Friluftsliv

I helgen var jag på friluftsläger med Svenska kyrkans unga. Här är några ögonblicksbilder.

Fredag kväll, efter sen kvällsmat, har jag fått i uppdrag att organisera städningen kring vindskydden. Jag är slavdrivaren som uppbådar de sista viljan min grupp för att få in veden och husgeråden under tak. Gladast är han som håller ficklampan åt oss andra, tills han får en annan uppgift och plötsligt är bokstavligen uppslukad av mörkret.

Sen kväll i vindskyddet. Jag ligger och pratar med de brasilianska stipendiaterna. Den ene blir chockerad när han inser att det faktiskt inte finns någon dusch alls och att ingen av oss kommer att duscha på två dygn. Detta blir hans första kväll som han går och lägger sig utan att ha dusch. Mina erfarenheter av att brasilianare är besatta av att duscha - ibland med rätta, med tanke på klimatet, bekräftades. Det hände mer än en gång att jag konfronterades med hörsägen att tyskar inte duschar ens varje dag och frågan om svenskar var likadana. Nu kan du duscha, säger jag i vindskyddet, med en gest mot ösregnet. Vi skrattar.

Tidig morgon i vindskyddet. Jag vaknar och fryser, fryser, fryser. En halvtimme ligger jag kvar i sovsäcken, men måste sedan gå upp till dasset, som är upplyst av fotogenlampa. Rejält nerkyld kryper jag ner i sovsäcken igen, tar fram ylletröjan, som jag haft som kudde, ur örngottet och tar på mig den och ett par raggsockar och drar mössan längre ner över öronen, provar olika sätt att ligga i sovsäcken, sover mycket ytligt de närmsta timmarna. Det ska visa sig att vindskyddet, där jag sov ytterst, gått sönder i sidoväggarna så det är inte konstigt att vi fryser denna stormiga natt.

Middagstid på kanotfärd. Tidsplaneringen har kraschat rejält och gruppen rör sig långsamt i sicksack och motvind och med tilltagande dåligt humör. Ändå har Bruno och jag rätt kul.

Sen eftermiddag, när vi äntligen kommit fram till rastplatsen vid ån och fått mat har vi bibelstudium och pratar om den helige Ande och ifall gudstjänstdeltagande är meningsfullt. Jag tolkar till portugisiska. Några av oss fortsätter samtalet efteråt.

Lägerbål med chokladpudding, andakt och marshmallows.
Skymning rår över skogar och vatten, snart har dagen nått sitt slut.
Inom kort härskar mörkret och natten och vår lägereld dör ut.

En annan tidig morgon, då jag fryser något mindre, men likaså är uppe, lyssnar jag till den rika fågelsången och ser den skira dimman över sjön. Obeskrivligt.

Söndag eftermiddag. Jag pratar med Helena i telefon och ber henne göra klart vårt tal. Vi är samspelta vid detta laget. Lundagänget är lite försenat hem och köper lunch på McDonalds drive-in och äter i bilen. Det blir en kontrast till den långsamma matlagningen över öppen eld.

Söndag kvart i fyra: Jag kommer hem, packar upp, duschar, byter om, packar ihop, får vägbeskrivning och äter en banan. Andas! säger pappa, när Helena och jag står i dörren och ska ut till bilen.

Halv sex är vi i Kirsebergskyrkan i Malmö, sitter på golvet och antecknar vem som ska säga vad, hälsar på prästen, får veta att de har tagit fel kabel till sin projektor, övar med kantorn, springer iväg till kopiatorn, får mikrofoner. Klockan sex sitter vi ner och gudstjänsten börjar.

Det blev ett tal om vår resa med utgångspunkt i dagens tema: "att växa i tro" och det kändes som att vi fick kontakt med gudstjänstdeltagarna, som applåderade uppskattande efteråt. En fantastisk gospelkör sjöng och jag kände att det var ännu en kultur jag mötte i denna kyrka.

Det mesta går, men det kan vara onödigt att tänja på gränserna. Vad som är bra med friluftsläger är att det inte är ett dugg effektivt, men ändå känner man att man lever.