dag ska jag (kanske) skriva nagot djupare kring miljöfragor. Har en hel anteckningsbok full med referat fran seminariet i Porto Alegre. Men redan nu vill jag uppmuntra er att skriva under Klimatuppropet som drivs av Svenska kyrkan, Naturskyddsföreningen och FN-förbundet. Även Sveriges kristna rad har ställt sig bakom det och uppmanar alla medlemmar i alla medlemskyrkorna att skriva pa. Det är bara att sätta igang med andra ord. Tanken är att Sveriges regering ska börja jobba mer intensivt med att hejda klimatförändringarna, samt att vi ska stödja andra (fattigare) länder där folk drabbas av dess konsekvenser.

Kravmärkt

I leksaksaffären
Vi letar efter födelsedagspresent till Lidia, 8.
Expediten (sneglar pa mobiltillbehören): Jag vet inte, har hon redan mobil?
Suzi: Não, ela é filha do pastor! Nej nej, hon är prästdotter.
Fullaste allvar! Ah, vad jag skrattade.

Att vara filha do pastor i Brasilien är ganska gött pa sitt sätt. Ingen mobil far man tydligen, men en massa andra presenter - efter oss kom ett lämmeltag med femton personer pa väg till Lidia i prästgarden. Stackars barn.

Att vara prästdotter i Brasilien är lite som att vara kravmärkt. Den som väljer kravmärkt (tror att den) vet vad den far: nagot exklusivt, präktigt, giftfritt, ofarligt - gärna i en trakig förpackning.

Därför framhaller folk gärna detta, när de presenterar mig.

Det hörs ju samtidigt redan pa ordet kravmärkt hur jobbigt det kan vara.

Sadant som hemma kanske ses som fördomar är här snarare uttalade dogmer och levande seder. Jag spelar med och när det misslyckas och blir pinsamt tänker jag att det är mitt uppdrag att chockera.

Brasilien är ett mindre sekulariserat land, där det inte är märkligt att vara kristen (ifall det nu är självklart att vara troende som prästbarn, vilket det definitivt är här). Det blir inte samma krav fran andra hallet att vara självständig och lagom rebellisk. Oavsett om man är troende kristen eller nagot annat bör man i Sverige alltid säga: Jo mina föräldrar är visserligen präster men detta har, tack och lov, inte paverkat mig. Vilket naturligtvis är ren lögn.

Pa prästmötet i stiftet
Okänd fragar:
- Är du präst?
- Nej.
- Studerar du teologi?
- Nej. (Vad gör jag här?)
- Vad studerar du da?
- Inget, har precis gatt ut gymnasiet.
- Hur gammal är du?
- Ska fylla nitton.

Pastor Markus: Du är alltsa guia leiga - lekmannaledare (i konfirmander och Svenska kyrkans unga)?
- Ja...
- Men hennes föräldrar är präster, bättrar pastor Eric pa.

Jag har ett harmoniskt förhallande till det faktum att mina föräldrar är präster, och det kan ibland vara en intressant upplysning, som i bästa fall ger rimliga positiva förväntningar pa erfarenheter och kunskaper.

Men det känns fel saväl att behöva hantera folks missnöje och misstänksamhet mot religion och kyrka, som att sola sig i glansen fran vad som här är ett statusyrke.

Det jag inte gillar är själva idén bakom (liknelsen med) att kravmärka människor. När ska vi komma ihag det allmänna prästadömet och, framförallt, när ska vi inse att vi alla är lika värdefulla individer?

Du vet väl om att du är värdefull

att du är viktig här och nu

att du är älskad för din egen skull

för ingen annan är som du