Lägesrapport

Jag vet inte hur manga intressanta tankar och fina formuleringar som har cirkulerat i mitt huvud, och delvis i min dagbok, dessa fem langa dagar som jag har saknat internet. Det finns sa mycket att skriva om men nu när jag har chansen vet jag inte var jag ska börja.

Värdfamiljen här har naturligtvis internet; datorn hade bara passat pa att fa virus lagom till min ankomst. Det är nämligen en ganska förmögen familj jag har kommit till. De har fem teveapparater (familjen bestar av fyra personer. Min egen familj har fortfarande bara en och den är tio ar gammal. Men jag är inte överdrivet intresserad av statusprylar eller tevetittande) tva bilar, swimmingpool, ett fint hus skyddat bakom höga staket, och hembiträde tva dagar i veckan. Jag har eget rum och hembitädet Liseti bäddar min säng och viker mina underkläder. Ska man skratta eller grata? Detta far bli ett eget inlägg sa smaningom.

Värdfamiljen bestar, som sagt, av fyra personer: Suzi, Alair och barnen Julia (15) och Christian (8). De är väldigt ömtänksamma och trevliga. Jag har ocksa traffat de tre prastfamiljerna och deras sammanlagt sju härliga barn.

Fredag
Jag var ensam hemma med hembiträdet. Det ösregnade och var kallt. Det enda materiella jag saknar hos min värdfamilj är treglasfönster, en smart uppfinning som tyvärr inte har natt Brasilien trots att här kan vara relativt kallt, omkring atta grader denna dag. Jag hade nagon romantisk idé om att jag skulle till ett varmt land jag skulle till, sa jag tog inte med sa mycket varma klader. Här har folk skor, atminstone inneskor, inomhus och vinterjackor utomhus, till och med under, vad jag tycker är, soliga sommardagar. Dock har jag lanat lite klader har och ska kopa egna. Förresten blir det varmare; vädret växlar med 15-talet grader fran dag till dag.

Lördag
Jag steg upp i ottan för att följa med till synodens (stiftets) arsmöte i en stad 30-40 minuter bort. (Trafiken är ett kapitel för sig. Landsvägarna kunde varit finare underhallna, och folk tycks inte tolka Para(stopp)-skyltarna lika bokstavligen som i Sverige, eller inse nyttan av att använda bilbälte även i baksätet. Christians favoritplats är i själva verket bagageutrymmet).
Arsmotet var ungefär som arsmöten brukar vara, exempelvis som i orienteringsklubben eller elevradet, men med nagra skillnader:
1. Det var pa portugisiska;
2. Det varade hela dagen: 8-17.
3. Det handlade om nagot jag inte var alls insatt i eller som direkt angick mig. (Annars brukar det vara jag som har skrivit verksamhetsberättelsen).
4. Jag hade ingen rösträtt och ingen egentlig uppgift.
Det var saledes lite drygt. Men jag tillbringade delar av förmiddagen i kyrkan med barnen som var med. De var sa söta. Bland annat övade vi en liten flicka, som redan hade örhängen, i att ga.

Trots allt gjorde jag nagra intressanta iakttagelser:
- Alla pastorerna och andra vigda (det finns ocksa nagra diakoner, missionärer och katekumener) hade rösträtt, utöver dem endast en ordförande eller motsvarande fran varje församling. Detta diskuterade jag lite med pastor Eric. Pastorerna utgjorde, enligt honom, 25 % av deltagarna. Det finns alltsa fler församlingar än pastorer.
- Det är ett evigt titulerande, kanske ett tyskt arv. Pastorerna tycks ha hög status, men de kallas t o m av kollegor och nära vänner, och i inofficiella sammanhang för, pastor(a) NN. Förresten kallar frun i min värdfamilj ofta sin man marido (make) och föräldrarna kallar sa gott som alltid sina barn filho och filha (son, dotter), vilket ju passar bra om man har en av varje. Juliana, sex ar, presenterar sig för mig: Meu nome e Juliana; Eu sou filha de pastor Claudio e pastora Sheila.
- När vi skulle diskutera i smagrupper talade nagra om problemet med sma församlingar. De menade da sadana med omkring 20 (!)medlemmar, egen kyrka och gudstjanst nagon gang per manad.

Pa lordagskvallen var barnens kusin Anna här: en 26-arig kvinna, utbildad och arbetande arkitekt, som fortfarande bor hemma, kanske p g a ekonomin. Hon bekräftade att familjen Bellin var rikare än manga andra. Julia kommer inte att behöva arbeta för att försörja sig under sina studier, hennes familj har ju pengar, men de flesta har det inte. Vissa har inte mat.

Söndag
I ett svagt ögonblick hade jag kommit överens med prästfrun Kimberley att jag skulle ga pa bada gudstjansterna: kl 9 (!) och kl 19. Den första var lite mer traditionell medan den andra hade en overheadsanger och lite mer spontanitet. Bada var pa portugisiska och ingen hade nattvard.

Daremellan var jag pa lunch med ett hundratal kyrkpersoner pa en s k predikopunkt, ett laduliknande hus som fungerar som bade kyrka och samlingssal i ett bostadsomrade.

Mandag
Den f d rektorn, Hertha, för en av stadens lutherska skolor, och jag for till São Leopoldo, en oväntat trevlig utflykt. Hon hade tyska som modersmal och vi kunde prata om politik och natur och allt möjligt.

Tisdag
Idag var jag i Porto Alegre pa bussutflykt till Porto Alegre med klubben for ¨kvinnor i den tredje aldern¨. Det bästa var att prata med Gisela, 27 ar, som följde med sin mormor och att jag fick chans att träffa Helena.