Jag fick precis reda på att jag har fått Lunds antagligen mest attraktiva jobb. Det handlar om att hjälpa till att föra in åtta-nio tusen personnummer och namn i ett datasystem inför kyrkovalet. Oj, vad roligt det ska bli! Nåja, det är i alla fall bra att ha ett jobb.
Imorgon ska jag delta i Jerusalemdagen i S:t Peters klosters församling. Det är ett stort, ekumeniskt arrangemang. Denna gång ska jag inte prata utan bara lyssna, vilket jag ser fram emot. På kvällen blir det Qyijama - uppståndelsemässa Kärlek till Livet med musik från Mellanöstern i Domkyrkan klockan 18. Jag ska sjunga i kören, även det roligt eftersom jag inte har sjungit i kör sedan i våras. Välkommen dit!
fredag 27 mars 2009
onsdag 25 mars 2009
Mycket gnäll och lite glädje
Jag har nyligen upptäckt hur mycket böcker egentligen kostar, när det inte handlar om storsäljare på rea utan om utländsk facklitteratur. Innan jag blev student hade jag aldrig hört talas om att böcker kunde kosta 500 kronor, ibland över 800 kronor.
På Geobiblioteket får man bara ha boken i två veckor ifall någon annan har beställt den sedan. Det finns inte särskilt många exemplar av våra kursböcker heller.
Den värsta hittills är "Living in the environment", en tjock amerikansk tegelsten, grundbok i miljöfrågor. Den författaren måste tjäna pengar som gräs. Han är inne på femtonde upplagan och har till och med gett ut en något tunnare, svartvit, pyttelite billigare variant "for price-conscious students as you". Det är precis som läkemedelsföretag som säljer både märkesvaran och kopian. Den billigare kostade "bara" 500 (i studentpris!) på Akademibokhandeln, mot dryga 700 för originalet. Jag köpte slutligen originalet på internet för ca 500. Den boken fanns nämligen inte att låna på biblioteket.
Vi har fyra delkurser med 3-4 böcker i varje. 270 kronor för en bok är billigt. Det är inte det att jag inte har råd att köpa böcker, men det är bara så tråkigt att lägga tusentals kronor på det, speciellt när vissa inte ens är roliga böcker.
Igår var jag ute på stan och letade efter några böcker till nästa kurs, så att jag för en gångs skull skulle ha dem i tid. Det var nämligen en bok som kostade över 800 på internet (alternativt 460 men då skulle det ta över en månad att få den). Akademibokhandeln sa att de skulle sluta sälja kursböcker (jag förstår varför) och hänvisade mig till AF-borgen. Ett hopp tändes att det kanske skulle vara billigare där. Det fanns ett enda exemplar kvar. Den kostade 570. Jag var för snål för att köpa den. Gjorde jag rätt? Nu står mitt hopp till att jag ska ha tur och få ett av de fyra ex som finns på biblioteket eller att jag ska hitta någon begagnad. Eller så får jag gå tillbaka till AF-borgen och se om boken är kvar.
Näst efter att köpa böcker är det tråkigaste med studentlivet att läsa dessa böcker. Just nu har jag tre (varav två engelska) böcker och en hemtenta som kallar på min uppmärksamhet. I nämnda "Living in the environment" har jag läst 300 sidor och har 400 kvar, plus supplementen. Det aktuella kapitlet handlar om det industrialiserade jordbrukets för- och nackdelar. Sedan har jag en ytterligare en oöppnad bok som handlar om detsamma. Jag börjar inse att jordbruk inte är mitt huvudintresse. I och för sig är det väldigt intressanta diskussioner kring miljö- och utvecklingsfrågor men pliktkänslan dödar glädjen (och disciplinen) effektivt.
Ett kul avbrott var i alla fall välkomstmiddagen för brasilianarna som Helena och jag arrangerade i måndags. Flera timmar ägnade vi samt Gustav och Ylva åt att laga svenskt smörgåsbord och tre efterrätter till femton personer. Lite svårt var det att vara "värdinna" och umgås och samtidigt sköta disk och sådant. "Välkommen till vuxenlivet" var det någon som sa. Jag är jättedålig på att prata och uträtta saker samtidigt. Som tur var fanns som sagt en fantastisk kompis som hette Ylva som ställde upp 100 % och även Kristina tog hand om en del. Brassarna är jättetrevliga. Vi åt, pratade, skrattade, lekte tidningsleken... Vi avslutade med en musikandakt med flöjt och sång inne i kyrkan och det blev väldigt stämningsfullt.
Något väldigt positivt är att jag ska få åka till Sydafrika! Det blev en glad överraskning på mitt första styrelsemöte med Rådet för Hela världen Svenska kyrkans internationella arbete i Lunds stift. Det är en studieresa på två veckor i höst, samt studiecirkel innan dess, och vi ska lära oss om hiv, mission, försoning m m. Det ska bli väldigt spännande. Jag kan med andra ord se fram emot ännu en turné med informationsuppdrag i stiftet nästa vår.
På Geobiblioteket får man bara ha boken i två veckor ifall någon annan har beställt den sedan. Det finns inte särskilt många exemplar av våra kursböcker heller.
Den värsta hittills är "Living in the environment", en tjock amerikansk tegelsten, grundbok i miljöfrågor. Den författaren måste tjäna pengar som gräs. Han är inne på femtonde upplagan och har till och med gett ut en något tunnare, svartvit, pyttelite billigare variant "for price-conscious students as you". Det är precis som läkemedelsföretag som säljer både märkesvaran och kopian. Den billigare kostade "bara" 500 (i studentpris!) på Akademibokhandeln, mot dryga 700 för originalet. Jag köpte slutligen originalet på internet för ca 500. Den boken fanns nämligen inte att låna på biblioteket.
Vi har fyra delkurser med 3-4 böcker i varje. 270 kronor för en bok är billigt. Det är inte det att jag inte har råd att köpa böcker, men det är bara så tråkigt att lägga tusentals kronor på det, speciellt när vissa inte ens är roliga böcker.
Igår var jag ute på stan och letade efter några böcker till nästa kurs, så att jag för en gångs skull skulle ha dem i tid. Det var nämligen en bok som kostade över 800 på internet (alternativt 460 men då skulle det ta över en månad att få den). Akademibokhandeln sa att de skulle sluta sälja kursböcker (jag förstår varför) och hänvisade mig till AF-borgen. Ett hopp tändes att det kanske skulle vara billigare där. Det fanns ett enda exemplar kvar. Den kostade 570. Jag var för snål för att köpa den. Gjorde jag rätt? Nu står mitt hopp till att jag ska ha tur och få ett av de fyra ex som finns på biblioteket eller att jag ska hitta någon begagnad. Eller så får jag gå tillbaka till AF-borgen och se om boken är kvar.
Näst efter att köpa böcker är det tråkigaste med studentlivet att läsa dessa böcker. Just nu har jag tre (varav två engelska) böcker och en hemtenta som kallar på min uppmärksamhet. I nämnda "Living in the environment" har jag läst 300 sidor och har 400 kvar, plus supplementen. Det aktuella kapitlet handlar om det industrialiserade jordbrukets för- och nackdelar. Sedan har jag en ytterligare en oöppnad bok som handlar om detsamma. Jag börjar inse att jordbruk inte är mitt huvudintresse. I och för sig är det väldigt intressanta diskussioner kring miljö- och utvecklingsfrågor men pliktkänslan dödar glädjen (och disciplinen) effektivt.
Ett kul avbrott var i alla fall välkomstmiddagen för brasilianarna som Helena och jag arrangerade i måndags. Flera timmar ägnade vi samt Gustav och Ylva åt att laga svenskt smörgåsbord och tre efterrätter till femton personer. Lite svårt var det att vara "värdinna" och umgås och samtidigt sköta disk och sådant. "Välkommen till vuxenlivet" var det någon som sa. Jag är jättedålig på att prata och uträtta saker samtidigt. Som tur var fanns som sagt en fantastisk kompis som hette Ylva som ställde upp 100 % och även Kristina tog hand om en del. Brassarna är jättetrevliga. Vi åt, pratade, skrattade, lekte tidningsleken... Vi avslutade med en musikandakt med flöjt och sång inne i kyrkan och det blev väldigt stämningsfullt.
Något väldigt positivt är att jag ska få åka till Sydafrika! Det blev en glad överraskning på mitt första styrelsemöte med Rådet för Hela världen Svenska kyrkans internationella arbete i Lunds stift. Det är en studieresa på två veckor i höst, samt studiecirkel innan dess, och vi ska lära oss om hiv, mission, försoning m m. Det ska bli väldigt spännande. Jag kan med andra ord se fram emot ännu en turné med informationsuppdrag i stiftet nästa vår.
söndag 22 mars 2009
Mitt bidrag för att sänka medelåldern i kyrkorådet
Idag var jag på nomineringsmöte för listan "Vår församling" i Torn. Väldigt intressant! Vi har bara en lista och den är inte partipolitisk. Tjugo personer kunde tänka sig att stå med på listan och något färre var med på mötet. Efter att vi presenterat oss och varandra (kyrkokören gav en konsert i en annan församling samtidigt så flera därifrån var inte närvarande), röstat och räknat rösterna två gånger, stod det klart att jag hamnade på FEMTEPLATSEN. Inte illa! Tio personer kommer in i rådet som ordinarie (troligtvis de tio översta, men det kan ändra sig något ifall folk kryssar mycket), fem suppleanter och så har vi fem reserver som vi använder ifall någon slutar.
Jag har inte direkt varit så aktiv i Torns församling. Jag har deltagit i tre gudstjänster, pratat om Brasilien två gånger och skrivit i församlingsbladet två gånger. (Det kryllar väl inte precis av 20-åringar som är mer aktiva än så här). Men jag sa förstås att jag varit/är engagerad på andra håll.
Det blev lite diskussion om gudstjänstlivet. Familjemässorna är i församlingsgårdens stora sal och det är inte tillräckligt mycket "högtid" för nattvard, tyckte någon, som f ö inte trodde att folk ville ha nattvard så ofta. Sedan är det ju ett dilemma att vi har fem kyrkor att fördela gudstjänsterna mellan. En sjätte kyrka är avstängd och i den byn finns det följaktligen inte en kotte som vill engagera sig i församlingslivet.
De flesta var 40-talister, men det var faktiskt ett par kvinnor i 30-årsåldern som kom med i topp-10 och en majoritet kvinnor, så det är inte bara "gamla gubbar".
Jag har inte direkt varit så aktiv i Torns församling. Jag har deltagit i tre gudstjänster, pratat om Brasilien två gånger och skrivit i församlingsbladet två gånger. (Det kryllar väl inte precis av 20-åringar som är mer aktiva än så här). Men jag sa förstås att jag varit/är engagerad på andra håll.
Det blev lite diskussion om gudstjänstlivet. Familjemässorna är i församlingsgårdens stora sal och det är inte tillräckligt mycket "högtid" för nattvard, tyckte någon, som f ö inte trodde att folk ville ha nattvard så ofta. Sedan är det ju ett dilemma att vi har fem kyrkor att fördela gudstjänsterna mellan. En sjätte kyrka är avstängd och i den byn finns det följaktligen inte en kotte som vill engagera sig i församlingslivet.
De flesta var 40-talister, men det var faktiskt ett par kvinnor i 30-årsåldern som kom med i topp-10 och en majoritet kvinnor, så det är inte bara "gamla gubbar".
måndag 16 mars 2009
Fasta
Det pratas en del om att fasta och även jag har mina planer som lyckas till hälften och som jag inte vill berätta om. Eller så säger jag att jag inte vill berätta om dem för att jag ska framstå som ännu mer medveten. Just det!
Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda.
Jag undrar om inte den bästa fastan vore att avstå från att göra något vettigt och fromt alls under en tid, att inte plugga, inte göra tusen informationsuppdrag, inte gå på möten, inte planera sin framtid, inte leta upp bästa receptet på äppelkaka, inte söka jobb, inte skriva seriösa blogginlägg, inte ha dåligt samvete, inte göra andras jobb, inte vara så hemskt duktig, inte verka vara så hemskt duktig - inte berätta om allt man gör, inte låta bli att berätta om allt man gör...? - och definitivt inte fasta.
Vad är jag beroende av? Vad vill jag? Vad är viktigt?
Här kan ni läsa Martas och några andra Krissares (?) djupt allvarliga och hejdlöst humoristiska fasteblogg.
Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda.
Jag undrar om inte den bästa fastan vore att avstå från att göra något vettigt och fromt alls under en tid, att inte plugga, inte göra tusen informationsuppdrag, inte gå på möten, inte planera sin framtid, inte leta upp bästa receptet på äppelkaka, inte söka jobb, inte skriva seriösa blogginlägg, inte ha dåligt samvete, inte göra andras jobb, inte vara så hemskt duktig, inte verka vara så hemskt duktig - inte berätta om allt man gör, inte låta bli att berätta om allt man gör...? - och definitivt inte fasta.
Vad är jag beroende av? Vad vill jag? Vad är viktigt?
Här kan ni läsa Martas och några andra Krissares (?) djupt allvarliga och hejdlöst humoristiska fasteblogg.
Student
Jag har just svarat på en jättelång enkät från Studentkortet. De lockade med fina priser och naiv som jag är tror jag att det kanske spelar roll vad jag svarar. "Vilket av följande bemanningsföretag har du hört talas om?" "Vad anser du om följande bokförlag?" "Hur lång var din senaste resa?" "Hur anmälde du adressändring sist du flyttade?"
Sista frågan som man skulle fylla i för att ha chans att vinna priser var "Vilken är den vanligaste missuppfattningen om studenter?".
Det bästa jag kom på - vilket knappast är en vinnarmotivering, antar jag - var:
att vi är intresserade av reklam
Vilka missuppfattningar finns det om studenter? Att vi är fattiga, super mycket, är i ständig jakt på extrajobb... Vad är missuppfattningar och vad är sant?
Sista frågan som man skulle fylla i för att ha chans att vinna priser var "Vilken är den vanligaste missuppfattningen om studenter?".
Det bästa jag kom på - vilket knappast är en vinnarmotivering, antar jag - var:
att vi är intresserade av reklam
Vilka missuppfattningar finns det om studenter? Att vi är fattiga, super mycket, är i ständig jakt på extrajobb... Vad är missuppfattningar och vad är sant?
söndag 15 mars 2009
Förvandling del 2: Tro
Medan vi ber bör vi inte heller låta oss förföras av vanligt förekommande dikotomier mellan profant och heligt, gärningar och kompletation. Det är farligt att bedja, för en verklig andlighet undergräver orättvisa. Förtryckande och orättvisa regeringar borde hindra folk från att be till Gud, borde hindra dem från att läsa och meditera över Bibeln. Dessa aktiviteter kommer nämligen att tvinga dessa människor att arbeta för etablerandet av Guds rike... Dessa aktiviter tillåter oss inte att njuta i ett andligt ghetto, isolerade från livets hårda verklighet där utanför.
/ur Gud har en dröm av Desmond Tutu
Tro är för mig ett substantiv och ett verb som betyder "tillit" respektive "att lita på". Observera att jag inte i första hand menar "gissa, anta". Framförallt tänker jag på att lita på Gud, den treenige Guden.
Nu äntligen ska jag presentera Kamrat Jesus. Han är huvudpersonen i en barnbok, givetvis från 70-talet, som ledarkåren till sin stora fröjd hittade på Svenska kyrkans ungas lägergård Solgården. Man undrar verkligen hur den hamnade där. Vi hade jätteroligt under läsningen och var alla ivriga att befria de oskyldiga barnen från denna bok för att istället ta hem den till den egna bokhyllan. Tyvärr vann jag inte striden men jag minns en del av innehållet.
Kamrat Jesus är, vilket kanske hörs på namnet, kommunist. Han och hans vänner förbereder Revolutionen. Författaren gör sitt bästa för att ta ner Jesus på jorden genom att bland annat berätta om hur han och Maria Magdalena tillbringar en sista natt tillsammans, kramandes i ett par buskar och som sagt, hur Petrus och han "som goda kamrater" kissar i kors mot ett träd. Ett annat intressant stycke är när ett par lärjungar frågar om de får ha platsen närmast Jesus. Jesus svarar irriterat att när revolutionen har kommit ska ni alla få var sin tron, "blir ni nöjda då?". Här någonstans, när man jämför med beskrivningen av att den siste ska bli den främste, börjar man ana att författaren har en egen tolkning. Stormandet av Jerusalem planeras grundligt, men misslyckas tyvärr eftersom vännerna har smugglat in för få vapen. Kamrat Jesus är inte felfri. Han erkänner storsint mot slutet att han har gjort några grundläggande fel, bland annat:
- att han har predikat icke-våld. Han bättrade sig snabbt på den punkten, men tydligen inte fort nog.
- att han har lärt ut att man ska lita på Gud. Det ska man inte, för som alla vet så har Gud aldrig hjälpt fattiga och förtryckta.
Slutligen förklarar författaren att Jesus "kanske" korsfästes, men ingen vet eftersom beslutsfattarna pratade grekiska och ingen förstod så svåra språk på den tiden. Uppståndelsen nämns inte med ett ord.
I förmiddags hade Helena och jag ett föredrag och efteråt var det en man som ville diskutera några reflektioner han hade fått. Vi hade bland annat talat om betydelsen av tro och gemenskap och berättat om en kvinna trots små yttre möjligheter verkligen ställde upp för andra. Han hade massor av funderingar, men bland annat menade han att var och en har ett personligt ansvar. Han gillade inte riktigt kommunism eller socialism som lade ansvaret på kollektivet. Jag svarade att den enda risken är väl att det trots allt framstår som frivilligt att ställa upp, och att de som saknar något som är en rättighet blir beroende av enskildas välvilja.
Kan vi lita på varandra? Det leder oss tillbaka till frågan om tillit.
Min resa i Brasilien var en övning i tillit, till obekanta människor och till Gud. Det var dock ingen helt blind tillit, utan för det mesta grundad på någon sorts information, och för det mesta, men tyvärr inte alltid, visade sig föremålen för min tillit vara mer än värda den. En sådan tillit stänger en inte inne i något ghetto. Att tro så är inte att vara beroende, utan att vara fri - fri från bland annat den förlamande tron och misstron på sig själv.
Detta låter kanske högtravande och jag vill verkligen inte att ni ska tro att jag redan kan detta med tillit och tro. Vem gör?
Vad ska man ha kristen tro till? Ja, den är, som Desmond Tutu säger, en underskattad kraft för samhällets förvandling (om än kanske inte med exakt de metoder som Kamrat Jesus förespråkar). Som om inte det vore nog har den också ett oändligt egenvärde som grund för vår personliga försoning och förvandling: "Våga vara den du i Kristus är" sv ps 87.
-----
Överflödig information inifrån Amandas ghetto:
/ur Gud har en dröm av Desmond Tutu
Tro är för mig ett substantiv och ett verb som betyder "tillit" respektive "att lita på". Observera att jag inte i första hand menar "gissa, anta". Framförallt tänker jag på att lita på Gud, den treenige Guden.
Nu äntligen ska jag presentera Kamrat Jesus. Han är huvudpersonen i en barnbok, givetvis från 70-talet, som ledarkåren till sin stora fröjd hittade på Svenska kyrkans ungas lägergård Solgården. Man undrar verkligen hur den hamnade där. Vi hade jätteroligt under läsningen och var alla ivriga att befria de oskyldiga barnen från denna bok för att istället ta hem den till den egna bokhyllan. Tyvärr vann jag inte striden men jag minns en del av innehållet.
Kamrat Jesus är, vilket kanske hörs på namnet, kommunist. Han och hans vänner förbereder Revolutionen. Författaren gör sitt bästa för att ta ner Jesus på jorden genom att bland annat berätta om hur han och Maria Magdalena tillbringar en sista natt tillsammans, kramandes i ett par buskar och som sagt, hur Petrus och han "som goda kamrater" kissar i kors mot ett träd. Ett annat intressant stycke är när ett par lärjungar frågar om de får ha platsen närmast Jesus. Jesus svarar irriterat att när revolutionen har kommit ska ni alla få var sin tron, "blir ni nöjda då?". Här någonstans, när man jämför med beskrivningen av att den siste ska bli den främste, börjar man ana att författaren har en egen tolkning. Stormandet av Jerusalem planeras grundligt, men misslyckas tyvärr eftersom vännerna har smugglat in för få vapen. Kamrat Jesus är inte felfri. Han erkänner storsint mot slutet att han har gjort några grundläggande fel, bland annat:
- att han har predikat icke-våld. Han bättrade sig snabbt på den punkten, men tydligen inte fort nog.
- att han har lärt ut att man ska lita på Gud. Det ska man inte, för som alla vet så har Gud aldrig hjälpt fattiga och förtryckta.
Slutligen förklarar författaren att Jesus "kanske" korsfästes, men ingen vet eftersom beslutsfattarna pratade grekiska och ingen förstod så svåra språk på den tiden. Uppståndelsen nämns inte med ett ord.
I förmiddags hade Helena och jag ett föredrag och efteråt var det en man som ville diskutera några reflektioner han hade fått. Vi hade bland annat talat om betydelsen av tro och gemenskap och berättat om en kvinna trots små yttre möjligheter verkligen ställde upp för andra. Han hade massor av funderingar, men bland annat menade han att var och en har ett personligt ansvar. Han gillade inte riktigt kommunism eller socialism som lade ansvaret på kollektivet. Jag svarade att den enda risken är väl att det trots allt framstår som frivilligt att ställa upp, och att de som saknar något som är en rättighet blir beroende av enskildas välvilja.
Kan vi lita på varandra? Det leder oss tillbaka till frågan om tillit.
Min resa i Brasilien var en övning i tillit, till obekanta människor och till Gud. Det var dock ingen helt blind tillit, utan för det mesta grundad på någon sorts information, och för det mesta, men tyvärr inte alltid, visade sig föremålen för min tillit vara mer än värda den. En sådan tillit stänger en inte inne i något ghetto. Att tro så är inte att vara beroende, utan att vara fri - fri från bland annat den förlamande tron och misstron på sig själv.
Detta låter kanske högtravande och jag vill verkligen inte att ni ska tro att jag redan kan detta med tillit och tro. Vem gör?
Vad ska man ha kristen tro till? Ja, den är, som Desmond Tutu säger, en underskattad kraft för samhällets förvandling (om än kanske inte med exakt de metoder som Kamrat Jesus förespråkar). Som om inte det vore nog har den också ett oändligt egenvärde som grund för vår personliga försoning och förvandling: "Våga vara den du i Kristus är" sv ps 87.
-----
Överflödig information inifrån Amandas ghetto:
- Ni har väl inte missat veckans viktigaste nyhet: Kyrktuppsfrämjandet och tidningen Land presenterar nomineringarna till Årets kyrktupp! Vilken värld lever vi i? Det är detta jag ska fördjupa mig i ifall jag blir invald i kyrkorådet. Kyrktupparna får bli min hjärtefråga. Äh, det är väl skönt att inte bara ha allvarliga frågor och nyheter jämt.
- Jag har blivit tillfrågad att ställa upp i kyrkovalet, genom att stå med på församlingens enda nomineringslista. Nu får jag väl äta upp att jag har sagt att unga borde finnas representerade i kyrkopolitiken. Jag tycker absolut inte att man ska välja oss unga bara för att vi är unga, men det borde ju finnas några under femtio åtminstone. Vi får se hur det går - fortsättning följer.
- Jag tycker att rätt låt vann i Melodifestivalen. Den kommer väl inte att gå så långt i Moskva, men jag gillade operalåten eftersom jag uppfattade den som en parodi på sin egen genre och Malena hade distans till sig själv.
torsdag 5 mars 2009
Engagemang
Jag är ledsen att jag inte har skrivit något på länge. Jag har inga bra ursäkter, eftersom jag förra veckan hade det väldigt lugnt. Det var ett förrädiskt lugn som infann sig i väntan på att mina kursböcker skulle anlända. Ofta tänker jag att livet som student är rätt slappt och härligt, åtminstone min kurs med rätt få schemalagda timmar. Igår var vi förresten i Botans växthus, där vår lärare, som har jobbat där, entusiastiskt guidade i två timmar. Dessutom har jag numera inte ett tiotal olika fritidsuppdrag som konkurrerar om min tid - jag saknar det inte alls!
Men så, då och då, vaknar jag upp och inser att jag har en del att göra ändå och att en föreläsningsfri dag inte nödvändigtvis betyder en vilodag. Som igår, när min tegelstenskursbok "Living in the environment" anlände och jag insåg att jag hade en och en halv veckas läsning att ta igen. (Nästa gång ska jag fixa litteraturen innan kursen börjar. Nästa gång...) Eller idag, när jag hade hämtat de andra två böckerna, varav den ena jag ska ha seminarium om imorgon. (Den heter förresten "Vete, vapen och virus - en kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13 000 åren", en något anspråksfull titel. Författarens tes är att folks olika välstånd beror på geografiska faktorer och inte på rasbiologi, kanske inte i sig så märkvärdigt men han menar att detta inte har förklarats så noga förut. Tyvärr har jag inte lyckats ta mig igenom riktigt hela boken än, så det får bli ett senare inlägg...). På fritiden har jag trots allt en del uppdrag. Jag räknade efter att jag har berättat om Brasilien vid åtta tillfällen hittills, oftast tillsammans med Helena, och nu i mars blir det sju tillfällen till. Nu planerar vi också välkomstfest för brasilianarna Bruno och Carlos. Sedan är det Svenska kyrkans unga och första mötet med "Rådet för Hela Världen Svenska kyrkans internationella arbete i Lunds stift" (Smidigt namn, eller hur?). Kort sagt, väldigt mycket kyrka. Å andra sidan ger uppdragen ofta respons och glädje och inspiration tillbaka. Som sagt, häromdagen var det en som heter Örjan, gammal fölkhögskollärare, som jag under en stor del av min uppväxt sett i kyrkan och serverandes soppa och hållandes tal vid fasteinsamlingar, en av eldsjälarna i internationella gruppen och själva sinnebilden av Lutherhjälpen för mig, som sa att vårt föredrag hade varit "fullkomligt suveränt". Det var jätteroligt att höra. Egentligen borde de som jobbar uthålligt ha mer uppmärksamhet. Jag tänker på min mormor som i decennium efter decennium var engagerad som syföreningstant och missionsombud, och även som kyrkvärd, körsångare, kyrkorådsordförande, barntimmeledare o. s. v. På söndag är det internationella kvinnodagen. Låt oss då uppmuntra alla kvinnors kapacitet och drömmar, oavsett om det är inom det traditionellt manliga eller kvinnliga området. Det blir så lätt antingen-eller. Det finns en risk att målet antingen tycks bli att kvinnor ska sträva efter manliga positioner, vilket jag inte har något alls emot i och för sig, men det tråkiga är att de "kvinnliga" områdena fortsätter ha låg status. Eller också så helgonförklarar man kvinnorna på något sätt.
Ett exempel på det första är t ex att både flickor och pojkar väljer träslöjd, men nästan bara flickor syslöjd. Inget stort problem i sig, men det symboliserar vår kultur. Ett exempel på det andra kan vara att man istället försöker lyfta fram kvinnornas arbete, t ex i syföreningar, vilket är bra förstås. Enda risken är ifall det blir, som min kursbok om genus och miljö hävdade, att vissa ekofeminisminriktningar upphöjer kvinnans fantastiska förmågor och engagemang och då lämpar över ansvaret för att rädda världen på henne. DN berättar om ungas framtidsdrömmar och oro i artikeln "Unga vill leva Svenssonliv" där det verkar som att intresset sträcker sig i första hand till den egna personen, möjligen till familj och nära vänner. Ett annat påstående från undersökningen säger: "Flickor är överlag ängsligare än de mer sorglösa pojkarna. Fillippa Skaffloth tror att det beror på att killarna vet att flickorna redan engagerat sig".
Av en annan engagerad kvinna fick jag en pakistansk almanacka som visar foton från ett projekt som hjälper misshandlade kvinnor. De finns i Brasilien också, för övrigt i alla samhällen. Jag kanske redan har berättat om mitt besök hos polisens kvinnofridsavdelning och på jourhem i Brasilien. Socionomen där menade att vi män och kvinnor måste lära sig att förstå varandra, " för vi är biologiskt olika", påstod hon. Jag har också minnesbilder från när jag uppmärksammar ojämställdhet under mitt föredrag på damföreningen i Lajeado. Någon pratar om ifall mannen hjälper till hemma och jag påpekar att det bör inte handla om att "hjälpa till" utan om att "ta sitt ansvar". Efteråt påpekar pastora Sheila vilken bra poäng det var och gillade att jag tog upp frågan. Pastora Sheila gav mig också en liten studiebok som hon medförfattat och som, översatt, heter: "Vill mig väl, vill dig väl - att skapa fredliga relationer" och är en studiecirkel för damföreningarna, just om bibliska kvinnor och misshandel. Jag minns hur hon kommer fram efter gudstjänsten och ger mig den boken och hennes rynka mellan ögonbrynen när hon viftar med sin bibel och säger "Ingen ska få slå Bibeln i huvudet på oss!".
Senare var jag med vid ett tillfälle med en sådan studiecirkel. Självklart ingick sånger också i materialet. En typisk sång, för att bygga upp självkänslan, var:
Vem är jag, vem är jag, vem är jag?
Jag är Guds glada avbild
Vem är jag, vem är jag, vem är jag?
Jag är huset där min Gud bor.
Den här helgen blir det humanekologsittning på fredagen, Taizédag i Malmö S:t Pauli på lördagen och på söndag ska jag till Trelleborg och hålla fem konfirmandpass á 40 minuter.
Sedan, det lovar jag, ska jag ta mig samman och försöka skriva något läsvärt.
Men så, då och då, vaknar jag upp och inser att jag har en del att göra ändå och att en föreläsningsfri dag inte nödvändigtvis betyder en vilodag. Som igår, när min tegelstenskursbok "Living in the environment" anlände och jag insåg att jag hade en och en halv veckas läsning att ta igen. (Nästa gång ska jag fixa litteraturen innan kursen börjar. Nästa gång...) Eller idag, när jag hade hämtat de andra två böckerna, varav den ena jag ska ha seminarium om imorgon. (Den heter förresten "Vete, vapen och virus - en kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13 000 åren", en något anspråksfull titel. Författarens tes är att folks olika välstånd beror på geografiska faktorer och inte på rasbiologi, kanske inte i sig så märkvärdigt men han menar att detta inte har förklarats så noga förut. Tyvärr har jag inte lyckats ta mig igenom riktigt hela boken än, så det får bli ett senare inlägg...). På fritiden har jag trots allt en del uppdrag. Jag räknade efter att jag har berättat om Brasilien vid åtta tillfällen hittills, oftast tillsammans med Helena, och nu i mars blir det sju tillfällen till. Nu planerar vi också välkomstfest för brasilianarna Bruno och Carlos. Sedan är det Svenska kyrkans unga och första mötet med "Rådet för Hela Världen Svenska kyrkans internationella arbete i Lunds stift" (Smidigt namn, eller hur?). Kort sagt, väldigt mycket kyrka. Å andra sidan ger uppdragen ofta respons och glädje och inspiration tillbaka. Som sagt, häromdagen var det en som heter Örjan, gammal fölkhögskollärare, som jag under en stor del av min uppväxt sett i kyrkan och serverandes soppa och hållandes tal vid fasteinsamlingar, en av eldsjälarna i internationella gruppen och själva sinnebilden av Lutherhjälpen för mig, som sa att vårt föredrag hade varit "fullkomligt suveränt". Det var jätteroligt att höra. Egentligen borde de som jobbar uthålligt ha mer uppmärksamhet. Jag tänker på min mormor som i decennium efter decennium var engagerad som syföreningstant och missionsombud, och även som kyrkvärd, körsångare, kyrkorådsordförande, barntimmeledare o. s. v. På söndag är det internationella kvinnodagen. Låt oss då uppmuntra alla kvinnors kapacitet och drömmar, oavsett om det är inom det traditionellt manliga eller kvinnliga området. Det blir så lätt antingen-eller. Det finns en risk att målet antingen tycks bli att kvinnor ska sträva efter manliga positioner, vilket jag inte har något alls emot i och för sig, men det tråkiga är att de "kvinnliga" områdena fortsätter ha låg status. Eller också så helgonförklarar man kvinnorna på något sätt.
Ett exempel på det första är t ex att både flickor och pojkar väljer träslöjd, men nästan bara flickor syslöjd. Inget stort problem i sig, men det symboliserar vår kultur. Ett exempel på det andra kan vara att man istället försöker lyfta fram kvinnornas arbete, t ex i syföreningar, vilket är bra förstås. Enda risken är ifall det blir, som min kursbok om genus och miljö hävdade, att vissa ekofeminisminriktningar upphöjer kvinnans fantastiska förmågor och engagemang och då lämpar över ansvaret för att rädda världen på henne. DN berättar om ungas framtidsdrömmar och oro i artikeln "Unga vill leva Svenssonliv" där det verkar som att intresset sträcker sig i första hand till den egna personen, möjligen till familj och nära vänner. Ett annat påstående från undersökningen säger: "Flickor är överlag ängsligare än de mer sorglösa pojkarna. Fillippa Skaffloth tror att det beror på att killarna vet att flickorna redan engagerat sig".
Av en annan engagerad kvinna fick jag en pakistansk almanacka som visar foton från ett projekt som hjälper misshandlade kvinnor. De finns i Brasilien också, för övrigt i alla samhällen. Jag kanske redan har berättat om mitt besök hos polisens kvinnofridsavdelning och på jourhem i Brasilien. Socionomen där menade att vi män och kvinnor måste lära sig att förstå varandra, " för vi är biologiskt olika", påstod hon. Jag har också minnesbilder från när jag uppmärksammar ojämställdhet under mitt föredrag på damföreningen i Lajeado. Någon pratar om ifall mannen hjälper till hemma och jag påpekar att det bör inte handla om att "hjälpa till" utan om att "ta sitt ansvar". Efteråt påpekar pastora Sheila vilken bra poäng det var och gillade att jag tog upp frågan. Pastora Sheila gav mig också en liten studiebok som hon medförfattat och som, översatt, heter: "Vill mig väl, vill dig väl - att skapa fredliga relationer" och är en studiecirkel för damföreningarna, just om bibliska kvinnor och misshandel. Jag minns hur hon kommer fram efter gudstjänsten och ger mig den boken och hennes rynka mellan ögonbrynen när hon viftar med sin bibel och säger "Ingen ska få slå Bibeln i huvudet på oss!".
Senare var jag med vid ett tillfälle med en sådan studiecirkel. Självklart ingick sånger också i materialet. En typisk sång, för att bygga upp självkänslan, var:
Vem är jag, vem är jag, vem är jag?
Jag är Guds glada avbild
Vem är jag, vem är jag, vem är jag?
Jag är huset där min Gud bor.
Den här helgen blir det humanekologsittning på fredagen, Taizédag i Malmö S:t Pauli på lördagen och på söndag ska jag till Trelleborg och hålla fem konfirmandpass á 40 minuter.
Sedan, det lovar jag, ska jag ta mig samman och försöka skriva något läsvärt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)